Fotoserier
Fotoserier är serier där bilderna består av fotografier istället för teckningar. Formen har aldrig riktigt slagit igenom i Sverige, men är desto vanligare i Storbritannien, Spanien och Italien. Fotoserier kallas även fumetti efter det italienska ordet för serier. I svenska publikationer har även begreppen bildnoveller och seriefilmer förekommit.
Eftersom de avviker från den gängse formen för "tecknade serier" så anser vissa det vara tveksamt om fotoserier bör kategoriseras som serier överhuvudtaget. Tekniken/metoden är också vanligt förekommande inom t.ex. reportagefoto, konstfoto och reklamfoto, former som vanligtvis inte kopplas samman med seriemediet.
Däremot är det vanligt att fotoserier även använder det traditionella seriespråket, även utanför det sekventiella berättandet, med pratbubblor och (åtminstone i skämtserier) dittecknade markeringar.
En underkategori till fotoserierna är de serier som baseras på stillbilder tagna från animerad film (i vissa fall även spelfilm). Här kopierar man helt enkelt enskilda bildrutor och utrustar dem med textplattor och pratbubblor. Det är dock inte fråga om "foto" i vanlig bemärkelse.
Historik
|
|
Typer av fotoserier
Genrer
Skämtserier
Kortare skämtserier där bilderna består av fotografier är vanliga särskilt i den brittiska skämttidningstraditionen, men även i Frankrike, Spanien och Italien. Harvey Kurtzman var en av de som lanserade formen i USA. Exempel på detta kan hittas i tidningar som Weirdo, Viz, Help!, National Lampoon, samt i enstaka fall, Mad.
I Sverige förekom dylika fotoserier bl.a. i Lasse O'Månssons skämttidningar Hjälp! och Svenska Mad, ofta med kända skådespelare som Hans Alfredson, Carl-Gustaf Lindstedt och Lissi Alandh i huvudrollerna. I Hjälp! kallades företeelsen från början för "bildnoveller", men döptes senare om till "fumetti", vilket blev ett vanligt begrepp för fotoserier i Sverige under sent 1960-tal.
I antologin "Ännu mera Fnitter" (1983) förekom satiriska/skämtsamma fotoserier av Monika Englund och Bibi Hammar.
Äventyrsserier
Det har experimenterats med fotoserier i t.ex. västerngenren, främst under 1950-talet. I Italien var detta särskilt vanligt, men det förekom även i Sverige. I slutet av 1950-talet och början av 1960-talet publicerades i Seriemagasinet s.k. "seriefilmer", stillbilder ur aktuella biofilmer försedda med pratbubblor.
Romantikserier
Har förekommit i bl.a. USA, England och Sverige. Några sådana har publicerats t.ex. i Starlet.
Pornografiska serier
Pornografiska fotoserier, ibland med tillagda pratbubblor, har förekommit i olika porrtidningar.
Serienoveller och realistiska serier
Serienoveller och realistiska serier i fotografisk form är traditionellt sett ingen vanlighet, men existerar. T.ex. har Simon Gärdenfors gjort en självbiografisk fotoserie i Galago nr 3/2000. Den lätt absurda fotoserien "Köttfärslimpa" av Henrik Bromander, Petter Sjölund och Calle Thörn publicerades i Bromanders antologialbum "Allt jag rör vid försvinner" 2009. Marcus Ivarsson använder semesterbilder för att göra en självbiografisk serie i sitt album "Deluxe" från 2009.
Ett unikt och kritikerrosat exempel är den dokumentära serieboken "Le Photographe"/"The Photographer" av Emmanuel Guibert, Didier Lefévre och Frédéric Lemercier. Den handlar om en dokumentärfotograf som reser med "Läkare utan gränser" under det Sovjet-Afghanska kriget. För att berätta historien om krig och förödelse blandas tecknade seriesekvenser med autentiska dokumentärfoton och såväl arrangerade som dokumentära fotobildsekvenser.
Enligt en artikel av Janne Lundström i Thud nr 8 har rena fotoserier med realistiskt innehåll varit vanliga i Afrika.[1]
Tekniker/metoder
Fotoserier baserade på film och tv
Periodvis har det varit populärt med serieversioner av filmer och tv-serier i fotografisk form, kanske främst med dockor från barnprogram som "Drutten och Jena" eller "Byggare Bob", men det har även skett med avfotograferade skådespelare, t.ex. i de s.k. "seriefilmer" som publicerades i Seriemagasinet i början av 1960-talet, d.v.s. stillbilder ur aktuella biofilmer försedda med pratbubblor.
Fotoserier baserade på animation
Ett särfall av ovanstående fenomen utgör serieversionerna av animerad film, till exempel långfilmen "Tintin och Hajsjön" och TV-serier som "Det var en gång" och "Dragon Ball", där stillbilder från animationen utrustats med textplattor och pratbubblor. (I "Tintin och Hajsjön" användes dock en blandteknik där separat tecknade figurer från dagsstrippversionen klistrades in på cellbakgrunderna från filmen.)
Under 1980-talet förekom det i Sverige samlarbilder från Panini i form av klistermärken som skulle sättas in i ett samlaralbum och som tillsammans med beskrivande text bildade serieliknande berättelser. Historierna och bilderna hämtades från tecknade TV-serier (och tillika leksakslinjer) som "Masters of the Universe", "Transformers" och "M.A.S.K.".
Avfotograferade leksaker
Lego, Playmobil, Barbie med flera leksakstillverkare har producerat serier där serierutorna består av avfotograferade leksaksfigurer. Detta har främst skett i annonser, men även i utgivna serietidningar.
Bearbetade fotografier som seriebilder
Den franske serieskaparen Jean Teulé har i sina serier använt en teknik där bilderna i grunden är fotografier som bearbetats med fotostatkopiering och tusch tills endast en fotorealistisk, grafisk bild utan gråtoner återstår. Många serietecknare har använt den här tekniken i enstaka verk eller serierutor (t ex Ulf Lundkvist i "Assar"), men få har gjort det lika genomgående som Teulé. Belgaren Jean-Claude Claeys (bland annat verksam i À Suivre) har också genomgående arbetat i en liknande stil.
Fotocollage och collage med foton som delelement
Jan Stenmark är en kreatör vars serier och skämtbilder ofta består av urklippta foton och andra bilder från veckotidningar.
Dave McKean och Olivier Marboeuf är två av de serieskapare som ofta använder collage med såväl fotografier som andra bildelement i sin seriekonst.
Utanför serietraditionen
Bildserier inom konstfotografin
Flera kända konstfotografer har arbetat med bildserier och bildsviter som berättar historier i sekvens. Dessa har traditionellt inte kategoriserats som "serier", men uppfyller kriterierna för de vanligaste definitionerna. En av förgrundsgestalterna inom den här genren är den surrealistiske fotografen Duane Michals.
Svenska konstnärer såsom Joanna Helander, Inger Harnesk, Tuija Lindström och Anette Palm-Wigardt bidrog med flera fotoserier i "Fnitter"-antologierna (1981–83).
Bildreportage i sekvens
Nyhetsreportage innehåller ofta bildserier som skildrar ett händelseförlopp. Särskilt vanligt är detta inom kvällstidningsjournalistiken, t.ex. när man återger en kriminell handling i fotografier, eller i "skvallerpressen", som när man i bild efter annan förföljer en kändis som gör något skandalartat. Inte heller dessa brukar vanligtvis förknippas med serier, men stämmer också in på flera vanliga definitioner av mediet.
Reklamserier
Tidnings- och affischreklam använder sig ofta av sekventiellt berättande med två eller flera fotografier. Denna typ av reklamserie är ytterligare ett exempel på "serier som inte brukar klassas som serier".
Se även
Mer om Fotoserier
Fotnoter
- ↑ Janne Lundström: "Serier i Afrika", Thud nr 8, s 10–11
