Karl-Alfred

"Karl-Alfred" av E.C. Segar. © King Features.

"Karl-Alfred" ("Popeye" i original) är den världsberömda serien om den urstarke spenatätande sjömannen med samma namn. Från början hette serien "Thimble Theatre" (ung. Fingerborgsteatern) och skapades 1919 av E.C. Segar. Karl-Alfred själv dök upp 1929. Figuren är även känd från ett flertal tecknade filmer.

Den svenska serietidningen Karl-Alfred började publiceras 1946 och var en av de allra tidigaste i Sverige.

Serien

Historik

Den amerikanska dagspresserien "Thimble Theatre" skapades redan 1919 av E.C. Segar och debuterade på dagstidningarnas seriesidor den 19 december. Den 17 januari 1929 dök den råbarkade och enögde sjömannen Popeye (Karl-Alfred) upp för första gången på seriesidan och inom ett år hade han tagit över hela serien. Under 1930-talet var serien en av syndikatet King Features Syndicates allra populäraste.

Dagsstrippen fick sällskap av en söndagssida med start den 2 mars 1930. På samma sida publicerades länge, under "Karl-Alfred"-serien, en annan serie av Segar, humorserien "Sappo" (skapad 1920).

Segar dog 1938 i leukemi. Dagspresserien har därefter tecknats av, i tur och ordning, Charles H. Winner, Bela Zaboly (med manus av Tom Sims och Ralph Stein), Bud Sagendorf, Bobby London och Hy Eisman. Den sistnämnde tecknar serien än idag. Även "Sappo" togs över först av Sagendorf och efter det av Zaboly, båda tidigare assistenter till Segar.

Trots att Karl-Alfred tog över huvudrollen fortsatte serien under den officiella titeln "Thimble Theatre". I många tidningar lanserades den dock under rubriken "Popeye (Thimble Theatre)". Först på 1970-talet döptes serien formellt om till "Popeye".

Sedan 1992 nyproduceras endast söndagsversionen av serien.

De animerade filmerna som producerades från 1930-talet till 1950-talet, bidrog starkt till att popularisera serien och figuren över hela världen (se nedan).

2009, 75 år efter Segars död, slutade upphovsrätten att gälla för Karl-Alfred och därmed uppgick serien i public domain, vilket innebär att vem som helst har rätt att göra nya "Karl-Alfred"-serier. En av de första att producera nya serier med Karl-Alfred var svenske Johan Wanloo i tidningen Larson! nr 10/2009.

Handling

Serien "Thimble Theatre" var en av de allra första följetongsserierna och handlade ursprungligen om trion Olive Oyl (Olivia), hennes bror Castor Oyl, och hennes pojkvän Harold Hamgravy (även kallad Ham Gravy), som var med om diverse lycksökerier och äventyr tillsammans. 1928 köpte syskonparet en skuta och seglade till ön Dice utanför Afrika. Resan blev strapatsrik och Castor kände behovet av att anlita en tvättäkta sjöman. Popeyes alias Karl-Alfreds första framträdande var både klassiskt och odramatiskt. Castor hittade honom den 17 januari 1929 genom att gå fram till första bästa hamnfigur och säga "Hallå där! Är du sjöman?" "Tror du jag är en cowboy?" blev svaret, och Castor replikerade "OK, du är anställd!"

Figuren Karl-Alfred blev så populär att han snart fick en större roll och blev inom ett år seriens huvudperson (men det dröjde ända till 1970-talet innan serien "Thimble Theatre" formellt bytte namn till "Popeye", även om den redan från början hette "Karl-Alfred" på svenska). Olivia lämnade snart Ham Gravy för att istället bli Karl-Alfreds flickvän, om än i ett flirtigt och stormigt förhållande. Castor fortsatte att engagera sina vänner i "bli rik snabbt"-förslag och drog med Karl-Alfred på äventyr världen över.

Från början var Karl-Alfred enögd (därav originalnamnet), men i senare framträdanden har han ibland sina båda ögon intakta. Redan från början var han en råbarkad sjöman som med en blandning av talfel och slangspråk skapade en egen dialekt. Han hade en ovana att svänga sig med nonsensartade uttryck som "I yam what I yam" och "Well, blow me down!"

Den berömda spenaten hade inte en lika viktig funktion roll i Segars version av serien som den skulle få senare, och någon superstark slagskämpe var inte Karl-Alfred från början. Även om han gärna deltog i slagsmål när han blev retad hade han från början inga övermänsliga krafter (men får i sitt första äventyr åtminstone ett tillfälligt krafttillskott av att stryka den magiska hönan Bernices fjädrar). Gradvis övergick Karl-Alfreds muskelstyrka till att skildras som alltmer övermänsklig. Redan 1932 förklarades det att sjömannens smak för och långvariga konsumtion av spenat var förklaringen till hans goda fysik, men det var inte förrän i de senare tecknade filmerna som spenaten fick rollen som omedelbar, närmast övernaturlig kraftförstärkare (likt trolldryck eller dunder-honung).

1933 hittade Karl-Alfred en baby i en låda som skickats till honom av en anonym användare. Sonen adopterades av Karl-Alfred och fick namnet Swee'Pea (Lill-Pär). Andra figurer som introducerades efter hand var den manipulerande latmasken och hamburgerälskaren J. Wellington Wimpy (Frasse), den buttre skäggige skomakaren George W. Geezil, Karl-Alfreds kvinnohatande pappa Poopdeck Pappy (Pappis), och Eugene the Jeep, ett gult hundliknande djur med magiska krafter från vildaste Afrika (som tros vara förlagan till Franquins Marsupilami).^[1]

Figurgalleriet i "Karl-Alfred" av EC Segar. © King Features.

Bland fienderna fanns Sea Hag (Sjöhäxan) en kvinnlig pirat och häxa i en och samma person, den genomruttne och svartskäggige Bluto (som bara dök upp en enda gång i Segars originalserier, men fick en desto större roll i de tecknade filmerna), samt Alice the Goon, en monstervarelse som först var Sjöhäxans hejduk, men bytte sida och till slut fick rollen som Lill-Pärs nanny.

Serieversionerna efter Segars död 1938 tenderade att bli mindre äventyrsriktade och mer humorinriktade och lånade fler drag från de tecknade filmerna. Bland annat fick både spenaten och Bluto mer framträdande roller, och Lill-Pär lärde sig att tala.

Figurgalleri

Karl-Alfred (orig. Popeye) – spenatätande, superstark matros
Olivia (orig. Olive Oyl) – hans fästmö
Castor Oyl – hennes bror
Cole Oyl – Olivias pappa
Nana Oyl – Olivias mamma
Ham Gravy – hennes förra pojkvän
Frasse (orig. J. Wellington Wimpy) – hamburgarätande latmask
Rågren (orig. Rough House) – råbarkad kock
Lill-Pär (orig. Swee'Pea) – hittebarn
Pappis (orig. Poopdeck Pappy) – Karl-Alfreds återfunna pappa
Eugene the Jeep – ett fantastiskt underdjur från Afrikas djungler; inspiratör till Marsupilami
Bluto/Brutus – skurk, Karl-Alfreds återkommande fiende
Sjöhäxan (orig. The Sea Hag) – också en återkommande fiende
The Goons – Sjöhäxans trälar/torpeder; bl.a. Alice the Goon, som blev Karl-Alfreds vän
Geezil – öststatsinvandrad skomakare och surpuppa
Oscar – halvknasig matros, tidigare assistent till Kung Blozo
Toar – monstruös bjässe som är tusentals år gammal, fiende till Karl-Alfred som bytte sida och blev en lojal vän
Professor Watasnozzle – småfnattig professor och uppfinnare
Kung Blozo (orig. King Blozo) – kung över det fjärran landet Ezofagusta
Bernice the Whiffle Hen – magisk höna vars fjädrar gav Karl-Alfred hans styrka (det var innan spenaten introducerades)
Farmor (orig. Granny) – Karl-Alfreds farmor, introducerades efter Segars död
Bill Squid

Amerikansk utgivning

Dagspressversion

Dagsstripp "Thimble Theatre"/"Popeye" 1919–1992
Söndagssida "Thimble Theatre"/"Popeye" 1930–pågående

Serietidningen Popeye

Förutom dagspressversionen gjorde Bud Sagendorf och efterföljare en serietidningsversion av serien som började publiceras av Dell Comics 1948 och sedermera togs över av andra förlag.

Popeye nr 1–65, Dell Comics 1948–62
Popeye nr 66–80, Gold Key 1962–66
Popeye nr 81–92, King Comics 1966–67
Popeye nr 94–138, Charlton Comics 1969–77
Popeye the Sailor nr 139–155, Gold Key 1977–80
Popeye the Sailor nr 156–171, Whitman 1980–84
Popeye educational specials 1–15, King Comics 1972–74
Popeye nr 1–7, Harvey Comics 1993–94

Samlingsutgåvor av Segars serier

Fantagraphics gav 1984–1990 ut "The Complete E.C. Segar Popeye" nr 1–11, elva albumutgåvor i storformat.

För närvarande ger Fantagraphics ut Segars samlade äventyr med "Thimble Theatre" (från och med Popeyes debutäventyr 1929) i påkostade albumutgåvor i storformat och med hårdpärm. Stripparna publiceras i svart/vitt och söndagssidorna i fyrfärg. Med söndagssidorna återtrycks även Segars "Sappo". Hittills har fyra sådana utgåvor kommit ut:

"I Yam What I Yam" (2006)
"Well Blow Me Down" (2007)
"Let's You and Him Fight" (2008)
"Plunder Island" (2009)

Svensk utgivning

Karl-Alfred nr 40/1950. © Allers förlag

Bilden är hämtad med tillstånd från The Grand Comic Book Database.

Serietidningen Karl-Alfred

Serietidningen version 1: 1946–53

Tidningen Karl-Alfred gavs ut med början i januari 1946 av Allers. Formatet var dagstidningsstorlek och den utkom en gång i veckan. Varje serie fick högst en sida vilket gav en stor mångfald, men också gjorde att äventyrsserierna hackades upp avsevärt. När fler serietidningar började dyka upp på den svenska marknaden med avslutade avsnitt fick Karl-Alfred svårt att hävda sig i konkurrensen. Det sista året, 1953, bytte tidningen format till vanlig serietidningsstorlek, men behöll upplägget med högst en seriesida per serie (oftast uppförstorat över 2 tidningssidor). Totalt utgavs 409 nummer. Bland serierna som ingick fanns, förutom titelserien "Rip Kirby", "Mandrake", "Blixt Gordon", "Prins Valiant", "Garth", "Mästerdetektiven X-9" och "Pär och Polly".

Ett nytryck av Karl-Alfred 1/1946 medföljde Knasen 1/2006, då dock i vanligt serietidningsformat.

Serietidningen version 2: 1969–70

Efter att ha huserat i vartannat nummer av tidningen Kul med... fick Karl-Alfred en egen ny serietidning som gavs ut i tio nummer av Semic Press 1969–70.

Serietidningen version 3: 1980–83

Ytterligare en omgång av serietidningen Karl-Alfred gavs ut i Sverige av Allers 1980–83. Innehållet bestod huvudsakligen av avsnitt från Sagendorfs serietidningsversion av serien.

Allers gav även ut sju nummer av Karl-Alfred Specialnummer 1981–83.

Serietidningen Kul med...

Huvudartikel: Kul med...

"Karl-Alfred" och "Åsa-Nisse" turades om att vara huvudserie i den första omgången av serietidningen Kul med... som började ges ut 1967. 1969 fick båda serierna varsin egen titel istället (se ovan).

1988 återvände "Karl-Alfred" till en ny version av Kul med... och alternerade då med "Blondie" i vartannat nummer. 1989 döptes tidningen om till Blondie & Karl-Alfred.

Serietidningen Blondie & Karl-Alfred

Huvudartikel: Blondie & Karl-Alfred

1989 döptes Kul med... om till Blondie & Karl-Alfred, där de båda serierna samsades om utrymmet istället för att turas om i vartannat nummer. Tidningen kom bara ut i nio nummer

Övriga svenska serietidningar

Bela Zabolys version gick i tidningen Blondie på 1960-talet.
Bud Sagendorfs söndagsversion gick i Serie-Pressen 1971–72.
Efter att Karl-Alfred 2009 uppgick i public domain har det varit fritt fram för vem som helst att skapa nya "Karl-Alfred"-serier. Ett av de första försöken gjordes av svenske Johan Wanloo i tidningen Larson! nr 10/2009. Det fem sidor långa äventyret "Karl-Alfred & flykten från Sliskpalatset" utspelar sig i en postapokalyptisk värld, men är i många andra bemärkelser trogen originalet.

Seriealbum

"Karl Alfred: Kung Lill-Pär och demonerna" © KFS/Bulls/SEMIC

Första bokutgåvan med Karl-Alfred på svenska hette "Karl-Alfreds äventyr" och gavs ut 1934 av Elanders bokförlag.
Julalbum med Karl-Alfred publicerades årligen 1936–54, utgivna av Åhlén & Åkerlund.
Karl-Alfred medverkade i "Comics – den stora serieboken" nr 1 (1970).
Fyra album med Karl-Alfred gavs ut av Semic 1972–1981: "Lill-Pär och Quarken" (1972), "Kungen av Alfredien" (1973), "Ett ruskigt komplex" (1975) och "Kung Lill-Pär och demonerna" (1981). De två första albumen utgavs även i ett samlingsalbum: "Karl-Alfred special".
Hemmets Journal gav ut två album med Bud Sagendorfs version av Karl-Alfred i serien Skrattoteket 1977–78.
EC Segar-äventyret "Karl-Alfred och det stora råkurret" gavs ut som seriealbum i serien Stars & Strips av RSR Epix 1994.

Dagspress

"Karl Alfred" publicerades i Aftonbladets seriebilaga Färglådan 1936–1939.
Dagens Nyheter publicerade det klassiska Segar-äventyret "Karl-Alfred och den mystiska melodin" under rubriken DN:s klassiker 20 september 1988–4 januari 1989.

Veckopress

Bud Sagendorfs söndagsversion gick i veckotidningen Allers på 1980-talet.

Övrigt

Esselte Reklam gav ut reklampublikationen "Karl-Alfred berättar" 1944.
Några söndagssidor av Segars "Karl-Alfred" publicerades i fackboken "De första serierna" av Horst Schröder 1981.
Söndagssidor av Tom Sims och Bela Zaboly publicerades i Bild & Bubbla nr 4/1981.
Karl-Alfred (Sagendorfs version) medverkade i ostreklamtidningen Cheese Comics som utkom 1991.

I andra medier

Animerad film

En animerad version av Karl-Alfred dök upp redan 1933 i kortfilmen "Betty Boop Meets Popeye the Sailor" från Fleischer Studios. Den blev en sådan succé att sjömannen snart fick sin egen serie tecknade filmer från studion, den första betitlad "I Yam What I Yam". Fleischer och dess senare ägare Paramount Pictures (under nya namnet Famous Studios) fortsatte med Popeye-filmerna till 1957. Sammanlagt blev det 227 stycken. På 1960-talet kom ytterligare en serie med 220 stycken animerade kortfilmer producerade direkt för TV av Famous/Paramount. Många av dessa lades ut på entreprenad på andra animationsstudios som Jack Kinney Productions, Rembrandt Films, Larry Harmon Productions och Halas and Batchelor.

De tidiga animerade filmerna präglade mycket av den bild av Karl-Alfred vi har än idag, och påverkade starkt serien som den kom att utveckla sig efter E.C. Segars död. Spenaten introducerades inte i filmerna, men det var där den fick sin betydelse som Karl-Alfreds superpreparat. Filmerna etablerade också Bluto (senare på 1960-talet kallad Brutus av upphovsrättsliga skäl) som återkommande fiende, och introducerade den världsberömda visan "I'm Popeye the Sailor Man" ("Här kommer Karl-Alfred Boy") komponerad av Sammy Lerner.

I USA har tre DVD-boxar givits ut med kortfilmer från Fleischer-epoken.

"Popeye the Sailor: 1933–1938", Volume 1 (2007, 4-DVD med de 60 första kortfilmerna)
"Popeye the Sailor: 1938–1940", Volume 2 (2008, 2-DVD med nästföljande 30 kortfilmer)
"Popeye the Sailor: 1941–1943", Volume 3 (2008, 2-DVD med de 18 sista Fleischer- och 14 första Famous-kortfilmerna)

Spelfilm

En spelfilm med Karl-Alfred kom 1980, regisserad av Robert Altman och med Robin Williams i huvudrollen. Manus skrevs av Jules Feiffer. Inspelningsplatsen på Malta blev sedermera en populär nöjespark, kallad Sweethaven Village.

Lista över animerade Karl-Alfred-kortfilmer 1933–47

1933

"Popeye the Sailor" (utgiven som en Betty Boop-film)
"I Yam What I Yam"
"Blow Me Down"
"I Eats My Spinach"
"Season's Greetinks"
"Wild Elephinks"

1934

"Sock-a-Bye Baby"
"Let's You and Him Fight"
"The Man on the Flying Trapeze"
"Can You Take It?"
"Shoein' Hosses"
"Strong to The Finich"
"Shiver Me Timbers!"
"Axe Me Another"
"A Dream Walking"
"The Two Alarm Fire"
"The Dance Contest"
"We Aim to Please"

1935

"Beware of Barnacle Bill"
"Be Kind to Aminals"
"Pleased to Meet Cha!"
"The Hyp-Nut-Tist"
"Choose Yer Weppins"
"For Better or Worser"
"Dizzy Divers"
"You Gotta Be a Football Hero"
"King of the Mardi Gras"
"Adventures of Popeye"
"The Spinach Overture"

1936

"Vim, Vigor and Vitaliky"
"A Clean Shaven Man"
"Brotherly Love"
"I-Ski Love-Ski You-Ski"
"Bridge Ahoy!"
"What-No Spinach?"
"I Wanna Be a Lifeguard"
"Let's Get Movin'"
"Never Kick a Woman"
"Popeye the Sailor with Little Swee' Pea"
"Hold The Wire"
"The Spinach Roadster"
"Popeye the Sailor Meets Sindbad the Sailor" (färgfilm, 15 minuter, Oscarsnominerad som bästa kortfilm)
"I'm In The Army Now"

1937

"The Paneless Window Washer"
"Organ Grinder's Swing"
"My Artistical Temperature"
"Hospitaliky"
"The Twisker Pitcher"
"Morning, Noon and Night Club"
"Lost and Foundry"
"I Never Changes My Altitude"
"I Likes Babies and Infinks"
"The Football Toucher Downer"
"Proteck The Weakerist"
"Popeye the Sailor Meets Ali Baba's Forty Thieves" (färgfilm, 17 minuter)
"Fowl Play"

1938

"Let's Celebrake"
"Learn Polikeness"
"The House Builder Upper"
"Big Chief Ugh-A-Mugh-Ugh"
"I Yam Love Sick"
"Plumbin' Is A Pipe"
"Popeye the Sailor with Eugene the Jeep"
"Bulldozing the Bull"
"Mutiny Ain't Nice"
"Goonland"
"A Date to Skate"

1939

"Cops is Always Right"
"Customers Wanted"
"Aladdin and His Wonderful Lamp" (färgfilm, 21 minuter)
"Leave Well Enough Alone"
"Wotta Nitemare"
"Ghosks Is The Bunk"
"Hello-How Am I?"
"It's The Natural Thing to Do"
"Never Sock a Baby"

1940

"Shakespearean Spinach"
"Females is Fickle"
"Stealin' Ain't Honest"
"Me Feelins is Hurt"
"Onion Pacific"
"Wimmin is a Myskery"
"Nurse Mates"
"Fightin' Pals"
"Doing Impossikible Stunts"
"Wimmin Hadn't Oughta Drive"
"Puttin' on the Act"
"Popeye Meets William Tell"
"My Pop, My Pop"
"Popeye the Sailor with Poopdeck Pappy"
"Popeye Presents Eugene the Jeep"

1941

"Problem Pappy"
"Quiet! Pleeze"
"Olive's Sweepstakes Ticket"
"Flies Ain't Human"
"Popeye Meets Rip Van Winkle"
"Olive's Boithday Presink"
"Child Psykolojiky"
"Pest Pilot"
"I'll Never Crow Again"
"The Mighty Navy"
"Nix on Hypnotricks"

1942

"Kickin' the Conga 'Round"
"Blunder Below"
"Fleets Of Stren'th"
"Pip-eye, Pup-eye, Poop-eye and Peep-eye"
"Olive Oyl And Water Don't Mix"
"Many Tanks"
"Baby Wants a Bottleship" (sista Fleischer-kortfilmen)
"You're a Sap, Mr. Jap" (första Famous-kortfilmen)
"Alona on the Sarong Seas"
"A Hull of a Mess"
"Scrap The Japs"
"Me Musical Nephews"

1943

"Spinach Fer Britain"
"Seein' Red, White 'n' Blue"
"Too Weak to Work"
"A Jolly Good Furlough"
"Ration Fer The Duration"
"The Hungry Goat"
"Happy Birthdaze"
"Wood-Peckin"
"Cartoons Ain't Human"

Kuriosa

Hyllningar och parodier

Karl-Alfred har inspirerat till ett flertal andra seriefigurer, däribland Marvels Powerhouse Pepper, Disneys Moby Duck och DC:s Captain Strong och Bibbo. Knallhattens mamma uppvisar också stora fysiska likheter med Segars figur.
Figuren "Lille Bjäbb" i det svenska albumet "Grön natt" av Horst Schröder/Mikael Grahn (1982) är i stort sett identisk med Lill-Pär.
I albumet "Tant utan tand" av Horst Schröder/Lars Andreasson (1984) används Karl-Alfreds debutfras "Ya think I'm a cowboy?" som ett återkommande tema.

Påverkan på andra serier

Det märkliga djuret Eugene the Jeep tros ha inspirerat Franquin till skapelsen av Marsupilami.^[2]

Idén att få superstyrka av en viss typ av föda har sedermera använts av bl.a. Hourman, Bamse, Asterix och Stål-Långben. Bamses skapare Rune Andréasson har i en intervju 1966 sagt rent ut att Bamses dunderhonung troligen är inspirerad av Karl-Alfreds spenat.^[3] Huruvida de andra figurernas muskelpreparat har tillkommit på grund av en direkt påverkan från Karl-Alfred är osäkert, men Segar anses ha grundat denna tradition i serievärlden (dock var spenatens betydelse här inte lika stark som i filmerna).

Påverkan på övrig kultur

Frasse (orig. Wimpy) har gett namn åt både den brittiska hamburgerkedjan Wimpy's ^[4] och den svenska hamburgerkedjan Frasses.^[5]

En populär men obekräftad teori är att figuren Eugene the Jeep bidragit till att namnge DaimlerChryslers bilmärke "Jeep". Eugene kunde färdas varhelst han ville, liksom jeepen är lämplig att köra i många sorters terräng. Eugene the Jeep debuterade 1936 och Jeep som bil introducerades 1941. ^[6]

Segars serie anses också ha bidragit till att populisera (men inte uppfinna) "goon" som ett ord för "hejduk" eller "lakej".^{[källa behövs]} Alice the Goon och andra Goons i "Karl-Alfred" var storväxta muskulösa humanoida varelser med omarkerade ansikten och tomma ögon, vilka användes som slavkraft av Sjöhäxan.

Tacksamma spenatodlare i Crystal City, Texas, har som tack för många års gratisreklam rest en staty över Karl-Alfred, mitt på stadens stora torg.^[7]

Sweethaven Village vid Anchor Bay på Maltas nordvästra kust kom ursprungligen till som inspelningsplats för Robert Altmans filmatisering av serien "Karl-Alfred" 1979–80, men är idag en turistattraktion bestående av ett utomhusmuseum och flera andra familjenöjen.

Översättning

Den något otippade svenska översättningen "Karl-Alfred" från originalets "Popeye" har troligen sin förklaring i att det under den här tiden var ett ganska vanligt namn på generiska fiktiva sjömän. Ursprunget kommer sannolikt från Evert Taubes sångtexter, där namnet ymnigt förekommer jämte Fritiof Andersson och Calle Schewen. Sångfiguren baserades på en ungdomsbekant till Taube vid namn Karl-Alfred Bolin. Visan "Karl-Alfred" spelades in i januari 1921 av Evert Taube, och var en av hans allra första skivinspelningar.