Franska nya vågen

"Donjon" av Lewis Trondheim och Joann Sfar. © upphovsmännen.

Den franska nya vågen är i seriesammanhang en inofficiell beteckning på en rörelse eller en "generation" av serieskapare som slog igenom i Frankrike under 1990-talet och 2000-talet.

Historik

"Epileptisk" av David B.. © upphovsmannen.

Termen franska nya vågen, eller kort och gott nya vågen (franska: La Nouvelle Vague) kommer ursprungligen från filmens värld och var en övergripande term skapad av filmkritiker för att beteckna en grupp franska filmskapare under det sena 1950-talet och 1960-talet. Dessa filmkonstnärer var influerade av såväl klassisk Hollywoodfilm som den italienska Neorealismen och inkluderade bland andra Jean-Luc Godard, François Truffaut, Claude Chabrol och Alain Resnais.

Då en ny generation franska serieskapare slog igenom i början av 1990-talet återvändes termen även i seriesammanhang. (Seriernas franska våg har dock inget gemensamt med filmens förutom namnet.)

Rötterna till seriernas franska nya våg kan skönjas i slutet av 1960-talet då den franska vuxenserien slog igenom på allvar. Den hade en storhetstid under hela 1970-talet och en stor del av 1980-talet, men förde därefter en tynande tillvaro i några år. Den nya vågen startade kring 1990 då sex unga uppburna franska serieskapare slog sig samman och bildade förlaget L'Association. För Lewis Trondheim, Stanislas, Jean-Christophe Menu, David B., Mattt Konture och Killoffer innebar detta både en kommersiell skjuts och en konstnärlig utveckling, och den nya vågen satte sitt avtryck på både mainstream-serier och den alternativa seriefloran. Småförlag som Amok var en del av den framväxande rörelsen, men även det stora mainstreamförlaget Dargaud spelade en viktig roll med etiketten Poisson Pilote.

Den franska nya vågen lever än idag i början av 2010-talet. Det är ingen homogen rörelse, utan härbärgerar serieskapare som arbetar i många olika stilar och genrer. Däremot kan man hitta vissa gemensamma drag hos många, om än inte alla, av dem. Hergé och "Tintin" är uppenbara inspirationskällor för flera; dock har Hergés typiska klara linjen-stil (generellt) inte påverkat i lika hög grad som den yvigare och mer dynamiska Marcinelle-skolan med Franquin i spetsen – Joann Sfar, Christophe Blain och Manu Larcenet är tydliga exempel på detta. Vågens tecknare tecknar också företrädesvis i en mer spretig undergroundstil. Andra återkommande inspirationskällor är t.ex. art nouveau och amerikansk 50-talsillustration, och dito skämtteckningar.

Serieskapare i Franska nya vågen

"Isaac le Pirate" av Christophe Blain. © upphovsmannen.

Stanna! "Persepolis" av Marjane Satrapi. © upphovskvinnan.

Här följer några av de serieskapare som ofta nämns i samband med Franska nya vågen:

Efterföljare

"Hergés äventyr" med bild av Stanislas © upphovsmännen/Komika/Reporter.

Guy Delisle (kanadensisk serieskapare verksam i bl.a. Frankrike)
Aaron Renier (amerikansk serieskapare som tecknar i en stil som påminner om Christophe Blains eller Joann Sfars)