Pratbubbla
Pratbubblan är en grafisk konvention som används i serier för att låta ord (och mer sällan bilder) representera tal eller tankar alstrade av en viss figur.
Pratbubblan är ett viktigt inslag i en tecknad serie, men därmed inte sagt att serier tvunget måste ha pratbubblor, det finns även pantomimserier som klarar sig bra på att låta enbart bilderna tala.
Utformning
Pratbubblan förmedlar repliker i serien och består oftast av en vit oval fylld med text och har en pil som pekar tillbaka på talaren. Ibland kan pratbubblan vara fylld av symboler eller bilder, som till exempel vid grafiska representationer av osande eder och svordomar.
En underordning till pratbubblan är tankebubblan, molnliknande textfält som avslöjar vad en person tänker på.
Historik
Olika sätt att visa vad en tecknad figur säger har funnits i västvärldens grafik åtminstone sedan 1200-talet. De moderna pratbubblorna, så som vi känner dem idag, började dyka upp på 1600-talet. Med den växande serietidningsindustrin under 1900-talet standardiserades pratbubblornas utseende mer, men de formella konventioner som har utvecklats i olika kulturer (exempelvis USA jämfört med Japan) kan skilja sig märkbart.
I äldre tecknade serier var pratbubblor mindre vanliga, särskilt bland äventyrsserier, som Alex Raymonds "Blixt Gordon" och Hal Fosters "Prins Valiant" och "Tarzan", där historien istället till stor del berättades i textrutor. I Europa var pratbubblor länge ovanligare än i USA, eller användes samtidigt med textrutor. Ett exempel på detta är den nederländske tecknaren Marten Toonders serier om Tom Puss och Oliver B. Bumble, i vilka historien berättas i textrutor under bildrutorna. Textrutorna tog upp nästan lika mycket plats som bilderna, vilket gjorde seriestripparna dubbelt så stora.
"Sams serie" fån tidigt 1970-tal var en av de första serierna som drev med fenomenet pratbubblor, genom att behandla dem som en del av seriefigurernas vardag: bubblorna kunde bäras bort och läggas i ett förråd, eller vändas fel.
Vanliga former
Pratbubblor
Den vanligaste bubblan är pratbubblan. Man brukar prata om två typer av pratbubblor: den ena typen används för figurer som är i bild, och den andra för sådana som ska föreställa vara ur bild. En figur som är i bild (en som är fullt eller mestadels synlig i bildrutan) får en pratbubbla med en "svans" som pekar mot talaren.
Alla pratbubblor innehåller dock inte (läsbar) text. Vissa s.k. utropsbubblor innehåller skiljetecken (frågetecken och utropstecken är vanligast) för att visa en figurs attityd till situationen, eller en samling andra tecken - t.ex. (#, dödskallar, åskmoln och hakkors) - för att symbolisera svordomar eller en utskällning. En glödlampa i en pratbubbla (eller i en tankebubbla) anger att rollfiguren har fått en idé.
För en figur som är utanför bild finns flera alternativ, varav vissa något okonventionella. Det vanligaste alternativet i väst är att använda standardbubblan och låta svansen peka mot den kant som talaren ska föreställa vara närmast. I manga används bubblor vars svans pekar in i rutan istället för ut från den (svansen pekar dock fortfarande mot det håll där talaren är). Det tredje alternativet används och skapades av serietecknaren Marjane Satrapi (skaparen av Persepolis), och ersätter svansen med en sorts "flaskhals" som fästs i bildrutans kant.
Somliga amerikanska serier har använt pratbubblor utan svans för att indikera att talarens plats och identitet är anonyma, att denne bara är en del av en stor folkmassa.
Tankebubblor
Även tankebubblor kommer i två olika typer: den "luddiga" bubblan och kedjebubblan.
Kedjebubblan är närmast en universell konvention för tänkande i tecknade serier. Den består av en stor, molnliknande bubbla som innehåller den text som tänks, och som kopplas samman med en yta i närheten av tänkaren med en kedja bestående av mindre, runda bubblor av avtagande storlek.
En annan, mindre konventionell tankebubbla har dock dykt upp: den "luddiga" tankebubblan, som för närvarande mest används i manga (av tecknare som Ken Akamatsu). Den luddiga bubblan är i regel tämligen cirkulär, men istället för att bubblans kant är en linje är den en samling streck nära varandra, vilket ger en bild av luddighet. Luddiga tankebubblor använder sig inte av svansar, utan placeras helt enkelt i närheten av den tänkande figuren.
Variationer
- Skrikbubblor har en taggig, "exploderande" utkant, ofta med en blixtliknande svans och stor, tjock textning. De indikerar att talaren skriker.
- Viskbubblor har prickade eller streckade kanter och en ofta liten och vag textning. De indikerar att talaren viskar.
- Istappsbubblor har stora istappar hängande från dem. De indikerar att talaren är "iskall" eller kylig mot någon eller något.
Tecknarspecifika varianter
Vissa figurer och serier använder högst okonventionella metoder för att indikera kommunikation. Det kanske mest anmärkningsvärda exemplet är "The Yellow Kid", som kom innan prabubblorna blev en konvention i serierna. Huvudkaraktärens (men inte de andra figurernas) ord skrevs ut på hans stora, gula klädnad.
Noterbara är även Dave Sims många variationer i hans serie "Cerebus". Beroende på bubblans form, storlek och placering, såväl som struktur och form på textningen i bubblan, kunde Sim uttrycka en stor mängd information om talaren. Bland annat användes olika bubblor för olika sinnestillstånd (t.ex. depression eller fylla) och för ekon.
I "Asterix" använder sig René Goscinny och Albert Uderzo av bubblor utan svans för att indikera en avlägsen eller osedd talare.
En tidig pionjär för experimentering med olika typer av pratbubblor och textning för olika typer av tal var Walt Kelly med sin serie "Pogo".
Ett förfaringssätt liknande dem som användes av Sim och Kelly används i den återkommande serien "Monroe" i MAD, där vissa ord skrivs större eller i ovanliga teckensnitt för att markera emfas.
Vid sång läggs ofta musiknoter in i pratbubblan. Melody Valentine, en figur i serien "Josie and the Pussycats", har ständigt noter i sina bubblor, vilket ska indikera att hon pratar med en sånglik röst.
I manga finns det en tendens att inkludera det tal som är viktigt för handlingen i bubblor, medan liten klottrig text utanför bubblorna är ironiska kommentarer.
Textrutor
Textrutor används generellt för narrativa syften. De är oftast fyrkantiga och placeras i bildrutans ovan- eller nederkant. Ofta är de färglagda för att indikera att det är en skillnad mellan dem och de oftast vita pratbubblor som indikerar tal. På senare år har det blivit allt vanligare att skriva tankar och "inre monolog" i textrutor istället för i tankebubblor.
Ordning
För att seriernas dialoger ska vara begripliga måste de läsas i ordning. Således har konventioner för vilken ordning bubblorna ska läsas utvecklats. Vilken ordning de enskilda bubblorna läses i beror på språket; för svenska gäller vänster till höger, för japanska höger till vänster. Ibland staplas bubblor på varandra, då figurer har flera bubblor var. Sådana staplar läses uppifrån och ner. Om konventionerna inte följs kan läsordningen bli oklar, vilket kan förvirra läsaren.
Teckensnitt
Vissa tecknare skriver in all text för hand, andra inte. Ett alternativ är att använda datortexning, en teknik som används vid översättning av manga. I vilket fall som helst är den använda teckenstilen nästintill industrigemensam: enbart versaler (c:et i efternamn som börjar på "Mc" möjligtvis undantaget) och ett teckensnitt som imiterar handtextning används.
I USA används ofta ett "I" av sans-serif-stil för bokstaven "i" i vanliga ord, medan ett "I" i serif-stil används för det engelska pronominat "I" ('jag').
Se även
Artikeln, i den version den hade den 12 februari 2006, innehåller till stor del information hämtad från Wikipedia:Pratbubbla.
