Jean-Claude Mézières
 Den här artikeln är utsedd till månadens samarbete. Hjälp till att utveckla och komplettera artikeln före månadens slut. |
| Jean-Claude Mézières | |
| Jean-Claude Mézières Jean-Claude Mézières (till höger) skriver autografer tillsammans med Eveline Tranlé och Pierre Christin Foto GNU: Hamelin de Guettelet | |
| Född: | ∗ 1938-09-23 (86 år) |
|---|---|
| Födelseplats: | Saint-Mandé, Val-de-Marne |
| Pseudonym(er): | Mezi |
| Land: |  Frankrike |
| Språk: | franska |
| Serier i urval | |
| "Linda och Valentin" | |
| Webblänkar | |
| [le site officiel de Jean-Claude Mézières] | |
Jean-Claude Mézières, född den 23 september 1938, fransk serietecknare. Ibland anges han som serietecknare endast med sitt efternamn, ibland med signaturen Mezi. Tillsammans med författaren Pierre Christin är han upphovsman till den populära och inflytelserika science fiction-serien "Linda och Valentin".
Uppväxt och tidiga arbeten
Mézières växte upp i Saint-Mandé, som är en närförort till Frankrikes huvudstad Paris. Han och Christin möttes första gången, som tvååringar, i ett skyddsrum under andra världskriget. De har varit vänner sedan dess.[1][2]
Den som fick Mézières att från början intressera sig för att teckna var hans storebror, som fick en teckning publicerad i tidningen OK som fjortonåring.[2][3] De serier som inspirerade Mézières från början var serier som publicerades i just OK, som "Arys Buck" av Uderzo, "Kaza le Martien" av Kline och "Crochemaille" av Erik[3] och fick senare upp ögonen för Hergés "Tintin", "Spirou" i Franquins tappning samt hans största favorit: "Lucky Luke" av Morris.[2] Som trettonåring fick han 1951 själv för första gången se en teckning av sin egen hand publicerad, i magasinet Le journal des jeunes som gavs ut av Le Figaro[1][3] Ett år senare och "fullständigt fascinerad av Tintin"[3] skapade han ett eget 11-sidigt "Tintin"-äventyr, "Tintin i Kalifornien", där Tintin framställdes som muskulös, inspirerad av Arys Buck.[1][3]
Som sextonåring skapade han västernserien "La Grande Poursuite", tydligt inspirerad av "Tintin", "Lucky Luke" och "Roy Rogers". Han skickade den till Hergé för att förhoppningsvis få den publicerad.[1][3] Hergé sände honom ett svar där han uppmanade Mézières att fortsätta försöka.[1]
Redan innan dess, som femtonåring, hade Mézières 1953 börjat studera vid konsthögskolan École des Arts Appliqués[3], där han 1954 skulle lära känna den med honom jämngamle Jean Giraud. Han studerade vid Arts Appliqués i fyra år. Han återknöt vid denna tid också kontakten med sin barndomsvän Pierre Christin, som gick på en skola som låg granne med Arts Appliqués; de två hade gemensamma intressen i film och jazzmusik.[2][3] Under de här åren gjorde han illustrationsarbeten och serier för tidningar som Coeurs Valliants, Fripounet et Marisette och Le Journal de Spirou.[1]
Efter konsthögskolan gjorde Mézières militärtjänst i tjugoåtta månader. Han var bland annat en tid stationerad i Tlemcen i Algeriet under algeriska frihetskriget.[1] Efter militärjänsten svarade han på en annons i Le Figaro och fick jobb som illustratör för ett bokverk kallat "Histoire des Civilizations" ("Civilisationernas historia"). Det var tänkt att ges ut i tjugo delar men utgivningen upphörde när endast fem volymer hade hunnit ges ut.[1]
Genom sin gamla studiekamrat Jean Giraud lärde han känna Benoit Gillain (Jijés son). Mézières och Gillain slog sig samman och startade en studio 1963. De arbetade framför allt med reklam och Mézières fungerade som fotograf, modellmakare och grafisk formgivare. Han var också Gillain behjälplig i skapandet av Totale Journal, en publikation som han senare åter skulle jobba för, när han återvände från Amerika.[1][2]
Mézières hade varit fascinerad av den amerikanska västern sedan han var liten och 1965 ordnade han ett arbetsvisum genom en vän till Jijé som hade en fabrik i Houston, Texas. Han åkte visserligen till USA, men tog aldrig jobbet i Houson.[1] I stället stannade han i New York i några månader och liftade sedan till Seattle på västkusten och sedan till Montana, där jobbade på en ranch en tid innan han reste till San Fransisco. Han hade tänkt att arbeta i reklambranschen där, men den amerikanska immigrationsmyndigheten stoppade honom eftersom myndigheten menade att hans visum inte tillät annat arbete än det i fabriken i Houston.[2][4] I stället begav han sig inåt landet, och eftersom han saknade pengar tog han sig till Salt Lake City där Pierre Christin jobbade vid University of Utah, och bad att få sova på hans soffa.[1][2] Väl där, kunde han klara sig genom att utföra några illustrationer åt en liten reklambyrå i staden och åt barntidningen Children's Friend, som Mormonkyrkan gav ut samt sälja en del fotografier som han hade tagit när han jobbade i Montana.[1] Efter några månader uppfyllde han sin dröm om att bli cowboy, när han lyckades få jobb på en ranch i Utah.[4]
Serier
De första arbetena för Pilote
När det blev vinter, fanns det inte längre några arbeten att utföra på rancherna i Utah. I stället skapade han och Christin sin första gemensamma serie, den sexsidiga "Le Rhum du Punch". Han skickade ett exemplar av denna till Jean Giraud som vid det här laget gjorde "Blueberry" för serietidningen Pilote. Giraud visade serien för Pilotes redaktör, René Goscinny, som gick med på att publicera den. Den publicerades i Pilote nr 335, den 24 mars 1966.[2] Denna serie följdes av ytterligare ett samarbete med Christin, "Comment réussir en affaires en se donnant un mal fou" (ung. "Hur man lyckas i affärer genom att nästan ta kål på sig själv genom hårt arbete") som också publicerades i Pilote (nr 351, den 14 juli 1966).[1]
Mézières visum till USA var på väg att gå ut, så han använde pengarna han hade tjänat på serierna för att köpa en resa hem till Frankrike. I Utah hade han träffat sin blivande fru, Linda, som var en av Pierre Christins studenter. Hon flyttade till honom i Frankrike några månader efter att han hade rest hem.[2][5]
När han kom hem till Frankrike, besökte Mézières redaktionen för Pilote, för att träffa René Goscinny och Jean-Michel Charlier. Goscinny gav honom arbete på "L'extraordinaire et Troublante Aventure de Mr. August Faust", som Fred skrev manus till. Det blev den första icke-avslutade serie som Mézières jobbade med. Han tyckte emellertid att arbetet på serien var konstnärligt svårt eftersom han inte fick någon frihet att utforma serien, enär Freds manus redan innehöll strikta instruktioner kring hur rutorna skulle utformas.[1][2][3]
"Linda och Valentin"
Christin hade flyttat hem till Frankrike ungefär samtidigt, han hade fått jobb vid Institut Universitaire de Technologie (IUT) i Bordeaux. Han sökte nu upp Mézières och föreslog att de skulle skapa en serie tillsammans. Även om de båda var intresserade av Vilda västern, kände de att det redan fanns tillräckligt många franska serier i den genren ("Lucky Luke", "Jerry Spring", "Blueberry") för att de skulle kunna slå sig fram där. I stället föreslog Christin science fiction, en genre som inte var särskilt välrepresenterad i Frankrike. Även om Goscinny inte riktigt gillade genren, så ville han uppmuntra nytänkande i Pilote och gav dem klartecken för att skapa en science fiction-serie för tidningen.
Resultatet blev "Valérian", på svenska "Linda och Valentin". Christin och Mézières lät sig inspireras av litterär science fiction och ville inte heller skapa någon uppenbar hjältetyp av det slag som var vanligt i serier. Den manliga huvudrollen, rymdtidsagenten Valentin (på franska Valérian) från Galaxity, gjorde de snarare till en ganska banal figur med mänskliga later och laster, en sorts antihjälte.[2][6] Den kvinnliga huvudrollen Linda (på franska Laureline) var från början tänkt att bara förekomma i det första avsnittet av serien, men eftersom hon rönte uppskattning bland läsarna blev hon kvar i serien som Valentins partner. Hon blev med tiden lika mycket seriens huvudroll som han, om inte ännu större.[7]
Det första äventyret med "Linda och Valentin", "De onda drömmarna" ("Les Mauvais rêves"), började publiceras som följetong i Pilote nr. 420 den 9 november 1967. Äventyret fortsatte i femton nummer av tidningen och avslutades i nr 434 den 15 februari 1968.
"De onda drömmarna" visade upp en teckningsstil som liknade den i Mézières och Christins tidigare samarbeten för Pilote, med influenser från Franquin, Morris och Mad-tecknaren Jack Davis.[8] Linda presenterades i äventyret som en bondflicka från fransk medeltid, en tid som Valentin hade rest till i sitt uppdrag för Galaxity. Eftersom Valentin inte hade möjlighet att lämna någon i den tiden som hade kännedom om tidsresor – hans uppdrag är ändå att motverka tidsparadoxer – så tog han sedan med sig Linda till framtiden.
"De onda drömmarna" gavs inte ut som album från början, eftersom den var så kort, bara 30 sidor jämfört med ett albums normala längd om 46 sidor. Alla äventyr med "Linda och Valentin" därefter, fram till och med "Hypsis blixtar" ("Les Foudres d'Hypsis", 1985), gavs först ut som följetong i Pilote för att sedan samlas som album.
Efter "De onda drömmarna" följde "Det stigande vattnets stad" ("La Cité des eaux mouvantes"), vars andra del i Pilote kallades "Terre en Flammes" ("Jorden i lågor"); de två delarna samlades sedan i samma album under den förstnämnda titeln. Det var det första äventyret i serien som gavs ut som album, vilket skedde 1970. I dessa äventyr ser man en utveckling av Mézières teckningsstil. Den var fortsatt inspirerad av de komiska äventyrsseriernas stil, men utvecklas samtidigt till något eget. I en samtida recenssion kallade Jean-Pierre Andrevon serien för "en sorts Lucky Luke i rymdtiden".[8][9]
Därefter kom "De tusen planeternas rike" ("L'Empire des Mille Planètes", 1971), som visade seriens första drag av rymdopera och också för första gången innehöll några av de kännetecken som sedan skulle bli typiska för "Linda och Valentin": användandet av genren science fiction för en politisk allegori och Mézières oerhört detaljerade framställningar av utomjordiska världar.[8] Nästa berättelse, "Stjärnlös värld" ("Le pays sans étoile", 1972), fullbordade övergången till en mer realistisk teckningsstil i stället för den något karikatyrlika stil som Mézières hade använt fram till dess. Under 1980-talet, med start i "Tåg till Cassiopeja, tag plats" ("Métro Châtelet direction Cassiopée", 1980), blandades seriens fantasirika rymdopera med realistiska teckningar av Jordens samtid, allt i samma teckningsstil. Den stil som han började med i "Stjärnlös värld" skulle han sedan utan större förändringar fortsätta använda för "Linda och Valentin" till 1990, då han i och med "De levande vapnen" ("Les Armes vivantes") återgick till en stil mer liknande komiska äventyrsserier, så som de allra första avsnitten av serien hade haft. Denna stil har han sedan fortsatt med under 2000-talet.[8]
"Linda och Valentin" är Mézières mest kända verk och det mest långlivade. Serien har översatts till över tio språk. Den har influerat många andra både inom seriemediet och flera olika science fiction- och fantasyfilmer, exempelvis "Stjärnornas krig".[10][11] Den tillhör topp fem bland förlaget Dargauds bäst säljande serier.[2] Trots dess popularitet, har de sista albumen dock fortfarande inte givits ut på svenska.
Flera försök har gjorts sedan sent 1970-tal och framåt för att filmatisera "Linda och Valentin", antingen som biofilm eller för television[1]. En animerad TV-serie, som på engelska fick titeln "Time Jam: Valerian & Laureline", blev till slut färdigställd 2007.[12]
Övriga verk
|
|
Arbeten vid sidan om seriemediet
Uöver att teckna serier har Mézières även jobbat som illustratör och reklamtecknare och skapat scenografi för filmer. Han har alltid varit minst lika intresserad av filmmediet som av serier och framgången med "Linda och Valentin" har gjort honom efterfrågad.
I TV-serien Billet Doux från 1984 med Pierre Mondy i huvudrollen som en serieredaktör, ritade Mézières påhittade serietidningsomslag och skapade fiktiva seriefigurer.[1]
Samma år skapade han också bilder för en kommande film av regissören Jeremy Kagan, det skulle vara en filmatisering av René Barjavels science fiction-roman "La Nuit des temps" från 1968. Filmens producent, som var från Iran, fick dock problem på grund av det islamistiska maktövertagandet där och filmen blev aldrig verklighet. En del av Mézières verk som var tänkta för filmen har senade publicerats i "Les Extras de Mézières".[1][13]
I oktober 1985 kontaktades Mézières av den tyske filmregissören Peter Fleischmann, som tänkte filmatisera bröderna Arkadij och Boris Strugatskijs science fiction-roman "Svårt att vara gud" ("Трудно быть богом"). Filmen var tänkt som en västtysk-sovjetisk samproduktion och skulle bli den första sådana av någon betydelse. Produktionen stötte dock på problem, bland annat för att den tänkta inspelningsplatsen i Kiev 1986 drabbades av Tjernobylkatastrofen. Filmen slutfördes så småningom 1989, men de koncept som Mézières hade formgivit användes till slut endast i liten utsträckning. Även dessa skisser kan dock ses i Les Extras de Mézières.[13]
Tillsammans med vännen Jean Giraud jobbade Mézières med formgivningen av framtidsskildringen i Luc Bessons film "Femte elementet" från 1997. Besson hade läst och uppskattat Girauds och Mézières serier sedan barndomen och ville därför ha deras hjälp med den bildmässiga utformningen av filmen.[14]
Utgivning
Mézières på svenska
På svenska finns huvuddelen av "Linda och Valentin" utgiven i ett antal album samt som fortsättningsserie i Fantomen, det allra första äventyret "De onda drömmarna" finns utgivet som fortsättningsserie i tidningen Tung Metall 11/86-1/87. Några av Mézières kortare fristående serier finns också utgivna i samma tidning, samt föregångaren Pulserande Metal.[15]
Mézières på danska
På danska finns hela "Linda och Valentin"-serien utgiven i fristående album samt i samlingsutgåvor.
Källor
- ↑ 1.00 1.01 1.02 1.03 1.04 1.05 1.06 1.07 1.08 1.09 1.10 1.11 1.12 1.13 1.14 1.15 1.16 Maltret, Olivier: Dossier Mezieres, Les Dossiers de la Bande Dessinée (DBD), nr 12, augusti 2001, ss. 1-40; [1]
- ↑ 2.00 2.01 2.02 2.03 2.04 2.05 2.06 2.07 2.08 2.09 2.10 2.11 Kane, Gil och Groth, Gary: "Recognition: A Conversation with Jean-Claude Mézières", The Comics Journal, nr. 260, maj/juni 2004, Fantagraphics Books, ISSN 0194-7869, ss. 88-112
- ↑ 3.0 3.1 3.2 3.3 3.4 3.5 3.6 3.7 3.8 Première période (avant 1967), "Tout (ou presque) sur Jean-Claude Mézières...", [2]
- ↑ 4.0 4.1 Mézières, Jean-Claude: "My Very Own America" i "European Readings of American Popular Culture (Contributions to the Study of Popular Culture, Number 50)" (översatt från franska till engelsa av Dean, John och Gabillet, Jean Paul (eds.), Greenwood Press, Westport, Connecticut 1996, ISBN 0-313-29429-1, ss. 41–48 [3]
- ↑ Gabillet, Jean-Paul: "European Readings of American Popular Culture" (i Dean, John och Gabillet, Jean-Paul (red.): "Contributions to the Study of Popular Culture", Number 50, Greenwood Press, Westport, Connecticut 1996, ss. 23–43 [4]
- ↑ Pomerleau, Luc: "Pierre Christin and Enki Bilal, Called to Comics", The Comics Journal, nr 129, maj 1989, ss. 62–67 [5]
- ↑ Mall:Cite journal
- ↑ 8.0 8.1 8.2 8.3 Perez, Pepo: "Tierra de Gigantes", U nr 23, februari 2002 [6]
- ↑ Andrevon, Jean-Pierre: "La Cité des eaux mouvantes", Fiction nr 204, december 1970 [7]
- ↑ Site Mézières: Rencontres, emprunts ou rimes d'images? – ou quand Hollywood lorgne sur Valérian... (på franska)
- ↑ Locutus: "La inspiración de George Lucas para Star Wars 3. Semejanzas" (på spanska)
- ↑ Time Jam: Valerian & Laureline – Official website, Dargaud
- ↑ 13.0 13.1 Jean-Claude Mézières: "Les Extras de Mézières", Dargaud, Paris 1995, ISBN 2-205-04443-5
- ↑ Youtube, "Jean Giraud "Moebius" art concept in Fifth Element" (på engelska med spanska textremsor)
- ↑ "Robotmans" Mézières-index
Recensioner
- Daniel Atterbom: "Efter muren" (Bild & Bubbla 2/1990)
Externa länkar
|
Den här artikeln är bara påbörjad, en så kallad stubbe. Hjälp Seriewikin växa genom att fylla i mer! |
