Disneyserier från Walt Disney Studios
Filmbolaget Walt Disney Studios hade under åren 1962 till 1990 en ansenlig produktion av disneyserier, producerade för den internationella marknaden. Produktionen lades ned i samband med att Disneybolaget tog över rättigheterna att producera serier direkt för den amerikanska marknaden i början av 1990-talet. De studioproducerade serierna känns igen genom att deras seriekod börjar med ett S.
Betydande serieskapare associerade med denna produktion inkluderar författarna Dick Kinney under 1960-talet, Ed Nofziger under 1970-talet, samt Carl Fallberg och Cal Howard. Även den då ännu okända Diana Gabaldon, sedermera känd för romansviten "Outlander", var här verksam som serieförfattare. Bland tecknarna utmärker sig Al Hubbard under 1960- och 1970-talen, och Jaime Diaz Studios från 1975 och framåt.
Produktionen gav bland annat upphov till Knase Anka, liksom albumserierna "Historiens Mästare" och "Musse Pigg och Spårlock".
Historik
Bakgrund
Western Publishings licensproduktion av disneyserier hade inletts på 1940-talet, och dess serier spreds därefter över stora delar av världen. I början av 1960-talet ökade efterfrågan på disneyserier i länder i Europa och Sydamerika, delvis på grund av att många av dessa länder publicerade serierna i veckotidningar, till skillnad från de nordamerikanska titlarna som som mest gavs ut en gång i månaden. I flera av dessa länder hade suget efter disneyserier redan gett upphov till egen licensproduktion, och framförallt i Brasilien och Italien var produktionstakten förhållandevis hög. I andra länder, som Frankrike och Nederländerna, låg produktionen fortfarande i sin linda, och var begränsad till enstaka tecknare.
När dåvarande chefen för Disneys bokutgivningsavdelning, George Sherman, nåddes av rapporter från den växande internationella marknaden, inrättade han en avdelning för serieproduktion, "the Overseas Comics Program", och anställde Tom Golberg att leda den, med visionen " "We [will] use new characters in our foreign comics, characters that we don’t have [in the USA].... to bring out facets of existing characters, [and to] give the stories more variety."[1] Verksamheten inleddes 1962.
1960-talet
Den nyskapande ambitionen till trots anlitade Disneystudion inledningsvis huvudsakligen Westerns etablerade serieskapare - Fred Abranz, Mike Arens, Jack Bradbury, Phil DeLara, Al Hubbard, Mel Keefer, John Liggera, Jesse Marsh, Richard Moore, Paul Murry, Mike Royer, Tony Strobl, Dan Spiegle, Steve Steere och Kay Wright, och manusförfattarna Vic Lockman, Carl Fallberg och Don Christensen. Men därutöver tillkom också nya namn som animatören Glenn Schmitz, och Jim Fletcher och Ellis Eringer, vilka visserligen anlitades av Western men huvudsakligen för bokillustrationer, samt manusförfattarna Cecil Beard, George Davie, Alpine Harper, Cal Howard, Dick Kinney, och Ralph Wright. Vidare anlitades också internationella disneykreatörer som flera brasilianska och argentinska tecknare med Luis Destuet i spetsen, italienarna Giovan Battista Carpi, Giorgio Cavazzano, Luciano Gatto, Marco Rota och Romano Scarpa, och den tyska duon Wolfgang och Katja Schäfer, som hade en mångårig erfarenhet marknadsförningsillustratörer för Disneys tyska avdelning."
Inledningsvis frekventerades Disneystudions serier av samma figurer som befolkade det tidiga 1960-talets amerikanska disneytidningar, med serier som "Musse Pigg", "Kalle Anka", "Lilla Vargen", ""Farbror Joakim", "Oppfinnar-Jocke", "Piff och Puff", "Långben", "Ludwig von Anka", och "Zorro". Därutöver producerades serier med etablerade figurer äldre amerikanska serier som "Lille Hiawatha" och "Bror Kanin", och dessutom föranledde de utländska serieskaparna att det gjordes kortare visiter av internationella bifigurer som farbror Joakims beundrarinna Gittan och hennes kompanjon Johannes Näbbelin från Italien, och persongalleriet från de brasilianska "José Carioca"-serierna. Carl Barks engångsfigur von Pluring hade tidigt plockats upp av italienarna, och kom nu att bli en relativt vanligt förekommande bifigur också i studioserierna.
Efter några år började dock även nya figurer dyka upp - huvudsakligen i serier av de nyrekryterade manusförfattarna. Den två figurer som skulle göra störst intryck skapades av Dick Kinney 1964, båda tydligt inspirerade av sin samtid, och tecknades inledningsvis av Al Hubbard: Kalles beatnik-kusin Knase Anka (Fethry Duck) och hillbilly-typen Skogs-Ola (Hard-Head Moe). Samtidigt med dem skapades också Skogs-Olas hund och Kalles katt Kisse (Tabby).
Under några produktiva år introducerade duon Kinney och Hubbard åtskilliga återkommande figurer: den ihärdiga försäljaren P.R. Knuffström (Hustler Duck, 1963), Joakims ungdomskärlek Bell Anka (Belle Duck, 1964) och hennes rival den hårdkokta Kapten Annie (Captain Annie, 1967), samt agenten 0.0. Anka (0.0. Duck), tillsammans med sin assistent Mata Harrier, ärkefiendeorganisationen Blonk, och småskurkarna Doe Boys (alla introducerade 1966, de sistnämnda utan namn i den svenska översättningen).
Parallellt med Kinneys figurer skapade författarna George Davie, Cecil Beard och Alpine Harper tillsammans med tecknarna Jim Fletcher, Glenn Schmitz och Ellis Eringer en (i Sverige närmast opublicerad) värld runt häxorna Magica de Hex och Madame Mim, med figurer som Magicas mormor (eller farmor) Granny De Spell (1965), "häxfåglarna" Ed och Al (1965), de unga häxsyskonen Witch Child och Warlock (1966) som blir något av den äldre duons adepter, och den tafatte trollkarlslärlingen Samson Hex (1966).
Andra nya figurer i ankserierna var den (i Sverige opublicerade) girige pysslingen O'Doom (1968), och de pengaätande utomdimensionella gästerna Zipp och Zitta (1968).
I musserierna blev Teddi och Freddi till sin fasa presenterade för Mimmis unga systerdotter Tuttan (Melody, 1966), medan Stål-Långben fick en ärkefiende i superskurken Stål-skurken (Super-Fink, 1968), och Musse själv fick hjälp av Fabdul Fakir (Fakir Abdul, 1963) och den franske detektiven Pierre-Pierre (1964) i den återkommande kampen mot skurkarna bröderna Böss (1963).
I "Bror Kanin"-serien introducerade Davie och Hubbard Bror Rävs påfrestande mormor (eller farmor) Granny Fox (1964, ingen svensk publicering) och Bror Björns flickvän Puttelisa (Miss Honeybear, 1964), och i "Lilla Vargen" introducerade paret Schäfer Stora Stygga Vargens syster Filura Varg (Red Minna, 1964) som var så förfärlig att vargen och tre små grisar förgäves gjorde gemensam sak för att bli av med henne. Samtidigt lät Kinney "Piff och Puff" lära känna den vittbereste musen Melvin Mån Gol (1964).
Det växande persongalleriet kom dock av sig redan efter några år, och flertalet av figurerna försvann rappt från studioserierna omkring 1969.
1970-talet
Vid 1970-talets början var Jim Fletcher, Ellis Eringer, Cecil Beard, George Davie, Alpine Harper och Ralph Wright borta från produktionen, och efter ytterligare några år även Dick Kinney, Glenn Schmitz, de sydamerikanska kreatörerna, och paret Schäfer. Nytt författarblod tillkom dock genom Ed Nofziger, Howard Swift ,Bob Langhans, Shawn Kerri, Frank Smith, Gary Kurtz, Robert Bailey, Greg Crosby, och Diana Gabaldon, och tecknarsidan förstärktes med ytterligare italienare (bl.a. Luciano Bottaro och Guido Scala), samt Carson Van Osten, Owen Fitzgerald, och - framför allt - det år 1975 grundade argentinska tecknarkollektivet Jaime Diaz Studio.
Flera figurer försvann eller fick sin närvaro kraftigt reducerad, däribland Ludwig von Anka, Hiawatha, Bror Kanin, José Carioca, Madame Mim, Magica de Hex, och Zorro. Av 1960-talets nyskapelser fortlevde bara kusin Knase, samt i viss mån Kisse och Skogs-Ola. Knase dock hade intaget en central plats i produktionen, bland annat i serier där han och Kalle agerar journalister på en tidning ägd av farbror Joakim, ofta flankerade av Kajsa i rollen som polis. Han fick även en hund, Karo (Poochie, 1973) som delar sin husses fira sinnelag.
Ytterligare en handfull nya figurer tillkom under decenniet - mest frekvent använda blev Långbens energiska faster Mittbena (Aunt Tessie, 1976) och Knattarnas nervöse gröngölingskompis Allan (Alvin, 1979), båda skapade av Ed Nofziger. Framförallt Allan har sedermera kommit att bli en ofta återkommande figur i italienska serier. En i sammanhanget oväntad comeback gjordes av Floyd Gottfredsons "Musse Pigg"-bifigur Gotthold Edelrott, 30 år efter att han först figurerade i dagspresserierna.
Mindre framgångsrika figurer som introducerades i "Musse Pigg"-serierna inkluderar den av Nofziger skapade fantasirike biologen Charles Ptarwin (1979, opublicerad i Sverige) och den småskumme indianhövdingen Big Chief Pain In The Face (1973), medan Stål-Långben fick stifta bekantskap med arkeologen professor Elmo Nudel (Elmo Noodle, 1970), och den nye superskurken Dr. Zxo (1971). I ankserierna figurerade Joakims utfattige dubbelgångare och kusin Moocher McDuck (1970) och Kinneys sista skapelse, Aunt Eider (1974), en vänlig äldre ankdam som både Joakim och von Pluring hyser djup respekt för.
Om decenniets nya bifigurer inte lyckades slå, så lyckades serieskaparna bättre med ta nya grepp på de invanda figurerna. Två nya ambitiösa projekt sjösattes 1975, och fortlevde i över ett decennium: "Musse Pigg och Spårlock" ("Mickey and the Sleuth") skapad av veteranerna Carl Fallberg och Al Hubbard, och "Historiens Mästare" ("Goofy Classics", 1975) skapad av Cal Howard och Al Hubbard. Den förstnämnda serien kom att omfatta närmare 100 avsnitt (varav en handfull 44-sidors serier avsedda för albumpublicering), och den andra omkring 50 (varav flertalet var på 44 sidor). Manusen till båda serierna skrevs omväxlande av Fallberg och Howard, och avsnitten tecknade huvudsakligen av Jaime Diaz Studio.
I "Musse Pigg och Spårlock" figurerar Musse i 1800-talets England tillsammans med en Sherlock Holmes-liknande privatdetektiv, Spårlock. Till skillnad från Sherlock är Spårlock misslyckad såväl på fiol som på att lösa brott, och Musse får ständigt rycka in i jakten på Spårlocks ärkefiende, professor Morsning (professor Nefarious) och hans underhuggare Flängman, Sladder och Bältan (Sidney, Fliplip and Armadillo).
"Historiens mästare" låter Långben spela historiska personer som Leonardo Da Vinci, Ludwig van Beethoven och Tutankamon eller litterära figurer som Frankenstein och Don Quixote, vanligen flankerad av Musse, Svarte Petter och Klarabella Ko. Även Mimmi, Teddi och Freddi, faster Mittbena, och Gilbert dyker upp.
1980- och 1990-talen
På manussidan gavs under 1980-talet förstärkning genom Floyd Norman, Jim Fanning, Tom Yakutis, Frank Ridgeway, Pete Hansen och Bob Foster, men på tecknarsidan dominerade Jaime Diaz Studio kraftigt - bland övriga tecknare var enbart Tony Strobl, samt i mindre utsträckning Romano Scarpa, fortfarande aktiv.
Utöver "Historiens Mästare" och "Musse Pigg och Spårlock" stagnerade kreativiteten under 1980-talet, och inga större återkommande bifigurer tillkom. Vid mitten av årtiondet blev de etablerade seriefigurerna allt mindre förekommande, då de fick maka på sig till förmån för serier baserade på Disneystudions animerade tvserier och merchendisekoncept - nu introducerades serier med "Nalle Puh" (1983), "Wuzzlarna" (1985), "Bumbibjörnarna" (1985), "Disney Babies" (1986), "Duck Tales" (1987), och "Räddningspatrullen" (1988). 1988 producerades också en serieversion av långfilmen "Vem satte dit Roger Rabbit" med manus av Don Ferguson (som även skrev ett par manus till "Historiens Mästare" och "Musse Pigg och Spårlock") och Daan Jippes, och tecknad av Jippes och Dan Spiegle.
1990 avslutades "Overseas Comics Program". Samma år avslutade Disneyförlaget också Gladstone Comics licensrätt för disneyserier och -serietidningar på den nordamerikanska marknaden, och började själva att både producera och publicera serier genom förlaget Disney Comics.
