Tintin

Från Seriewikin
Version från den 23 april 2007 kl. 18.02 av 62.20.33.2 (diskussion) (Externa länkar)
Hoppa till navigeringHoppa till sök
Tintin och Milou. © Studio Hergé.

"Tintin" är en av världens mest kända serier, skapad 1929 av belgaren Georges Remi (bättre känd som Hergé). Den har sålt över 200 miljoner album världen över och översatts till mer än 50 språk.

Serien handlar om den unge journalisten Tintin, som mellan 1929 och 1983 fick vara med om en mängd fantastiska äventyr av de mest skiftande slag.

För serietidningen med samma namn, se Tintin


Bakgrund och historia

De tidiga åren

Tidig Tintin ur "Tintin i Sovjet" från 1929. © Hergé.

”Tintin” började som en följetong i den belgiska katolska och konservativa dagstidningen Le XXe Siècles ungdomsbilaga, Petit Vingtième, med start den 10 januari 1929. Efter en kortvarig sejour med scoutserien ”Totor” 1926-1929 ville Hergé satsa på en humoristisk äventyrsserie för en större publik. Resultatet blev äventyret ”Tintin i Sovjet”, där journalisten Tintin och hans trogna hund Milou infiltrerar kommunistblocket.

Serien blev snabbt enormt populär, detta trots att de tidigaste äventyren i efterhand kan tyckas dåligt tecknade och fördomsfullt skildrade jämfört med det som komma skulle. Med efterföljande ”Tintin i Kongo”, ”Tintin i Amerika” och ”Faraos cigarrer” ökade populariteten ytterligare, inte minst eftersom äventyren efter sin publicering i tidningen började samlas i seriealbum. 1930 började ”Tintin” publiceras i Frankrike, varefter den internationella marknaden bara fortsatte att växa. Hergé kunde snart överleva på inkomsterna från sitt serieskapande.

Mer realism

Med femte albumet ”Blå Lotus”, började Hergé med den noggranna research och medvetenhet om detaljer som han skulle bli känd för. Då det hade påannonserats att Tintin i sitt nästa äventyr skulle besöka Kina hade en ung kines vid namn Tchang Tchong-Yen kontaktat Hergé och bett honom att överväga hur han skildrade folket och landet. Detta blev ett uppvaknande för Hergé, som blev medveten dels om hur fördomsfullt han skildrat minoriteter i de tidiga albumen, dels om vilken fantastisk kulturskatt Kina kunde bjuda på. Som tack för ”väckarklockan” skapade han en figur vid namn Tchang i äventyret (en vän till Tintin som även dök upp i det långt senare albumet ”Tintin i Tibet”).

Högre grad av realism och noggrannare research medförde att ”Tintin” blev alltmer av en renodlad äventyrsserie och de rena slapstickinslagen bantades ner (även om de aldrig försvann helt). Tintins äventyr avlöste sedan varandra i en regelbunden takt, ett nytt startades ungefär var femtonde månad. ”Det sönderslagna örat” kom 1937, ”Den svarta ön” 1938 och ”Kung Ottokars spira” 1939.

Krigsåren och efterkrigsåren

Då andra världskriget nådde Belgien avbröts produktionen. Hergé fortsatte visserligen att teckna det nya äventyret ”Det svarta guldet” samtidigt som han var inkallad som reservofficer, men serien avbröts då krigssituationen tvingade Le XXe Sièclés i konkurs. Efter ockupationen av Belgien fortsatte Hergé med ”Tintin” för brysseltidningen Le Soir (något han starkt kritiserats för eftersom tidningen granskades av den tyska ockupationsmakten och många såg detta som ett utslag för nazivänlighet). Under dessa betingelser, då Hergé tvingades undvika alla brännbara ämnen och dessutom fick ett mycket mindre format till sitt förfogande, kom äventyren ”Krabban med guldklorna”, ”Den mystiska stjärnan”, ”Enhörningens hemlighet”, ”Rackham den Rödes skatt” och ”De sju kristallkulorna” till. Denna period introducerade viktiga bifigurer som Kapten Haddock, Professor Kalkyl och betjänten Nestor.

Publiceringen av ”Kristallkulorna” avbröts i och med Bryssels befrielse 1944. Inte förrän 1946 startade fortsättningen ”Solens tempel” i den nystartade veckoserietidningen Tintin. Albumproduktionen återupptogs också och Hergé tog tillfället i akt att teckna om flera av sina tidigare album i kortare format och modernare teckningsstil. (Det är dessa omtecknade versioner som vi framför allt känner till i Sverige). Nya äventyr fortsatte att komma ungefär vartannat år. Hergé gjorde en ny (den här gången avslutad) version av ”Det svarta guldet” 1950, ”Månen tur och retur (del 1)” 1953, "del 2" 1954, ”Det hemliga vapnet” 1956 och ”Koks i lasten” 1958. Både under "Det svarta guldet" och "Månen tur och retur" var Hergé tvungen att tillfälligt avbryta arbetet på grund av hälsoskäl, något som till slut ledde till att han grundade en tecknarstudio med folk som kunde assistera honom, Studios Hergé.

Den sena produktionen

Därefter tacklade Hergés produktionstakt av. Delvis kan detta förklaras med en livskris som han gick igenom under den här tiden, något som han påstår ha ”tecknat av sig” i och med ”Tintin i Tibet” 1960. Under 1970-talet påverkade en blodbristsjukdom hans arbetstempo. Idéerna kom inte lika snabbt som i hans ungdom och inte heller behövde han längre spotta ur sig alster för att försörja sig. ”Castafiores juveler” (1963), ”Plan 714 till Sydney” (1968), och ”Tintin hos gerillan” (1976) var alla väl genomarbetade skapelser som fick ta den tid de tog beroende på Hergés ork och arbetslust ("Plan 714" gjordes dock till stor del av assistenten Bob de Moor, något som många anser bidragit negativt till resultatet).

I mars 1983 dog Georges Remi, 75 år gammal. Men ”Tintins” saga var inte slut för det. Skisserna till det ofullbordade albumet ”Tintin och alfakonsten” kom ut i bokform 1986, och serien fortsätter att sälja i höga upplagor i stora delar av världen. Även serietidningen Tintin fortsatte att leva i några år efter Hergés död (dock med andra serier än ”Tintin” som huvudinnehåll).

Hergé hade bestämt att ingen annan skulle få fortsätta att teckna "Tintin" efter hans död, något man som man än så länge har respekterat, även om det då och då höjs röster för att återuppliva serien.

Tintin och Haddock på Månen 1954. © Hergé.

Även om Tintins karriär nu är slut vad gäller nya äventyr, så var den onekligen lång och framgångsrik så länge den varade. Det är inte för intet som han av Frankrikes president Charles de Gaulle blev kallad "min ende internationelle rival".

Form och innehåll

Något som bidragit till seriens popularitet är Hergés rena och uttrycksfulla teckningsstil, kallad ”klara linjen” (ligne claire), som har bildat skola på den europeiska seriemarknaden. Den har visat sig inte minst vara betydelsefull när det gäller läsarens identifikation med huvudpersonen (åtminstone är det en vitt spridd teori). Även när det gällde bildkomposition, rörelse och bildberättande är Hergé ansedd som en av de stora mästarna inom seriekonsten.

När det gäller själva historierna så har den balanserade mixen av äventyr och komik (samt inte minst engagemanget i karaktärerna) spelat en viktig roll för serien. Äventyren har varit varierade och fantasifulla – Tintin med vänner har besökt hela världen (och en bit utanför den), bekämpat öststatskommunism, organiserad brottslighet, spionkarteller, slavringar och narkotikasmugglare. De har varit inblandade i skattjakter, övernaturliga mumiehistorier, månfärder, snömansexpeditioner och sydamerikanska revolutioner.

De tidiga albumen har kritiserats starkt för sina rasistiska och stereotypa inslag. Hergé tog senare avstånd från dessa och förklarade att det berodde på den felaktiga stereotypbild av världen utanför Europa han själv hade blivit matad med som barn (vilket i och för sig inte ursäktar de kritiserade porträtten av afrikaner i den senare ”Koks i lasten”).

Figuren Tintin

Tintin och Milou av Hergé med bakgrunder av Bob de Moor, ur "Den svarta ön". © Casterman

För att vara en huvudfigur i en serie ger Tintin ett relativt blekt intryck. Han är världens mest kända journalist, men syns aldrig (förutom i de första albumen) bedriva något journalistiskt arbete. Han utmärker sig inte på något särskilt sätt och överskuggas allt som oftast av sina bifigurer. Själva namnet betyder något i still med "inget alls" eller "inte alls" på franska. Hans ålder är obestämbar, han har inga egna drifter, och hans utseende är minst utpräglat av alla i hela serien.

Kanske är det det som gör honom till en utmärkt huvudkaraktär. Vem som helst kan identifiera sig med Tintin. Det är möjligen också en bidragande orsak till att serien kunde utvecklas i så många år utan att fastna. Tintin passar in lika väl i en sydamerikansk armé som i en månraket.

I övrigt uppfyller Tintin hjälterollen enligt alla arketypiska värden. Han är modig, listig, godhjärtad och omöjlig att besegra. Han är lojal mot sina vänner och redo att offra livet för en annan människa.

Hergé brukade säga "Tintin, c'est moi".

Övrigt figurgalleri i serien

Om Tintin är något intensägande så är hans bikaraktärer desto färgstarkare. I början var hans enda förtrogne foxterriern Milou som i de tidigaste äventyr var mer talför och hade mer personlighet än i de senare. Men undan för undan utvidgades persongalleriet med de inkompetenta detektiverna Dupont och Dupond, den skönsjungande (?) operadivan Bianca Castafiore (den enda kvinna som någonsin fick en framträdande roll i serien), den koleriske och lätt alkoholiserade, men godhjärtade Kapten Haddock (som efterhand trängde undan Milou och till slut nästan stal rampljuset från Tintin), den lomhörde men geniale Professor Kalkyl med flera. Dessa får anses utgöra kärnan i "familjen Tintin".

Läs mer i deras individuella artiklar:

Figurgalleriet i "Tintin". © Hergé.
  • Andra återkommande figurer:

Övriga återkommande figurer inkluderar Tintins ärkefiender Rastapopoulos, Doktor Müller och Allan Thompson, goda vänner som kinespojken Tchang, handelsresanden Senhor Oliveira da Figueira och den sydamerikanske rebelledaren General Alcazar, den alltid behjälplige betjänten Nestor, den påträngande grannen och försäkringsagenten Serafim Svensson och många fler. Se länkarna nedan.

Tintins äventyr

Kronologisk listning av Tintins äventyr. Årtalet i parentes betecknar första albumupplagan. I tidningsversion påbörjades äventyren tidigare.

Svensk utgivning och översättning

Tintins första framträdande i Sverige var 1948 i veckotidningen 25:an, där den fortsatte att publiceras in på 1950-talet. Andra tidningar serien har publicerats i under årets lopp inkluderar Året Runt, Dagens Nyheter, Kamratposten, Banggg, Pelle Svanslös och Allers. Översättarna har varierat och namngivningen är allt annat än konsekvent.

Albumdebuten i Sverige skedde 1960-1962 då fyra album i hårdpärm gavs ut av Bonniers. Antingen var satsningen före sin tid eller också var marknadsföringen misslyckad, för utgivningen blev ingen större succé och lades ned efter dessa fyra böcker. Översättare var Per Kellberg som gått till historien genom att skapa Professor Karl Kalkyls svenska namn (på franska heter han Tryphon Tournesol), och även introducerade Kapten Haddocks berömda svordom "Bomber och granater!" En lustig översättningsdetalj är att Haddocks whisky kallas "kalasmust" i två av albumen.

1968 började Illustrationsförlaget att ge ut "Tintin", som då äntligen slog i Sverige, och även banade väg för hela boomen av fransk-belgiska albumserier i Sverige på 70- och 80-talen. Hela sviten på 23 album gavs ut 1968–1978, även om utgivningsförlaget i olika omgångar bytte namn till Carlsen/if och Carlsen Comics. De klassiska översättarna till dessa album är Karin och Allan B. Janzon, som bland annat uppfann Haddocks andra kända svordom, "Anfäkta och anamma!".

Lagom till "Tintins" 75-årsjubileum 2004 initierade förlaget Bonnier Carlsen en nyöversättning av albumen. Översättaren Björn Wahlberg har tagit sin uppgift på fullaste allvar och arbetat hårt för att översättningen ska ligga så nära det franskspråkiga originalet som möjligt, så att tvetydigheter, ordvitsar m.m. inte ska gå förlorade. De sista albumen i nyöversättning kom ut i slutet av september 2005.

Tintin i andra media

"Tintin" har också överförts till andra media, inklusive spelfilm, tecknade filmer och TV-serier, talskivor, teaterpjäser, böcker, utställningar m.m.

Tecknade tv-serier

  • Under 1960- och 70-talen producerades det sju tecknade TV-serier med "Tintin" i Frankrike. Varje TV-serie var baserad på ett albumäventyr uppdelat på 4-8 avsnitt vardera. Äventyren ifråga var: "Den Svarta Ön", "Månen Tur och Retur" del 1 och 2, "Enhörningens Hemlighet", "Rackham den Rödes Skatt", "Den Mystiska Stjärnan", "Krabban med Guldklorna" och "Det Hemliga Vapnet". De flesta av dessa äventyr har sänts på svensk tv och/eller getts ut på video.
  • På 1990-talet kom en fransk-kanadensisk tecknad TV-serie i 39 avsnitt, som också har givits ut på DVD. Tyvärr är den, till skillnad från den tidigare tv-serien, undermåligt dubbad till svenska.

Tecknade långfilmer

  • Den tecknade långfilmen "Solens Tempel" kom 1969 och baserades på dubbeläventyret "De Sju Kristallkulorna"/"Solens Tempel". Nu utgiven på DVD i Sverige.
  • "Tintin och Hajsjön" kom 1972. Den baserades inte på något äventyr av Hergé. Finns tillgänglig på DVD i Sverige

Talskivor och kassetter

  • 1971-1989 kom en serie skivor och kassetter på svenska där serieäventyren hade överförts till en form av radioteater. Bearbetningen gjordes av Lasse Swärd och Bert-Åke Varg. Tintins röst gestaltades oftast av Tomas Bolme. Alla äventyr utom "Tintin i Sovjet" och "Tintin och Alfakonsten" adapterades på detta sätt. Idag finns de på CD.

Spelfilmer

Två spelfilmer gjordes i Frankrike/Belgien i början av 1960-talet. Ingen av dem hade serieäventyr som förlaga.

  • "Tintin i Piraternas Våld" (även känd som "Tintin och det Gyllene Skinnet") kom 1961 och regisserades av Jean-Jacques Vierne. Rollen som Tintin spelades av Jean-Pierre Talbot och Georges Wilson gestaltade Kapten Haddock.
  • "Tintin och de Blå Apelsinerna" ("Tintin et les Oranges Bleues") kom 1964 och regisserades av Philippe Condroyer. Jean-Pierre Talbot spelade återigen Tintin medan rollen som Haddock tagits över av Jean Bouise.

De här två filmerna har släppts på DVD i Sverige.

Böcker

  • Böcker, bilderböcker, pysselböcker m.m. har producerats av Hergés studio och på licens nästan från allra första början. Men mest känd är nog en annorlunda nytolkning av figuren: i Frederic Tutens roman "Tintin i Nya Världen" växer Tintin upp till man och får bland annat till det med den sköna Clavdia (känd från Thomas Manns "Bergtagen"). Boken kom 1993 och blev en smärre succé, detta trots att romanfiguren inte har mycket gemensamt med Hergés Tintin. Den publicerades med tillstånd av Hergés efterlevande.

Hyllningar och parodier

Kuriosa

Tintins geografi

För serien "Tintin" skapade Hergé ett flertal fiktiva länder, folk och språk. Bland dessa länder finns:

  • Syldavien, Sydösteuropa, huvudstad Klow, språk syldaviska
  • Bordurien, Sydösteuropa
  • San Theodoros, Latinamerika, huvudstad Las Dopicos; med ursprungsbefolkning: arumbayafolket med eget språk, och bibarofolket
  • Nuevo Rico, Latinamerika, huvudstad Sanfacion
  • Gopal
  • Khemed
  • Sondonesien
  • ...

Fiktiva språk

Hergé skapade även en rad fiktiva språk för serien, syldaviska (i Syldavien), borduriska (i Bordurien) och arumbaya (bland arumbaya-indianerna i San Theodoros). Språken kanske inte är så genomarbetade, lingvistiskt sett, men har ändå fått en del uppmärksamhet. De här språken är till stor del baserade på marols, en flamländsk dialekt som talades i Bryssel och som Hergé växte upp med. Syldaviska är det största och mest utforskade av de här språken.

Tintin på andra språk

Språk Namn
Mini sydafrika.gif Afrikaans Kuifie
Mini saudi arabien.gif Arabiska تان تان (Tantan)
Mini schweiz.gif Bern-dialekt Täntän
Mini esperanto.gif Esperanto Tinĉjo
Mini iran.gif Farsi تن تن (Tainetaine)
Mini finland.gif Finska Tintti
Mini friesland.gif Frisiska Túfke
Mini grekland.gif Grekiska Τεντέν (Tenten)
Mini israel.gif Hebreiska טינטין (Tintin)
Mini island.gif Isländska Tinni
Mini japan.gif Japanska タンタン (Tan Tan)
Mini folkrepubliken kina.gif Kinesiska 丁丁
Mini sydkorea.gif Koreanska ... (Ttangttang)
Mini latin.gif Latin Titinus
Mini nederlanderna.gif Nederländska Kuifje
Mini polen.gif Polska Tintin
Mini portugal.gif Portugisiska Tintim
Mini ryssland.gif Ryska Тантан (Tantan)
Mini sardinien.gif Sardiska Tintin
Mini serbien.gif Serbiska Тинтин (Tintin)
Mini spanien.gif Spanska Tintín
Mini turkiet.gif Turkiska Tenten
Mini tyskland.gif Tyska Tim
Mini wales.gif Walesiska Tintin

Mer läsning och andra fakta

Tintinologerna framför andra är Benoît Peeters och Philippe Goddin. Här listas diverse Tintinania av dem och andra:

Böcker om "Tintin"

  • Jean-Marie Apostolidès: "Les Métarmophoses de Tintin" (Seghérs 1984)
  • Jan Baetens: "Hergé Ecrivain" (Labor 1990)
  • Michael Farr: "Tintin: The Complete Companion" (John Murray 2001) (Svensk översättning: "Tintin: den kompletta guiden, Bonnier Carlsen 2005)
  • Hergé: "Cinquante ans de Travaux Fort Gais" (Casterman 1978)
  • Philippe Goddin: "Hergé et Tintin" (Lombard 1986)
  • Philippe Goddin: "Les Débits d'Hergé" (Éditions Moulinsart 1999)
  • Benoît Peeters: "Le Monde D'Hergé" (Casterman 1983) (Svensk översättning: "Hergé, boken om Tintin och hans skapare", Carlsen Comics 1983)
  • Benoît Peeters: "Les Bijoux Ravis" (Magic Strip 1984)
  • Benoît Peeters: "Hergé, Les Débuts d'un Illustrateur 1922-1932" (Casterman 1987)
  • Numa Sadoul (intervjuar Hergé): "Tintin et Moi" (Casterman 1975)
  • Frédéric Soumois: "Dossier Tintin" (Jacques Antoine 1987)

Filmer om Tintin

Se även

Externa länkar