Skillnad mellan versioner av "Robert Crumb"

Från Seriewikin
Hoppa till navigeringHoppa till sök
Rad 95: Rad 95:


==[[Bild:Mini_sverige.gif]] Crumb på svenska==
==[[Bild:Mini_sverige.gif]] Crumb på svenska==
Första svenska publiceringen av Crumbs serier skedde i satirtidningen ''[[Puss]]'' nr 14 (1969), en seriespecial som även innehöll serier av [[Lars Hillersberg]], [[Ulf Rahmberg]], [[Carl Johan de Geer]] och [[Jan Hannerz]]. Crumb återkom (tillsammans med kollegan [[S. Clay Wilson]] i ''Puss'' nr 17 och 18 (1970–71). Då ''Puss'' var en anarkistisk undergroundtidning är det osäkert om publiceringen var sanktionerad av Crumb själv.{{källa behövs}}
Första svenska publiceringen av Crumbs serier skedde i satirtidningen ''[[Puss]]'' nr 14 (1969), en seriespecial som även innehöll serier av [[Lars Hillersberg]], [[Ulf Rahmberg]], [[Carl Johan de Geer]] och [[Jan Hannerz]]. Crumb återkom (tillsammans med kollegan [[S. Clay Wilson]]) i ''Puss'' nr 17 och 18 (1970–71). Då ''Puss'' var en anarkistisk undergroundtidning är det osäkert om publiceringen var sanktionerad av Crumb själv.{{källa behövs}}


Första "officiella" svenska publiceringen av Crumb-serier skedde i ''[[Serie-Pressen]]'' nr 7/1972. Detta var dock bara frågan om ett minimalt gästspel i ett nummer.
Första "officiella" svenska publiceringen av Crumb-serier skedde i ''[[Serie-Pressen]]'' nr 7/1972. Detta var dock bara frågan om ett minimalt gästspel i ett nummer.

Versionen från 27 augusti 2019 kl. 11.29

Robert Crumb (född 30 augusti 1943 i Philadelphia) tillhör de mest betydelsefulla serieskaparna i vår tid. Han startade sin karriär inom undergroundrörelsen i USA på sextiotalet och gjorde sig känd för sitt provokativa innehåll i serier som "Fritz the Cat", "Mr. Natural", och den egna serietidningen Zap Comix.

Självporträtt av Robert Crumb. © upphovsmannen.


Historik

Robert Crumb växte upp i Philadelphia tillsammans med sina två bröder och två systrar, en dominant pappa och en amfetaminberoende mamma.

Redan som barn tecknade Robert och hans bror Charles mängder av serier för att roa sig själva och sin familj. Charles var Roberts storebror och den som tidigast medvetet satsade på serieteckningen. De startade även ett privat "serieförlag" tillsammans med brodern Maxon Crumb och sina två systrar, Carol och Sandra. Inspirerad främst av dagspresserier av den klassiska skolan, bestämde Robert sig tidigt för att satsa på en professionell karriär som tecknare.

Denna karriär inleddes 1962 då han fick arbete som tecknare av gratulationskort. Under samma period fick han kontakt med Harvey Kurtzman som gav honom ett jobb på sin tidning Help! i New York. Kort därefter lades tidningen ner.

"Mr. Natural" av Robert Crumb. © upphovsmannen.

Undergroundrörelsen

I slutet av 1960-talet rönte s.k. undergroundserier stor uppmärksamhet i det USA som präglades av "the love generation". Undergroundserier var serietidningar som gavs ut i fanzinform eller på småförlag och som ofta innehöll provocerande och utmanande innehåll, med mycket sex, droger, våld och politisk satir. Robert Crumb blev en av förgrundsgestalterna, troligen den främste av dem alla, i undergroundsammanhangen.

Början på genombrottet skedde 1967, då Crumb, nu bosatt i Kalifornien, släppte det första numret av Zap Comix. Det sponsrades ursprungligen av tidskriften Yarrowstalks, som han tigare gjort en del serier för. Då Yarrowstalks utgivare försvann med originalteckningarna till första numret, tog Crumb sina kopior av dessa, samt de teckningar som han färdigställt till nummer två och lyckades få dem utgivna av förläggarna Don Donahue och Charles Plymell. Zap blev en succé inom de "alternativa" kretsarna i 60-talets USA, och i senare nummer fick Crumb sällskap av andra provokativa serietecknare såsom S. Clay Wilson, Gilbert Shelton och Rick Griffin. Zap följdes sedermera av tidningar som Jiz, Snatch Comics och Home Grown Funnies. Seriefigurer som Mr. Natural, Mr. Snoid, Flakey Foont, Eggs Ackley, Shuman the Human, Angelfood McSpade, Whiteman och Fritz the Cat rönte stor popularitet och blev en del av hippierörelsens ikonografi.

"Fritz the Cat" av Robert Crumb. © upphovsmannen.

Fritz the Cat

I sin ungdom hade Crumb skapat en kattfigur som han kallade Fred the Cat. 1965 hade han återupplivat den under namnet Fritz the Cat, och ett avsnitt med honom hade publicerats i herrtidningen Cavalier. Under slutet av 1960-talet blev det fler avsnitt och Fritz blev populär, något som kulminerade då animatören Ralph Bakshi 1972 gjorde tecknad långfilm av figuren. Crumb själv blev inte nöjd med filmen och det kommersiella intresset gjorde honom så trött på det hela att han bestämde sig för att avliva katten Fritz. Detta skedde i tidningen People's Comics.

Politiskt och självbiografiskt

Efter hippieerans kulmen började Crumb alltmer att intressera sig för politisk satir, såväl som för mer jordnära vardagsskildringar. Under den här tiden började han också med sina självbiografiska serier, både på egen hand och i sina jamserier med hustrun Aline Kominsky-Crumb i tidningen Dirty Laundry.

1976 hjälpte han sin vän Harvey Pekar att starta en serietidning med självbiografiska serier om Pekars eget liv. Resultatet blev American Splendor. Eftersom Pekar inte kunde teckna själv, stod Crumb för bilderna i åtskilliga av Pekars tidiga serier.

I början av 1980-talet startade Crumb Weirdo, ett antologimagasin som innehöll både hans egna serier och några av de främsta alternativserieskaparna från samma period. Hans solotidning Hup kom ut vid ungefär samma tid och introducerade den nya figuren Devil Girl.

"The Religious Experience of Philip K. Dick" av Robert Crumb ur Weirdo nr 17 © Last Gasp Eco Funnies Comix 1986.

1990-talet och framåt

I övre medelåldern fortsätter Crumb sin talrika produktion av rosade och uppmärksammade serier. Bland produktionen på senare år kan nämnas tidningen Self-Loathing Comics och seriebiografin om Kafka, med manus av David Zane Mairowitz. Han har även publicerats frekvent i The New Yorker.

Idag är Crumb fortfarande en aktiv serietecknare och närmast legendarisk. Han bor numera i Frankrike tillsammans med sin familj.

Förlaget Fantagraphics har gett ut "The Complete Crumb", en albumserie som samlar Robert Crumbs serier kronologiskt, från de tidigaste publikationerna fram till idag.

Seriernas form och innehåll

Oavsett vad man tycker om Crumbs serier så är de flesta berörda av dem. Vissa höjer honom till skyarna för hans hantverksskicklighet, hans nyskapande och hans självutlämnande. Andra har tagit illa vid sig av kontroversiellt innehåll, tveksamma åsikter och grova karikatyrer. Många har gjort bådadera.

Innehåll och teman

Under sin karriär har Crumb ägnat sig åt allehanda ämnen, från politisk satir till självbiografiska bekännelser, från utmanande provokationer till dystopiska allegorier.

Sex (ofta i form av de mest bisarra fantasiskildringar) är och kommer förmodligen alltid att vara ett av Crumbs favoritämnen. Detta återkommer i så väl självbiografiska som i satiriska och ibland närmast pornografiska historier.

Ett annat återkommande fenomen är den lilla utsatta och neurotiska människan som vänder sin utsatthet till ett hat mot mänskligheten och det moderna samhället. Ofta är denna figur Crumb själv, men det kan även gestaltas i form av figurer som Whiteman, Flakey Foont och the Desperate Character.

Form och stil

Teckningsmässigt är Robert Crumb framför allt påverkad av gamla tiders dagspresserier, vilket märks tydligast i hans tidiga verk och i den cartoonstil han ofta använder sig av än idag. Denna kännetecknas av runda former och ofta väldigt "gulliga" figurer. Han behärskar också en mycket realistisk stil som framför allt återkommer i de självbiografiska serierna.

Berättartekniken är vanligtvis enkel och effektiv, tydligt inriktad på att bära historien och förmedla budskapet.

Influenser från andra serieskapare

Till de influenser Crumb har nämnt när det gäller teckningarna hör E.C. Segar ("Karl-Alfred"), Bud Fisher ("Storklas & Lillklas"), Rube Goldberg, Billy DeBeck ("Tjalle Tvärvigg"), George McManus ("Gyllenbom"), George Baker ("Sad Sack"), Walt Kelly ("Pogo") och Harold Gray ("Little Orphan Annie"). När det gäller berättandet anser han sig ha påverkats av Carl Barks ("Kalle Anka") och John Stanley ("Lilla Lotta").

Han har citerats säga att han inte har mycket till övers för de nya dagspresserierna från 1960-talet och framåt. Det beror antagligen lika mycket på Crumb själv som på de moderna serierna. Crumb har länge framfört en nostalgisk romantisering av den gamla tiden, innan han själv föddes, och förakt gentemot den moderna tiden och nya fenomen.

Harvey Pekar porträtterad av Robert Crumb. © Pekar/Crumb.

Influenser på andra serieskapare

Även folk som inte har imponerats direkt av Crumbs serier, har inspirerats av hans attityd att göra serier om varenda märklig liten tankegång som far genom skallen, och trycka upp och sälja tidningar utan inblandning av stora seriebolag i ryggen.

Harvey Pekar är en av de serieskapare (och vänner till Crumb) som påverkats direkt av honom och därmed beslutat sig för att göra och ge ut egna serier. Crumb själv illustrerade åtskilliga av de självbiografiska serier som Pekar skrev manus till i sin tidning American Splendor.

Andra serieskapare som medgett att de påverkats av Crumb inkluderar Peter Bagge, Daniel Clowes, Kaz, Joe Matt, Max, Chris Ware, Carol Lay, Phoebe Gloeckner och många fler.

Kontroverser kring Crumb

Crumb har alltid varit en egensinnig serieskapare som ägnat sig åt tabubelagda ämnen. Han har ofta utforskat sitt inre och sina egna fördomar på seriesidorna. Dessutom arbetar han med grova karikatyrer. Allt detta har naturligtvis lett till att hans serier, kanske med viss rätt, varit föremål för skarp kritik och viss moralpanik. Hans stereotypa karikatyrer av bland annat afroamerikaner (se t.ex. Angelfood McSpade) har varit föremål för mycken diskussion och en rasistisk organisation lär olovandes ha återtryckt hans serie "When the Niggers Take Over America" (en kort serie om ett fullskaligt raskrig i USA) på 1990-talet. Crumb gjorde samtidigt serien "When the Goddamn Jews Take Over America!" (en kort serie fylld av gamla judestereotyper, med arroganta judar som styr bakom kulisserna).[1] Serierna trycktes ursprungligen i det sista numret av Weirdo, nr. 28. Crumb tar avstånd från detta och säger att det är fråga om en skildring av gammaldags rasism, inte ett nidporträtt av svarta eller judar.

En av Crumbs mest kontroversiella serier är Joe Blow, en kort satirisk serie som publicerades i Zap Comix nr. 4 (på svenska i Pox 1/1990), där en till synes kärnfrisk kärnfamilj kommer in i incestuösa förhållanden. Detta ledde till en razzia av San Fransiscos poliskår emot bokaffären City Lights Bookstore, och ett förbud mot att sälja serietidningen över disk. All uppmärksamhet gjorde dock att tidningen snarare blev en storsäljare under disk.

Serien "Mr. Natural on the Bum" (från Mr. Natural nr 1) är även den kontroversiell då den har beskyllts för att innehålla barnpornografi (Mr. Natural själv idkar oralsex med en jättebaby i serien). Enligt Crumb själv är detta inte seriens avsikt. Den ska istället i allegorisk form skildra ett förhållande som Crumb själv hade med en, i hans tycke, omogen flickvän.

Inte minst Crumbs kvinnoporträtt har ofta kritiserats. Mixen av självutlämnande sexuella fantasier och politisk satir (mot bland annat feminismen) har gjort att feminister som seriehistorikern Trina Robbins har kallat hans verk misogyna och pornografiska. Huruvida detta är sant eller inte är tveksamt, inte minst då Crumb själv har medgett en rädsla för kvinnor och erkänt att hans verk är något av en "konstnärlig onani" där han inte drar sig för att vräka ut även sina sämsta sidor inför allmänheten.

Övrig produktion

Crumb har inte bara tecknat serier. Förutom de ovan nämnda gratulationskorten (av vilka en del översattes till svenska) har han även gjort en mängd skivomslag (det mest kända är förmodligen "Cheap Thrills" med Janis Joplin/Big Brother and the Holding Company från 1969). Hans serieruta "Keep on truckin'" är berömd från otaliga affischer och t-shirts, och han har också illustrerat ett flertal böcker.

Crumb på film

Historiskt omslag till Serie-Pressen nr 7/1972: Giganterna Robert Crumb, Jack Kirby och Hergé på samma omslag.

1987 producerade BBC en timslång dokumentär om Robert Crumb och hans familj, i samband med Robert och Aline själva. Filmen har titeln "The Confessions of Robert Crumb" och är något av en essäfilm där Robert berättar om sitt liv, och hur han mår bättre nu med sin familj efter alla svårigheter han gått igenom tidigare i livet.

1994 gjorde vännen och independentfilmaren Terry Zwigoff en dokumentärfilm om Robert Crumb och hans minst sagt udda familj med det passande namnet "Crumb".

Robert Crumb finns även med som rollfigur i filmen "American Splendor", som handlar om Harvey Pekars liv. Här gestaltas Crumb av skådespelaren James Urbaniak.

Mini sverige.gif Crumb på svenska

Första svenska publiceringen av Crumbs serier skedde i satirtidningen Puss nr 14 (1969), en seriespecial som även innehöll serier av Lars Hillersberg, Ulf Rahmberg, Carl Johan de Geer och Jan Hannerz. Crumb återkom (tillsammans med kollegan S. Clay Wilson) i Puss nr 17 och 18 (1970–71). Då Puss var en anarkistisk undergroundtidning är det osäkert om publiceringen var sanktionerad av Crumb själv.[källa behövs]

Första "officiella" svenska publiceringen av Crumb-serier skedde i Serie-Pressen nr 7/1972. Detta var dock bara frågan om ett minimalt gästspel i ett nummer.

Under 80-talet och tidiga 90-talet publicerades hans serier på svenska i vuxenserietidningarna Epix och Pox, samt i egna album utgivna av RSR Epix.

Ett urval av Crumbs serier publicerades även i Bild & Bubbla nr 2/1982, samt en kortare serie i Bild & Bubblas andra seriebok.

"Fritz the Cat" har publicerats i bokform två gånger på svenska, första gången av Medusa 1984, andra gången i en något utförligare upplaga från Karneval 2007.

"Kafka: en introduktion" publicerades 1998 av Bakhåll.

"American Splendor"-avsnitt av Crumb och Harvey Pekar har publicerats i magasinet Rocky (2004). I Rocky nr 4/2005 publicerades en intervju med och en soloserie av Crumb.

I serietidningen Hjälp nr 3/2008 publicerades en "jam-serie" gjord av Crumb tillsammans med Jan Lööf under den senares USA-resa 1975. Crumb stod här för teckningarna.

Kuriosa

Robert Crumb är känd för att vara något av ett original. Han är nervös, folkskygg och ibland närmast misantropisk. Mer än en gång har han varit inbjuden som hedersgäst på seriemässor och väl där vägrat att träffa några som helst människor.

Till Crumbs övriga kuriositeter hör en väl utvecklad "stofilism" (att föredra gammalt framför nytt), ett maniskt samlande på gamla 78-varvsskivor, samt flera sexuella fetischer, inklusive stora kvinnostjärtar, ridande på kvinnors ryggar och "kontorsionism", kvinnor med kroppen bänd i mer eller mindre omöjliga positioner. Dessa ämnen återkommer ofta i hans serier.

Han spelar även banjo i banden Les Primitifs du Futur och R. Crumb and his Cheap Suit Serenaders.

Crumbs fru Aline Kominsky-Crumb, hans dotter Sophie Crumb och hans bror Charles Crumb är också serieskapare.

Mer om Robert Crumb

Recensioner

  • Göran Ribe: "Underground nr 4: Fritz the Cat" [dansk utgåva] (B&B nr 1/1979)
  • Göran Ribe: "Underground nr 10: Den avskyelige snekvinde" [dansk utgåva] (B&B nr 3/1982)
  • Anders Berglund: "Fritz the Cat" (B&B 5–6/1984)
  • Svante Kjellberg: Pox special nr 1/1986: "Bombade skallar" (B&B 3/1986)
  • Johannes Nilsson: "Self-Loathing Comics" [amerikansk utgåva] (B&B nr 5/1995)
  • Peter Nilsson: "Kafka (B&B nr 1/1999)

Se även

Externa länkar

Fotnoter

  1. ↑ "When the Goddamn Jews Take Over America" och "When the Niggers Take Over America"
    finns omtryckta i R. Crumb's America, Last Gasp, 1995
    ISBN-10: 0867194308
    ISBN-13: 978-0867194302
Robert Crumb
Serietidningen Hjälp
Hämtad från "https://seriewikin.serieframjandet.se/index.php?title=Robert_Crumb&oldid=224105"