Junko Mizuno

Från Seriewikin
Hoppa till navigeringHoppa till sök
Den utskrivbara versionen stöds inte längre och kanske innehåller renderingsfel. Uppdatera din webbläsares bokmärken och använd standardutskriftsfunktionen istället.
Junko Mizunos bild på omslaget till Bild & Bubbla nr 1–2/2007. © Junko Mizuno och Seriefrämjandet.

Junko Mizuno (水野純子), japansk konstnär och serieskapare född 1973. Tecknar i en säregen stil där hon ofta låter söta flickor med stora ögon avbildas sida vid sida med t.ex. skelett och ruttnande lik. Hon har själv liknat sina verk vid "Powerpuff-Pinglorna på syra".


Historik

Ungdomsåren

Junko Mizuno föddes den 27 maj 1973 i Japan. Såsom så många andra japanska barn började hon tidigt att intressera sig för serier, och visste att hon ville bli serietecknare innan hon började i småskolan. Favoritserietidning under uppväxten var flicktidningen Ribon som med sin typiska shôjo-stil med gulliga storögda flickor och romantiska historier har satt en stark prägel på hennes tecknarstil. Seriesmaken ändrade sig emellertid under skoltiden då hon alltmer drogs åt det mörka hållet och skräckserier av kreatörer som Kazuo Umezu och Hideshi Hino. Senare kom underground-mangan in i hennes liv.

I tioårsåldern deltog hon i två av Ribons många mangatävlingar, men gick inte till final. Därmed lade hon sina serietecknardrömmar på hyllan och satsade istället på en karriär som illustratör. Den gick lite haltande i början och Mizuno arbetade bl.a. deltid på en biograf.[1]

Professionell karriär

"Momongo" av Junko Mizuno © Mizuno.

Då den första animerade långfilmen om seriefiguren Sailor Moon hade premiär i Japan i början av 1990-talet blev hon sugen på att göra serier igen. De första verken var ett par amatörfanzin (dojinshi) med (olovligt användande av) figurerna från "Sailor Moon", och länge fanns det tydliga drag av "Sailor Moon" i Mizunos egna verk. 1996 släppte hon den egenutgivna tidningen Mina Animal DX, hennes första serietidning med egna figurer, vilken såldes i kuriosa- och modeaffären 6% Doki Doki, som drevs av några bekanta. Då redaktörerna från tidningarna Popeye och H kom till butiken för att göra ett reportage upptäckte de tidningen och beställde serier av Mizuno till sina publikationer. Hennes första sålda serie publicerades i rockmagasinet H, och därefter blev det regelbunden publicering i Popeye, som är en av Japans bäst säljande tidningar.[1]

Den professionella publiceringen gjorde att allt fler upptäckte Mizunos säregna stil. Hon fortsatte att producera serier till Popeye varje månad samtidigt som hon fick fler serie- och illustrationsarbeten. Bland annat fick hon ett uppdrag av skivbolaget Avex Trax, som arbetade med att etablera technomusiken i Japan med projektet "Pure Trance". Mizuno fick uppdraget att designa omslagen till tio CD-fodral i form av en tecknad serie. När serieavsnitten samlades i en volym tecknade Mizuno om alltihop för att de skulle passa för ett större format. Samlingsalbumet fick titeln "Pure Trance" och består av en bisarr och psykedelisk science fiction-historia med drogtema. I serien återfinns också två teman som hon senare ofta har återvänt till; äcklig mat och våldsamma kvinnor.

Efter framgångarna med "Pure Trance" slog Mizuno in på ett område hon varit fascinerad av ända sedan barndomen; europeiska folksagor. Hennes manager hade tagit fram ett koncept till en ny bokserie tillsammans med en grafisk formgivare, och utifrån det skapade Junko tre seriealbum baserade på folksagorna "Askungen" och "Hans och Greta", samt H.C. Andersens "Den lilla sjöjungfrun". Givetvis moderniserade och stiliserade Junko sagorna på sitt eget vis; Askungen är en storbystad servitris och hennes prins en ruttnande zombie, Häxans pepparkakshus har blivit ett gigantiskt snabbköp och Den lilla sjöjungfrun driver en bordell på havets botten. Serierna publicerades direkt i albumform och gick ovanligt nog för japanska serier inte i tidningar först. Askungesagan "Cinderalla" blev Junkos (hittills) största genombrott i Japan.

Utöver sagorna och "Pure Trance" har Mizuno gjort både långa album och kortare historier. Den kortare erotiska "Momongo" tecknade hon till manus av Norimizu Ameya. Albumtrilogin "Fancy Gigolo Peru" handlar om en liten söt molnpojke och dennes möten med diverse välsvarvade kvinnor. Boken "Hell Babies" samlar ett flertal av hennes fristående teckningar och illustrationer. Hon tecknar även bilder för horoskopen i magasinet Shojo Beat.

Junko Mizuno i väst

East Press var den första västerländska utgivaren som publicerade Mizunos verk 1998. Sedan dess har även Last Gasp och Viz Communications gett ut några av hennes verk. I början av 2000-talet fick hon kontrakt med amerikanska företag som gör merchandise – leksaker, posters m.m. – baserad på hennes konst.

Under 2005 gjorde Junko Mizuno en turné i väst där hon färdades mellan New York, London, Malmö och Köpenhamn. Hon närvarade bl.a. på festivalerna "I seriernas värld" i Malmö, IMAF i London och J-Pop Con i Köpenhamn. Under sin vistelse i New York medverkade hon i konstprojektet "The Pony Project" för att designa sin egen version av Hasbros leksak "My Little Pony". Hon har även deltagit på den internationella seriefestivalen i franska Angoulême.

2009 publicerades en humoristisk "Spindelmannen"-historia av Mizuno – "Welcome to the Spider Town" – i Strange Tales nr 1, en Marveltidning med tolkningar av deras superhjältar gjorda av olika alternativserieskapare.

Junko Mizuno bor för närvarande i Tokyo, men har enligt uppgift planer på att flytta till USA. Hon har ännu inte nått någon bred popularitet i vare sig Japan eller USA, men har haft mer att säga till om vad gäller de engelskspråkiga utgåvorna av hennes verk.[1]

Arbetssätt

Till skillnad från vad brukligt är bland japanska serieskapare gör Junko i regel sina serier själv, utan hjälp av assistenter eller studio.[1]

Stil och innehåll

Junko Mizuno har gjort blandningen av det gulliga och det groteska till sitt kännemärke. Ofta tecknar hon t.ex. söta flickor (shôjo) med stora ögon och söta leenden som samtidig leker med t.ex. grinande dödskallar eller ruttnande lik.

Mizunos stil härstammar delvis från 1970-talets shôjo manga och tecknare som Hideo Azuma som ofta tecknade lolita-liknande flickor i romantisk stil.[1]

Hennes arbete med färger är medvetet och popkonstinfluerat. När det gäller färgläggningen har hon själv haft mer att säga till om gällande de amerikanska utgåvorna än hon haft hemma i Japan.

Starka och våldsamma kvinnor, naket, sexuella fetischer, äcklig mat, skräckschabloner och organiskt sönderfall är element som ofta återkommer i hennes seriekonst. Folksagor är ett återkommande tema.

Inspirationskällor bland serieskapare

Bland de serieskapare som främst inspirerat henne har hon nämnt Osamu Tezuka, Hideshi Hino, Kazuo Umezu och Leiji Matsumoto.[1]

Utställningar

Mizuno bidrog med konstverk på utställningen "Heart Trob" på Merry Karnowsky Gallery i Los Angeles 10 mars–7 april 2007, samt på utställningen "Tender Succubus" på Gallery Nucleus i Alhambra, Kalifornien 6–27 oktober 2007.

Kuriosa

Junko har alltid känt sig dragen till västerländsk kultur, framför allt populärkultur. Sin engelska lärde hon sig till stor del från tv-kanalen MTV, tv-serien "Beavis & Butthead" och musikvideor med Madonna.

Hon är ett stort fan av Madonna, popgruppen Spice Girls, sexploitation-regissören Russ Meyer och tv-serien "PowerPuff Girls". Av japansk populärkultur gillar hon bl.a. popgruppen Tanokin Trio och kändissystrarna Kano. Hon är även fascinerad av skräckfiktionens estetik, och olika sorters fetischism.[1]

Utgivning

Mini usa.gif USA

Mini sverige.gif Sverige

Mer om Junko Mizuno

Externa länkar

Fotnoter

  1. ↑ 1.0 1.1 1.2 1.3 1.4 1.5 1.6 Jimmy Wallin: Junko Mizuno – grotesk sötnos (Bild & Bubbla 1–2/2007)
Hämtad från "https://seriewikin.serieframjandet.se/index.php?title=Junko_Mizuno&oldid=149936"