Aquagirl

Från Seriewikin
(Omdirigerad från Tula)
Hoppa till navigeringHoppa till sök
"Tula" omdirigeras hit. Ej att förväxla med den svenska seriefiguren Tuula skapad av Arja Kajermo.

Aquagirl har varit namnet på fyra olika superhjältinnor från DC Comics, alla medhjälpare till Aquaman och Aqualad.


Aquagirl I (Lisa Morel)

Lisa Morel var en engångskaraktär från Adventure Comics nr 266 (1959). Hon kom ursprungligen från Atlantis, men liksom många andra atlantiska barn blev hon utstött på grund av att hon var annorlunda med sina violetta ögon. Hon adopterades av den landboende vetenskapsmannen Hugo Morel och dennes fru. Då hon ser att den atlantiske hjälten Aquaman är i fara, vaknar hennes latenta superkrafter, förmågan att andas under vatten och kommunicera telepatiskt med havsvarelser. I en dräkt inspirerad av Aquamans, antar hon namnet Aquagirl och assisterar honom i ett äventyr. I slutet av avsnittet förlorar hon åter sina superkrafter. Hon har inte synts till sedan dess.

Första framträdande: Adventure Comics vol. 1 nr 266 (november 1959)

Aqua-Girl II (Selena)

Selena är en annan engångskaraktär, en tonårig flicka från Poseidonis som tillfälligt blir Aquamans medhjälpare under namnet Aqua-Girl i World's Finest Comics nr 133, enbart för att göra sin expojkvän svartsjuk. Hon har inte dykt upp igen.

Första framträdande: World's Finest Comics nr 133 (maj 1963)

Aquagirl III (Tula)

Tula var en flicka från den sjunkna staden Atlantis som när hon mötte superhjälten Aqualad tog kodnamnet Aquagirl och delade hans äventyr på land. Hon var även en sporadisk medlem i hjältegruppen Teen Titans tillsammans med Aqualad. Aquagirl och Aqualad hade ett långvarigt förhållande fram tills krisen känd som "Crisis on Infinite Earths" (1985–86), då Aquagirl dog efter att ha blivit förgiftad av superskurken Chemo.

En zombieliknande version av Tula återkommer i miniserien Blackest Night (2009–2010), där en mängd döda superhjältar återvänder som hot mot sina tidigare kamrater. Tulas kropp förstörs här av Dove (Dawn Granger).

Figuren skapades av Bob Haney och Nick Cardy.

Första framträdande: Aquaman vol. 1 nr 33 (1967)

Aquagirl IV (Lorena Marquez)

När en jordbävning drabbar San Diego sjunker en stor del av västkuststaden i havet och tusentals invånare drunknar, inklusive tonåriga Lorena Marquez familj, men inte hon själv. Aquaman upptäcker att Lorena och åtskilliga andra av stadens invånare har genmanipulerats i smyg av den onde vetenskapsmannen Anton Geist, ansvarig för katastrofen, och fått förmågan att överleva under vattenytan. Aquaman, Lorena och de andra överlevarna tvingas att skapa ett undervattenssamhälle, ett Sub Diego, av den sjunkna stadsdelen. Lorena antar snart därefter en dräkt och superhjältekarriär. Som den nya Aquagirl hjälper hon Aquaman i strid mot Ocean Master, och blir sedermera medlem av tonårshjältegruppen Teen Titans. Förutom förmågan att andas under vatten har hon även en enorm styrka och en hög nivå av osårbarhet för att kunna överleva trycket på havets botten. I strid använder hon ofta en atlantisk treudd.

Figuren skapades av Will Pfeifer och Patrick Gleason.

Första framträdande: Aquaman vol. 6 nr 16 (maj 2004)

Alternativa versioner

Utanför DC:s ordinarie kontinuitet har andra versioner av Aquagirl förekommit. I miniserien "Kingdom Come" (1996) finns en Aquagirl vid namn Tula II, dotter till Garth alias Aquaman (den f.d. Aqualad).

Lorena Marquez förekommer i en vuxen framtidsversion som Aquawoman i äventyret "Titans Tomorrow", en alternativ framtid som introducerades i tidningen Teen Titans 2005.

I andra medier

  • I den animerade TV-serien "Batman Beyond" förekommer en Aquagirl vid namn Marina, dotter till Aquaman och medlem av en Justice League-grupp från framtiden.
  • I säsong 2 av TV-serien "Entourage" förekommer en fiktiv "Aquaman"-långfilm i "Entourages" fiktiva värld. I denna film porträtteras Aquagirl av Mandy Moore.

Mini sverige.gif Aquagirl på svenska

Aquagirl III (Tula) har förekommit i enstaka svensköversatta avsnitt av serien "Aquaman" ("Vattenmannen" på svenska), bland annat i Gigant nr 3/1978.