Pongo och de 101 dalmatinerna

Från Seriewikin
Version från den 6 april 2020 kl. 21.20 av Keffy (diskussion | bidrag) (→‎Disneys versioner)
(skillnad) ←Tidigare ändring | visa nuvarande version (skillnad) | Nyare ändring→ (skillnad)
Hoppa till navigeringHoppa till sök

"Pongo och de 101 dalmatinerna" (ursprungligen med den svenska titeln "De hundra och en hundarna: historien om de många dalmatinerna") är en brittisk roman från 1956, skriven av Dodie Smith. 1961 filmatiserades boken av Walt Disney, och Disney-versionen har gett upphov såväl till ytterligare animerade filmer och tv-serier, liksom spelfilmer, och tecknade serier. 1961 års film har på svenska även gått under namnet "Pongo och valptjuvarna".

Handling

Det nygifta paret Dearlys två dalmatinerhundar, Pongo och Missis, får valpar. När Fru Dearlys ungdomsvänninna Cruella de Vil nekas att köpa valparna för att göra päls av dem, anlitar hon bröderna Baddun, vilka lyckas stjäla dem.

Pongo och Missis följer tjuvarnas spår, och upptäcker att de inte bara är deras egna valpar som måste räddas – Cruella har kommit över närmare 100 små dalmatiner. Genom sina vänner i djurvärlden lyckas hundparet rädda samtliga valpar, som alla får ett tryggt hem hos paret Dearly.

Disneys versioner

Disneys animerade långfilm från 1961, håller sig relativt troget till boken, men ger dalmatinertiken namnet Perdita, medan hundägarna får heta Anita och Roger Radcliffe. Cruella de Vil är allt jämt berättelsens stora skurk, men bröderna Jasper och Horace Baddun får mer utrymme i filmen. Flera av bokens mindre figurer, inklusive bl.a. Cruellas make och katt, har strukits i filmversionen.

I samband med filmens premiär producerades två serieadaptioner: i amerikanska serietidningar publicerades en version av Carl Fallberg och Al Hubbard, och i dagspressen publicerades – som en del av "Walt Disney's Treasury of Classic Tales" – en tolkning skriven av Frank Reilly och tecknad av Bill Wright, Chuck Fuson, Floyd Gottfredson och Manuel Gonzales. Senare har ytterligare versioner publicerats i brittiska serietidningar (1973, av Angus Allan och Rex Archer) och i europeiskt albumformat (1995, av Didier le Bornec och José Ramón Bernado).

2003 fick filmen en uppföljare, "De 101 dalmatinerna II: Tuffs äventyr i London", som dock inte överförts till seriemediet.

Redan 1996 hade dock Disney producerar en spelfilmsversion av boken, "101 dalmatiner", med Glen Close som Cruella. Denna version är snarlik filmen från 1961, men flyttar handlingen till 1990-tal och återgår till att kalla hundarnas ägare för Dearly. 1997 publicerade Marvel en serieadaption av spelfilmen, med manus av Kayte Kuch och Sheryl Scarborough och bild av José Delbo och Loretta Krol. År 2000 släpptes uppföljaren "102 dalmatiner", som inte gett upphov till några serier.

1997–1998 producerades den animerade tv-serien "101 dalmatiner", med influenser från både 1961-versionen och 1996-versionen, och 2019 debuterade ytterligare en animerad tv-serie, "Dalmatinervägen 101", som är fristående från samtliga Disneys övriga tolkningar.

Utöver serieversionerna av 1961 och 1996 års filmer, har en liten mängd ytterligare serier baserade på franchisen producerats i Italien på 1990-talet och Danmark på 2000-talet. Huvudförfattare för den senare produktionen var svenske Per-Erik Hedman.

Al Hubbards serieversion av 1961 års film har publicerats på svenska flera gånger, i Walt Disney's Serier 3/1962 och 1/1971, samt i Walt Disney's Klassiker 2/1976 och 4/1979. De danskproducerade serierna har på svenska publicerats i Mina djurvänner.