X-Men

Bilderna är hämtade från och används med tillstånd av The Grand Comic Book Database

---

Den här artikeln är utsedd till månadens samarbete. Hjälp till att utveckla och komplettera artikeln före månadens slut.

Ursprungliga X-Men från X-Men nr. 1 (1963), tecknade av Jack Kirby. © Marvel Comics.

"X-Men", stormpopulär amerikansk superhjälteserie om mutanter, skapad av Stan Lee och Jack Kirby 1963. I Sverige även publicerad under namnen X-Männen och X:en.

Handling

X-Men bestod ursprungligen av de unga superhjältarna Cyclops, Marvel Girl, Iceman och Beast, som alla gick i skola hos den rullstolsbundne professor Charles Xavier (även kallad Professor X). Det unika med dessa ungdomar var att de till skillnad från sina superhjältekollegor inte hade utsatts för radioaktiv strålning efter laboratorieolyckor; deras krafter var istället medfödda på grund av förändrade arvsanlag. De var mutanter, homo superior, nästa steg i människans evolution. Något som deras ärkefiende, mutanten Magneto, ansåg var en ursäkt för världherravälde.

"The all-new X-Men" från Giant-Size X-Men nr. 1 (1975), tecknade av Dave Cockrum. © Marvel Comics.

Bakgrund och historik

X-Men såg först dagens ljus i X-Men nr 1, september 1963. Tillsammans med superhjältegruppen "Avengers", som också de gjorde premiär med sin egen serietidning samma månad, var "X-Men" ett försök att bygga på det serieuniversum som Stan Lee och Jack Kirby påbörjat två år tidigare med succén "Fantastic Four".

Först ville Stan Lee faktiskt kalla serien "The Mutants", men efter lite konstruktiv kritik från sina medarbetare döpte han den till det mer mystiska och fantasieggande "X-Men". Snart utökades också mutantskaran med den bevingade Angel, men X-Men blev trots det aldrig någon större succé.

Roy Thomas och Neal Adams tog över serien i slutet av 1960-talet, men lyckades inte rädda den. Från 1970 tryckte tidningen endast billigt reprismaterial. Fram till 1975, det vill säga, då ett gäng nya X-Men fick vinden att vända. Upprinnelsen till detta var skapelsen av Wolverine, den i särklass mest populäre seriemutanten. Roy Thomas, Len Wein och John Romita Sr skapade ursprungligen denne kanadensiske hjälte för flirta med de kanadensiska läsarna. De passade också på att göra honom till mutant för att på sikt kunna inkludera honom i en ny uppsättning X-Men. Wolverines första framträdande var i Incredible Hulk nr 180, där han med sina oförstörbara adamantiumklor gav både Hulk och Wendigo en match.

Thomas (som då var chef över Marvel) gav sedan Len Wein i uppdrag att skapa en ny version av X-Men med medlemmar från andra länder. Marvels dåvarande ägare Cadence Industries trodde nämligen att det då skulle vara lättare att sälja serien vidare till andra länder. Wein skrev och Dave Cockrum tecknade specialaren Giant-Size X-Men nr 1 (maj 1975), där vi först fick stifta bekantskap med ryske Colossus, indianske Thunderbird, afrikanska Storm och österrikiske Nightcrawler. Senare tillkom också irländske Banshee och nygamla medlemmarna Cyclops och Marvel Girl. Efter endast fyra nummer blev Wein befordrad till förlagschef och lämnade över stafettpinnen till sin assistent Chris Claremont. Denne har rönt stora framgångar genom att fokusera på mänskliga relationer och har en förmåga att bli mycket långlivad på sina uppdrag.

I takt med att X-Mens popularitet växte började analyserna komma. Vissa menar att serien funkar så bra eftersom ungdomar kan identifiera sig med hur det känns att vara missförstådd och utanför. Andra menar att parallellerna är tydliga mellan de fiktiva mutantförföljelserna och världshistoriens högst verkliga förföljelser av judar, svarta och homosexuella, och att serien därför aktivt motverkar rasism och fördomar i det amerikanska samhället.

Nuvarande X-Men från Astonishing X-Men nr. 7 (2005), tecknade av John Cassaday. © Marvel Comics.

Den verkligt stora populariteten kom dock med den engelsk-kanadensiske tecknaren John Byrne och tuscharen Terry Austin (ca 1977–1981). Byrne började efter ett tag att hjälpa till med manusen, men det skar sig mellan honom och Claremont och Byrne lämnade serien. Claremont stannade dock på serien fram till 1991, då han fick sparken. Vid det laget hade nya stjärnor som författarna Fabian Niecza och Scott Lobdell och tecknarstjärskotten Whilce Portacio och Jim Lee tagit över, och mutanttitlarna expanderade hejdlöst. Det blev allt mer rörigt i mutantvärlden.

John Byrne återvände för att skriva manus i slutet av 90-talet men slutade snart: "Figurerna har drivit för långt ifrån de figurer som jag kände och gillade. Historierna har blivit för invecklade. Ärligt talat är jag inte intresserad av att att läsa in allt jag behöver för att vara aktuell." Istället gav sig Byrne på att skriva och teckna X-Men: The Hidden Years, en tidning om vad som hände under glappet mellan utgivningen 1970–75. Också Chris Claremont har återvänt till en egen x-titel, men med samma farhågor som Byrne: "Jag önskar att vi fick börja om från början. Men det får vi inte. Det finns 11 huvudtitlar, tre redaktioner och ett halvdussin författare. Och då räknar jag inte ens med miniserier, specialare och annat. Allt måste stämmas av." Kanske var det därför som Marvel körde igång sin etikett Ultimate, där man startade nya versioner av "X-Men", "Spider-Man" m.fl. i mer lättillgänglig form. Dessa versioner publiceras nu parallellt med originalversionerna.

Originalserien fick sig ett rejält uppsving med filmerna, och ännu mera så efter att författargiganter som Grant Morrison och Joss Whedon lämnat sitt avtryck på serien.

Den svenska serietidningen

X:en 1984–85

När Semic Press övertog Marvel-serierna från Atlantic 1984 fick "X-Men" för första gången en egen serietidning i Sverige. Liksom övriga superhjälteserier som gavs ut under denna period försvenskades gruppens namn till X:en. Tidningen gjorde ingen större succé och utkom totalt med endast 11 nummer (tre stycken 1984 och resten 1985) och ett album (1986).

Marvel Mutanter 1989–90

Nästa försök med mutantserier på svenska kom 1989. Utgivare var då Semics underavdelning SatellitFörlaget och tidningen fick namnet Marvel Mutanter vilket gjorde att innehållet kunde plockas från Marvels samtliga mutantrelaterade titlar. 12 nummer av Marvel Mutanter utkom 1989 och 8 nummer 1990, innan tidningen bytte namn till X-Men.

X-Men version 1: 1990–93

Från och med nummer 9/1990 bytte tidningen Marvel Mutanter namn till X-Men. Tidningen fortsatte som månadstidning året ut men gavs 1991 och 1992 ut med endast 10 nummer per år. Ett försök med månadsutgivning 1993 slog inte väl ut, och tidningens sista nummer för den här gången blev nr 12/1993. Läsarna fick följa fortsättningen på "X-Men"-serierna i tidningen Mega Marvel istället.

X-Men version 2: 1998–

1998 återvände X-Men till de svenska tidningshyllorna, nu som en tjock 100-sidig tidning som gavs ut med sex nummer per år. Försäljningen var tillräckligt stor för att hålla tidningen vid liv, och 2001–02 gjorde man t.o.m. ett försök med månadsutgivning. Vartannat nummer ägnades då åt Wolverine och serierna hämtades från dennes egen titel i USA.

Seriens figurgalleri

Medlemmar

• Professor X
• Cyclops
• Marvel Girl/Phoenix/Jean Grey
• Beast
• Angel/Archangel
• Iceman
• Polaris
• Havok
• Wolverine
• Thunderbird
• Storm
• Banshee
• Nightcrawler
• Rogue
• Bishop
• Forge
• Gambit
• Jubilee
• Colossus

Närliggande grupper

• New Mutants
• X-Factor
• Generation X
• X-Force
• Excalibur

X-Men i andra medier

Se separat artikel

Artiklar i Bild & Bubbla

• Rolf Geschwind: Sedelärande, superhjältar, sopnedkast och söndagssidor (B&B 1/1985)
• Peter Johansson: Mutanter, Mutanter, Mutanter, Mutanter, Mutanter! (B&B 1/1987)
• David Haglund: Film X-tra – Mutanter på vita duken (B&B 1/2001)
• Porträtt (B&B 2/2001)

Recensioner i Bild & Bubbla

• Anders Nordström: X-Men nr 1/91 (B&B 3/1991)
• Øyvind Holen: New X-Men nr 1 (B&B 1/2003) [norsk utgåva]

Den här artikeln är bara påbörjad, en så kallad stubbe. Hjälp Seriewikin växa genom att fylla i mer!