Mumin

Tove Jansson med några av sina figurer från "Mumin". © upphovskvinnan.

"Mumin" ("Moomin") heter serieversionen av Tove Janssons böcker om Mumintrollen.

Inkarnation 1

Den första muminserien

Från den 3:e oktober 1947 till den 2:a april 1948 publicerades en serie av Tove Jansson med titeln "Mumintrollet och jordens undergång" i den finlandssvenska vänstertidningen [Ny_Tid_(Finland) Folktidningen Ny Tid]. Det var en omarbetad serieversion av Kometjakteni>, och den saknade pratbubblor – texten var placerad under rutorna på samma sätt som i exempelvis Tom Puss. Jansson skrev och ritade serien på uppdrag av sin vän Atos Wirtanen, som var Ny Tids chefredaktör. Hon skrev och ritade varje avsnitt med bara någon veckas framförhållning hela tiden.

Serien fick kritik från tidningens läsare, som inte gillade att Muminpappan läste en tidning som hette Monarkistbladet och att serien tycktes ha kapitalistiska tendenser. Därför kom Jansson och Wirtanen överens om att avsluta äventyret snabbare än vad som från början var tänkt.¹

Denna allra första Muminserie gavs ut på nytt i en häftad bok kallad Jorden går under! 2007. I denna bok har också samlats en del kringmaterial, som intervjuer med Tove Jansson med mera.

Den "klassiska" muminserien

De första avsnitten skrevs och tecknades av Tove Jansson, med de efterföljande av Lars Jansson. Ursprungligen publicerade på engelska i en brittisk tidning.

Till skillnad från de skrivna berättelserna, bilderböckerna och de senare serierna, är denna version av muminserien inte bara ämnad för barn, även om den är barnvänlig. Tove Jansson kontaktades 1952 av Charles Sutton på Associated Newspapers i London, ett brittiskt syndikat som förser olika dagstidningar med serier. Sutton ville att hon skulle rita en serie med mumintrollen, eftersom sådana figurer enligt hans mening skulle passa utmärkt i en samhällssatirisk serie.²

Kontrakt skrevs 1952, men inte förrän den 20 september 1954 började serien att publiceras. Sutton hade velat vänta på att en stor tidning skulle ta in serien, och den första tidningen var också The Evening News, som på den tiden var världens största dagstidning med en upplaga på 12 miljoner. Tove Jansson ritade och skrev alla serier själv, på svenska, och sedan översatte brodern Lars till engelska.²

Serierna är från början ämnade att publiceras i dagstidningar och är därför ritade i strippformat. Av samma anledning är episoderna olika långa, och pågår i så många strippar som Jansson tyckte att de behövde.

Skillnader mellan serien och böckerna

Serierna har helt egna historier, även om många av dem liknar historierna i Muminromanerna. Figurernas karaktärer är också något annorlunda. Man kan säga att seriernas mumintroll har sin egen kanon eller kontinuitet, skild från romanerna – men inte mindre "riktig" för det, eftersom det ju faktiskt är Tove Jansson som själv ligger bakom båda.

Några av de återkommande figurerna i serieversionen saknar motsvarighet i böckerna. Dit hör den lurvige skurken Stinky (som enbart är med i bilderboken "Skurken i muminhuset") och den rosenälskande polismästaren. Vad beträffar Filifjonkan, som bor alldeles ensam i böckerna, så har hon i serierna ett helt hushåll, bestående av tre barn, hembiträdet Mabel och en ko.

Det blev till slut 73 olika episoder av Mumin-serien.

Inkarnation 2

Den andra inkarnationen kom på det sena 90-talet efter succén med de Japanproducerade animerade filmerna. Denna serie tecknades av bl.a. Mårdøn Smet. Precis som filmerna, var serierna mycket närmare baserade på romanernas mumintroll än vad den tidigare muminserien var.

Källor

• 1. Jorden går under! – Tove Janssons första muminserie i Ny Tid 1947-48, Tigertext Ab/Ny Tid 2007, ss. 58 och 63.
• 2. Christina Björk: "Tove Jansson – mycket mer än Mumin", Bilda förlag, Stockholm 2003, s. 97
• 3. Christina Björk: "Tove Jansson – mycket mer än Mumin", Bilda förlag, Stockholm 2003, s. 99