Serier i Italien

"Il Signor Bonaventura", bild av Sergio Tofano från 1917. © Sergio Tofano dödsbo

Tidig serieutgivning

"Bil Bol Bul", bild av Attilo Mussino från Corriere dei Piccoli 1909. © Attilo Mussinos efterlevande

Tecknade serier blev tidigt populära i Italien. Redan 1908 började veckotidningen Corriere dei Piccoli (ung. Barnkuriren) ges ut, i färg och med ett antal översatta amerikanska serier, som ett supplement till den ansedda dagstidningen Corriere della Sera. Här återfanns serier som "Little Nemo", "Bringing up Father", "Buster Brown" och "Katzenjammer Kids". En egenhet var att alla serier var utan pratbubblor, de hade redigerats bort, och i stället återfanns den översatta texten i form av små rim under bilderna. Detta då bruk av pratbubblor inte ansågs vara fint eller pedagogiskt.

De amerikanska serierna i Corriere dei Piccoli fick snart sällskap av inhemskt producerade italienska serier. Några av de mer kända var "Bil Bol Bul" från 1909 av Attilo Mussino samt "Il Signor Bonaventura" av Sergio Tofano. "Bil Bol Bul" var grafiskt influerad av Winsor McCays "Little Nemo", räknas som en klassisk serie och har fått ge namn till en sentida seriefestival på 2000-talet. Tofanos skämtserie om herr Bonaventura från 1917 handlar om en välmenande man med en bassethund som lyckosamt tar sig ur alla förtretligheter han hamnar i. Serien fortsatte oavbrutet till 1943 då kriget kom emellan. Den återupptogs sedan och fortsatte även efter Tofanos död av hans son Gilberto Tofano och Carlo Peroni.

Bland andra serieskapare som gjorde sig ett namn under denna period var Antonio Rubino ("Quadratino", 1910, gjorde senare även Disneyserier), Carlo Bisi ("La vendetta degli animali", 1918 samt "Sor Pampurio", 1925), Bruno Angoletta ("Marmittone" 1928, humorserie om en svagsint men pacifistisk soldat) och Giovanni Manca ("Pier Cloruno de'Lambicchi", 1930). Serierna var ofta grafiskt välgjorda och modernt utformade. Inte minst tidens konstströmmningar i form av dada och kubism gjorde sig påminda. Framgången för serierna kunde vara påtaglig, Sergio Tofano kunde tjäna över en miljon lira per vecka på sin serie om "Signor Bonaventura", för övrigt en av Italiens mest långlivade serier.

Seriemagasin

"Saturno contro la Terra", bild av Giovanni Scolari. © Mondadori

Efter ett par decennier med dags- och veckoserier riktade till barn, så dök på 1930-talet de första giornali upp, serier i tabloidformat med veckovis utgivning. Dessa innehöll skämt- och äventyrsserier samt artiklar riktade till ungdomar och tonåringar. Åter blev en rad amerikanska serier importerade och översatta, t.ex. "Blixt Gordon", "Agent X9", "Tarzan", "Buck Rogers" och "Fantomen". Samt även Disney. Allt blandades dessutom med inhemska italienska serier.

Bland de tidiga seriemagasinen märks Topolino (1932), L'Avventuroso (1934) och den katolska Il Vittorioso (1937). De fortsättningsserier som gick i olika giornali gavs sedan ofta ut i separata album, så kallade albi, vilka var mer breda än höga till formatet.

Bland de tidiga magasinserierna märks västern och science fiction som populära genrer. Redan 1937 gjorde Rino Albertarelli västernserien "Kit Carson". Den populära äventyrsserien "Dick Fulmine" av Vincenzo Baggioli och Carlo Cossio startade 1938. Paret Cesare Zavatti (senare mer känd för sitt manus till filmen "Cykeltjuven") och Giovanni Scolari lyckades samma år göra göra en science fiction-serie, "Saturno contro la Terra" som 1940 blev den första italienska serie som publicerades i USA (i David McCays kortlivade antologiserietidning Future Comics). Italienarna började nu visa att de var att räkna med, även internationellt.

Världskriget

"Il Duce", serie om Benito Mussolini, bild av Giovanni Scolari. © okänd

Fascismens framväxt i Europa och Andra världskriget innebar bekymmer för den växande serieindustrin i Italien. Mussolini förbjöd tidigt import av amerikanska filmer och tecknade serier till Italien i avsikt att undvika "skadligt" inflytande. Industrin försökte till en början anpassa sig genom inhemsk produktion och att ge seriefigurerna helt italienska namn samt att rita om detaljer. Sålunda blev Musse Pigg av Floyd Gottfredson i en italiensk version av Federico Pedrocchi och Pier Lorenzo De Vita 1942 omdöpt till Tuffolino och hans huvud ritades om. Tarzan fick finna sig i att kallas "Siegfried" och begåvades med en tröja över sin bara bringa. Först efter krigsslutet 1945 började originalserier från USA att publiceras igen.

Efter krigsutbrottet sprang dessutom en mängd pro-fascistiska propagandaserier fram, bland annat så tecknade Giovanni Scolari en serie om Mussolini, "Il Duce", i Topolino, som ännu inte var en ren Disney-tidning utan en antologiserietidning. Serien "Marmittone" av Bruno Angoletta, som handlade om en enfaldig stackars soldat, hade varit populär och publicerats sedan 1928. Dock fick den läggas ned 1942, mitt under kriget, och symboliskt nog så börjar den sista sidan med att Marmittone kastas i fängelse.

Den alltmer uppenbara pappersbristen under och efter kriget bidrog till en begränsad utgivning och tillkomsten av nya serietidningsformat, bl.a. den i liggande enstrippsformat som vi i Sverige känner till via Prärieserier och Kapten Miki, för övrigt två italienska 50-talsserier. Först i slutet av 50-talet upphörde pappersbristen.

1940- och 50-talen

"Il Grande Blek", bild av esseGesse. © Editoriale Mercury

1945 grundades förlaget Bonelli som skulle komma att bli den största utgivaren av serier i Italien. Framgången inspirerade också andra förlag att satsa på serier. En rad nya serier såg dagens ljus:

• "Pippa, Pertica e Palla" av Benito Jacovitti (1940)
• "Il Dottor Faust" av Pedrocci och Albertarelli (1941)
• "Asso di Picche" av Hugo Pratt et al (1945)
• "Tex" av Rino Albertarelli (1948)
• "Il Piccolo Sceriffo" (1948)
• "Pecos Bill" (1949)
• "Akim" av Agusto Pedrazzi (1950)
• "Capitan Miki" av esseGesse (1951)
• "Sargento Kirk" av Hugo Pratt (1953)
• "Il Grande Blek" av esseGesse (1954)
• "Kendall" av Arturo del Castillo (1957)

Den senare hälften av 40-talet såg också en formlig explosion av italienska serietidningar med maskerade hjältar (även kvinnliga), superhjältar och äventyrsserier. Ett urval av titlar:

"Albi del Vittorioso", nr 26, 1940. © Anonima Veritas Editrice

---

Bilden är hämtad med tillstånd från The Grand Comic Book Database.

"Ragar", en av många maskerade 40-tals hjältar. Bild av pseudonymen "Charles Rooney" (Carlo Savi). © Victory, 1947.

• Albi Bolide
• Albi del Vittorioso
• Albi di Zorro
• Ciclone
• Collana Grandi Avventure
• El Bravo
• Fantax
• Frisco Bill
• Fulmine Mascherato
• Il Giustiziere Scarlatto
• Ipnos
• Jim Turbine
• L'Arciere Fantasma
• L'Audace
• L'Uomo Mascherato
• La Dama Di Picche
• La Parola Magica
• La Tigre Bianca
• Lo Sciabecco Fantasma
• Maschera Bianca
• Maskar
• Mirko
• Mistero
• Piccola Maschera
• Plutos
• Radar
• Ragar
• Roal
• Serie Grande
• Simbar
• Tanks L'Uomo D' Acciaio
• Testa Di Marmo
• Tour of Italy
• Uomo D'Acciao
• Za-La-Mort
• Zambo
• Zamorro

Merparten av de italienska serierna var dock antingen skämtserier eller äventyrsserier av typ västern eller detektivhistorier. Superhjältegenren blev aldrig någon större succé i Italien, och av de importerade amerikanska var enbart Superman ("Nembo Kid" på italienska fram till 1966) och Batman någorlunda kända. Tillsammans med Marvelserier kom dessa upp i en upplaga på cirka 6 miljoner exemplar först under slutet av 90-talet.

Topolino nr 1815 (1990) Omslag av Roberto Santillo © Disney

Disney på italienska

Se huvudartikel: Disneyserier från Italien

Våldsamt populära blev dock Disneys serier. Redan 1932 hade tidningen Topolino startat, namngiven efter det italienska namnet på Musse Pigg. Den var dock en antologiserietidning och innehöll en rad andra serier utöver Disney. Först 1949 blev den en ren Disney-serietidning (och bytte format till pocket). Materialet räckte dock inte till, varför en omfattande licensproduktion av Disney-serier av italienska författare och tecknare tog sin början.

Vuxenserier

"Diabolik", bild av Giussani. © Casa Editrice Astorina

På 60-talet var det dags för en ny typ av serier. 40- och 50-talens otadliga hjältar fick nu sällskap av mer dubiösa anti-hjältar eller rena skurkar som huvudfigurer. Berättelserna blev också mer våldsamma och kunde ha erotiska inslag. Ofta utgavs de med benämningen "fumetti per adulti", serier för vuxna, för att särskilja dem från barnserier.

Först ut i raden av dessa vuxenserier för en mer mogen publik var "Diabolik" (1962) av systrarna Angela och Luciana Giussani, båda lärarinnor. Huvudpersonen var en hänsynslös och hjärtlös maskerad bandit som kunde ta sig för vad som helst, både råna och mörda. Han blev mycket populär och fick en rad efterföljare, inom det som brukar kallas "Fumetti neri", svarta serier. Detta epitet beror inte minst på dessa seriers speciella utformning i pocketformat, svartvita teckningar med oftast två rutor per sida, men även på anknytningen till mörk kriminalitet. Bland de mer kända återfinns "Satanik", "Kriminal", "Infernal", "Genius" och "Zakimort".

Under 70-talet blev Fumetti neri så småningom mera en utgivningsform för erotiska serier, först ganska lätt sådan, men på 80-talet så pass rå att klagomål och krav på censur började höras, inte minst från kyrkligt håll. Medan Diabolik hade en stor upplaga på runt 150 000 exemplar, så var konkurrenternas inte i samma klass. Titlar som Sadik, Goldrake, Gesebel, Isabella, Justine och Uranella (en Barbarella-kopia) blev inte så långlivade.

Moderna äventyrserier och konstserier

Il Giornalino, bild av Massimo Mattioli med figuren Pinky. © San Paolo Periodici

60-talet innebar också en mer mogen syn på serier. Tidningen Linus startade 1965 och samlade kvalitetsserier från hela världen i magasinformat med påkostat tryck. Trenden var framgångsrik, och en konkurrent var Eureka. Serieintresset innebar också framväxandet av en fandom och utgivning av olika fanzines. Även kända kulturpersonligheter som Umberto Eco och Federico Fellini uttalade sig och skrev om serier. Fellini besökte Marvel i USA och skrev bl.a. förordet till Jim Sterankos verk om den amerikanska seriehistorien.

Antihjältar var på modet, och 1969 kom Alan Ford av Luciano Secchi och Roberto Raviola (under pseudonymerna Max Bunker och Magnus), en absurd serie och den misslyckade agenten från organisationen TNT. Antihjältar och antikrigshumor återfanns i skämtserien Sturmtruppen av Franco Bonvicini från 1968. Att driva med soldater hade man inte gjort sedan Marmittone på 20-talet.

70-talet såg framväxandet av en ny generation serieskapare, med bland andra Milo Manara, Massimo Mattioli och många fler.

Samtidigt fortsatte namn som Guido Crepax (Valentina) och Hugo Pratt (Corto Maltese) att vara populära och innovativa. Västerngenren fortsatte att fascinera med titlar som Judas, Ralph Kendall, el Kid, Sergente York, Storia del West, Judok och Collena Rodeo.

"Capitan Erik", bild av Ruggero Giovannini. © San Paolo Periodici

De gamla tidningarna fanns fortfarande kvar, Corriere dei Piccoli från seklets början bytte 1972 namn till Corriere dei Ragazzi och fortsatte komma ut, nu med en mera europeisk inriktning inkluderade de bästa franska serierna förutom de italienska paradnumren. Den katolska Il Giornalino (ung. "Lilla Journalen") som startat 1924 utgavs ävenså på 70-talet och var en konkurrerande tidning som också riktade sig till pojkar. Här återfanns förutom skämtserier också äventyrsserier som "Capitan Erik" från 1972 av Claudio Nizzi, Ruggero Giovannini och Attilo Micheluzzi om en skandinavisk skeppare.

Bonelli fortsatte under 80- och 90-talen att lansera nya serier: Dylan Dog (1986), en populär skräckserie, Nick Raider (1988), sf-serien Nathan Never (1991), Magico Vento (1995), Napoleone (1997) och Brendon (1998).

Detta avsnitt är bara påbörjat. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer .

Utgivning

Under 90-talet började antalet dagstidningar i Italien att sjunka, och därmed också publiceringen av dags- och söndagsserier. Utöver populära amerikanska serietidningar började man översätta och ge ut japansk manga i Italien. Dessa nådde snabbt en utgivningsnivå på 2,5 miljoner exemplar per år. Serieböcker och album av typ Tintin och Asterix säljs främst i bokhandlare och utgåvorna brukar nå en upplaga på några 10-talstusen exemplar. Sedan 80-talet har en framväxt av dedicerade seriebutiker skett, liksom i övriga världen, men huvudparten av alla serier säljs via tidningskiosker, cirka 97% av de ungefär de 80 miljoner totalt per år man räknar med sedan slutet av 90-talet. Dessa distribueras via fem större rikstäckande distributörer till cirka 37 000 handlare.

Förlag

Sergio Bonelli Editore

Bonelli startade sin serieutgivning 1945 och fick ett avgörande inflytande över utgivningen av serier i Italien. Inte bara introducerade de ett eget format på serietidningar, "bonellide", de fick också enorma upplagor, närmare 25% av marknaden, runt 25 miljoner tidningar under slutet av 90-talet. Bland förlagets största titlar finns "Zagor", "Tex Willer", "Dylan Dog" och "Martin Mystère".

Arnoldo Mondadori Editore

Mondadori är ett stort förlagshus som redan på 40-talet gav ut seriealbum under titeln Albi d'Oro. Gav på 60-talet ut det inflytelserika och seriösa seriemagasinet Linus. Producerar en mängd Disneyserier, som är mycket populära i Italien och står för ungefär 50% av utgivningen.

Kuriosa

Fumetti (diminutiv och plural av "fumo", rök), den italienska termen för tecknade serier (även fotoserier), har enligt seriekännaren Gianno Bono sitt ursprung av synen på de pratbubblor som finns i serier, som likt puffar av rök kommer ur figurernas munnar.

Seriefestivaler

• BilBOlbul (hålls årligen i Bologna sedan 2001)

Källor

• Bono, Gianno, "That's Fumetti!", San Diego, 1998.
• Castaldi, Simone, "Drawn and Dangerous: Italian Comics of the 1970s and 1980s", University Press of Mississippi, 2012.
• Fuchs, Wolfgang J. och Reitberger, Reinhold C., "Comics, Anatomie eines Massenmediums", Rowohlt, 1971.
• Horn, Maurice (ed.), "The World Encyclopedia of Comics", Chelsea House, 1976.

Den här artikeln är bara påbörjad, en så kallad stubbe. Hjälp Seriewikin växa genom att fylla i mer!