Conny Burman

Från Seriewikin
Version från den 25 juli 2007 kl. 19.32 av OlaHe (diskussion | bidrag) (mycket som inte är direkt serierelaterat, men när man fått tillåtelse att använda en hel biografisk skrift, så...)
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Constantin "Conny" Burman (1831–1912), svensk konstnär som även gjorde tidiga serier (vilka han kallade "krumelurer" och "karrikatyrer"). Tjugofyra seriehäften av Burman gavs ut åren 1869–1894.


Biografi

Bakgrund

Johan Fredrik Constantin Burman förddes den 14 januari 1831 i Stockholm och kallades kort därefter för Conny, det namn han sedan dess är känd under. Föräldrarna var Abraham Johan Burman (1792–1854) och Amalia Staf (1802–1861). Fadern var kamrer vid Riksbanken men är främst känd som konstnär och teckningslärare. Yrkesvalskombinationen gick i arv till sonen som gjorde sina första lärospån på Glasbruksgatan nära Slussen, där han bodde de första tio åren av sitt liv.

Connys bästa ämne i skolan var teckning. Nya elementarskolans tillkomst innebar en statushöjning för ämnet. Det var i början av 1800-talet som teckningsämnet dök upp i den svenska skolan. Läroverken var först på plan där undervisningen främst var ett komplement till övningarna i geometri. Termen som då användes var "linearritning på fri hand". Ämnet var från början av tillfällig art i läroverken, men direktionen för Nya elementarskolan beslöt att det skulle bli ett fast ämne. På Connys tid var det två och en halv timme i veckan. Som mycket inspirerande lärare hade han Johan Gustav Köhler, verksam vid skolan i nästan ett halvt sekel.

Efter att snabbt ha klarat av studentexamen i Uppsala fortsatte han med kameralexamen som avlades 1853. I januari året därpå avled Connys far och därmed grusades planerna på en hovrättsexamen. Den ekonomiska situationen blev för svår för Amalia som på en liten pension även skulle försörja Connys då sextonåriga sjukliga syster Leontine.

Conny tjänstgjorde vid flera ämbetsverk, bland dessa främst Riksbanken och riksdagens kansli. Liksom fadern blev han så småningom kamrer vid Riksbanken. Det tog flera år innan man som ung tjänsteman i ett ämbetsverk kunde få något förordnande och därmed en försörjning. I början av tjänstgöringen fanns endast ljuspengar att hoppas på, en mindre summa som utbetalades vid jultiden och som i inledningen av Connys ämbetsmannabana ungefär motsvarade värdet av två pund (0,85 kg) talgljus. En inte helt obetydlig summa blev det dock för den som i likhet med Conny arbetade vid flera ämbetsverk.

Teckningsläraren

De små inkomsterna från ämbetsverken som Conny hade i mitten på 1850-talet gjorde det nödvändigt för honom att söka förtjänster på annat håll. Kontakterna med Carl Johan Boman [föreståndare för Stockholms lyceum] gjorde att han sökte jobb som teckningslärare på Stockholms lyceum, men fick i stället bli sånglärare. Snart använde han också skolans lokaler till en privat ritskola som lockade många elever. Bland lärjungarna till Burman fanns August Strindberg som studerade på Lyceum mellan 1861 och 1867. Burman omnämns i "Tjänstekvinnans son" som den som anförde körerna. Conny Burman var mycket respekterad som teckningslärare för sitt gedigna kunnande. Mellan 1873 och 1880 var han privatlärare för prinsarna Gustaf [sedermera Gustaf V], Oscar och Carl.

Conny hade skaffat sin kompetens som teckningslärare genom studier på Konstakademien. Från 1879 övergick ansvaret för teckningslärarutbildningen på Tekniska skolan som senare ändrade namn till Konstfacksskolan. Conny utarbetade sina egna läromedel såsom "Vägledning till kartitning i skolans tjenst" (1895–1897) och "Lärorika och nöjsamma färgöfningar med vattenfärger och kritor" (1898–1901) och bidrog starkt till att utveckla teckningsundervisningen i Stockholms skolor. Han gjorde också betydande insatser för teckningslärarnas ställning genom debattskrifter och en sjukkassa som han var upphov till.

Konstnären och serieskaparen

1

Referenser

  • 1. Östen Hedin: "Karin med banden : personlig festskrift tillägnad Karin Wijkström av vännerna på KB med anledning av hennes pensionering: 1 juni 2007". Stockholm 2007. (Texten citerad och förkortad med upphovsmannens tillstånd. Återgivande får ske med angivande av källa.)