Snobben
"Snobben", i original "Peanuts", är en amerikansk dagsstrippserie skapad av Charles M. Schulz och publicerad för första gången den 2 oktober 1950. På svenska har serien fått sitt namn från hunden Snobben, på engelska Snoopy, som spelar en central roll i serien.
Historik
Seriens ursprung kan spåras tillbaka till Schulz' skämtteckningar om barn som regelbundet publicerades i dagstidningen St. Paul Pioneer Press 1947–49 under namnet "Li'l Folks", men när Schulz fick kontrakt med syndikatet United Feature Syndicate omarbetades den till en dagsstrippserie samtidigt som titeln på syndikatets begäran ändrades till "Peanuts" (efter det populära barnprogrammet "Howdy Doody Show", där sektionen med barnpublik kallades "the peanut gallery").
Serien blev inte alls någon omedelbar succé och riskerade i början till och med att läggas ner. Kanske var det ett problem att den inte hade någon egentlig huvudperson (ett arv från dess tid som skämtteckning), och många av de tidiga skämten byggde mest på att figurerna var skrattretande små i en värld i vuxenstorlek. Trots sin blygsamma början var "Peanuts" en av de första dagspresserierna att ges ut i bokform: det sägs att en förläggare på förlaget Holt, Rhinehart & Winston var så förtjust i serien att man där publicerade en första samlingsvolym redan 1952. Under hela 1950-talet utkom bara ytterligare två Peanuts-titlar, men idén att regelbundet ge ut dagspresserier också i bokform kom ju därefter att få många efterföljare.
Med tiden utvecklade Schulz sin serie så att huvudfigurerna fick levande och väl avrundade personligheter, samtidigt som den lilla beaglen Snobben fick en alltmer central position. Han fick tidigt tankeförmåga; 1958 reste han sig för första gången på bakbenen, och i samband med detta började han snart utveckla det rika fantasiliv som bidrog till seriens enorma genomslag på 1960-talet. I och med att Snobben tilläts iklä sig olika "roller" som flygaräss, författare, snabbköpskassör eller hockeyproffs fanns nu en obegränsad möjlighet till situationer och miljöer för nya skämt.
Serien blev under 1960- och 1970-talen enormt stor i kommersiella mått mätt – den såldes till så många dagstidningar att den konkurrerade om titeln som "världens mest lästa serie", och avsatte dessutom en mängd licensprodukter. De första tecknade filmerna med "Peanuts" producerades redan 1957, i samband med en reklamkampanj för bilen Ford Falcon. Ansvarig för dessa filmer var animatören Bill Melendez, som sedan också kom att leda arbetet när tecknade TV-filmer med "Peanuts" började produceras några år senare. "A Charlie Brown Christmas", den första TV-filmen från 1965, är än idag en jultradition på amerikansk TV, och närmare 80 halvtimmeslånga filmer och fyra tecknade långfilmer har sedan dess producerats i samma stil.
Samtidigt kom serien att också stå sig ovanligt väl i "finkulturella" och intellektuella sammanhang. Umberto Eco skrev ett beundrande förord till den första samlingsvolymen i Italien (1963) och argumenterade för att Schulz var en "poet" så god som någon. I Sverige skrev Åke Runnqvist om serien i Bonniers Litterära Magasin 1964 och tog med Schulz i sin presentation av "Moderna utländska författare" 1965 (där Schulz och Jules Feiffer är de enda serietecknarna). Teologen Robert Short lanserade samma år sin första, mycket uppmärksammade kristna uttolkning av serien, i boken "The Gospel According to Peanuts" (publicerad på svenska som "Snobben eller Ett sätt att möta livets bedrövelse").
Schulz drog sig av hälsoskäl tillbaka från serietecknandet i november 1999 och avled den 12 februari 2000, bara några timmar innan den allra sista söndagssidan med Peanuts publicerades i dagstidningarna. Redan 1979 hade syndikatet kommit överens med Schulz om att serien skulle betraktas som upphovsmannens skapelse och egendom, och alltså inte kunna fortsättas av någon annan tecknare efter Schulz' död. Ett stort antal tidningar har dock valt att fortsätta med repriser av serien, antingen från ca 1995 och framåt eller från 1975 och framåt.
Figurer
I original har många (men inte alla) av figurerna efternamn. På svenska har några efternamn aldrig etablerats för någon av figurerna.
- Snobben (Snoopy) – vit beagle.
- Karl (Charles "Charlie" Brown) – neurotisk pojke med runt, kalt huvud. Misslyckad drakflygare och besatt av tanken på att ingen tycker om honom. Husse till Snobben.
- Linus (Linus van Pelt) – filosofisk pojke, alltid med sin älskade snuttefilt vid sin sida. Väntar förgäves varje år på att Pumpagubben ska komma vid Halloween.
- Gullan (Lucille "Lucy" van Pelt) – svarthårig, auktoritär flicka. Obesvarat kär i Leonard. Storasyster till Linus och Reprisen.
- Leonard (Schroeder) – ljushårig pojke som dyrkar Beethoven och ständigt spelar hans och andra klassiska kompositörers musik på sitt leksakspiano.
- Sally (Sally Brown) – Karls enerverande lillasyster. Obesvarat kär i Linus.
- Woodstock – gul liten fågel som ofta är tillsammans med Snobben och som har oräkneliga släktingar.
- Lortis (Pig-Pen) – en ständigt smutsig pojke som alltid har smuts och damm efter sig vart han än går. Lortis/Pig-Pen är smeknamn, det avslöjas aldrig i serien vad han heter egentligen.
- Reprisen ("Rerun" van Pelt) – lillebror till Gullan och Linus. Ser nästan likadan ut som Linus, bortsett från sina karaktäristiska hängselbyxor. Reprisens största skräck är att sitta bakom sin mamma på cykeln, något han ändå ofta blir tvungen att göra.
- Franklin – kom med i serien 1968 som upphittaren av Karls badboll på en semesterort. Flyttade sedan in i närheten.
- Herman (Shermy) – vän till Karl i de tidiga avsnitten. Försvann kring 1970.
- Lila – Snobbens matte innan han övergick i Karls ägo.
- Peppiga Pia (Patricia "Peppermint Patty" Reichardt) – pojkflicka; en relativt bra basebollspelare men får alltid dåligt betyg i skolan. Kallar alltid Karl för Kalleponken (på eng: Chuck). Bästa kompis med Maja.
- Maja (Marcie) – Glasögonprydd tjej som alltid hänger runt med Peppiga Pia och kallar henne Magistern (på eng. Sir).
- Belle – Snobbens syster.
- Spike – Snobbens bror.
Återkommande skämt och andra teman
Karl, Gullan och fotbollen
Karl är det av barnen som förmodligen har sämst självförtroende, men han ger sig ändå aldrig. Gullan har en tendens att reta sina kompisar, och då särskilt Karl eftersom han så lätt tar åt sig. Ett återkommande skämt är att Gullan brukar uppmana Karl att sparka iväg en amerikansk fotboll som hon håller i åt honom. Varje gång går Karl på en nit, eftersom Gullan alltid rycker undan bollen i sista stund. Normalt ramlar Karl omkull, eftersom sparken inte får det motstånd han hade tänkt sig. Karl har svårt att förstå hur Gullan varje gång lyckas övertala honom att hon i alla fall den här gången faktiskt skall låta honom sparka till bollen.
I den amerikanska TV-serien "Vita huset" hänvisar president Jeb Bartlet (Martin Sheen) vid ett tillfälle till detta, han drar en parallell med militärledningens återkommande önskan att presidenten skall komma och bevittna ständigt nya försök att få ett missilförsvar att fungera.
Linus och pumpagubben
I samband med Halloween brukar Linus alltid vilja sitta uppe och vänta på att pumpagubben skall komma förbi.
Snobbens alter egon
Snobben har en livlig fantasi och många av skämten utgår från hans olika påhittade alter egon som han iklär sig. Han är ett flygaräss i första världskriget, han är slackern i universitetsmiljö Joe Cool, han är en advokat eller en världsberömd livsmedelskassör och så vidare, och så vidare. Woodstock fungerar ibland som hans sidekick i dessa sammanhang.
Skolan, vardagslivet, kärleken
Barnen i serien är i skolåldern. Det klarläggs aldrig exakt hur gamla de är, men man kan tänka sig att de är i den ålder att de i svensk skola skulle ha gått i lågstadiet. Det förekommer därför återkommande skämt om skolan och skolarbetet.
Många gånger diskuterar barnen också livsfrågor, ibland riktigt invecklade filosofiska frågor. Kärleken återkommer också i funderingarna. Karl är kär i "den lilla rödhåriga" men vågar aldrig säga det till henne (hon syns aldrig i bild). Sally är kär i Linus men han vill inte veta av det. Gullan är svag för Leonard men han hyser bara kärlek till musiken.
Sport
Många skämt grundar sig på sport och den kamp om segern som en tävling kan erbjuda. Barnen spelar till exempel regelbundet baseboll och Karl är lagledare och pitcher. Även om Karl ofta retas av de andra barnen, visar det att han ändå åtnjuter en viss respekt hos dem genom att de erkänner honom som lagledare. I Karls lag ingår bland andra Gullan, Linus, Sally, Leonard och Snobben. Peppiga Pia är lagledare för ett annat basebollag som Karls lag brukar spela emot, i hennes lag ingår bland andra Maja och Franklin.
Snobben på Veterans Day
Snobben brukade på Veterans Day (den 11 november – stilleståndsdagen som avslutade striderna i första världskriget) gå hem till Bill Mauldins hus klädd som en soldat från andra världskriget eller som sitt alter ego världskrigsflygarässet, för att berätta gamla krigshistorier och dricka root beer. Schulz skickade även handritade original till Mauldin som present. Mauldin själv förstod inte varför han förtjänade den här äran förrän han till slut träffade Schulz. Anledningen var att Schulz kände en samhörighet med Mauldin, eftersom båda var andra världskrigs-veteraner och hade upplevt krigets fasor.[1]
Sverige
Till Sverige kom serien så tidigt som 1954, då söndagssidan dök upp som utfyllnadsserie i tidningen Blondie under titeln "Vårat gäng", där Snobben kallades för "Beppo". Dagsstrippen dök upp i Fickjournalen under titeln "Pelle och Lisa". Det var dock Vecko-Revyns redaktör Mikael Katz som gav serien och dess figurer de svenska namn som skulle bli de "riktiga" – Snobben, Karl, Gullan, Leonard etc. Dagsstrippen började i kvällstidningen Expressen den 6 juli 1959; översättaren Olle Petrini övertog då figurernas svenska namn från Vecko-Revyn, men själva serien kom av någon anledning att under mer än sex år bära namnet "Jätten".
Serien "Snobben" på andra språk
Brasilien: "Minduim"
Danska: "Radiserne"
Finska: "Tenavat"
Franska: "Snoopy et les Peanuts"
Hebreiska: "פינאטס"
Japanska: "ピーナッツ" ("Piinattsu")
Norska: "Knøttene"
Ryska: "Пийнътс" ("Pijnats")
Tyska: "Die Peanuts"
"Snobben" i andra medier
Tecknad film
Flera filmer, både för bio och för TV, har skapats med figurerna från "Snobben". I filmerna förekommer ibland ytterligare figurer som inte finns med i serierna, men de brukar inte anses vara kanoniska.
Musikal
Snobben har satts upp som musikal på scen.
Böcker
Utöver serierna, har Schulz även skrivit ett antal bilderböcker med "Snobben".
Det finns också antologier där olika personer exempelvis har satt samman livsvisdomar hämtade från serien.
Merchandise
Leksaker, till exempel kramdjur och plastfigurer.
Datorspel
|
|
Hyllningar och parodier
- "Snoppen" i Pyton nr 8/1992.
Fotnoter
Mer om Snobben
- Håkan Boström: "Duger försöka? – Om tema och idéer i Snobben" (Bild & Bubbla nr 1/2001, s. 50–62)
- David Haglund och Peter Nilsson: "Snobben på film" (Bild & Bubbla nr 1/2001, s. 55)
Recensioner
- Göran Semb: "Around the world in 45 years – Charlie Brown's Anniversary Celebration" (Bild & Bubbla nr 1/1995, s. 45)
- Nicolas Krizan: "Snobben – Ett guldjubileum" (Bild & Bubbla nr 1/2001, s. 73)
Externa länkar
- Seriens officiella hemsida (syndikatet United Media)
- Charles M. Schulz Museum (officiell webbplats)
- Schulz: A Biography (officiell webbplats) Officiell Schulz-biografi under arbete
- Peanuts Collector's Club (fansajt) Fyllig inofficiell sida
- AAUGH (fansajt) Fyllig inofficiell sida
