Serier i Italien
Tidig serieutgivning
Tecknade serier blev tidigt populära i Italien. Redan 1908 började veckotidningen Corriere dei Piccoli (ung. "Barnkuriren") ges ut, i färg och med ett antal översatta amerikanska serier, som ett supplement till den ansedda dagstidningen Corriere della Sera. Här återfanns serier som Little Nemo, Bringing up Father, Buster Brown och Katzenjammer Kids. En egenhet var att alla serier var utan pratbubblor, de hade redigerats bort, och i stället återfanns den översatta texten i form av små rim under bilderna. Detta då bruk av pratbubblor inte ansågs vara fint eller pedagogiskt.
De amerikanska serierna i Corriere dei Piccoli fick snart sällskap av inhemskt producerade italienska serier. Några av de mer kända var Bil Bol Bul av [[Attilo Mussino]] samt Il Signor Bonaventura av Sergio Tofano. Bland andra serieskapare som gjorde sig ett namn under denna period var Antonio Rubino, Carlo Bisi, Bruno Angoletta och Giovanni Manca. Serierna var ofta grafiskt välgjorda och modernt utformade. Inte minst tidens konstströmmningar i form av dada och kubism gjorde sig påminda. Framgången för serierna kunde vara påtaglig, Sergio Tofano kunde tjäna över en miljon lire per vecka på sin serie om Signor Bonaventura, för övrigt en av Italiens mest långlivade serier.
Seriemagasin
Efter ett par decennier med dags- och veckoserier riktade till barn, så dök på 1930-talet de första giornali upp, serier i tabloidformat med veckovis utgivning. Dessa innehöll skämt- och äventyrsserier samt artiklar riktade till ungdomar och tonåringar. Åter blev en rad amerikanska serier importerade och översatta, t.ex. Blixt Gordon, Agent X9, Tarzan, Buck Rogers och Fantomen. Samt även Disney. Allt blandades dessutom med inhemska italienska serier.
Bland de tidiga seriemagasinen märks Topolino (1932), L'Avventuroso (1934) och den katolska Il Vittorioso (1937). De fortsättningsserier som gick i olika giornali gavs sedan ofta ut i separata album, så kallade albi, vilka var mer breda än höga till formatet.
Bland de tidiga magasinserierna märks västern och science fiction som populära genrer. Redan 1937 gjorde Rino Albertarelli västernserien Kit Carson. Den populära äventyrsserien Dick Fulmine av Vincenzo Baggioli och Carlo Cossio startade 1938. Paret Cesare Zavatti (senare mer känd för sitt manus till filmen "Cykeltjuven") och Giovanni Scolari lyckades samma år göra göra en science fiction-serie, "Saturno contro la Terra" som 1940 blev den första italienska serie som publicerades i USA. Italienarna började nu visa att de var att räkna med, även internationellt.
Världskriget
Fascimens framväxt i Europa och Andra världskriget innebar bekymmer för den växande serieindustrin i Italien. Mussolini förbjöd tidigt import av amerikanska filmer och tecknade serier till Italien, för att undvika "skadligt" inflytande. Industrin försökte till en början anpassa sig genom att ge seriefigurerna helt italienska namn samt att rita om detaljer. Sålunda blev Musse Pigg av Floyd Gottfredson omdöpt till Tuffolino och hans huvud ritades om. Tarzan fick finna sig i att kallas "Siegfrid" och begåvades med en tröja över sin bara bringa.
Efter krigsutbrottet sprang dessutom en mängd propagandaserier fram, bland annat så tecknade Giovanni Scolari en serie om Mussolini, Il Duce, i Topolino, som ännu inte var en ren Disney-tidning utan en antologiserietidning.
Den alltmer uppenbara pappersbristen under och efter kriget bidrog till en begränsad utgivning och tilkomsten av nya serietidningsformat, bl.a. den i liggade en-stripsformat som vi i Sverige känner till via "Prärieserier" och "Kapten Miki", för övrigt två italienska 50-tals serier. Först i slutet av 50-talet upphörde pappersbrisen.
40- och 50-talen
1945 grundades förlaget Bonelli som skulle komma att bli den största utgivaren av serier i Italien. Framgången inspirerade också andra förlag att satsa på serier. En rad nya serier såg dagens ljus:
- "Pippa, Pertica e Palla" av Benito Jacovitti (1940)
- "Tex" av Rino Albertarelli (1948)
- "Il Piccolo Sceriffo" (1948)
- "Capitan Miki" (1951)
- "Il Grande Blek" av esseGesse (1954)
Merparten av de italienska serierna var antingen skämtserier eller äventyrsserier av typ västern eller detektivhistorier. Superhjältegenren blev aldrig någon större succé i Italien, och av de importerade amerikanska var enbart Superman ("Nembo Kid" på italienska) och Batman någorlunda kända.
Våldsamt populära blev dock Disneys serier. Redan 1932 hade tidningen Topolino startat, namngiven efter det italienska namnet på Musse Pigg. Den var dock en antologiserietidning och innehöll en rad andra serier utöver Disney. Först 1949 blev den en ren Disney-serietidning (och bytte format till pocket). Materialet räckte dock inte till, varför en omfattande licensproduktion av Disney-serier av italienska författare och tecknare tog sin början.
|
Den här artikeln är bara påbörjad, en så kallad stubbe. Hjälp Seriewikin växa genom att fylla i mer! |
Vuxenserier
På 60-talet var det dags för en ny typ av serier. 40- och 50-talens otadliga hjältar fick nu sällskap av mer dubiösa anti-hjältar eller rena skurkar som huvudfigurer. Berättelserna blev också mer våldsamma och kunde ha erotiska inslag.
Först ut i raden av dessa vuxenserier för en mer mogen publik var "Diabolik" av systrarna Giussani 1962. Huvudpersonen var en hänsynslös och hjärtlös maskerad bandit som kunde ta sig för vad som helst. Han blev mycket populär och fick en rad efterföljare, inom det som brukar kallas "Fumetti neri", svarta serier. Detta epitet beror inte minst på dessa seriers speciella utformning i pocketformat, svartvita teckningar med oftast två rutor per sida, men även på anknytningen till mörk kriminalitet. Bland de mest kända återfinns "Satanik", "Kriminal", "Infernal", "Genius" och "Zakimort".
Under 70-talet blev Fumetti neri så småningom mera en utgivningsform för erotiska serier, först ganska lätt sådan, men på 80-talet så pass rå att klagomål och krav på censur började höras, inte minst från kyrkligt håll.
Moderna äventyrserier och konstserier
60-talet innebar också en mer mogen syn på serier. Tidningen Linus startade 1965 och samlade kvalitetsserier från hela världen i magasinformat med påkostat tryck. Trenden var framgångsrik, och en konkurrent var Eureka. Serieintresset innebar också framväxandet av en fandom och utgivning av olika fanzines.
70-talet såg framväxandet av en ny generation serieskapare:
De gamla tidningarna fanns fortfarande kvar, Corriere dei Piccolo från seklets början bytte 1972 namn till Corriere dei Ragazzi och fortsatte komma ut, nu med en mera europeisk inriktning inkluderade de bästa franska serierna förutom de italienska paradnumren. Den katolska Il Giornaliono (ung. "Lilla Journalen") som startat 1924 utgavs också på 70-talet och var en konkurrerande tidning som också riktade sig till pojkar.
|
|
Den här artikeln är bara påbörjad, en så kallad stubbe. Hjälp Seriewikin växa genom att fylla i mer! |
Förlag
Sergio Bonelli Editore
Bonelli startade sin serie utgivning 1945 och fick ett avgörande inflytande över utgivningen av serier i Italien. Inte bara introducerade de ett eget format på serietidningar, "bonellide", de fick också enorma upplagor, närmare 70% av marknaden, runt 25 miljoner tidningar varje år på 90-talet. Bland förlagets största titlar finns "Tex Willer", "Dylan Dog" och "Martin Mystère".
|
|
Den här artikeln är bara påbörjad, en så kallad stubbe. Hjälp Seriewikin växa genom att fylla i mer! |
