Klara linjen
Klara linjen (ligne claire på franska) är benämningen på den rena teckningsstil och linjeföring som har varit typisk för många serier i den fransk/belgiska serietraditionen. Typiskt för stilen är till exempel tunna och sammanhållna men få linjer, ett bortskalande av all överflödig bildinformation, få eller inga skuggor och inga skrafferingar, samt lättlästa bild- och sidlayouter som främst är till för att framhäva historien.
Historik
Hergé var den som mer eller mindre skapade stilen med sin "Tintin". Begreppet myntades av den nederländske serieskaparen Joost Swarte på 1970-talet, då Hergés stil fick en renässans bland franska och belgiska tecknare.
Hergé själv tyckte att det var ett bra begrepp, men ville personligen att det skulle omfatta även berättandet, som i hans fall höll en lika klar linje.[källa behövs]
Andra serieskapare som tagit till sig klara linjen-stilen i olika hög grad inkluderar Ted Benoit, Theo van den Boogaard, Daniel Ceppi, Yves Chaland, Jean-Claude Floc'h, 1950-talets André Franquin, Vittorio Giardino, Dominique Hé, Edgar P. Jacobs, Henk Kuijpers, Roger Leloup, Jacques Martin, Bob de Moor, Joost Swarte, Stanislas, Tibet, Maurice Tillieux, Daniel Torres, Willy Vandersteen och Martin Veyron.
Samma andas barn
I överförd och vidgad bemärkelse kan även serieskapare som Jacques Tardi, Moebius, Milo Manara, Lewis Trondheim, Geof Darrow, Chris Ware och Jaime Hernandez sägas ägna sig åt ett slags "Klara linjen"-stil (även om inte alla är inspirerade av Hergé).
Den atomiska stilen
Den atomiska stilen är något av en subgenre till Klara linjen och syftar på den trend som uppkom bland franska och belgiska serieskapare under 1980-talet att teckna serier i en nostalgisk 50-talsinspirerad retrostil. Yves Chaland är den atomiska stilens frontfigur.
Klara linjens motsats: Marcinelle-skolan
- Huvudartikel: Marcinelle-skolan
Marcinelle-skolan (l'Ecole de Marcinelle) är ett samlingsnamn för ett tiotal av de tecknare som arbetade för Journal de Spirou, utgiven av Dupuis i just Marcinelle, under tidningens storhetstid på 1950- och 60-talen. Marcinelle-skolan brukar bedömas i motsats till Bryssel-skolans och Hergés ligne claire-stil. Marcinelle-skolan var visserligen starkt påverkad av Hergés inflytelserika klara linje – strävan efter lättfattlighet, det minimala användandet av skuggor och avsaknaden av skrafferingar återfinns även här. Men där Hergé förespråkade en schematisk tydlighet var tecknarna i Marcinelle-skolan mer intresserade av en expressiv rörlighet, plastisk mimik, och mer dynamiska bildkompositioner. Marcinelle-skolans frontfigurer är Jijé och den senare Franquin. (Vissa tecknare kan givetvis ses som en produkt av båda skolorna.)
