Klara linjen

Klar linjeföring av Hergé. © Studios Hergé.

Klara linjen (ligne claire på franska, klare lijn på holländska) är benämningen på den rena teckningsstil och linjeföring som har varit typisk för många serier i den fransk/belgiska serietraditionen, framför allt Hergés "Tintin". Typiskt för stilen är till exempel rena och tunna, ofta jämntjocka och sammanhållna men få linjer, ett bortskalande av all överflödig bildinformation, få eller inga skuggor och inga skrafferingar, samt lättlästa bild- och sidlayouter som främst är till för att framhäva historien.

Termen "ligne claire" myntades 1977 av Joost Swarte.

Historik

"Blake och Mortimer" av Edgar P. Jacobs. © Lombard.

Hergé

Hergé var den som mer eller mindre skapade stilen med sin "Tintin". Han inspirerades bland annat av den amerikanske serieskaparen George McManus ("Gyllenbom"),^{[källa behövs]} vars teckningsstil kännetecknades av en tunn, elegant linje utan skrafferingar och skuggor. Från början arbetade Hergé i en grövre och (om än inte mycket) yvigare stil, men redan i mitten av 1930-talet var den klara linjeföringen tydligt på plats. Detta syns inte minst i Tintinäventyret "Blå Lotus" som ursprungstecknades 1934–35 och som (huvudsakligen) inte har tecknats om efter det. Den klara linjen höll Hergé fast vid ända till sin död 1983.

Brysselskolan

Hergés linjeföring anammades av stora delar av de verksamma serietecknarna i Bryssel under 40- och 50-talen. Den s.k. "Brysselskolan" inkluderade bland andra Edgar Pierre Jacobs, Bob de Moor, Roger Leloup och Jacques Martin, flera av dem anställda hos Studios Hergé. Men Hergé influerade även andra serieskapare såsom den tidiga André Franquin, även om denne vanligtvis brukar anses tillhöra den "konkurrerande" Marcinelleskolan.

Den klara linjen var som mest inflytelserik på 1950-talet, för att förlora något i popularitet under 1960-talet.

Renässansen

"Freddy Lombard" av Yves Chaland. © upphovsmannen.

I slutet av 1970-talet började klara linjen användas av den yngre seriescenen, inte minst i Nederländerna där stilen anammades – i vissa fall med ironi – av undergroundinriktade tecknare som Joost Swarte och Theo van den Boogaard, samt mer traditionella äventyrsserieskapare som Henk Kuijpers.

Det var Joost Swarte som myntade uttrycket "klare lijn" 1977. Hergé själv tyckte att det var ett bra begrepp, men ville personligen att det skulle omfatta även berättandet, som i hans fall höll en lika klar linje.

På 1980-talet fick den klara linjen något av en renässans även i Frankrike. Redan på 1970-talet hade Jacques Tardi slagit igenom med en egen version av "klar linje", men på 1980-talet kom serieskapare som Yves Chaland, Ted Benoît, Serge Clerc och Floc'h in i bilden med stilar som var starkt och påtagligt Hergé-influerade.

Den atomiska stilen

Många av de franska "klara linjen"-användarna under 1980-talet tecknade dessutom i en nostalgisk 1950-talsinspirerad retrostil som Swarte kallade "atoomstijl" ("den atomiska stilen"), vilket får ses som något av en subgenre till Klara linjen. Yves Chaland är den atomiska stilens frontfigur.

Klara linjen idag

Bland dagens aktiva serieskapare kan nämnas franske Stanislas, italienaren Antonio Lapone, britten Garen Ewing, danske Frank Madsen och finländaren Ilpo Koskela. Flera av de nutida tecknarna använder stilen för att skapa en nostalgisk eller retrospektiv framtoning.

Även amerikaner som Chris Ware och Jason Little har uttryckligen inspirerats av Hergé och tecknar i en stil som mycket väl kan definieras som "klar linje".

Klara linjens företrädare

Hergé och hans klara linje har haft ett enormt inflytande på hela den europeiska seriescenen. Bland dem som tagit till sig klara linjen-stilen i olika hög grad hör flera av hans samtida, såsom Edgar Pierre Jacobs, Bob de Moor, Roger Leloup, Jacques Martin, 1950-talets André Franquin, Maurice Tillieux, Willy Vandersteen och Tibet. Under "renässansen" på 1970- och 80-talen anslöt sig namn som Joost Swarte, Theo van den Boogaard, Henk Kuijpers, Ted Benoit, Daniel Ceppi, Yves Chaland, Jean-Claude Floc'h, Vittorio Giardino, Dominique Hé, Daniel Torres, Serge Clerc och Martin Veyron till traditionen. Bland det yngre gardet kan man nämna Stanislas, Antonio Lapone, Garen Ewing, Frank Madsen, Chris Ware, Jason Little och Ilpo Koskela.

Samma andas barn

I överförd och vidgad bemärkelse kan även serieskapare som Jacques Tardi, Moebius, Milo Manara, Geof Darrow, Jason Lutes, Jason, Olivier Schrauwen, François Thomas och Jaime Hernandez sägas ägna sig åt olika slags "klara linjer" (även om inte alla är inspirerade av Hergé).

Klara linjens motsats: Marcinelle-skolan

Huvudartikel: Marcinelle-skolan

Marcinelle-skolan (l'Ecole de Marcinelle) är ett samlingsnamn för ett tiotal av de tecknare som arbetade för Journal de Spirou, utgiven av Dupuis i just Marcinelle, under tidningens storhetstid på 1950- och 60-talen. Marcinelle-skolan brukar bedömas i motsats till Bryssel-skolans och Hergés ligne claire-stil. Marcinelle-skolan var visserligen starkt påverkad av Hergés inflytelserika klara linje – strävan efter lättfattlighet, det minimala användandet av skuggor och avsaknaden av skrafferingar återfinns även här. Men där Hergé förespråkade en schematisk tydlighet var tecknarna i Marcinelle-skolan mer intresserade av en expressiv rörlighet, plastisk mimik, och mer dynamiska bildkompositioner. Marcinelle-skolans frontfigurer är Jijé och den senare Franquin. (Vissa tecknare – såsom Peyo och Tillieux – kan givetvis ses som en produkt av båda skolorna.)

Mer om Klara linjen

• Paul Gravett: "Hergé & The Clear Line: Part 1", artikel på Gravetts webbplats 2008-04-20 [länkad 2011-12-19]
• Paul Gravett: "Hergé & The Clear Line: Part 2", artikel på Gravetts webbplats 2008-05-11 [länkad 2011-12-19]
• Paul Gravett: "In Search of the Atom Style", artikel på Gravetts webbplats 2009-05-31 [länkad 2011-12-19]

Externa länkar

• Klare lijn international – blogg om klara linjen (på franska) [länkad 2011-12-19]