Disneyserier från Italien
Disneyserier började produceras i Italien redan 1931, under de första åren utan tillstånd. 1937 inleddes en licensproduktion som dock avbröts under andra världskriget, men sedan 1948 har produktionen varit kontinuerlig. Till följd av sin långa historia och omfångsrika produktion har de italienska disneyserierna utvecklats relativt fristående från sin amerikanska (och nordeuropeiska) systerproduktion. Bland framstående kreatörer märks Guido Martina, Romano Scarpa, Giovan Battista Carpi, Giorgio Cavazzano, och Francesco Artibani. Produktionen var under större delen av 1900-talet fokuserad på Kalle Anka ("Paperino") och Musse Pigg ("Topolino"), men resulterade också i ett flertal nya bifigurer: Joakim von Ankas beundrarinna Gittan, Svarte Petters flickvän Trudy, och Kalle Ankas superhjältealias Stål-Kalle, för att nämna några. Sedan 1990-talet har produktionen dock breddats, dels med nya koncept av invanda figurer, som den Marvel-inspirerade nytolkningen av Stål-Kalle och skräckfilmspastischen X-Musse, och dels med helt fristående serier som W.i.t.c.h. och Monster Allergy (den senare genom etiketten Buena Vista Comics). Även serierna baserade på Fairies-franchisen är producerade i Italien.
Till och med 1988 låg förlagshuset Mondadori bakom produktionen, därefter tog Disney själva över, och sedan 2013 är det Panini Comics som svarar för utgivningen. Det italienska flaggskeppet för egenproducerade disneyserier är tidningen Topolino, utgiven sedan 1949, och i Sverige har dessa serier sedan 1968 sitt huvudsakliga organ i Kalle Ankas Pocket.
Italienproducerade serier känns igen genom att deras seriekod börjar med ett I.
Historik
1931-1940: Förhistoria
1931 började dagstidningen Il Popolo di Roma, utan Disneys godkännande, att publicera seriesidor med Musse Pigg, tecknade av Guglielmo Guastaveglia. Påföljande år inleddes lincensutgivningen av barntidningen Topolino, som dock huvudsakligen bestod av illustrationer, sagor, och pyssel, men 1937 påbörjades utgivningen av systertidningen Paperino, som innehöll längre följetongsserier skrivna av Federico Pedrocchi, och tecknade av Pedrocchi själv, samt Enrico Pinochi och Nino Pagot. I antologititeln Albi d'oro (närmast en italiensk variant av amerikanska Four Color) publicerades längre serier av samma upphovsmän. Dessa serier fokuserade huvudsakligen på Kalle Anka och Gåtte Gris, men även andra tidiga figurer som Klarabella Ko, Klasse Häst, Svarte Petter, och Floyd Gottfredsons skurk Snorre Snabel. Dessutom introducerades den första återkommande italienska originalfiguren, reportern Il Gato ("Katten").
I samband med andra världskriget avslutades egenproduktionen - totalt kom Pedrocchis produktion att uppgå till tio längre serier och en handfull skämtstrippar.
1948-1957: Etablering
Efter krigets slut togs Mondadoris disneyproduktionen åter upp. Paperino var nedlagd, men Topolino och Albo d'oro fortlevde. 1948 publicerades de första "moderna" italienska disneyserierna, och huvudförfattare var nu Guido Martina. 1949 bytte Topolino format - den krymte till pocketstorlek, och tjocknade till - varje utgåva omfattade 100 sidor, fyllda med disneyserier. Ursprungligen var utgivningstakten en gång/månad, men redan 1951 gick den upp till det dubbla. Italienska och amerikanska serier samsades inledningsvis om utrymmet, men ganska snart kom de inhemska serierna att inleda varje utgåva, och vid slutet av tidningens första årtionde hade de importerade serierna reducerats till knappt hälften av det totala sidantalet, som nu hade växt till 132 sidor/nummer.
Martina fick snart assistens på manussidan, främst i form av Carlo Chendi och Gian Giacomo Dalmasso, och de fick huvudsakligt sällskap av tecknarna Giuseppe Perego, Luciano Bottaro, Giovan Battista Carpi, Giulio Chierchini, Romano Scarpa, Pier Lorenzo De Vita, Luciano Capitanio, och Luciano Gatto. Undantaget Capitanio, som avled 1969, kom samtliga dessa kreatörer att fortsätta producera serier i åtminstone tre decennier, och Chierchini och Gatto är fortfarande (2016) aktiva. Flera av tecknarna kom dessutom att skriva egna manus, inte minst Scarpa, som har kommit att bli den i särklass mest aktade av de italienska serieskaparna.
Den första serien att helt publiceras i den moderna versionen av Topolino var "L'inferno di Topolino", i #7-12 (1949-1950). Angelo Bioletto tecknade efter Martinas manus, som var en tolkning av Dantes italienska nationalepos "Den gudomliga komedin", med en mängd disneyfigurer i rollerna; från Kalle och Musse till tre små grisar och Benjamin Syrsa. Efter detta kom serierna i allt väsentligt fokusera på Musse och Kalle och deras respektive bifigurer - figurer som Lilla Vargen, Lille Hiawatha, Bror Kanin, Ludde, och Piff och Puff förekommer bara ytterst sporadiskt, om alls, i de Mondadoriproducerade serierna. Jämte mus- och ankserierna så bestod produktionen huvudsakligen av serier med Snövit och de sju dvärgarna i huvudrollerna - totalt producerades närmare trettio sådana avsnitt från trettiotalet till åttiotalet.
De italienska kreatörerna var snabba med att plocka upp nya figurer från Carl Barks amerikanska ankserier, och flertalet av hans karaktärer etablerades under de kommande decennierna rask också i de italienska serierna. Vidare gjorde sig italienarna redan från början måna om att vårda Floyd Gottfredsons arv, och kom att, till skillnad från sina amerikanska kollegor, plocka upp flera av Gottfredsons figurer från dennes storhetstid på 1930- och 40-talen. Redan under sitt första årtionde etablerade Topolino flera Gottfredsonskapelser i sitt centrala persongalleri: framtidsmänniskan Eta Beta och hans husdjur Pflipp, poliserna kommissarie Karlsson och inspektör Klovén, samt - nästan 10 år innan återkomsten i amerikanska seriemagasin - brottsgeniet Spökplumpen.
Endast ett par nya återkommande seriefigurer skapades under detta första decennium av italienska disneyserier, båda i kretsen kring farbror Joakim: hans betjänt Albert (Alberto), och hans lillebror Gedeon de' Paperoni, en tidningsutgivare som bara gjort enstaka framträdanden i svensk översättning, som då förtigit hans relation till familjen Anka genom att ge honom det anonyma namnet "S. Andersson".
1956 följde Martina upp "L'inferno di Topolino" med ännu en tolkning av en litterär klassiker: i "Paperino Don Chisciotte" (Topolino #137-137) presenteras hans och Pier Lorenzo De Vitas version av Miguel de Cervantes "Don Quijote". Serier baserade på skönlitterära verk (och senare även scenpjäser, filmer, och tv-serier) har därefter varit ett stående inslag i den italienska produktionen.
Jämte i Topolino så publicerades disneyserier också i Albo d'oro, som vid årskiftet 1956/1957 ersattes av Almanacco Topolino, innehållandes uteslutande disneymaterial. 1957 fick de sällskap av repristiteln I Classici di Walt Disney, som utöver återtryckta serier också innehöll en nytecknad ramberättelse i varje nummer, vanligen skriven av Dalmasso och tecknad av Perego. Det var översatta utgåvor av I Classici... som presenterades i svensk översättning som "Kalle Ankas Pocket", när denna titel lanserades 1968.
1958-1967: Expansion, expansion
Produktionens andra årtionde präglades av expansion, såväl i omfång och utgivningstakt, som i seriernas figurgalleri och på kreatörsfronten.
1960 dubblade Topolino sin utgivningstakt ännu en gång, och började nu publiceras en gång i veckan, vilket ökade kraven på produktionen, och följdaktligen rekryterades åren 1960-1964 en mängd nya kreatörer - på manussidan utmärker sig Ennio Missaglia, Osvaldo Pavese, bröderna Giampaolo och Abramo Barosso, Rodolfo Cimino, samt Michele Gazzarri. Framför allt Cimino (som redan på 1950-talet hade medverkat som tuschare av Scarpas serier) gjorde stort intryck och var aktiv i över 50 år. Nya inflytelserika tecknare (varav flera också har skrivit manus) inkluderar Massimo De Vita (son till Pier Lorenzo De Vita), Guido Scala, Giorgio Cavazzano, Giorgio Bordini, Sergio Asteriti, och Franco Lostaffa (vars huvudsakliga uppgift dock var som textare). Framför allt Cavazzano har kommit att inspirera ett flertal senare serieskapare, och såväl han som De Vita och Asteriti är ännu (2016) aktiva.
Åren runt 1960 innebar också återkomsten för flera Gottfredsonfigurer; professor Müstic och korpen Korpus kom att bli mest frekvent använda, men även sjöbusen Orango Pirat, Mimmis väninna Singoalla So, den ljusskygge rörmokaren Rulle Rörtång, och den skrupelfrie advokaten Fusky fick ny fart i seriekarriären, och en handfull figurer från amerikanska serietidnings-Musse inkorporerades för ovanlighets skull också i den italienska panteon: Långbens brorson Gilbert och Svarte Petters båda vapendragare Borstis och Dum-Dum.
Barks figurer fortsatte att fylla på ankserierna, och i vissa fall fick hans figurer mer gehör i Italien än i USA. Barksskapelser som Tyra Trollpacka och kvasten Belsebub (första italienska framträdande 1956 respektive 1963), Björnfarfar (1962), och von Pluring (1963) har därför ibland uppfattats snarare som italienska figurer än amerikanska. Björnfarfar och von Pluring blev tidigt fasta plågoandar i Joakims liv, och Tyra Trollpacka fick en måhända oväntad sparringpartner då hon 1960, för första, men lång ifrån sista, gången förgäves försökte få skeptikern Långben att erkänna att häxor faktiskt finns. Jämte Barks figurer införlivades också de amerikanska skapelserna Ludwig von Anka, Madame Mim, Knase Anka, och Emil Örn, i ankvärden.
Bland de många italienska nyskapelserna under perioden utmärker sig framför allt Romano Scarpas karaktärer, vilka ger uttryck 1960-talets kulturella, vetenskapliga, och ideologiska vindar; den humanoida atomen Atominus (Atomino Bip-Bip, 1959), Musses faster Mussefina (Tia Topolinda, 1960), Svarte Petters partner Trudy (1960), Joakims beundrarinna Gittan (1960) och Gittans kompanjon Johannes Näbbelin (Filo Sganga, 1961), Kalles minst sagt udda kusin Flängbert (Sgrizzo, 1964), advokaten Fuskeryd (Cavillo Busillis, 1966), och tonåringen Ank-Sofi (Paperetta Yè-Yè, 1966), barnbarn till Joakims ungdomskärlek Glittriga Gullan. Ytterligare figurer etablerades av andra kreatörer: Svarte Petters medbrottsling, gangstern Al Popone (skapad av Dalmasso & P.L. De Vita, 1959), Björnligans tax Max (Ottoperotto, skapad av Pier Carpi & G. B. Carpi, 1964), samt Kalles grälsjuke granne Adrian Stroppenhielm (Anacleto Faina, skapad av Cimino & Carpi, 1965). Stroppenhielm har därefter existerat sida vid sida med den snarlika Barksskapelsen Olle Olsson, och om stundom även gått under detta namn i svensk översättning. Dessutom fick Joakim en ny betjänt, i original kallad Battista, som i svensk översättning dock fick behålla sin företrädares namn Albert. Joakims sekreterare, den Barksskapade fröken Näbblund, fick också en fast plats, men i den italienska tolkningen är hon betydligt yngre (och betydligt längre) än i amerikansk (och skandinavisk) tappning.
Bland decenniets många litterära parodier märks exempelvis "Faust", "Iliaden" och "Odysséen", "Rhenguldet", William Shakespeares "Hamlet", "Tusen och en natt", och "Barberaren av Sevilla".
1968-1977: Stål-Kalle och längre seriesviter
Det tredje årtiondet prägladedes av ett lugn på kreatörssidan, och även utgivningstakten stabiliserades. Enstaka sidoutgivningar förekom dock: 1969 publicerades engångspublikationen "Topolino allo zecchino d'oro" av Martina och Scarpa, med Musse och Långben på äventyr med Askungens gudmor, och 1969-1971 producerades inhemska avsnitt av Zorro, tecknade av Giuliano Giovetti.
På manussidan för huvudproduktionen tillkom under åren 1970-1974 framförallt Giorgio Pezzin, amerikanen Jerry Siegel, och Massimo Marconi, av vilka den sistnämnda ännu (2016) är aktiv. En handfull nya tecknare rekryterades parallellt, huvudsakligen i form av Giancarlo Gatti, Sandro Zemolin (som dock främst tuschat andra tecknares verk), Sandro Del Conte (som 2016 fortfarande är verksam) och Tiberio Colantuoni. Marco Rota anställdes som formgivare, men kom också att teckna ett mindre antal serier.
Nya figurer tillkom - Chendi och Bottaro skapade den onde professor Leoful (Zantaf, 1968), som utvecklar en personlig vendetta gentemot Joakim och Kalle, Cimino och Cavazzano gav Magica de Hex en modernt sinnad sidekick i häxan Roberta (1971) och samma par gav Kalle en alternativ romans i undervattensprinsessan Reginella (1972). Vidare gav Marco Rota liv till Kalles kaledoniska förfader Kalle Vildand och dennes sidekick Lilleman (1975), och Scarpa såg både till att Korpus fick en fosterson i den äventyrlige Flax (Bruto, 1975), och att Svarte Petter fick en ny kumpan i den galne vetenskapsmannen Alkattone (Plottigat, 1977). Vidare fick Eta Beta sällskap av kompisen Zombi (1977, ej i svensk översättning), skapad produktionens huvudförfattare Martina, tillsammans med Luciano Gatto.
Det var dock tillsammans med Carpi som Martina (efter en idé av redaktören Elisa Penna) skapade årtiondets främsta nyskapelse: Kalles hemliga identitet Stål-Kalle (Paperinik, 1969). Ursprungligen balanserande på kanten mellan ond och god, utvecklas Stål-Kalle från att vara mest intresserad av att hämnas på sina släktingar, till att bli en traditionell superhjälte, med påtagliga drag av Batman. Likt Batman saknar Stål-Kalle superkrafter, men har god hjälp av de uppfinningar som Oppfinnar-Jocke förser honom med. Fyra år senare följde Martina upp med att, tillsammans med Cavazzano, skapa Stål-Kajsa (Paperinika, 1973) och hennes kvinnliga motsvarighet till Oppfinnar-Jocke, Geniala, och därmed ge nytt bränsle till relationen mellan Kalle och Kajsa. Vidare fick även von Pluring en betjänt, som på svenska ofta fått namnet Nilsson, men ibland även fått behålla sitt italienska originalnamn Lusky, och i Musse-serierna gjorde USA-importen Stål-Långben en handfull framträdande, liksom de nygamla Gottfredsonfigurer kapten Dobberman och Tristan.
Ända sedan början hade Topolino innehållit serier som sträkte sig över två eller tre (undantagetvis så mycket som fyra) nummer, men under 1970-talet ville Martina skapa mer långtgående följetonger, som inte behövde publicerades i varje nummer. Resultatet blev två västernserier. Musse och Långben blev ensamma cowboys i "Le leggendarie imprese di Topolino Kid", som omfattade 12 delar publicerade 1974-1981 och inte fick någon övergripande svensk titel, och Kalle och knattarna fick huvudrollen som nybyggare i "En gång i vilda västern" ("C'era una volda nel West"), vilken publicerades i 13 avsnitt 1977-1981. Bägge serierna begåvades dessutom med nya sidekicks i formen av djur - Musse och Långben fick sällskap av coyoten Susanna, och Kalle och knattarna assisterades av åsnan Tiburzio, som har många likheter med 1930-talsfiguren Basilio. Båda dessa serier tecknades av flera av produktionens tecknare.
Redan 1970 publicerades dock en annan lång, mycket uppmärksammad, seriesvit: "Ankornas historia" ("Storia e gloria della dinastia dei paperi"), vilken i åtta avsnitt (publicerade i en följd i Topolino #849-756) följer familjen Ankas historia från det antika Egypten till 1890-talets amerikanska guldrush. Manus skrevs av Martina, och tecknandet delades mellan duon Scarpa/Cavazzano och Carpi. Serien slut, i vilket Joakim (och den evige konkurrenten von Pluring) föds i Klondie 1897, resulterade långt senare viss uppståndelse i samband med Don Rosa "Farbror Joakims liv", vars handling i mångt och mycket går stick i stäv med Martinas version.
Tre efter "Ankornas historia", 1973, följde Martina upp med ännu en lång serie svit, den tiodelade "Il segreto del totem decapitato" (Topolino #906-916, på svenska enbart publicerad i hårt redigerade brottstycken), vilken innefattar flashbacks till Joakims ungdom. Här ses bland annat Joakim och Farmor Anka som syskon, vilket var den allmänna uppfattningen på många håll i Europa under 1970- och 1980-talet.
Antalet litterära parodier blev färre under perioden, men bland de verk som Disney-tolkades av de italienska serieskaparna märks Shakespeares "Otello", "Riddarna av runda bordet", och "Tre män i en båt".
1978-1988: Generationsskifte
Om 1970-talet kännetecknades av stabilitet, så var Mondadoris sista decennium som disneyproducent snarare präglad av nydaning - de tre äldsta författarna Guido Martina, Carlo Chendi, och Gian Giacomo Dalmasso lämnade produktionen 1984, och även om de två förstnämnda skulle komma att återkomma under nittiotalet, så innebar det att nya krafter behövdes. Flera nya manusförfattare anlitades, däribland Rudy Salvagnini, Bruno Concina, Alessandro Sisti, Giorgio Figus, Carlo Gentina, Fabio Michelini, Carlo Panaro, och Bruno Sarda, varav alla utom de två förstnämnda ännu är aktiva 2016. Även tecknarsidan fick mycket nytt blod med Maurizio Amendola, Sandro Dossi, Roberto Marini, Maria Luisa Uggetti, Giampiero Ubezio, Alessandro Gottardo, med flera. Därutöver medverkade många kreatörer med ett mindre antal serier, och förlaget började också anlita flera spanska tecknarstudior: Studio Recreo, Francesc Bargadà Studio, Studio Bonnet, och Comicup Studio. Resultatet blev en både tecknarmässig och manusmässig mindre enhetlig produktion.
Antalet nya återkommande seriefigurer minskade - mest genomslag fick professornerna Zapotec (skapad av Massimo De Vita 1979) och Marlin (skapad av Concina och De Vita 1985), som sedan 1985 har gett Musse och Långben möjlighet att besöka gångna epoker genom sin tidsmaskin. Chendi och Cavazzano introducerade dels rymdankan OK Kvack (OK Quack, 1981) som blivit strandad på jorden efter att hans, med ett mynt till förväxling identiska, rymdskepp försvunnit, och dels privatdetektiven Sven Snokare (Umperio Bogarto, 1982). Andra nya bekantskaper är djungelgorillan King (1978), Kalles sjömanskompis Ansjovius (Acciuga, skapad av Guido Scala 1982), den afrikanska drottningen Zenobia (skapad av Scarpa 1983) som blir störtförälskad i Långben, och utomjordingen Attjo (Etci, skapad av Alessandro Bencivenni och Comicup Studio 1984), som är allergisk mot lögner.
Första halvan av 1980-talet innefattade flera långa seriesviter. Bland annat publicerades 1982-1983 några av Guido Martinas längsta serier: dels de två dittills längsta parodierna, "Vinden från Södern" (Topolino #1395-1400, tecknad av Carpi och baserad på "Borta med vinden") och "Kalle Anka som Marco Polo" (Topolino #1409-1412, tecknad av Scarpa och baserad på Marco Polos reseskildningar), och 1983, några månader innan Martinas avsked från serieförfattandet, publicerades hans "Resa på klassisk mark" ("La saga di Messer Papero e di Ser Paperone", Topolino #1425-1431, tecknad av Carpi), en sjudelad berättelse som utspelar sig i renässansen Toscana, med historiska motsvarigheter till Joakim och Kalle i huvudrollerna.
Det tidiga åttiotalet innebar också några försök att publicera enstaka engångsutgåvor och nya systertidningar till Topolino. Topolino più utgavs 1983-1984 med 10 nummer, var och ett med ett långt äventyr av någon av serieproduktionens främsta kreatörer. Fem av dessa serier samlades på svenska i boken "5 x Kalle", och en sjätte publicerades som seriealbum: "Kalle Anka och Orientens mystik". Därefter publicerades 1984-1987 pysseltidningen Disney Giochi och 1985 gavs sporttidningen Topolino Sport ut.
1984, i samband med Kalle Ankas 50-årsdag, publicerade Marco Rotas albumet "Mitt liv i ett äggskal", ("Buon compleanno, Paperino") en seriebiografi över Kalles liv. Precis som i tidigare italienska serier är Farmor Anka och Joakim här syskon, och det berättas hur de tillsammans tar ansvar för den föräldralöse Kalles uppfostran.
Vid årsskiftet 1984/1985 ersattes Almanacco Topolino av Super Almanacco Paperino, som ett år senare blev Paperino Mese.
1988 valde Walt Disney Company att inte förnya Mondadoris licens, utan tog istället själva över produktionen. Flertalet kreatörer följde dock med i övergången, och produktionen påverkades därmed inte nämnvärt. Det mest markanta avhoppet var Marco Rota, som fortsatte som redaktör hos Mondadori, och sedan 1990 skapar disneyserier för Egmont.
