Långben

Tidig version av Långben från filmen "Mickey's Revue" (1932). Notera att den här figuren är en gammal hund med bockskägg. © Disney.

Jan "Janne" Långben, Goofy på engelska, ursprungligen kallad Dippy Dog eller Dippy Dawg. På svenska har figuren även förekommit under namnen Jan Rissel och Moppe. Långben är en seriefigur och tecknad filmfigur som startade som (och fortfarande är) en bifigur till Musse Pigg, men som senare även fick bära både serier, serietidningar och tecknade filmer på egen hand.

Historik

Pre-version

En föregångare till Långben fanns med i den svart/vita "Musse"-filmen "Mickey's Revue", offentligt visad för första gången den 25 maj 1932. Figuren lär ha skapats av animatören Art Babbitt och filmen regisserades av Wilfred Jackson. Denna version av figuren var en äldre hund som irriterade en hel revypublik med sitt enerverande jordnötstuggande och sitt hulkande skratt, ett skratt som fortfarande lever kvar i figuren. Skrattet introducerades av Pinto Colvig, som skulle komma att bli röstskådespelare för Långben ända fram till 1965.

Från Dippy till Goofy

Musse Pigg och Långben tecknade av Floyd Gottfredson i äventyret "Mickey Mouse and the Seven Ghosts" från 1936. © Disney.

Den "riktige" Långben, den knasiga och måttligt intelligenta tvåbenta hunden, gjorde sin entré i serieversionen av "Musse Pigg", på en söndagssida i dagspressen den 8 januari 1933, tecknad av Floyd Gottfredson. Det första namnet som användes på figuren var "Dippy Dog", vilket snart blev "Dippy Dawg". Men internt hos Disneys medarbetare var han känd under namnet "the Goof" (byfånen), och efter hand kom smeknamnet att bli officiellt. I serietidningen Mickey Mouse Magazine kallades han 1935 för "Goofie", och strax därefter etablerades "Goofy" som hans officiella namn (även om namnet Dippy förekom vid enstaka tillfällen så sent som 1941).

Dagspresserier

Långben gjorde flera kortare framträdanden i Gottfredsons "Musse Pigg"-dagsstripp under det tidiga 30-talet. Samtidigt dök han upp i flera av de animerade kortfilmerna (se nedan) och fick successivt en allt större roll. Långben blev snart den viktigaste "sidekicken" i Musse Piggs dagsstrippäventyr, och trängde i mångt och mycket undan figuren Horace Horsecollar (Klasse), som till dess varit den som hade haft rollen som Musses vapendragare. Inte sällan speglade Gottfredssons serieavsnitt vad som hände i filmerna under samma period, och bjöd på serieversioner av filmäventyren, eller serieäventyr inspirerade av filmhistorierna. Sålunda bjöds publiken på flera både serier och kortfilmer där Musse och Långben tillsammans med Kalle Anka utgjorde en komisk trio. Kalle Ankas ökade popularitet ledde emellertid till att han fick sin egen dagstidningsserie och lyftes ur "Musse"-serien, vilket ledde till att Långben fick en ännu större roll. Från 1940-talet deltog Långben i merparten av Musses äventyr, ibland enbart som komisk bifigur, men inte sällan också som medhjälpare.

Långben och flickvännen Gullan av Manuel Gonzales ur söndagssidan från 1971-07-11. © Disney.

Dagspressversionen av "Musse", först söndagssidan och långt senare även dagsstrippen, övergick successivt från att vara en komisk äventyrsserie till att bli en renodlad skämtserie i villamiljö. Under 1960- och 70-talen förekom här en flickvän till Långben med namnet Glory-Bee (Gullan eller Glorietta på svenska). Andra tecknare som Dick Moores och Manuel Gonzales gjorde flera söndagssidor med Långben som huvudfigur.

Dagspressversionen av "Musse Pigg" lades ner i början av 1990-talet.

Serietidningsversion

Långben dök som nämnts upp i den kortlivade Mickey Mouse Magazine redan på 1930-talet. Även i serietidningen Mickey Mouse, som startade 1952, hade Långben en framträdande roll. Med tiden slipades mycket av hans knasighet bort, och han blev en någorlunda kompetent (om än fortfarande något klumpig och trögtänkt) medhjälpare till Musse. Minnesvärda äventyr gjordes av bland andra Paul Murry och Jack Bradbury.

I serietidningsversionen introducerades 1954 Långbens klipske brorson Gilbert, som dök upp i amerikanska Dell One Shot #562 i en serie skriven och ritad av Bill Wright (gick i Sverige i Kalle Ankas Pocket Special 2002: "Långben möter underbarnet Gilbert".

Långbens serietidningsäventyr publicerades främst i Mickey Mouse och antologitidningar som Dell One Shot och Walt Disney's Comics and Stories. Förutom enstaka engångspublikationer fick dock Långben ingen egen tidning under den här tiden. Åtminstone inte i sin vanliga skepnad.

Stål-Långben

Långben knaprar stål-nötter, av Paul Murry ur "The Strange Case of Dr. Syclocks". © Disney.

Huvudartikel: Stål-Långben

En egen serietidning fick däremot Långbens superhjälte-alter ego Stål-Långben, som dök upp för första gången 1965 i tidningen New Adventures of the Phantom Blot nr 2 (1965). Här hade han inga superkrafter och bara namnet gemensamt med den Stål-Långben som syntes strax därefter i Donald Duck nr 102 då läsarna fick en färdig Stål-Långben med riktiga superkrafter som han får då han äter sina speciella stål-jordnötter.

Senare under 1965 fick Super Goof en egen serietidning i USA, utgiven av Gold Key. Den publicerades i 57 nummer fram till 1980. I Super Goof nr 5 (1966) och historien "The Twister Resister" förvandlades brorsonen Gilbert för första gången till Stål-Långbens medhjälpare Stål-Gilbert, vilket han fortsatt med till och från under årens lopp.

Senare serietidningsproduktion

Efter 1960-talet har Disneys serietidningsutgivning i USA haft en mindre betydande ställning och periodvis varit helt nedlagd. Det är på licens i Europa som de flesta Långben-serierna har producerats de senaste decennierna. Mängder med disneyserier har getts ut bl.a. av itaienska Mondadori och danska Gutenberghus/Egmont (dessa står för en stor del av de serier vi har sett i Sverige). I de europeiska disneyserierna har Långben haft framträdande roller både i "Musse Pigg"-äventyr och i egna serier. Nämnas bör även albumserien "Historiens Mästare" från 1970-talet, där Långben spelar roller som ett flertal historiska och legendariska personligheter.

Långben är fortfarande mäkta populär i de Europa-producerade disneyserierna. I USA står han inte lika högt i kurs, även om tecknade tv-serier som "Goof Troop" (se nedan) i början 1990-talet ökade hans popularitet något och till med förärade honom sin egen första reguljära serietidning i USA; Goofy Adventures gavs ut av Disney och kom ut med 17 nummer åren 1990–91.

Långben som film- och tv-figur

Filmernas Långben har haft en parallell utveckling som stundtals dragit åt andra håll än seriernas Långben.

Som nämnts ovan introducerades den första versionen av Långben i en tecknad film 1932, medan den yngre Långben vi bättre känner igen debuterade i seriernas värld. Denne Långben fick sedan biroller i ytterligare ett antal Musse Pigg-filmer, inklusive "The Whoppee Party" (1932) och "The Orphan's Benefit" (den första filmen där namnet "Goofy" nämndes, 1934).

Under andra halvan av 30-talet var den komiska trion Musse, Kalle och Långben ett återkommande koncept, inte bara i serierna (se ovan) utan även i filmer som "Mickey's Service Station" (1935), "The Clock Cleaners" och "Lonesome Ghosts" (båda från 1937). I takt med att Musse fick en allvarligare dimension i serierna och allt oftare fick rollen som "straight man", blev hans roll i trion mindre. I slutet av 1930-talet gjordes ett flertal filmer med enbart Kalle och Långben i huvudrollerna, varav den första var "Polar Trappers" (1938).

1939 fick Långben sin allra första solofilm, "Goofy and Wilbur", regisserad av Dick Huemer. Fler skulle det bli. Under 1940-, 50- och 60-talen producerades en mängd tecknade filmer av Disney där Långben var stjärnan. Här skildrades han som en generisk figur vars bakgrund, yrke, tidsera m.m. ändrades för att passa filmens förhållanden. Vanliga var filmer med skämtsamma instruktioner om hur man utför t.ex. ett hantverk eller en idrott ("The Goofy How To..."-filmerna), samt historier där Långben spelade rollen som typisk medelklassman i en villaförort ("Goofy the Everyman"-filmerna). Här fick han ibland namn som Mr. Goof, Mr. Walker, Mr. Wheeler eller Mr. X. Namnen och personligheterna var dock inget som fastnade i kontinuiteten. Ibland fick han även ett något annorlunda utseende – t.ex. hände det att de utstående händerna och långa öronen plötsligt inte var där. Sista reguljära kortfilmen med Långben hette "Goofy's Freeway Troubles" (1965).

Filmfiguren Långben återupplivades dock vid flera tillfällen. Ett cameo fick han i långfilmen "Vem satte dit Roger Rabbit?" (1988). Den idrottande Sport Goofy i TV-specialen "Sport Goofy Soccermania" från 1987 var från början tänkt att vara Långben själv, men förklarades senare vara hans kusin. På 1990-talet blev Långben slutligen populär för en ny generation med "Goof Troop", en tecknad TV-serie som handlar om Långben och hans son Max, som bor grannar med Svarte-Petters familj. TV-serier ledde till spinoffer i form av långfilmerna "A Goofy Movie" (1995) och "An Extremely Goofy Movie" (2000). I samma veva fick Långben för första gången en egen reguljär serietidning i USA (se ovan).

I senare Disney-tv-serier som "House of Mouse" ("Hos Musse" på svenska) och "Mickey Mouse Clubhouse" har Långben återfått sin klassiska knasiga och klumpiga personlighet.

En ny animerad biokortfilm med Långben (den första sedan 1965) betitlad "How To Hook Up Your Home Theater" hade premiär 2007 på Ottawa International Animation Festival.

Långben på andra språk

Språk	Namn
Bulgariska	Гуфи (Gufi)
Danska	Fedtmule
Estniska	Kupi
Finska	Hessu Hopo
Franska	Dingo, (Har hetat; Achille Nigaudot, Piloche och Goofie)
Grekiska	Γκούφυ (uttalas snarlikt engelska)
Italienska	Pippo
Isländska	Guffi
Japanska	グーフィー (Guufii)
Kanadensisk franska	Goofy, Cafard
Kinesiska	高飞 高飛狗)
Latin	Phillipule
Lettiska	Spruksts
Mexikansk spanska	Tribilín
Holländska	Goofy, Goofie
Norska	Langbein, Goofy
Polska	Goofy
Portugisiska	Pateta
Ryska	Гуфи (Gufi)
Samiska	Guhkesruoida
Serbiska	Шиља/Šilja
Slovak	Goofy
Slovenska	Pepe
Spanska	Goofy
Tjeckiska	Goofy
Tyska	Goofy
Ungerska	Goofy