Fabeldjursserier

"Cat Shit One", Vietnamkriget som fabel. Amerikanerna är kaniner och vietnameserna är katter. © Motofumi Kobayashi

Fabeldjursserier eller antropomorf(isk)a serier brukar man kalla serier där alla (eller nästan alla) figurer är fabeldjur. Exempel på fabeldjursserier är "Kalle Anka", "Musse Pigg", "Bamse", "Tom Puss" och "Cerebus". Termen handlar om ett stilgrepp snarare än en genrebeteckning, för fabeldjursserier kan vara allt från komiska till tragiska, äventyr, relationsberättelser, sociala kommentarer och alla andra typer av genrer.

Fabeldjur kallas djur i berättelser som har mänskliga egenskaper, t.ex. talar, tänker och handlar som människor. Ett annat uttryck som betyder samma sak (eller nästan) är antropomorfa djur. Ibland talar man förenklande om "talande djur" och ibland används den engelskspråkiga termen funny animals, då ofta om djur i berättelser där de antropomorfa dragen i såväl figurer som samhälle har dragits så långt att det bara är figurernas utseenden som definierar dem som fabeldjur.

Fabeldjursserier

Begreppet har sin bakgrund i såväl fabler som djursagor. Med fabel avses traditionellt en saga som är kort och kärnfull och avslutas med en sensmoral, och i rollerna ser man ofta djur som har stereotypa roller baserade på de egenskaper de anses besitta, så att lejonet är djärvt och majestätiskt, räven är en listig trickster, vargen är elak och hungrig och kaninen är rädd och snabb. Fabeltraditionen är mycket gammal och de äldsta bevarade fablerna är från 100-talet f.Kr. och anses baserade på verk av Aesopos från 500-talet f.Kr. Det som kallas djursagor är ofta längre folksagor än fablerna och där rollerna delvis spelas av djur men där sensmoralen inte är lika tydlig utan det rena underhållsvärdet är mer framträdande. Djursagor har man funnit bland folk i hela världen och ofta har de en form av ursprungsberättelse över sig. När konstsagor riktade mot barn blev vanliga under 1800-talet togs djur ofta upp som figurer i dessa och detta följde sedan med över till serierna när detta medium utvecklades.

Serier som är utformade på detta sätt kan finnas inom alla typer och genrer. Mycket allvarliga teman har behandlats i fabeldjursform ("Maus", "Cat Shit One"), även om serier med lättare ton utgör den största delen. Antropomorfa djur i dessa serier kan själv ha husdjur (t.ex. den antropomorfa musen Musse Piggs hund Pluto) eller möta andra "riktiga" djur; dessa brukar i regel inte vara antropomorfa (fast undantag finns, exempelvis Grimmy).

Djurs förmänskligade beteende drivs olika långt i olika serier. I vissa fabeldjursserier lever figurerna ett fullt mänskligt liv, med t.ex. mänskliga kläder, yrken och bostäder. Antropomorfin är ett optiskt gestaltningselement snarare än en del av berättelsens innehåll och figurerna kallas ofta funny animals.

I andra fabeldjursserier har figurerna helt eller delvis kvar sina djuriska egenskaper, till exempel rovdjur som verkligen äter andra djur, djur som bor i träd eller fåglar som faktiskt flyger. Dessa serier är ofta (men inte alltid) humorserier eller komiska äventyrsserier, och blandningen av mänskliga och djuriska egenskaper ofta en viktig ingrediens i handlingen (t.ex. "Sigges lagun", "Kevin and Kell"). I vissa serier kan antropomorfa djur ha ett till synes mer mänskligt vardagsliv än människorna i serien, såsom i B.C., där myrorna lever i kärnfamiljer.

Människor och djur

Det finns även ett stort antal serier där människor uppträder tillsammans med mer eller mindre antropomorfa djur. Ofta, men långt ifrån alltid (se nedan !), är dessa husdjur — allra mest hundar och katter — och människorna deras hussar och mattar.

Inom denna grupp kan man indela i serier där människor och djur talar ett gemensamt språk och förstår varandra ("Dilbert", "Get Fuzzy", "Opus", "Hälge", m.m.), och serier där människor inte förstår djurens språk ("Snobben", "Gustaf", "Morrgan och Klös", m.m.). Ibland är det bara vissa människor som kan tala med djuren, t.ex. barn ("Plutten"). I vissa serier kan människor, tvärt emot vad man skulle kunna tro, tala med vilda djur, men inte med tama; i "Peo" talar huvudpersonen med vilda djur, men som regel inte med sin tama ponny Po, och jägaren Edvin i "Hälge" kan tala med den vilde älgen, men som regel inte med sin tama jakthund Blixten - i båda fallen förekommer dock undantag. Möjligen skulle detta kunna förklaras med att människorna upplever de vilda djuren som mer "jämlika" än tamdjuren.

I serierna med gemensamt språk djur och människor emellan är det oftast naturligt för människorna att djuren kan tala. Undantag finns dock, såsom "Howard the Duck" där huvudpersonen, en antropomorf anka, ständigt förvånar sin omgivning genom sin talförmåga.

I serien "Yakari" kan huvudpersonen Yakari prata med alla djur, men i det fallet gäller det bara för honom och inga andra människor.

Serier om intelligenta (hus-)djur i mänskliga miljöer brukar i regel inte kallas fabeldjursserier. Däremot är flera av dem i viss mån antropomorfa (förmänskligade) på olika sätt.

Papegojor kan - av förståeliga skäl - ibland tala med människor utan att framstå som "antropomorfa", t.ex. Max i "Peter och Alexander".

Inte bara djur

Se huvudartikel: Antropomorf

Det är inte endast djur som kan antropomorfiseras i serier. I princip allting i bild som man kan sätta ett par ögon och en mun på kan väckas till liv i serier.

Vissa antropomorfa djur är i själva verket ursprungligen leksaksdjur ("Kalle och Hobbe", "Nalle Puh", "Pellefant").

Kända fabeldjursserier

• "Arne Anka"
• "Bamse"
• "Blacksad"
• "Cerebus"
• "Donjon"
• "Elvis"
• "Fritz the Cat"
• "Howard the Duck"
• "Hälge"
• "Kalle Anka"
• "Krazy Kat"
• "Maus"
• "Musse Pigg"
• "Rocky"
• "Snurre Sprätt"
• "Tom Puss"
• "Usagi Yojimbo"

Se även

• Antropomorf
• Funny animals
• Furry
• "Dom är som djur"

• Kategori:Fabeldjursserier Seriewikins förteckning över fabeldjursserier.