Skillnad mellan versioner av "Amazing-Man (DC)"

Från Seriewikin
Hoppa till navigeringHoppa till sök
m (småkorr)
Rad 34: Rad 34:
:''Första framträdande: [[Justice League America]] nr 86 (mars 1994)''
:''Första framträdande: [[Justice League America]] nr 86 (mars 1994)''


===Amazing Man III (Markus Clay)===
Den förste Amazing Mans andra barnbarn och kusin till Amazing Man II.
:''Första framträdande: [[Justice Society of America]] (''v.3'') nr 11 (februari 2008)''


{{JLA}}
{{JLA}}
{{JSA}}

Versionen från 1 mars 2008 kl. 20.54

Ej att förväxla med andra seriefigurer vid namn Amazing-Man.

Amazing-Man är namnet på två afroamerikanska superhjältar i DC:s universum. Den förste Amazing-Man, Will Everett, debuterade i tidningen All-Star Squadron nr 23 (1983), skapad av Roy Thomas och Jerry Ordway. Hans sonson, Will Everett III, introducerades som Amazing-Man II i Justice League America nr 86 (1994), och skapades av Dan Vado och Marc Campos.


Historik

Amazing-Man skapades på 1980-talet av Roy Thomas, men figuren själv var verksam på 1940-talet i DC:s universum. Roy Thomas tog namnet Amazing-Man från Centaurs ursprungliga superhjälte med samma namn, medan det civila namnet Will Everett togs från den ursprungliga Amazing Mans skapare, Bill Everett.

Handling

Amazing-Man I (Will Everett I)

I de fiktiva historierna var Will Everett en lovande ung afroamerikansk idrottsman som hade deltagit i OS i Berlin 1936, men som därefter hade fått nöja sig med en karriär som vaktmästare och städare. På jobbet skadades han en dag i en explosion som den kriminelle vetenskapsmannen Ultra-Humanite var ansvarig för. Men Everett upptäckte snart att olyckan gett honom superkrafter, förmågan att förvandla sin kropp till vilken substans han än nuddade (om han höll i en järnstång kunde han alltså förvandla hela sin kropp till järn). Ursprungligen lockades han att bli en hejduk till Ultra-Humanite, men hans hjältemod lyste snart igenom och han gick över till de godas sida som en medlem i All-Star Squadron och den förste (retroaktivt skapade) svarta superhjälten i DC:s universum.

I ett senare äventyr ändrades Amazing-Mans krafter så att han istället fick magnetiska förmågor.

Amazing-Man var en stadigt återkommande figur i tidningen All-Star Squadron tills dess att tidningen lades ner 1986. Han förekom senare som bifigur i spinoff-titeln Young All-Stars (som även den utspelade sig på 1940-talet). Efter att även den tidningen lades ner har figuren knappt synts till hos DC.

Everetts sonson tog över rollen som Amazing-Man i serier som utspelar sig i nutid (se nedan). Här berättades det att den äldre Everett nu var gammal och skröplig. Den halvofficiella fanpublikationen "DC Encyclopedia" avslöjade att Everett d.ä. slutligen dött i cancer, men detta har inte bekräftats i serierna.


Första framträdande: All-Star Squadron nr 23 (juli 1983)

Amazing-Man II (Will Everett III)

Will Everett III förde i modern tid sin farfars hjältearv vidare, och blev en medhjälpare (i början dock inte medlem) till superhjältegruppen Justice League. Han hade samma förvandlingskrafter som sin företrädare (dock inte dennes senare magnetiska krafter) plus en förmåga att absorbera energi. Will d.y. utmärkte sig tidigt i strid mot skurkar som The Extremists och Overmaster. Senare blev han fullvärdig medlem i Justice League-avdelningen kallad Extreme Justice, där han bland annat hade en kortlivad kärleksaffär med den utomjordiska krigardrottningen Maxima.

Efter att tidningen Extreme Justice blivit nedlagd, gästspelade Amazing-Man i ett nummer av Starman där han blev brutalt mördad av superskurken The Mist. Mist lurade honom att förvandla sig till glas och splittrade honom sedan i tusentals bitar. (Det har dock framhållits att hans märkliga krafter kan innebära att det går att återföra honom till livet. Marvels skurk Absorbing Man har i stort sett samma förmåga, och är närmast omöjlig att döda.)


Första framträdande: Justice League America nr 86 (mars 1994)

Amazing Man III (Markus Clay)

Den förste Amazing Mans andra barnbarn och kusin till Amazing Man II.


Första framträdande: Justice Society of America (v.3) nr 11 (februari 2008)