Tove Jansson

Tove Jansson med några av sina figurer från "Mumin". © upphovskvinnan.

Tove Jansson (född 9 augusti 1914 i Helsingfors, död 27 juni 2001 i Helsingfors) var en finlandssvensk barnboksförfattare, konstnär och serieskapare. Upphovskvinna till böckerna om Mumintrollen såväl som till serien "Mumin".

Uppväxt och privatliv

Redan i de tidiga tonåren började Tove Jansson assistera sin mor, den kända illustratören Signe Hammarsten-Jansson (signaturen "Ham"), i arbetet med professionella illustrationsuppdrag. Till hennes egna först publicerade arbeten hörde den rimmade fabelserien "Prickinas och Fabians äventyr", som trycktes i sju avsnitt i tidningen Lunkentus 1929 då Tove Jansson var 15 år gammal. Under de följande decennierna skapade hon en mängd tidningsillustrationer, omslagsbilder och skämtteckningar, framför allt för den politiskt konservativa skämttidningen Garm där även modern var en fast medarbetare. Här publicerade Jansson bl.a. skämtteckningar med politisk tendens; "...allra mest tyckte jag om att få vara svinaktig mot Hitler och Stalin", hette det senare i en minnestext. Det var också i Garm som den lilla signaturfigur som först kallades snork men sedermera mumintroll för första gången dök upp 1943.

Under kriget lärde Jansson känna den socialdemokratiske – sedermera folkdemokratiske – riksdagsmannen och redaktören Atos Wirtanen och de var förlovade under några år. Wirtanen var även filosofiskt intresserad och samvaron med honom kom att prägla de tidiga muminberättelserna, bl.a. i form av de "filosofiska" figurerna Snusmumriken och Bisamråttan. Som redaktör för tidningen Ny Tid var Wirtanen även en bidragande kraft till att Jansson år 1947 kom att skapa och där publicera den första tecknade muminserien, "Mumintrollet och jordens undergång", delvis baserad på hennes muminberättelse "Kometjakten" som publicerats året dessförinnan.

Från 1955 levde hon tillsammans med illustratören och professorn Tuulikki Pietilä. När Janssons mamma dog 1970 bestämde sig hon och Pietilä, för att ge sig ut på en lång resa. Under den resan började Tove Jansson övergå till att skriva för vuxna, i stället för att som tidigare bara rikta sig till barn.

Jansson bodde långa tider i den finländska skärgården tillsammans med Pietilä. Hon avled 2001.

Författarskap och konstnärskap

1945–48 utkom de tre första muminberättelserna "Småtrollen och den stora översvämningen", "Kometjakten" och "Trollkarlens hatt" och innebar gradvis ökande uppmärksamhet för Jansson och muminfigurerna. Sitt definitiva genombrott som författare och tecknare fick hon under 1950-talet då muminböckerna "Muminpappans bravader" (1950), "Hur gick det sen?" (1952), "Farlig midsommar" (1954) och "Trollvinter" (1957) utkom och då den tecknade muminserien började publiceras i dagspress, först i den engelska The Evening News från juli 1954. Parallellt med detta verkade hon kontinuerligt som konstnär med en omfattande produktion av teckningar och målningar.

Genom åren kom Jansson att växla mellan dessa tre huvudsakliga former av konstnärlig verksamhet – måleriet, författarskapet och serietecknandet. Det var genom prosaböckerna, bilderböckerna och dagspresserierna med Mumintrollen som hon vann internationell berömmelse, men åtminstone serietecknandet såg hon främst som en trygg inkomstkälla som skulle göra det möjligt för henne att arbeta friare med sitt måleri, och serien blev henne snabbt en plågsam börda. Sedan hon slutgiltigt överlämnat muminserien till sin bror Lars Jansson år 1959 publicerade hon ytterligare muminböcker – "Det osynliga barnet" (1962), "Pappan och havet" (1965) och "Sent i november" (1970) samt bilderböckerna "Vem ska trösta Knyttet?" (1960) och "Den farliga resan" (1977) – samtidigt som hon inledde ett mångårigt författarskap för vuxna, vilket bl.a. kom att inrymma böcker som "Bildhuggarens dotter" (1968) och "Sommarboken" (1972). I novellen "Serietecknaren", publicerad i novellsamlingen "Dockskåpet" 1972, gestaltar hon i skönlitterär form sina mödosamma erfarenheter från åren med muminserien.

Utöver sina egna böcker har hon bland annat målat tavlor och även illustrerat J.R.R. Tolkiens "Bilbo – En hobbits äventyr" och Lewis Carrolls "Alice i Underlandet". En känd sångtext finns också bland hennes alster, "Höstvisa", som är tonsatt av Erna Tauro.

Ofta hämtade Jansson inspiration till historierna och gestalerna från händelser och människor i sin egen närhet: Muminmamman har många drag gemensamma med hennes egen mor och figuren Too-ticki är ett porträtt av livskamraten Tuulikki Pietilä. Huvudpersonerna i "Sommarboken", en liten flicka och hennes farmor, är modellerade på Janssons brorsdotter och mor. Handlingen är ofta förlagd till Helsingfors eller den finska skärgården.

Tove Jansson som serieskapare

Huvudartikel: Mumin

Från den 3:e oktober 1947 till den 2:a april 1948 publicerades en serie av Tove Jansson med titeln "Mumintrollet och jordens undergång" i den finlandssvenska vänstertidningen Folktidningen Ny Tid. Det var en omarbetad serieversion av boken "Kometjakten", och den saknade pratbubblor – texten var placerad under rutorna. Jansson producerade serien på uppdrag av sin vän Atos Wirtanen, som var Ny Tids chefredaktör. Hon skrev och ritade varje avsnitt med bara någon veckas framförhållning åt gången.

Serien fick kritik från tidningens läsare, som inte gillade att Muminpappan läste en tidning som hette Monarkistbladet och att serien tycktes ha kapitalistiska tendenser. Därför kom Jansson och Wirtanen överens om att avsluta äventyret snabbare än vad som från början var tänkt. Denna allra första Muminserie gavs ut på nytt i en häftad bok kallad "Jorden går under!" 2007. I denna bok har också samlats en del kringmaterial, som intervjuer med Tove Jansson med mera.

Tove Jansson skapade sedermera en ny version av muminserien för en brittisk tidning. De första avsnitten skrevs och tecknades av Tove Jansson, och originalpublicerades på engelska. Tove Jansson kontaktades 1952 av Charles Sutton på Associated Newspapers i London, ett brittiskt syndikat som förser olika dagstidningar med serier. Sutton ville att hon skulle rita en serie med mumintrollen, eftersom sådana figurer enligt hans mening skulle passa utmärkt i en samhällssatirisk serie.

Kontrakt skrevs 1952, men inte förrän den 20 september 1954 började serien att publiceras. Sutton hade velat vänta på att en stor tidning skulle ta in serien, och den första tidningen var också The Evening News, som på den tiden var världens största dagstidning med en upplaga på 12 miljoner. Tove Jansson ritade och skrev alla serier själv, på svenska, och sedan översatte brodern Lars till engelska. År 1955 kom serien till flera nordiska tidningar, bl.a. Politiken i Danmark, Svenska Dagbladet i Sverige och Ilta Sanomat i Finland, och 1956 publicerades den i 20 länder; på sin höjdpunkt i 120 dagstidningar.

Serierna är från början ämnade att publiceras i dagstidningar och är därför ritade i strippformat. Av samma anledning är episoderna olika långa, och pågår i så många strippar som Jansson tyckte att de behövde.

Lars Jansson blev sedermera alltmer inblandad i produktionen av serien, och tog till sist över den helt då Tove lämnade serieskapandet bakom sig. Det blev till slut 73 olika episoder av Mumin-serien, varav Tove Jansson skapat 13 ensam och 8 i samarbete med brodern Lars.

Artiklar i Bild & Bubbla

• Sture Hegerfors: Mumin Mumin wa suki suki (Thud nr 13)
• Horst Schröder: Oanständighet i djurriket (Bild & Bubbla nr 3/1977)
• Johannes Nilsson: "Mumin" – en förbigången klassiker (B&B nr 3/1996)
• Helena Magnusson: Dit och tillbaka igen: om Tove Janssons Mumintroll (B&B nr 3–4/2007)

Recensioner i Bild & Bubbla

• Göran Semb: "Mumin" nr 4: "Rädda Snorkfröken!" (B&B nr 1/1995, s. 44)
• Daniel Gustavsson: "Jorden går under! Tove Janssons första Muminserie i Ny Tid 1947–48" [finsk utgåva] (webbrecension, november 2008)