Tintin
"Tintin" är en av världens mest kända serier, skapad 1929 av belgaren Georges Remi (bättre känd som Hergé). Den har sålt över 200 miljoner album världen över och översatts till mer än 50 språk.
Serien handlar om den unge journalisten Tintin, som mellan 1929 och 1986 fick vara med om en mängd fantastiska äventyr av de mest skiftande slag.
Bakgrund och historia
De tidiga åren
”Tintin” började som en följetong i den belgiska katolska och konservativa dagstidningen Le XXe Sièclés ungdomsbilaga, Petit Vingtième, med start den 10 januari 1929. Efter en kortvarig sejour med scoutserien ”Totor” 1926-1929 ville Hergé satsa på en humoristisk äventyrsserie för en större publik. Resultatet blev äventyret ”Tintin i Sovjet”, där journalisten Tintin och hans trogna hund Milou infiltrerar kommunistblocket.
Serien blev snabbt enormt populär, detta trots att de tidigaste äventyren i efterhand kan tyckas dåligt tecknade och fördomsfullt skildrade jämfört med det som komma skulle. Med efterföljande ”Tintin i Kongo”, ”Tintin i Amerika” och ”Faraos Cigarrer” ökade populariteten ytterligare, inte minst eftersom äventyren efter sin publicering i tidningen började samlas i seriealbum. 1930 började ”Tintin” publiceras i Frankrike, varefter den internationella marknaden bara fortsatte att växa. Hergé kunde snart överleva på inkomsterna från sitt serieskapande.
Mer realism
Med femte albumet ”Blå Lotus”, började Hergé med den noggranna research och medvetenhet om detaljer som han skulle bli känd för. Då det hade påannonserats att Tintin i sitt nästa äventyr skulle besöka Kina hade en ung kines vid namn Tchang Tchong-Yen kontaktat Hergé och bett honom att överväga hur han skildrade folket och landet. Detta blev ett uppvaknande för Hergé, som blev medveten dels om hur fördomsfullt han skildrat minoriteter i de tidiga albumen, dels om vilken fantastisk kulturskatt Kina kunde bjuda på. Som tack för ”väckarklockan” skapade han en figur vid namn Tchang i äventyret (en vän till Tintin som även dök upp i det långt senare albumet ”Tintin i Tibet”).
Högre grad av realism och noggrannare research medförde att ”Tintin” blev alltmer av en renodlad äventyrsserie och de rena slapstickinslagen bantades ner (även om de aldrig försvann helt). Tintins äventyr avlöste sedan varandra i en regelbunden takt, ett nytt startades ungefär var femtonde månad. ”Det Sönderslagna Örat” kom 1937, ”Den Svarta Ön” 1938 och ”Kung Ottokars Spira” 1939.
Krigsåren och efterkrigsåren
Då andra världskriget nådde Belgien avbröts produktionen. Hergé fortsatte visserligen att teckna det nya äventyret ”Det Svarta Guldet” samtidigt som han var inkallad som reservofficer, men serien avbröts då krigssituationen tvingade Le XXe Sièclés i konkurs. Efter ockupationen av Belgien fortsatte Hergé med ”Tintin” för brysseltidningen Le Soir (något han starkt kritiserats för eftersom tidningen granskades av den tyska ockupationsmakten och många såg detta som ett utslag för nazivänlighet). Under dessa betingelser, då Hergé tvingades undvika alla brännbara ämnen och dessutom fick ett mycket mindre format till sitt förfogande, kom äventyren ”Krabban med Guldklorna”, ”Den Mystiska Stjärnan”, ”Enhörningens Hemlighet”, ”Rackham den Rödes Skatt” och ”De Sju Kristallkulorna” till. Denna period introducerade viktiga bifigurer som Kapten Haddock, Professor Kalkyl och betjänten Nestor.
Publiceringen av ”Kristallkulorna” avbröts i och med Bryssels befrielse 1944. Inte förrän 1946 startade fortsättningen ”Solens Tempel” i den nystartade veckoserietidningen Tintin. Albumproduktionen återupptogs också och Hergé tog tillfället i akt att teckna om flera av sina tidigare album i kortare format och modernare teckningsstil. (Det är dessa omtecknade versioner som vi framför allt känner till i Sverige). Nya äventyr fortsatte att komma ungefär vartannat år. Hergé gjorde en ny (den här gången avslutad) version av ”Det Svarta Guldet” 1950, ”Månen Tur och Retur (del 1)” 1953, "del 2" 1954, ”Det Hemliga Vapnet” 1956 och ”Koks i Lasten” 1958.
Den sena produktionen
Därefter tacklade Hergés produktionstakt av. Delvis kan detta förklaras med en livskris som han gick igenom under den här tiden, något som han påstår ha ”tecknat av sig” i och med ”Tintin i Tibet” 1960. Men hans idéer kom inte längre lika snabbt som i hans ungdom och inte heller behövde han längre spotta ur sig alster för att försörja sig. ”Castafiores Juveler” (1963), ”Plan 714 till Sydney” (1968), och ”Tintin hos Gerillan” (1976) var alla väl genomarbetade skapelser som fick ta den tid de tog beroende på Hergés ork och arbetslust.
I mars 1983 dog Georges Remi, 75 år gammal. Men ”Tintins” saga var inte slut för det. Skisserna till det ofullbordade albumet ”Tintin och Alfakonsten” kom ut i bokform 1986, och serien fortsätter att sälja i höga upplagor i stora delar av världen. Även serietidningen Tintin fortsatte att leva i några år efter Hergés död (dock med andra serier än ”Tintin” som huvudinnehåll).
Hergé hade bestämt att ingen annan skulle få fortsätta att teckna "Tintin" efter hans död, något man som man än så länge har respekterat, även om det då och då höjs röster för att återuppliva serien.
Form och innehåll
Något som bidragit till seriens popularitet är Hergés rena och uttrycksfulla teckningsstil, kallad ”klara linjen” (ligne claire), som har bildat skola på den europeiska seriemarknaden. Den har visat sig inte minst vara betydelsefull när det gäller läsarens identifikation med huvudpersonen (åtminstone är det en vitt spridd teori). Även när det gällde bildkomposition, rörelse och bildberättande är Hergé ansedd som en av de stora mästarna inom seriekonsten.
När det gäller själva historierna så har den balanserade mixen av äventyr och komik (samt inte minst engagemanget i karaktärerna) spelat en viktig roll för serien. Äventyren har varit varierade och fantasifulla – Tintin med vänner har besökt hela världen (och en bit utanför den), bekämpat öststatskommunism, organiserad brottslighet, spionkarteller, slavringar och narkotikasmugglare. De har varit inblandade i skattjakter, övernaturliga mumiehistorier, månfärder, snömansexpeditioner och sydamerikanska revolutioner.
De tidiga albumen har kritiserats starkt för sina rasistiska och stereotypa inslag. Hergé tog senare avstånd från dessa och förklarade att det berodde på den felaktiga stereotypbild av världen utanför Europa han själv hade blivit matad med som barn (vilket i och för sig inte ursäktar de kritiserade porträtten av afrikaner i den senare ”Koks i Lasten”).
Om figuren Tintin
Mer text kommer.
Övrigt figurgalleri i serien
Mer text kommer.
- Andra återkommande figurer:
- Abdallah
- Allan Thompson
- Dawson
- Doktor Müller
- Emir Muhammed Ben Kalish Ezab
- General Alcazar
- General Tapioca
- Herr Wagner
- Irma
- Ivan Sackarin
- Nestor
- Pablo
- Professor Cantonneau
- Roberto Rastapopoulos
- Ridgewell
- Senhor Oliveira da Figueira
- Serafim Svensson
- Tchang
- Överste Jorgen
- Överste Sponz
Tintins äventyr
Kronologisk listning av Tintins äventyr. Årtalet i parentes betecknar första albumupplagan. I tidningsversion påbörjades äventyren tidigare.
1. "Tintin i Sovjet" (1930) (på svenska 1975)
2. "Tintin i Kongo" (1930) (på svenska 1978)
3. "Tintin i Amerika" (1931) (på svenska 1978)
4. "Faraos Cigarrer" (1934) (på svenska 1970)
5. "Blå Lotus" (1936) (på svenska 1977)
6. "Det Sönderslagna Örat" (1937) (på svenska 1971)
7. "Den Svarta Ön" (1938) (på svenska 1968)
8. "Kung Ottokars Spira" (1939) (på svenska 1960)
9. "Krabban med Guldklorna" (1941) (på svenska 1970)
10. "Den Mystiska Stjärnan" (1942) (på svenska 1960)
11. "Enhörningens Hemlighet" (1942) (på svenska 1961)
12. "Rackham den Rödes Skatt" (1944) (på svenska 1962)
13. "De Sju Kristallkulorna" (1948) (på svenska 1968)
14. "Solens Tempel" (1949) (på svenska 1968)
15. "Det Svarta Guldet" (1950) (på svenska 1968)
16. "Månen Tur och Retur (del 1)" (1953) (på svenska 1969)
17. "Månen Tur och Retur (del 2)" (1954) (på svenska 1969)
18. "Det Hemliga Vapnet" (1956) (på svenska 1968)
19. "Koks i Lasten" (1958) (på svenska 1970)
20. "Tintin i Tibet" (1960) (på svenska 1969)
21. "Castafiores Juveler" (1963) (på svenska 1969)
22. "Plan 714 till Sydney" (1968)
23. "Tintin hos Gerillan" (1977)
24. "Tintin och Alfabetskonsten"/"Tintin och Alfakonsten" (1986) (på svenska 1989) (ej fullbordat album)
Utanför kronologin
"Tintin och Hajsjön" (1979) (filmalbum, ej av Hergé)
Svensk utgivning och översättning
Mer text kommer.
Tintin i andra media
"Tintin" har också överförts till andra media, inklusive spelfilm, tecknade filmer och TV-serier, talskivor, teaterpjäser, böcker, utställningar m.m.
Tecknade tv-serier
- Under 1960- och 70-talen producerades det sju tecknade TV-serier med "Tintin" i Frankrike. Varje TV-serie var baserad på ett albumäventyr uppdelat på 4-8 avsnitt vardera. Äventyren ifråga var: "Den Svarta Ön", "Månen Tur och Retur" del 1 och 2, "Enhörningens Hemlighet", "Rackham den Rödes Skatt", "Den Mystiska Stjärnan", "Krabban med Guldklorna" och "Det Hemliga Vapnet". De flesta av dessa äventyr har sänts på svensk tv och/eller getts ut på video.
- På 1990-talet kom en fransk-kanadensisk tecknad TV-serie i 39 avsnitt, som också har givits ut på DVD. Tyvärr är den, till skillnad från den tidigare tv-serien, undermåligt dubbad till svenska.
Tecknade långflmer
- Den tecknade långfilmen "Solens Tempel" kom 1969 och baserades på dubbeläventuret "De Sju Kristallkulorna"/"Solens Tempel".
- "Tintin och Hajsjön" kom 1972. Den baserades inte på något äventyr av Hergé.
Talskivor och kassetter
- 1971-1989 kom en serie skivor och kassetter på svenska där serieäventyren hade överförts till en form av radioteater. Bearbetningen gjordes av Lasse Swärd och Bert-Åke Varg. Tintins röst gestaltades oftast av Tomas Bolme. Alla äventyr utom "Tintin i Sovjet" och "Tintin och Alfakonsten" adapterades på detta sätt. Idag finns de på CD.
Spelfilmer
Två spelfilmer gjordes i Frankrike/Belgien i början av 1960-talet. Ingen av dem hade serieäventyr som förlaga.
- "Tintin i Piraternas Våld" (även känd som "Tintin och det Gyllene Skinnet") kom 1961 och regisserades av Jean-Jacques Vierne. Rollen som Tintin spelades av Jean-Pierre Talbot och Georges Wilson gestaltade Kapten Haddock.
- "Tintin och de Blå Apelsinerna" ("Tintin et les Oranges Bleues") kom 1964 och regisserades av Philippe Condroyer. Jean-Pierre Talbot spelade återigen Tintin medan rollen som Haddock tagits över av Jean Bouise.
Böcker
- Böcker, bilderböcker, pysselböcker m.m. har producerats av Hergés studio och på licens nästan från allra första början. Men mest känd är nog en annorlunda nytolkning av figuren: Frederic Tutens roman "Tintin i Nya Världen" växer Tintin upp till man och får bland annat till det med den sköna Clavdia (känd från Thomas Manns "Bergtagen"). Boken kom 1993 och blev en smärre succé, detta trots att romanfiguren inte har mycket gemensamt med Hergés Tintin. Den publicerades med tillstånd av Hergés efterlevande.
