John Carter

Från Seriewikin
Hoppa till navigeringHoppa till sök
"John Carter" specialalbum (1979). © Edgar Rice Burroughs, Inc./Atlantic Förlags AB

Bilden är hämtad med tillstånd från The Grand Comic Book Database.

"John Carter of Mars", även kallad "John Carter, Warlord of Mars", är en serie som baseras på den viktigaste huvudpersonen i romansviten "The Mars Series" eller "The Barsoom Series" (efter marsianernas eget namn på Mars), en serie äventyrsböcker (pulp) i science fiction-genren.

Bakgrund

Böckerna i "The Mars Series" skrevs av Tarzans andlige fader Edgar Rice Burroughs och den första, "A Princess of Mars", utkom 1912 (på svenska 1924 som "Prinsessan av Mars" och 1975 som "John Carter och marsfurstinnan"). Mars-böckerna har hamnat lite i skuggan av Burroughs' succéfigur Tarzan, men har periodvis varit väldigt populära. Totalt skrev Burroughs elva böcker i serien, även om första halvan av sista boken allmänt anses vara skriven av hans son John Coleman Burroughs.

Förutom John Carter förekommer flera andra huvudpersoner i böckerna, men med undantag för prinsessan Thuvia har dessa sällan eller aldrig blivit föremål för serieadaptioner. En av bifigurerna, Carters marsianska hustru Dejah Thoris, har också blivit huvudperson i en egen serie.

Formuleringar i Burroughs böcker visar klart att Tarzan och John Carter lever i samma fiktiva universum. De träffas dock aldrig i böckerna. Det gör de däremot i serierna (se nedan).

Figuren John Carter

John Carter, en man som inte tycks åldras och med ett gåtfullt förflutet, är kapten på sydstatssidan i amerikanska inbördeskriget. Efter kriget blir han mystiskt transporterad till planeten Mars, där han möter många märkliga varelser och efter åtskilliga äventyr kämpar sig till titeln som krigsherre. Han blir också förälskad i, och gifter sig så småningom med, den marsianska prinsessan Dejah Thoris, den vackraste kvinnan på två världar.

Burroughs har understundom kritiserats för att hans hjältar var tämligen tvådimensionella och utan personlighet. Det kan därför vara svårt att konkretisera John Carters karaktärsegenskaper, men ord som "hjältemodig", "ridderlig" och "karismatisk" ger en relativt god beskrivning.

Serierna har skrivits av en mängd olika författare under olika tidsperioder och seriefiguren är därför inte helt okomplicerad. För det mesta är den dock relativt lik den litterära förlagan.

Serieversioner

Four Color Comics nr 488, John Carter of Mars (1953). © Edgar Rice Burroughs, Inc./Dell

Bilden är hämtad med tillstånd från The Grand Comic Book Database.

John Carter har förekommit som tecknad serie i åtskilliga versioner:

  • En egen serie i nummer 30–50 av den amerikanska serietidningen The Funnies i slutet av 1930-talet, tecknad av Jim Gary och John Coleman Burroughs. Löst baserad på de tidiga böckerna.
  • En söndagssideversion för dagspress, återigen tecknad av John Coleman, 1941–1943. Delvis baserad på "A Princess of Mars", delvis originalhistorier. Denna har återutgivits flera gånger, men hittills aldrig i färg.
  • Ytterligare en söndagsserie i brittiska The Sun Weekly 1959. Manus av D R Morton och teckningar av Robert Forest. Baserad på "A Princess of Mars".
  • Tre egna nummer av Dell Comics tidning Four Color<ref>Dell Four Color Comics nr 375, 437 (1952) och 488 (1953)</ref> 1952–1953, tecknade av Jesse Marsh (senare återtryckta av Gold Key). Baserade på de tre första böckerna. Ett fjärde nummer påstås ha slutförts av Russ Manning, men utkom aldrig. Dark Horse gav 2010 ut ett samlingsalbum med dessa serier.
  • I två omgångar i den tjeckiska barntidningen ABC, först 1968–1969 och sedan 1971–1972. Manus av Vlastislav Toman och teckningar av Jiří Veškrna och Milan Ressel. Baserade på "A Princess of Mars" respektive "Thuvia, Maid of Mars" (1916; på svenska 1976 som "John Carter och Marsjungfrun"). Dessa serier återtrycktes 2001 i första numret av serieboken Velká Kniha Komiksů.
  • Som andraserie i DC Comics' Tarzan nummer 207–209, 1972. Baserad på "A Princess of Mars".
  • Som en av serierna i DC:s tidning Weird Worlds nummer 1–7, 1972–1973. Löst baserad på "A Princess of Mars" och "The Gods of Mars" (1913, på svenska 1975 som "John Carter och gudarna på Mars"). Dark Horse gav ut ett samlingsalbum med dessa serier 2011.
  • Andraserie i DC:s tidning Tarzan Family nummer 62–66, 1975. Huvudsakligen originalhistorier.
  • Egen tidning publicerad av Marvel Comics, utgiven i 28 reguljära nummer och tre årliga annuals åren 1977–1979. Huvudsakligen originalhistorier. Dark Horse gav ut ett samlingsalbum med dessa 2011.
  • "Team-up"-serien Tarzan/John Carter, Warlords of Mars, utgiven i fyra nummer av Dark Horse 1996. Originalhistoria.
  • Följetong i den finska science fiction-tidskriften Portti, tecknad av Kari Leppänen. Baserad på "A Princess of Mars".
  • En femnummers miniserie av Dan Taylor och Ted McKeever var planerad till 2006 av amerikanska IDW Publishing, baserad på "A Princess of Mars". Denna har skrinlagts och ser inte ut som om den kommer att publiceras.
  • Dynamite Entertainment ger från och med 2010 ut tidningen Warlord of Mars, baserad på de tidiga böckerna i serien, samt ett antal spin-off-titlar (se nedan).
  • Under 2010 och 2011 har Dark Horse gett ut samlingsvolymer med repriser av de serier som utgivits av Dell Comics, DC Comics och Marvel Comics.
  • 2011–2012 gavs "John Carter" återigen ut av Marvel Comics, parallellt med Dynamites serier, i form av tre miniserier. Dels John Carter: A Princess of Mars (fem nummer), som bygger på boken med samma titel, dels John Carter: The World of Mars (fyra nummer), som är en förhistoria till disneyfilmen "John Carter", och slutligen John Carter: The Gods of Mars (fem nummer), som är fortsättningen på "A Princess of Mars".
  • 2012 utgavs serieromanen A Princess of Mars (baserad på boken med samma namn) av förlaget Sterling; teckningar av I.N.J. Culbard och manus av Ian Edginton.

Gästspel

  • Ett gästspel gjorde figuren 1994–95 i söndagsserien "Tarzan", tecknad av Gray Morrow med manus av Don Kraar. I några av de sista stripparna[källa behövs] av "Tarzan" lät Morrow och Kraar Tarzan åter stifta bekantskap med flera varelser från planeten Mars, men John Carter själv figurerade inte.
  • John Carter figurerade även i The League of Extraordinary Gentlemen, vol. 2, tillsammans med åtskilliga andra Mars-relaterade romanfigurer.

Marvel (1970-tal)

I mitten av 1970-talet valde ERB, Inc. (företaget som äger rättigheterna till Burroughs' figurer) att inte förnya DC:s rättigheter att göra serier om Tarzan och John Carter. Ett tag var det meningen att ERB, Inc. skulle producera sina egna serier och Marv Wolfman, som hade varit en av författarna på John Carter för DC, skrev ett manus som tecknades av Alex Niño och som började tecknas om av Dave Cockrum (eftersom redaktören hade varit missnöjd med Niños version). Projektet skrinlades dock när Marvel förhandlade till sig rättigheterna, och serien är ännu idag opublicerad.

Marvel valde att för första gången ge ut John Carter som en regelbunden serie i egen titel, John Carter, Warlord of Mars. Wolfman fick förtroendet att fortsätta som manusförfattare och blev också redaktör. Som skissare anlitades Gil Kane. En mängd olika tecknare alternerade som tuschare under seriens existens, men flertalet av de tidiga numren (till och med 16) gjordes av Rudy Nebres.

Wolfman valde att inte bygga serierna direkt på böckerna, utan förlade dem till en period som bara antyds i "A Princess of Mars". De första tio numren bestod av en lång fortsättningsserie, uppbyggd i traditionell Burroughs-stil med rappt berättartempo och oväntade vändningar. Wolfmans eget tillägg till stilen var att lyfta fram bifigurerna mer.

Kane lämnade serien efter denna första historia och nummer 11 skissades av Cockrum, de tre följande numren av Carmine Infantino och nummer 15 av Walt Simonson. Dessa fem nummer innehöll kortare episoder.

Från och med nummer 16 påbörjades ytterligare en lång fortsättningsserie i och med att Roger Stern blev seriens redaktör och Chris Claremont tog över som författare. Ernie Colón blev samtidigt ny skissare, men under en period var det en ny tuschare i varje nummer, vilket skadade seriens kvalitetsmässiga kontinuitet.

Claremont förstärkte Wolfmans intention med starka bifigurer, vilket framträder tydligast i nummer 18, som är ett soloäventyr med Tars Tarkas. Detta nummer är dessutom känt för att Frank Miller var gästtecknare. Det var hans första jobb för Marvel.

Serien skulle egentligen ha lagts ner efter nummer 24, men efter endast en månads uppehåll fick den sedan fortsätta till nummer 28, vilket tillät Claremont att med nummer 27 avsluta sin långa fortsättningsserie. Sista numret skrevs av Peter Gillis och tecknades av Larry Hama och Ricardo Villamonte.

Parallellt utgavs också tre annuals. Den sista publicerades efter att den ordinarie serien hade lagts ner.

Figurgalleri

Flertalet viktiga figurer i Marvelversionen var hämtade ur Burroughs' böcker.

Dynamite Entertainment

Från och med 2010 ger Dynamite Entertainment ut tidningen Warlord of Mars. De första nio numren bygger på boken "A Princess of Mars". De tre numren därefter är en fristående originalberättelse utan John Carter. I och med nummer 13 påbörjades bok två i serien, "The Gods of Mars". Tidningens titel är hämtad från tredje boken i serien, "The Warlord of Mars" (på svenska 1975 som "John Carter, krigsherre av Mars"). Manus av Arvid Nelson, bild av Steve Sadowski (nummer 1-2 och 10-12) och Lui Antonio (övriga nummer; även tuschning av de två första).

Dynamite producerar sina titlar utan licens från ERB, Inc. (som äger rättigheterna till John Carter), men kan ändå ge ut serierna eftersom de första böckerna har hamnat i public domain.

Dynamite ger också ut en regelbunden spin-off-titel utan John Carter, Warlord of Mars: Dejah Thoris, som har John Carters blivande fru Dejah Thoris som huvudperson. Även den är skriven av Nelson med teckningar av Carlos Rafael. Den innehåller originalhistorier som utspelar sig flera hundra år före huvudserien.

Därtill har Dynamite gett ut ett flertal miniserier som utspelar sig på Burroughs' Mars. Warlord of Mars: Fall of Barsoom, med manus av Robert Place Napton och teckningar av Robert Castro, går flera hundra tusen år tillbaka i tiden och innehåller originalhistorier om händelser som bara antyds av Burroughs. Alla karaktärerna är skapade direkt för serien. Warriors of Mars är en team-up-historia som parar ihop John Carter med en annan gammal romanhjälte som reser till Mars, nämligen Gullivar Jones. Dejah Thoris and the White Apes of Mars är ett soloäventyr med Dejah Thoris. Samtliga miniserier hittills är nya historier, med undantag för de första numren av Warriors of Mars, som bygger på boken "Lieutenant Gullivar Jones: His Vacation" (1905) av Edwin Lester Arnold.

Warlord of Mars-titlarna har fått mycket uppmärksamhet för sina omslag. Alla nummer har ett flertal, oftast minst tre, olika omslagsvarianter med unika motiv. Ofta finns också ytterligare varianter, exempelvis i form av skisser, alternativa färgsättningar, "rena" omslag utan text och titlar, samt varianter med exponerade kvinnobröst. Bland omslagstecknarna märks bland andra Joe Jusko, Patrick Berkenkotter, Arthur Adams, Lucio Parillo, Alex Ross, Alé Garza och Scott Campbell.

Marvel igen (2010-tal)

Parallellt med Dynamites serier har även Marvel återupptagit utgivningen av John Carter, men har till skillnad från Dynamite skaffat licens från ERB, Inc. Stundtals har Dynamite och Marvel samtidigt gett ut serier som har byggt på exakt samma böcker. I skrivande stund (2012) har Marvel gett ut tre miniserier. Inga nya har utannonserats.

John Carter of Mars: A Princess of Mars (fem nummer) bygger på boken "A Princess of Mars".

John Carter: The World of Mars (fyra nummer) är en officiell förhistoria till disneyfilmen "John Carter" och bygger inte på någon av Burroughs böcker.

John Carter: The Gods of Mars (fem nummer) bygger på boken "The Gods of Mars". I jämförelse med Princess of Mars-serien har denna anpassats för att grafiskt likna figurernas utseende i filmen "John Carter", trots att handlingen inte följer filmen.

Marvels nya serier anknyter inte till serierna från 1970-talet, varken i figurernas utseende eller handlingen.

Mini sverige.gif På svenska

John Carter nr 10/1979. Omslagsteckning av Larry Hama © Edgar Rice Burroughs, Inc./Atlantic Förlags AB

Bilden är hämtad med tillstånd från The Grand Comic Book Database.

Marvels version gavs ut på svenska i tidningen John Carter med undertiteln "människa på Mars" av Atlantic Förlag 1978–1979. Tidningen, som var en europeisk samproduktion av flera länder, kom ut med totalt 13 nummer, vilka täckte in merparten av det amerikanska materialet. Endast annual nummer 3 utgavs ej på svenska.

Som vanligt i Atlantics produktion klipptes många sidor bort från originalserierna för att två till tre amerikanska historier skulle få plats i en svensk tidning.

Utgivningsfakta

Tidningen

  • 1978: nr 1–3
  • 1979: nr 1–10

Presentalbum

  • 1979: 1 nr.

Hyllningar och parodier i serier

  • 1933 ville Alex Raymond och Don Moore göra en söndagsserie med "John Carter", men Burroughs sade nej, eftersom han föredrog en annan tecknare. Det kom att dröja till 1941 innan serien blev verklighet, och långt innan dess hann Raymond och Moore skapa sin egen John Carter-inspirerade figur, Flash Gordon.<ref>ERB's John Carter / Flash Gordon Connection http://www.erbzine.com/mag33/3393.html</ref>
  • John Carter dyker upp i Alan Moores The League of Extraordinary Gentlemen vol 2, tillsammans med flera andra marsianska och marsrelaterade figurer från litteraturen.
  • I "Korak"-serien "Bågskyttarna från Lothar" (Korak 7/1977) låter Mark Evanier huvudpersonen träffa på ättlingar till marsianer som John Carters son, Carthoris, stöter på i boken "Thuvia, Maid of Mars" (på svenska 1976 som "John Carter och marsjungfrun"). Serien innehåller dock inga direkta referenser till John Carter eller Carthoris.

I andra medier

John Carter och Barsoom finns också anpassade till en mängd andra medier, såsom rollspel, brädspel, multimediaberättelse, teater, med mera.

Första boken i serien har även filmatiserats två gånger. 2009 kom lågbudgetproduktionen "Princess of Mars" (utgiven i Europa med titeln "The Martian Colony Wars") av Mark Atkins, och 2012 kom "John Carter" av Andrew Stanton.

Fotnoter

<references />