Pratbubbla

För boken av Sture Hegerfors, se "Pratbubblan! En bok om serier".

En typisk pratbubbla.

Pratbubblan är en grafisk konvention som används i tecknade serier och skämtteckningar för att återge en seriefigurs tal eller tankar. Pratbubblan förmedlar replikerna i serien och består oftast av en vit oval fylld med text som har en pil som pekar tillbaka på talaren. Ibland kan även bilder och symboler få representera vissa ljud eller exempelvis svordomar.

Pratbubblan är ett viktigt inslag i en tecknad serie, men därmed inte sagt att serier tvunget måste ha pratbubblor. Det finns även pantomimserier som klarar sig bra på att låta enbart bilderna tala och i vissa serier återges replikerna i berättad text utanför själva serierutan eller i textplattor.

Historik

The Yellow Kid av R.F. Outcault från slutet av 1800-talet. Istället för en pratbubbla återfinns replikerna på magen.

Olika sätt att visa vad en tecknad figur säger har funnits i västvärldens grafik åtminstone sedan 1200-talet. De moderna pratbubblorna, så som vi känner dem idag, började dyka upp på 1600-talet. Med den växande serietidningsindustrin under 1900-talet standardiserades pratbubblornas utseende mer, men de det kan finnas skillnader mellan de konventioner som används i seriekulturerna i exempelvis västvärlden kontra Japan.

I äldre tecknade serier var pratbubblor mindre vanliga, särskilt bland de amerikanska äventyrsserierna. I Alex Raymonds "Blixt Gordon" och Hal Fosters "Prins Valiant" och "Tarzan" återberättades historien till stor del i textplattor eller i text nedanför serierutorna. I Europa var det inte lika vanligt med pratbubblor som i USA, eller också användes pratbubblorna i samverkan med textrutor. Ett exempel på detta är den nederländske tecknaren Marten Toonders serier om Tom Puss och Oliver B. Bumble, i vilka historien berättas i textrutor under bildrutorna. Textrutorna tog upp nästan lika mycket plats som bilderna, vilket gjorde seriestripparna dubbelt så stora.

Utformning

Pratbubblan förmedlar replikerna i serien och består oftast av en vit oval fylld med text som har en pil som pekar tillbaka på talaren. Ibland kan pratbubblan vara fylld av symboler eller bilder, som till exempel en såg och en stock för snarkningar, eller dödskallar och andra krumelurer för att återge osande eder och svordomar.

En underordning till pratbubblan är tankebubblan, ett molnliknande textfält som avslöjar vad en person tänker på.

Pratbubblor

Pratbubblor är den vanligaste formen av bubblor i serier. Det finns i regel två typer av pratbubblor: den ena typen används för figurer som är i bild, och den andra för sådana som ska föreställa vara ur bild. En figur som är i bild (en som är fullt eller mestadels synlig i bildrutan) får en pratbubbla med en "svans" som pekar mot talaren. ("Svansen" kallas ibland "pil" på svenska.)

Alla pratbubblor innehåller dock inte text. Vissa så kallade utropsbubblor innehåller skiljetecken (ofta frågetecken och utropstecken) för att uttrycka förvåning, eller en samling andra tecken (brädgårdar, dödskallar, åskmoln och hakkors) för att symbolisera svordomar. En glödlampa i en pratbubbla (eller i en tankebubbla) anger att rollfiguren har fått en idé.

Pratbubbla utan ram, ur "Hagbard Handfaste" av Dik Browne. © KFS.

För en figur som är utanför bild finns flera alternativ, varav vissa något okonventionella. Det vanligaste alternativet i väst är att använda standardbubblan och låta svansen peka mot den sida som talaren ska föreställa vara närmast. I manga används bubblor vars svans pekar in i bubblan istället för ut från den (svansen pekar dock fortfarande mot det håll där talaren är). Det tredje alternativet används av serietecknaren Marjane Satrapi (skaparen av Persepolis), och ersätter svansen med en sorts "flaskhals" som fästs i bildrutans kant.

Somliga amerikanska serier har använt pratbubblor utan svans för att indikera att talarens plats och identitet är okänd, till exempel om talaren är en del av en stor folkmassa eller gömmer sig.

Det finns även "pratbubblor" som egentligen inte är bubblor, men ändå kallas så rent terminologiskt. I vissa serier står texten fritt utan någon bubbla eller ram som inramar den. Pratbubblans "svans" ersätts då med ett streck som pekar mot den som talar i bild (se exempel t.h.).

Tankebubblor

Huvudartikel: Tankebubbla

Även tankebubblor kommer i två olika typer: den "luddiga" bubblan och kedjebubblan.

Tankebubblor ur "Kalle Anka" av Vicar. © Disney.

Kedjebubblan är närmast en universell konvention för tänkande i tecknade serier. Den består av en stor, molnliknande bubbla som innehåller den text som tänks, och som kopplas till figuren med en kedja bestående av mindre, runda bubblor av avtagande storlek.

En annan, mindre konventionell tankebubbla har dock dykt upp: den "luddiga" tankebubblan, som för närvarande mest används i manga (av tecknare som Ken Akamatsu). Den luddiga bubblan är i regel cirkulär, men istället för att bubblans kant är en linje är den en samling streck nära varandra, vilket ger en bild av luddighet. Luddiga tankebubblor använder sig inte av svansar, utan placeras helt enkelt i närheten av den tänkande seriefiguren.

Variationer

Skrikbubblor har en taggig, "exploderande" utkant, ofta med en blixtliknande svans och stor, tjock textning. De indikerar att talaren skriker.
Telebubblor påminner om skrikbubblor med taggig kant och blixtliknande svans, men är mer "prydliga". De illustrerar tal från högtalare eller andra "talmaskiner".
Viskbubblor har prickade eller streckade kanter och en ofta liten och vag textning. De indikerar att talaren viskar.
Istappsbubblor har stora istappar hängande från dem. De indikerar att talaren är "iskall" eller kylig mot någon eller något.

Tecknarspecifika varianter

Vissa figurer och serier använder okonventionella metoder för att indikera kommunikation. Det kanske mest anmärkningsvärda exemplet är "The Yellow Kid", som kom innan pratbubblorna blev vanligt förekommande i serierna. Huvudkaraktärens (men inte de andra figurernas) ord skrevs ut på hans stora, gula klädnad.

En tidig pionjär när det gäller experimentella pratbubblor och textning var Walt Kelly med sin serie "Pogo".

I "Asterix" använder sig René Goscinny och Albert Uderzo av bubblor utan svans för att indikera en avlägsen eller osedd talare. Senare har detta även börjat förekomma i anglosaxiska serier, inte minst i verk av Frank Miller och Alan Moore och deras efterföljare. I albumet "Asterix och tvedräkten" är de bubblor gröna som innehåller uttryck av avund och illvilja.

Även Dave Sim använder många variationer i sin serie "Cerebus". Beroende på bubblans form, storlek och placering, tillsammans med struktur och form på textningen i bubblan, kunde Sim uttrycka en stor mängd information om talaren. Bland annat användes olika bubblor för olika sinnestillstånd (t.ex. depression eller fylla) och för ekon.

Ett tillvägagångssätt liknande de som användes av Sim och Kelly återfinns i serien "Monroe" i MAD, där vissa ord skrivs med större eller med ovanliga teckensnitt för att markera emfas.

Vid sång läggs ofta musiknoter in i pratbubblan. Melody Valentine, en figur i serien "Josie and the Pussycats", har ständigt noter i sina bubblor, vilket ska indikera att hon pratar med en sånglik röst.

Lek med pratbubblor från "Sams Serie", tecknad av Jerry Dumas. © King Features.

I manga finns det en tendens att inkludera det tal som är viktigt för handlingen i bubblor, medan liten klottrig text utanför bubblorna är ironiska kommentarer.

Pratbubblor i metaserier

"Sams serie" från tidigt 1960-tal var en av de första serierna^{[källa behövs]} som drev med fenomenet pratbubblor, genom att behandla dem som en del av seriefigurernas vardag: bubblorna kunde bäras bort och läggas i ett förråd, eller vändas fel.

Textplattor

Huvudartikel: Textplatta

Historiskt sett är textplattan pratbubblans föregångare. Textplattor används generellt för narrativa syften och kan ofta ange tidpunkt eller plats. Textplattor är oftast fyrkantiga och placeras i bildrutans ovan- eller nederkant. På senare år^[när?] har det blivit allt vanligare att skriva tankar och inre monolog i textplattor istället för i tankebubblor.

Läsordning och bubblornas placering

För att seriernas dialoger ska vara begripliga måste pratbubblorna läsas i en bestämd ordning. Under åren har olika konventioner för läsordning utvecklats i de olika seriekulturerna. Läsordningen beror på språket; för svenska och andra språk som skrivs med det latinska alfabetet gäller vänster till höger, för t.ex. japanska och hebreiska gäller höger till vänster. Detta kan innebära att hela serien ibland spegelvänds i trycket, när den översätts från ett språk till ett annat.

Ibland staplas bubblor på varandra, då figurer har flera bubblor var. Läsordningen blir då från vänster till höger, sedan uppifrån och ner.

Om konventionerna inte följs kan läsordningen bli oklar, vilket kan förvirra läsaren.

Teckensnitt

Vissa tecknare skriver själv in all text för hand, andra inte. Alternativen är att använda en annan person som handtextar texten eller att använda datortextning. Idag finns det många olika typsnitt, men vissa tecknare och textare ger pratbubblorna en särprägel genom att använda olika stilar och symboler som svårare att återskapa med datorn.

I andra medier

Pratbubblan används ibland som symbol även utanför serier och skämtteckningar, t.ex. under stumfilmstiden var det förhållandevis vanligt i animation, men ibland även i spelfilm som t.ex. Tod Brownings "The Unholy Three" (1925).

I andra språk

På engelska heter pratbubbla speech balloon (ibland word balloon). Ordet "bubble" används populärt ibland, men sällan i professionella sammanhang, och många serieskapare anser att det är ett felaktigt språkbruk. Det franska ordet för pratbubbla är phylactère, och på tyska heter det sprechblase. Den italienska termen fumetto (ung. litet rökmoln) har i Italien fått ge namn åt hela seriemediet som sådant, samt har i sin pluralform fumetti även blivit ett internationellt lånord för fotoserier^{[källa behövs]}.