Serier: Geografiska traditioner

Se även moderartikeln Serier samt artikeln om Seriernas historia

Den geografiska "treklövern"

Tre huvudsakliga geografiska traditioner av serier brukar urskiljas, åtminstone från ett västerländskt perspektiv; den europeiska traditionen, den amerikanska (eller anglosaxiska) traditionen, och den asiatiska (främst japanska) traditionen. Områdena uppvisar givetvis stora interna skillnader och många enskilda verk har inspirerats "över gränserna", men generellt har de tre traditionella områdena utvecklats parallellt på olika sätt.

Den europeiska serietraditionen

Den europeiska serietraditionen bygger delvis på den tidigare europeiska skämtteckningstraditionen, vilken periodvis gick över i mer seriebetonade verk. Se t.ex. schweizaren Rodolphe Töpffer.

Utvecklingen av en specifik europeisk serietradition har varit mycket beroende av utvecklingen i franskspråkiga länder som Frankrike och Belgien, vilka tecknare som Hergé gick i bräschen för. Den europeiska serieproduktionen började komma igång på allvar runt andra världskriget då läsarna hade börjat vänja sig vid en stor import av amerikanska serier, men åtgången började strypas åt av politiska skäl och inhemska tecknare fick kallas in för att mätta marknaden.

Även Italien har gjort sig känt som ett viktigt serieland. I viss mån finns starka serietraditioner också i Tyskland, Nederländerna och Spanien.

Bland de nordiska länderna brukar Danmark anses ha den mest livaktiga serieutgivningen. På senare år har Finland varit en stark uppstickare.

Den amerikanska (och anglosaxiska) serietraditionen

Den tidiga amerikanska seriens ursprung låg framför allt i dagspresstraditionen, som var påverkad av tidigare europeiska skämtserier som invandrare från Europa hade inspirerats av, och som i sin tur även påverkade senare europeiska och japanska tecknare.

Runt 30-talet utvecklades i USA även serietidningstraditionen, som först var samlingar av tidigare dagspresserier, men senare även fick nytt material direkttecknat för tidningen.

Under sent 30-tal-tidigt 40-tal växte sig superhjältetraditionen starkt, en genre som (förutom en relativt kort period sent 40-tidigt 50-tal) haft ett ständigt starkt fäste i USA, delvis beroende på Jack Kirbys m.fl. tecknares förnyelse av genren under 60-talet.

Under 50-talet gjordes det en hel del skräck- och kriminalserier, som i flera fall var ganska våldsamma. Trots att dessa serier inte var direkt riktade till barn, drabbades de, genom Fredric Werthams bok "Seduction of the Innocent" av moralpanik, vilket ledde till skapandet av Comics Code, en sorts påtagen självcensur över vad som tilläts och inte tilläts att visas.

Under 60- och 70-talet växte undergrounden fram, då vuxenserietecknare som Robert Crumb gjorde serier om allt möjligt, i flera fall som rena provokationer, i tidningar som de tryckte själva och sålde till likasinnade. Denna tradition var ganska kortvarig i sin ursprungliga form, men har haft betydelse för USAs nuvarande alternativ- och independent-marknad.

Under det tidiga 80-talet växte den amerikanska direktmarknaden fram, bestående av ett nätverk av distributörer samt en mängd specialiserade seriebutiker.

Den amerikanska serietraditionen har under hela sin historia haft mer eller mindre stor påverkan på den europeiska, kanske främst den brittiska, och även den kanadensiska och den australiska.

Den asiatiska serietraditionen

Mycket av den asiatiska traditionen är baserad på utvecklingen i Japan, där manga under lång tid varit väldigt populärt. En stor del av grundstommarna till traditionen lades fram av Osamu Tezuka, som med sin enorma produktion och kreativitet mellan 40- och 80-talet var något av en fixstjärna inom den japanska serieindustrin.

Yoshihiro Tatsumi införde på 1950-talet den japanska vuxenserien – gekiga – då han började göra serier med vardagsrealistiska historier och vuxna ämnen för en vuxen publik.

Till skillnad från Europa och USA har Japan under lång tid haft en mycket framgångsrik marknad som direkt riktat sig till flickor och unga kvinnor.

I länder som Kina (framför allt Hong Kong) och Sydkorea har man tagit till sig den japanska serietraditionen och skapat sina egna versioner av manga – s.k. manhua (Kina) och manhwa (Sydkorea).

Även inom Indien har det funnits en rätt stor produktion av serier, ofta med billiga tidningar om populära berättelser från den indiska mytologin, dokumentära serier om Gandhi och liknande, mycket av utvecklingen går tillbaka på satsningar av förläggaren Anant Pai.

Övriga geografiska områden

Sydamerika har haft en livkraftig utveckling, t.ex. inom Argentina där författare som Oesterheld och Carlos Trillo samt tecknare som Alberto Breccia och Quino kan framhävas. I övrigt finns en stark produktion i länder som Mexiko, Chile, Kuba och Brasilien. En stark koppling har funnits mellan den sydamerikanska och den europeiska serievärlden.

I Afrika har serier inte haft en lika stark ställning, men undantag finns. Kanske framför allt i fransk- och engelskspråkiga f.d. kolonier som tagit intryck av den europeiska traditionen. I en del franskspråkiga länder har det så sakteliga vuxit fram en albumtradition liknande den fransk-belgiska. En representant för detta är serieskaparen Titi Faustin från Elfenbenskusten. Sydafrika har förutom en stark (ofta politisk) skämtteckningstradition även producerat dagspresserier som "Madam & Eva" samt undergroundantologin Bitterkomix. Även Nigeria kan nämnas, som kuriosa var det här britterna Dave Gibbons och Brian Bolland startade (med superhjälteserien "Powerbolt").

Arabvärlden har traditionellt inte haft så stor seriekultur. Ett framgångsrikt exempel är barnserietidningen Mâjid. På senare år har det dykt upp flera arabiska och muslimska superhjälteserier från förlag som AK Comics (Egypten) och Teshkeel Media (Kuwait). Dessa är främst inspirerade av den amerikanska serietidningstraditionen.

Undantag och gränsöverskridanden

Den här artikeln är bara påbörjad, en så kallad stubbe. Hjälp Seriewikin växa genom att fylla i mer!