Winsor McCay

Ej att förväxla med Fantomentecknaren Wilson McCoy.

---

Winsor McCay. Bilden är ej upphovsrättsskyddad.

Winsor McCay (ursprungligen Zenas Winsor McKay, använde även pseudonymen Silas) (26 september 1869- 26 juni 1934), amerikansk serieskapare och en av pionjärerna inom animerad film. Upphovsman bl.a. till serierna "Little Nemo in Slumberland" och "Dream of the Rarebit Fiend", samt till den tecknade filmfiguren Gertie the Dinosaur.

Biografi

Tidigt liv och karriär

Winsor McCays födelse präglas av motstridiga uppgifter. Själv hävdade han att han föddes i Spring Lake, Michigan 1871, men gravstenen säger 1869 (från en annan av hans uppgifter), och folkbokföringen påstår att han föddes 1867 i Kanada. Hans föräldrar var Robert McKay och Janet Murray McKay. Familjens efternamn ändrades senare till McCay. Wilson hette ursprungligen Zenas i förstanamn, efter faderns arbetsgivare, men det namnet slutade han att använda senare i livet.

1886 började McCay på Cleary's Business College i Ypsilanti, Michigan, för att bli affärsman. Men en konstkurs för John Goodison från Michigan State Normal College fick McKay att slå in på en illustratörsbana istället. Goodison var den som gav McCay dennes grundläggande kunskaper i perspektiv och färgläggning, något som skulle bära frukt senare i karriären.

McCay flyttade till Chicago 1889 med ambitionen att studera på stadens konstinstitut, men på grund av dålig ekonomi var han tvungen att söka arbete istället. Han arbetade för The National Printing and Engraving Company med att göra träsnittsbilder för cirkus- och teateraffischer. 1891 flyttade han till Cincinnati, Ohio och arbetade där som illustratör på Kohl and Middleton's Vine Street Dime Museum.

Tales of the Jungle Imps

Se huvudartikel: Tales of the Jungle Imps

"Little Sammy Sneeze" av Winsor McCay.

"Dream of the Rarebit Fiend" från 1908 av Winsor McCay.

1897 påbörjade McCay sin långa karriär inom dagstidningsbranschen. Han fick först illustratörsjobb på tidningen Cincinnati Times-Star, därefter på Cincinnati Commercial Tribune och slutligen på Enquirer. För Enquirer skapade han sin första söndagssida, betitlad "Tales of the Jungle Imps". Det är tveksamt om man kan kalla "Jungle Imps" för en egentlig serie. Snarare var det en sida med löst sammanhängande teckningar och rim, som berättade historier om vilda djur och några stereotypa pygméfigurer ("imps"). 43 "Jungle Imps"-sidor publicerades under 1903. Varje sida hade en individuell titel, såsom "How the Elephant Got His Trunk" eller "Why the Polar Bear Left the Jungle". Rimhistorierna skrevs av Enquirers redaktör George Randolph Chester, under pseudonymen Felix Fiddle.

En imp dök sedermera upp som återkommande figur i McCays "Little Nemo in Slumberland" (se nedan).

Under samma period frilansade McCay även för Life Magazine.

Little Sammy Sneeze

Se huvudartikel: Little Sammy Sneeze

I slutet av 1903 åkte McCay till New York för att arbeta för tidningar som Evening Telegram och New York Herald. Där skapade han ett flertal tecknade serier i söndagssideformat. Först ut var "Little Sammy Sneeze" som debuterade i New York Herald i juli 1904. "Sammy Sneeze" handlade om en liten pojke som nös extremt högljudda och ofta rent destruktiva nysningar. Skämten var enkla, men McCay lyckades variera temat i ett och ett halvt år, till början av 1906.

Sammy Sneeze gjorde sedermera ett gästspel i en annan av McCays serier, "Hungry Henrietta" (se nedan).

Dream of the Rarebit Fiend

Se huvudartikel: Dream of the Rarebit Fiend

Ett flertal serier skapade McCay under pseudonymen Silas för Evening Telegram. 1904, samma år som "Sammy Sneeze" debuterade i Herald, började "Dream of the Rarebit Fiend" publiceras i Telegram. Detta var den första serien där McCay började göra historier som kretsade kring drömmar och mardrömmar, ett tema han skulle utveckla mer i sitt framtida magnum opus "Little Nemo".

Till skillnad från följetongen om Nemo handlade "Rarebit Fiend" om olika huvudfigurer i varje avsnitt. De drömde alla en märklig mardröm och vaknade upp i sista rutan med kommentaren "Jag skulle inte ha ätit en welsh rarebit (en sorts varm ostsmörgås) i går kväll". I detta begränsade format skapade McCay en mängd klassiska episoder fram till 1913. 1906 utökades söndagssidan med en daglig stripp.

Hungry Henrietta

Se huvudartikel: Hungry Henrietta

"The Story of Hungry Henrietta" var McCays första försök till en fortsättningsserie som hade en övergripande kontinuitet istället för enbart olika variationer på ett tema (även om temat var begränsat även här). Söndagssidan publicerades under cirka sex månader i New York Herald (januari till juli 1905), och under den tiden fick läsarna följa lilla Henriettas liv från baby till tonåring. I första avsnittet grät den lilla nyfödda flickan hjärtskärande ända tills hon fick nappflaskan i sin mun. Och lika hungrig förblev hon under hela serien. I sista rutan av varje serieavsnitt fick hon alltid mat eller sötsaker.

I ett avsnitt dyker ingen mindre än Little Sammy Sneeze upp och hälsar på, och nyser en massa godis rätt in i Henriettas hungriga gap.

Många trodde att Henrietta var baserad på McCays egen dotter Marion, något som han aldrig förnekade.

A Pilgrim's Progress

Se huvudartikel: A Pilgrim's Progress

Åren 1905–1910 tecknade McCay serien "A Pilgrim's Progress" (med undertiteln "By Mister Bunion") för Evening Telegram, även denna under signaturen Silas. Den handlade om en vandrande försäljare med ett melankoliskt sinnelag och osedvanligt hög hatt. Exakt vad mannen i serien säljer klargörs aldrig, men det är tydligt att han arbetar för firman Dull Care, vars firmanamn står på försäljarens alltid medhavda väska. Varje serie handlar om hur "pilgrimmen" fåfängt och utan lycka försöker bli av med sin väska.

Little Nemo in Slumberland

"Lille Nemo i Drömrike" av Winsor McCay.

Se huvudartikel: Lille Nemo i Drömrike

I McCays nästa och mest berömda projekt fick han utlopp för det intresse för drömmar och mardrömmar han redan visat prov på i "Rarebit Fiend". En variation på samma grundtema, med en huvudfigur som vaknade upp i sista rutan av varje avsnitt, blev det stående inslaget i "Little Nemo in Slumberland". Till skillnad från "Rarebit Fiend", men i likhet med "Hungry Henrietta" var "Little Nemo" en fortsättningshistoria med en övergripande kontinuitet.

"Little Nemo in Slumberland" debuterade i New York Herald den 15 oktober 1905 och gick där som söndagssida varje vecka till den 23 april 1911. Den 30 april flyttade den över till William Randolph Hearsts New York-baserade dagstidningar där den gick fram till 1913. I samband med flytten bytte serien namn till "In the Land of Wonderful Dreams". Serien återupplivades en sista gång åren 1924–27.

Poor Jake

Se huvudartikel: Poor Jake

Detta avsnitt är bara påbörjat. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer .

Animatören McCay

Winsor McCay vid sitt arbetsbord för animering, i färd med att animera "Little Nemo". Skrivbordet dignar av tusentals teckningar som ska skickas till Vitagraph för överföring till film. Förutom papper och bläck ses även en stor så kallad "flip book" som arbetsverktyg. Bilden är arrangerad och ingick i kortfilmen om "Little Nemo" (1911). © Milestone 2002.

McCay var även en pionjär inom animation, framför allt för karaktärsanimation, där man kan se en karaktärs känslor och tankar genom sättet den rör sig på.

Bland hans mest kända filmer återfinns den handkolorerade "Little Nemo" (1911), "How a Mosquiro Operates" (1912), "Gertie the Dinosaur" (1914) om en busig dinosaurie, samt "The Sinking of the Lusitania" (1918), en seriös och realistiskt animerad närmast dokumentär skildring av en tysk ubåts torpederande av den brittiska oceanångaren RMS Lusitania.

När McCay startade med animering, fanns inga etablerade tekniker för detta, utan han fick pröva sig fram och uppfinna egna rutiner. Bland annat kom han på förfarandet att återanvända teckningar för att återge cykliska rörelser och skeenden. Att använda blädderböcker med teckningar under utvecklandet var ingen ny teknik, men han gjorde det till ett standardförfarande. Vad han inte kom på var användandet av statiska bakgrunder mot vilken en tecknad figur rörde sig, detta kom senare.

Enligt egen utsaga från McCay krävdes 10 000 enskilda teckningar för att framställa fem minuters animation. McCays animeringar kom ur hans tidiga scenuppträdanden inom vaudeville, där han ingick i traditionen med "lighting sketches", dvs där en tecknare på scen framställer teckningar direkt och i samverkan med publiken. Andra kända artister som sysslade med detta kring sekelskiftet var exempelvis J. Stuart Blackton.

De sista åren

Detta avsnitt är bara påbörjat. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer .

Stil och innehåll i McCays serier

Detta avsnitt är bara påbörjat. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer .

Lista över utgivna serier av McCay

"Wide Awake in Slumberland" av Katerine Roeder, bild av Winsor McCay. © University Press of Mississippi

Dagspress

• "Tales of the Jungle Imps by Felix Fiddle" (1903)
• "Little Sammy Sneeze" (1904–1906)
• "Dream of the Rarebit Fiend (1904–1913)
• "Hungry Henrietta" (1905)
• "A Pilgrim's Progress" (1905–1910)
• "Little Nemo in Slumberland" (1905–1914)
• "Poor Jake" (1909–1911)

Samlingsutgåvor

• "Little Nemo" (ed. Pierre Horay), 1983, ISBN 978-2705801441
• "Dreams of a Rarebit Fiend", Dover, ISBN 0-486-21347-1
• "Little Nemo in the Palace of Ice and Further Adventures", Dover, ISBN 0-486-23234-4
• "The Complete Little Nemo in Slumberland", Vol. I: 1905–1907 Fantagraphics, ISBN 0-930193-63-6
• "The Complete Little Nemo in Slumberland", Vol. II: 1907–1908 Fantagraphics, ISBN 0-930193-64-4
• "The Complete Little Nemo in Slumberland", Vol. III: 1908–1910, Fantagraphics
• "The Complete Little Nemo in Slumberland", Vol. IV: 1910–1911, Fantagraphics
• "The Complete Little Nemo in Slumberland", Vol. V: "In the Land of Wonderful Dreams", Part 1: 1911–12 Fantagraphics
• "The Complete Little Nemo in Slumberland", Vol. VI: "In the Land of Wonderful Dreams", Part 2: 1913–14 Fantagraphics, ISBN 1-56097-130-4
• "Little Nemo" 1905–1914 Taschen, ISBN 3-8228-6300-9
• "The Best of Little Nemo in Slumberland" Stewart, Tabori, & Chang, ISBN 1-55670-647-2
• "Little Nemo in Slumberland: So Many Splendid Sundays" Sunday Press, ISBN 0-9768885-0-5
• "Winsor McCay: Early Works", Vol. 1 Checker, ISBN 0-9741664-0-5
• "Winsor McCay: Early Works", Vol. 2 Checker, ISBN 0-9741664-7-2
• "Winsor McCay: Early Works", Vol. 3 Checker, ISBN 0-9741664-9-9
• "Winsor McCay: Early Works", Vol. 4 Checker, ISBN 0-9753808-1-8
• "Winsor McCay: Early Works", Vol. 5 Checker, ISBN 0-9753808-2-6
• "Winsor McCay: Early Works", Vol. 6 Checker, ISBN 1-933160-05-5
• "Winsor McCay: Early Works", Vol. 7 Checker, ISBN 1-933160-05-5
• "Winsor McCay: Early Works", Vol. 8, Checker, ISBN 1-933160-06-3
• "Daydreams and Nightmares", Fantagraphics, ISBN 1-56097-569-5
• "Winsor McCay's Dream Days 1904-1914", förord av Bill Blackbeard, Hyperion Press, 1977 ISBN 0-88355-651-0
• "Winsor McCay: Early Works", Vol. 1-9, Checker Book Publishing, 2003-07

Svensk utgivning

• "Lille Nemo i Drömrike, del 1 1905–1907", Alvglans förlag 1990. ISBN 91-7556-080-1 (inb.)
• "Den varma ostmackeslavens drömmar" publicerades i Epix nr 9/1990.
• Några sidor av "Dream of the Rarebit Fiend" publicerades i Bild & Bubbla nr 6/1983.

Filmer av McCay

• "Little Nemo" (1911)
• "Winsor McCay, the Famous Cartoonist of the N.Y. Herald and His Moving Comics" (1911)
• "How a Mosquito Operates" (1912)
• "Gertie the Dinosaur" (1914)
• "The Sinking of the Lusitania" (1918)
• "The Dream of a Rarebit Fiend" (1921)
• "Dreams of the Rarebit Fiend: The Pet" (1921)
• "Dreams of the Rarebit Fiend: The Flying House" (1921)
• "Dreams of the Rarebit Fiend: Bug Vaudeville" (1921)
• "Gertie on Tour" (1921)
• "Flip's Circus" (1921)
• "The Centaurs" (1921)
• "The Midsummer's Nightmare" (1922)

Hyllningar och parodier

Erotisk parodi: Ego vaknar upp ur "Little Ego" av Vittorio Giardino. © Giardino

• En pastisch på berättelserna i "Little Nemo" görs i Neil Gaimans serie "Sandman", för att gestalta den drömvärld som pojken Jed Walker tar sin tillflykt till.
• I antologin "Sandman: Book of Dreams" från 1996 bidrar ett flertal författare med sina litterära (ej serier) tolkningar av Neil Gaimans Sandman. I novellen "Seven Nights in Slumberland" av George Alec Effinger möter Sandman Little Nemo.
• En erotisk travesti på "Little Nemo" är italienaren Vittorio Giardinos serie "Little Ego".
• Musikvideon till popartisten Tom Pettys låt "Running Down a Dream" är en animation baserad på "Little Nemo".
• Lille Nemos kumpan Flip dyker upp som en bakgrundsfigur i Alan Moores och Gene Has "Top Ten: The Forty-Niners"
• Den belgisk-flamländska serieskaparen Olivier Schrauwen tecknar och berättar i en stil som medvetet har lånat mycket från McCay. Särskilt serien "My Boy" har många drag gemensamma med McCays drömlika serier.
• Även serieskapare som amerikanen Chris Ware och fransmannen Moebius är tydligt influerade av Winsor McCay.

Mer om Winsor McCay

• Göran Ribe: Amerikanska drömmar (B&B 6/1983)
• Håkan Andersson: Nattskjortor och stalltips (B&B 3/1996)
• Katerine Roeder: "Wide Awake in Slumberland – Fantasy, Mass Culture, and Modernism in the Art of Winsor McCay", University of Mississippi/Great Comic Artists Series, 2014, ISBN 9781617039607
• John Canemaker: "Winsor McCay - His Life and Art". Abbeville Press, 1987, ISBN 978-0810959415

Recensioner

• Isabella Nilsson: "Lille Nemo i Drömrike del 1: 1905–1907" (B&B 3/1991)

Fotnoter

Den här artikeln är bara påbörjad, en så kallad stubbe. Hjälp Seriewikin växa genom att fylla i mer!