Atlantic Förlags AB
Atlantic Förlags var ett svenskt förlag som grundades kring 1975 av personal från det av Semic uppköpta Williams Förlag. Under 70-, 80- och 90-talen gav Atlantic ut en mängd serietidningar på svenska. De är främst hågkomna för sin svenska utgivning av Marvelserier.
1990 gick förlaget ihop med Pandora Press, och därmed lades humortidningar som Larson, Don Martin och Pyton till förlagets utgivning.I samband med detta lanserades också försäljningsframgångarna Teenage Mutant Hero Turtles och Nintendo-Magasinet.
1993 köpte förlaget upp Tago med serietidningen Galago och bokutgivning av bl.a. "Arne Anka".
1994 köptes förlaget upp av Medströmsförlagen AB.
Periodvis samarbetade man också med RSR Epix gällande utgivningen av vissa titlar.
År 2000 köptes Atlantics serieutgivning upp av konkurrenten Egmont, undantaget var dock Larson, som gick till den nya aktören Full Stop Media. Resten av förlagets utgivning (främst bestående av tv-spelstidningar) flyttades till förlaget Medströms Dataförlag och Atlantic upphörde att existera.
Utgivningshistoria
Förlaget gav ut sina första titlar 1977, då man tog över flera barntitlar från Semic Press.
Marvelutgivningen
1978 köpte Atlantic rättigheterna till svensk Marvelutgivning och påbörjade utgivningen samma år. Stora delar av utgivningen (kanske hela) var ett samtryck med andra europeiska länder, varför innehållet ofta är detsamma som i andra europeiska länders Marveltidningar från samma tid.
Utgivningen startade i januari 1978 med Spindelmannen och Atlantic-Serien (som innehöll "Fantastiska Fyran"). Sedan tidigare utgav förlaget också Tarzan, som vid denna tid var en Marvelserie, men det är osäkert exakt när denna titel övergick till at använda material från andra förlag. Senare under året tillkom John Carter. Den sistnämnda titeln lades dock ner redan året efter.
1980 bytte Atlantic-Serien namn till Fantastiska Fyran. Hulk tillkom som ny titel. Atlantic Special, en titel som tidigare hade varit en samlingstitel för olika serier utgivna av Atlantic, återuppstod 1981 som en ren Marveltidning innehållande "Daredevil", "X-männen" (X-Men), "Spökryttaren" (Ghost Rider) och "Järnmannen" (Iron Man). Senare under 1981 lades Fantastiska Fyran ner. Den blev för en tid andraserie i Spindelmannen, men försvann sedan helt.
1982 bröts "Daredevil" (nu med titeln "Våghalsen") ut ur Atlantic-Serien till den egna tidningen Marvel Special. Denna blev dock kortlivad. Redan samma år lades den ner och "Våghalsen" blev istället andraserie i Hulk. Då hade Atlantic-Serien redan gått ur tiden. Ännu en ny titel detta år var Miss Hulk (She-Hulk). 1983 startade Ka-Zar.
1984 förlorade så Atlantic rätten att utge Marvels serier. I augusti och september utkom de sista titlarna under förlagets flagg. De var Spindelmannen (som var enda tidning som överlevde från början till slut), Hulk, Ka-Zar, Miss Hulk och den nystartade Tarantella (Spider-Woman). Tarzan fortsatte utkomma på förlaget ytterligare några år, men den hade redan långt tidigare övergått till att publicera material som inte var från Marvel.
Under perioden utgavs också ett femtiotal album och pocketar med flera av ovanstående serier ("Tarzan" oräknat).
Atlantic har senare vid några tillfällen åter utgivit Marvel. 1987-1991 utkom Transformers. 1991 och 1992 utgavs Punisher efter att den titeln hade lagts ner av SatellitFörlaget. 1992 publicerades ett avsnitt av "Charlie Anka" (Howard the Duck) i Svenska Puckomagasinet.
Kritik mot Marvelutgivningen
Det har, särskilt i efterhand, riktats stark kritik mot Atlantics redaktionella principer i samband med Marvelutgivningen. Bland annat slarv med översättning, färgläggning, angivande av serieskapare och bortklippta sidor har kritiserats. Denna kritik har i viss mån varit berättigad, men också tämligen onyanserad och delvis felaktig. Det bör påpekas i sammanhanget att tidningarna utgavs i samarbete med flera europeiska länder, och därmed var Atlantics möjligheter att påverka sannolikt begränsade.
Den starkaste invändningen brukar vara att publiceringen skedde i fel ordning. Detta stämmer delvis eftersom man ibland gjorde stora hopp i publiceringen, men sett ur ett större perspektiv var det inte särskilt vanligt. Spindelmannen får statuera exempel. De första två numren innehöll lösryckta historier, men från och med tredje numret och till och med sista numret (9/1984) publicerades material från amerikanska The Amazing Spider-Man nr 140–227, nästan komplett och nästan i rätt följd. Men eftersom Atlantic publicerade två till tre amerikanska avsnitt varje månad så var man flera gånger nära att komma ifatt den amerikanska utgivningen. Då var man tvungen att antingen gå tillbaka och publicera gamla avsnitt (vilket skedde i två omgångar med början från nr 4/1979 respektive nr 4/1980) eller hämta innehållet från amerikanska Peter Parker, the Spectacular Spider-Man (under en lång period 2/1982–6/1984).
Översättningen har ibland kritiserats, men var varken bättre eller sämre än serier överlag under denna tid. Den var definitivt bättre än hos flertalet tidigare svenska Marvelutgivare. Minst en översättare som jobbade för Atlantic, Christer Follin, gick över till Semic och fortsatte översätta Marvel för dem.
Färgläggningen gjordes om av trycktekniska skäl. Den nya färgläggningen gjordes i Ungern och eftersträvade att vara så lik originalet som möjligt. Resultatet var att de svenska tidningarna hade en färgkvalitet som var vida överlägsen de amerikanska utgåvorna från samma tid.
Atlantic tog bort sidor från originalavsnitten för att kunna passa in två eller tre amerikanska standardavsnitt (17–20 sidor under den aktuella perioden) i en svensk standardtidning (32 eller 48 sidor). Denna kritik är sakligt korrekt och naturligtvis störande för en samlare som önskar en komplett samling. Dock klippte Atlantic på det hela taget inte mycket mer än efterföljaren Semic. Endast under kortare perioder, i synnerhet slutet av 1979 och mitten av 1981, var denna bortredigering av sidor mycket omfattande. Obekräftad information gör för övrigt gällande att Marvel vid denna tid hade ett system med drop pages, det vill säga enstaka sidor som inte förde handlingen framåt, just för att de europeiska förlagen skulle ha något att klippa bort.
Den mest berättigade kritiken är att namnen på serieskaparna, liksom även amerikanska originalnummer, mycket sällan angavs. Detta började dock förbättras mot slutet av utgivningen.
Utgivna titlar
(ej fullständig lista)
- Bamse (1977–82)
- Pellefant (1977–92)
- Tarzan (1977–90)
- Korak (1977–78)
- Atlantic-Serien (1977, 1978–80)
- Spindelmannen (1978–84)
- Atlantic Special (1978–79, 1981–82)
- John Carter (1978–79)
- Helan och Halvan (1978–87)
- Dracula (1979, 1982–84)
- Tarzans son (1979–80)
- Vilde Ville (1980–83)
- Fantastiska Fyran (1980–81)
- Hulk (1980–84)
- Star Trek (1981–82)
- Miss Hulk (1982–84)
- Mumin (1983–85)
- Nisse (1986–91)
- Transformers (1987–91)
- Snurre Sprätt (1987–88)
- Larson (1988–2000)
- Real Ghostbusters (1988–90)
- Magnum Comics (1988–97)
- Magnum Special (1989–93)
- Centerserien (1989–90)
- Don Martin (1989-91)
- Pyton (1990–98)
- Teenage Mutant Hero Turtles (1990–95)
- Action-serien (1991–92)
- Judge Dredd (1991–92)
- Mega-Pyton (1992–2000)
- Toxic (1992)
- Svenska Puckomagasinet (1992)
- Star Trek: The Next Generation (1993)
- Bizarro (1993–95)
- Ernie (1995–2000)
- Smurferna (1999)
|
Den här artikeln är bara påbörjad, en så kallad stubbe. Hjälp Seriewikin växa genom att fylla i mer! |
