Skillnad mellan versioner av "Seriemagasinet"

Från Seriewikin
Hoppa till navigeringHoppa till sök
Rad 38: Rad 38:
"Kerry Drake" och "Steve Roper" fortsatte länge att vara huvudnumren i tidningen. 1983 dog "Kerry Drakes" skapare [[Alfred Andriola]] och därmed lades serien ner i USA. I Sverige startade man då en egen licensproduktion av serien direkt för ''Seriemagasinet'', vilken varvades med reprisavsnitt. Bland de nya kreatörerna fanns [[Claes Reimerthi]], [[Brian Delaney]], [[Enrique Villagrán]], [[Hans Lindahl]], [[Joan Boix]] och [[Martín Sauri]]. Kerry Drakes bror [[Lefty Drake]] fick ofta spela huvudrollen i de licensproducerade avsnitten och fick med tiden en egen serie.
"Kerry Drake" och "Steve Roper" fortsatte länge att vara huvudnumren i tidningen. 1983 dog "Kerry Drakes" skapare [[Alfred Andriola]] och därmed lades serien ner i USA. I Sverige startade man då en egen licensproduktion av serien direkt för ''Seriemagasinet'', vilken varvades med reprisavsnitt. Bland de nya kreatörerna fanns [[Claes Reimerthi]], [[Brian Delaney]], [[Enrique Villagrán]], [[Hans Lindahl]], [[Joan Boix]] och [[Martín Sauri]]. Kerry Drakes bror [[Lefty Drake]] fick ofta spela huvudrollen i de licensproducerade avsnitten och fick med tiden en egen serie.


I övrigt publicerade man flera klassiska amerikanska äventyrsserier såsom "[[Vic Flint]]" och "[[Buzz Cooper]]" (en svensk översättning av [[Roy Crane]]s "[[Buz Sawyer]]"). Det dök även upp en del europeiska serier såsom franska "[[Harry Chase]]" och brittiska "[[Tjuvtricks]]".
I övrigt publicerade man flera klassiska amerikanska äventyrsserier såsom "[[Vic Flint]]" och "[[Buzz Cooper]]" (en svensk översättning av [[Roy Crane]]s "[[Buz Sawyer]]"). Det dök även upp en del europeiska serier såsom franska "[[Harry Chase]]" och brittiska "[[Tjuvtricks]]", samt en australisk serie, "[[Jim Hawk]]".


===1990-talet===
===1990-talet===

Versionen från 16 september 2009 kl. 20.53

Seriemagasinet nr 7/1951, på omslaget Kerry Drake tecknad av Nils Egerbrandt. © Egmont.

Seriemagasinet var en klassisk svensk serietidning som startades 1948 och lades ner 2001. Efter Kalle Anka & C:o och Fantomen är den den svenska serietidning som utkommit med flest nummer (1435 stycken). Innehöll en stor mängd serier, främst av äventyrskaraktär, bl.a. "Kilroy", "Steve Roper & Mike Nomad", "Kerry Drake", "Kelly Green", "Stålhanden", "Bob Morane", "Bruno Brazil" och "Dylan".


Historik

Första numret av Seriemagasinet, nr 1/1948. På framsidan "Kilroy" av Tony Chan. © Antonio Canale/Egmont.

Bilden är hämtad med tillstånd från The Grand Comic Book Database.
Nya Seriemagasinet nr 10/1966. © Egmont.

Bilden är hämtad med tillstånd från The Grand Comic Book Database.
Seriemagasinet nr 11/1978. © Egmont.

Bilden är hämtad med tillstånd från The Grand Comic Book Database.
Seriemagasinet nr 2/2001. På omslaget skräckserien "Dylan", tecknad av Rolf Gohs. © Sergio Bonelli Editore och Egmont.

Bilden är hämtad med tillstånd från The Grand Comic Book Database.

Starten

Första numret av Seriemagasinet kom ut under hösten 1948 som ett led i det lilla förlaget Press & Publicitys ambitioner att etablera sig på den ännu nya svenska seriemarknaden. Det gjorde man genom att införa ett helt nytt format som inte hade skådats tidigare, men som skulle bli stilbildande för åtskilliga svenska seriepublikationer under många år framöver. Innehållet bestod av äventyrliga dagspresserier som redigerats om till följetongsavsnitt anpassade för serietidningssidorna, och avslutade serier gjorda direkt för serietidningsmarknaden, hämtade från bl.a. USA och Frankrike. Serieepisoderna var vanligtvis längre än i andra svenska äventyrstidningar.

Huvudnumret i tidningen var från början den italienska äventyrsserien "Amok" av Tony Chan som här introducerades för en svensk publik. I vad som visade sig vara ett genidrag gav man denna rätt mediokra Fantomen-kopia namnet Kilroy i Sverige. Efter andra världskriget var klottret "Kilroy was here!" mäkta populärt och hade nått närmast mytiska dimensioner då det dök upp på de mest spridda och oåtkomliga platser på jordklotet men ingen verkade veta vem som skrev dem. (Historien om Kilroy-sloganen finns att läsa här.) Succén lät inte vänta på sig och "Kilroy" hade förmodligen stor del i Seriemagasinets framgång. En av de populäraste serierna efter "Kilroy" var Alfred Andriolas polisdeckare "Kerry Drake" som först dök upp i nummer 1/1949.

Seriemagasinet trycktes främst i svart/vitt, men enstaka bildrutor kunde fram till mitten av 1950-talet ha enstaka enfärgade inslag. De första två åren gavs tidningen ut varannan vecka, men från och med 1950 var det en månadstidning. Utgivningstakten var ursprungligen 2 nr/månad men höjdes 1950 till 1 nr/vecka. Formatet var 17 X 25 cm och 32 sidor, vilket även detta blev något av en standard på den svenska serietidningsmarknaden.[1]

1950-talet

Mycket tack vare Seriemagasinets framgångar arbetade det lilla förlaget Press & Publicity snart upp sig till en marknadsledande position som den största serieutgivaren i Sverige och antog namnet Centerförlaget.

På 1950-talet började svenska bidrag att dyka upp i tidningen. Då de italienska avsnitten av "Kilroy" av olika anledningar slutade levereras började det svenska förlaget själva producera nya avsnitt av den svenske tecknaren Rolf Gohs med start 1952. Gohs tecknade också en handfull egna äventyrsserier för tidningen under denna period, däribland science fiction-serien "Mannen från Claa". Även Nils Egerbrandt bidrog med teckningar till tidningen, främst till omslag, men även med sin första publicerade serie, skämtserien "Mickel & Mackel" 1951–52.

I nummer 28/1952 gjorde ett annat av tidningens långlivade paradnummer entré, deckarserien "Steve Roper" av Allen Saunders och Elmer Woggon (vilken senare skulle byta namn till "Steve Roper & Mike Nomad" då en av seriens bifigurer fick en prominentare roll). Liksom "Kerry Drake" hängde serien med under återstoden av tidningens historia.

1960-talet

I början av 1960-talet såg man sig tvungen att göra någonting för att stoppa upplagesiffrorna från att sjunka och 1963 kom Nya Seriemagasinet. Tidningen blev en månadstidning och fick ökat sidantal med avslutade äventyr i varje nummer. En serieklubb, "Kerry Drakes Deckarklubb", såg också dagens ljus. Greppet fungerade och upplagesiffrorna ökade markant[2] och 1967 började tidningen komma ut varannan vecka. Man började man också att ta in serier från Storbritannien, som "Johnny Nero" och "Barracuda".

1970-talet

1970 togs tidningen över av Semic Press och fick återigen ett nytt format. Även om den var en av Semics bäst säljande titlar fick den en något nedtonad roll jämfört med två liknande tidningar hos Semic; Fantomen och den nystartade Agent X9. Reprisavsnitt av "Kerry Drake" och "Steve Roper & Mike Nomad" fortsatte att vara tidningens huvudattraktion (i ungefär varannat nummer).

I början av 1970-talet införde man insändarsidan "Klotterplanket", där läsarna debatterade om allt mellan himmel och jord, ofta i ganska hårda ordalag.

1980-talet

"Kerry Drake" och "Steve Roper" fortsatte länge att vara huvudnumren i tidningen. 1983 dog "Kerry Drakes" skapare Alfred Andriola och därmed lades serien ner i USA. I Sverige startade man då en egen licensproduktion av serien direkt för Seriemagasinet, vilken varvades med reprisavsnitt. Bland de nya kreatörerna fanns Claes Reimerthi, Brian Delaney, Enrique Villagrán, Hans Lindahl, Joan Boix och Martín Sauri. Kerry Drakes bror Lefty Drake fick ofta spela huvudrollen i de licensproducerade avsnitten och fick med tiden en egen serie.

I övrigt publicerade man flera klassiska amerikanska äventyrsserier såsom "Vic Flint" och "Buzz Cooper" (en svensk översättning av Roy Cranes "Buz Sawyer"). Det dök även upp en del europeiska serier såsom franska "Harry Chase" och brittiska "Tjuvtricks", samt en australisk serie, "Jim Hawk".

1990-talet

Under de sista åren drog man igång en egen nyproduktion av äventyrsserier och köpte även in originalproducerade svenska serier. Från Seriemagasinet nr 8/1991 publicerade man "Dragon Chiang" av Timothy Truman – originalpublicering skedde i fyra europeiska länder samt i Australien via Semic.

Det svenska materialet var mestadels av kortare engångskaraktär, bland de som gick en längre period kan nämnas "Lukas", av Mats Källblad (under sitt dåvarande namn Mats Svensson), "Sett på Anders sätt", av Anders Almqvist och husserien "Maggan", tecknad av Maria Blom. Till en början besvarade Maggan läsarbrev och sedan fick en egen strippserie.

Man började även importera alltfler nya serietidningsserier från USA (något som inte alltid togs väl emot av läsarna, som vant sig vid att huvudmaterialet bestod av traditionella dagsstrippar). Här kan t.ex. nämnas "El Diablo", "Maze Agency", "The Mask", "RoboCop" och "Mike Danger".

Försäljningen minskade dock, vilket fick till följd att utgivningstakten minskade samtidigt som sidantalet ökade, först till 84 sidor och senare till 116 sidor per nummer. Licensproduktionen av "Kerry Drake" och "Lefty Drake" avslutades, och ersattes av repriser av amerikanska "Kerry Drake"-avsnitt. Även publiceringen av nya "Steve Roper & Mike Nomad"-avsnitt upphörde och ersattes med repriser. Den italienska skräckserien "Dylan" blev tidningens huvudserie från mitten av 1990-talet och framåt. Flera franska albumserier började publiceras i tidningen, ofta med kompletta albumäventyr i ett nummer. Bland dessa fanns "Jeremiah", "Bob Morane", "Colby", "En historia utan hjältar" och "Horizon Blanc".

1997 tog Egmont Serieförlaget över utgivningen, men det innebar inga direkta förändringar av innehåll och redaktionen förblev densamma. Tidningen firade 50-årsjubileum 1998 och nr 5/1998 innehöll en faksimilutgåva av det första numret.

Nedläggning

1999 skulle tidningen ha utkommit med 6 stycken 116-sidiga nummer, men det blev bara fyra nummer varav de två sista var på hela 212 sidor. De kommande åren gavs tidningen ut med endast två 212-sidiga nummer per år. Det som kom att bli det 1435:e och sista numret, Seriemagasinet nr 2/2001, innehöll en nästa nummer-annons som bl.a. nämnde att en ny svensk originalserie skulle publiceras i tidningen; "Xerxes Gul" av Mats Jönsson.

Utgivningshistorik

Tidningen gavs i början ut av Seriemagasinets Förlag och Press & Publicity tills 1956 då den samlades, tillsammans med andra tidningar, under paraplytiteln Centerförlaget. 1970 upphörde Centerförlaget och Seriemagasinet övergick till Semic Press. 1997 köptes så Semics serietidningsdel upp av Egmont som tog över utgivningen fram till nedläggningen 2001.

Utgivningstakt

  • 1948: 3 nr
  • 1949: 25 nr
  • 1950–62: runt 52 nr/år
  • 1963–66: runt 12 nr/år
  • 1967: 18 nr
  • 1968–91: runt 26 nr/år
  • 1992–94: runt 13 nr/år
  • 1995–98: 6 nr/år
  • 1999: 4 nr
  • 2000–01: 2 nr/år

Redaktion

Redaktörer

Ansvariga utgivare

Sidoutgivning

Parallellt med huvudtidningen gavs tidningarna Seriemagasinet Special och Seriemagasinet Extra ut under 1970-, 80- och 90-talen. Dessutom förekom Seriemagasinet som en av de roterande titlarna i Serie-Pocket.

I andra länder

Tidningskonceptet har även använts för serietidningar i andra länder:

JK-anmälan

1991 fick Justitiekanslern in en anmälan mot "Dragon Chiang"-episoden "Lätt byte" av Timothy Truman som publicerats i Seriemagasinet. Detta skedde i spåren på Pox-rättegången, men JK valde ändå att skicka ärendet vidare till åklagare. Ansvarig utgivare Anders Eklund ställdes till svars för "Förledande av ungdom" enligt brottsbalkens 16:e kapitel, §12.

I andra medier

1995–96 satte den svenska teatergruppen Teater Normlösa upp en scenversion av Seriemagasinet nr 16/1977, där "Steve Roper & Mike Nomad" var huvudnumret. Pjäsen visades först på Boulevardteatern 1995 och sedan på Stadsteaterns Kilen 1996. Regissörer var Andreas Tottie och Stefan Wiik.

Artiklar i Bild & Bubbla

  • Rolf Geschwind: Sedelärande, superhjältar, sopnedkast och söndagssidor (B&B 1/1985)
  • Daniel Atterbom & Per A. J. Andersson: Poxrättegången skapade prejudikat (ledare i B&B 2/1991)
  • XX: [En ny Timothy...] (nyhetsnotis i B&B 2/1991)
  • XX: [Seriemagasinet och dess...] (nyhetsnotis i B&B 2/1991)
  • XX: [Justitiekanslern har beslutat...] (nyhetsnotis i B&B 2/1991)
  • Per A. J. Andersson: Arkitekten bakom den kurviga hjärnkirurgen (B&B 6/1991, s. 2)

Fotnoter