Skillnad mellan versioner av "Klara linjen"
Wakuran (diskussion | bidrag) m |
Helgonet (diskussion | bidrag) m (→Historik) |
||
| Rad 9: | Rad 9: | ||
Hergé själv tyckte att det var ett bra begrepp, men ville personligen att det skulle omfatta även berättandet, som i hans fall höll en lika klar linje.{{källa behövs}} | Hergé själv tyckte att det var ett bra begrepp, men ville personligen att det skulle omfatta även berättandet, som i hans fall höll en lika klar linje.{{källa behövs}} | ||
Andra serieskapare som tagit till sig klara linjen-stilen i olika hög grad inkluderar [[Edgar P. Jacobs]], [[Bob de Moor]], 1950-talets [[André Franquin]], [[Jacques Martin]], [[Roger Leloup]], [[Tibet]], [[Maurice Tillieux]], [[Willy Vandersteen]], [[Dominique Hé]], [[Jean-Claude Floc'h]], [[Ted Benoit]], [[Henk Kuijpers]], [[Daniel Ceppi]], [[Daniel Torres]], [[Martin Veyron]],[[Vittorio Giardino]], [[Yves Chaland]], [[Theo van den Boogaard]] och [[Joost Swarte]]. | Andra serieskapare som tagit till sig klara linjen-stilen i olika hög grad inkluderar [[Edgar P. Jacobs]], [[Bob de Moor]], 1950-talets [[André Franquin]], [[Jacques Martin]], [[Roger Leloup]], [[Tibet]], [[Maurice Tillieux]], [[Willy Vandersteen]], [[Dominique Hé]], [[Jean-Claude Floc'h]], [[Ted Benoit]], [[Henk Kuijpers]], [[Daniel Ceppi]], [[Daniel Torres]], [[Martin Veyron]], [[Vittorio Giardino]], [[Yves Chaland]], [[Theo van den Boogaard]] och [[Joost Swarte]]. | ||
==Samma andas barn== | ==Samma andas barn== | ||
Versionen från 9 juni 2009 kl. 10.59
Klara linjen (ligne claire på franska) är benämningen på den rena teckningsstil och linjeföring som har varit typisk för många serier i den fransk/belgiska serietraditionen. Typiskt för stilen är till exempel tunna och sammanhållna men få linjer, ett bortskalande av all överflödig bildinformation, få eller inga skuggor och inga skrafferingar, samt lättlästa bild- och sidlayouter som främst är till för att framhäva historien.
Historik
Hergé var den som mer eller mindre skapade stilen med sin "Tintin". Begreppet myntades av den nederländske serieskaparen Joost Swarte på 1970-talet, då Hergés stil fick en renässans bland franska och belgiska tecknare.
Hergé själv tyckte att det var ett bra begrepp, men ville personligen att det skulle omfatta även berättandet, som i hans fall höll en lika klar linje.[källa behövs]
Andra serieskapare som tagit till sig klara linjen-stilen i olika hög grad inkluderar Edgar P. Jacobs, Bob de Moor, 1950-talets André Franquin, Jacques Martin, Roger Leloup, Tibet, Maurice Tillieux, Willy Vandersteen, Dominique Hé, Jean-Claude Floc'h, Ted Benoit, Henk Kuijpers, Daniel Ceppi, Daniel Torres, Martin Veyron, Vittorio Giardino, Yves Chaland, Theo van den Boogaard och Joost Swarte.
Samma andas barn
I överförd och vidgad bemärkelse kan även serieskapare som Jacques Tardi, Moebius, Milo Manara, Lewis Trondheim, Geof Darrow, Chris Ware och Jaime Hernandez sägas ägna sig åt ett slags "Klara linjen"-stil.
Den atomiska stilen
Den atomiska stilen är något av en subgenre till Klara linjen och syftar på den trend som uppkom bland franska och belgiska serieskapare under 1980-talet att teckna serier i en nostalgisk 50-talsinspirerad retrostil. Yves Chaland är den atomiska stilens frontfigur.
Klara linjens motsats: Marcinelle-skolan
Marcinelle-skolan (l'Ecole de Marcinelle) är ett samlingsnamn för ett tiotal av de tecknare som arbetade för Journal de Spirou, utgiven av Dupuis i just Marcinelle, under tidningens storhetstid på 1950- och 60-talen. Marcinelle-skolan brukar bedömas i motsats till Bryssel-skolans och Hergés ligne claire-stil, där Hergé förespråkade en schematisk och lättläst tydlighet, medan tecknarna i Marcinelle-skolan var mer intresserade av en expressiv rörlighet. Marcinelle-skolans frontfigurer är Jijé och den senare Franquin. (Vissa tecknare kan givetvis ses som en produkt av båda skolorna.)
