Sveriges seriehistoria

Från Seriewikin
Hoppa till navigeringHoppa till sök
91:an syntes första gången i tryck 1932. Här är han på omslaget till Bild & Bubbla 8/1992, tecknat av Krister Petersson. Notera att flaggan är den civila, tvärskurna, och inte den tretungade militärflaggan som man annars hade kunnat tänka sig för soldat Karlsson. © Egmont Kärnan.

Sveriges seriehistoria, produktionen av serier i Sverige, har en lång historia bakom sig.

De första serierna i egentlig mening började publiceras kring sekelskiftet 1900, där pionjärer som O.A. utmärkte sig med verk som "Mannen som gör vad som faller honom in" och "Urhunden". Bland de äldsta ännu pågående serierna märks framförallt familjevänliga humorserier som "91:an" av Rudolf Petersson och "Kronblom" av Elov Persson. Under senare decennier har kommit moderna serier som Cecilia Torudds "Ensamma mamman" och Lars Mortimers "Hälge".

Framgångsrika humorserier för en vuxnare publik inkluderar "Rocky" av Martin Kellerman, "Arne Anka" av Charlie Christensen och "Socker-Conny" av Joakim Pirinen. Gunnar Krantz, Daniel Ahlgren, Mats Jonsson, Åsa Grennvall och Anneli Furmark har blivit trendsättande för vardagsrealism och självbiografiska serier.

Bland serier för barn har framför allt Rune Andréassons "Bamse" rönt framgång och även blivit publicerad i andra länder. Andra barnserier som märks är bland annat Måns Gahrtons och Johan Unenges "Eva & Adam" som också har adapterats till TV och film.

Historik

Översikt

Serieproduktionen i Sverige har till stora delar influerats av vilka utländska serietraditioner som importerats mest. Vid början av 1900-talet var de svenska humorserierna påverkade av 1800-talets europeiska skämtteckningstradition, medan de första barnserierna sprang ur det likaledes europeiska fenomenet bilderböcker. Mellankrigstiden födde återkommande serier av amerikansk dagspresstyp, vilka blev vanliga i veckotidningarna, och under 1940-talet skapades de första äventyrsserierna med inspiration från trettiotalets amerikanska motsvarigheter. Efter andra världskriget inleddes utgivningen av svenskspråkiga serietidningar, ofta innehållandes amerikanska serier, men också de med inhemskt material. 1970- och 80-talen blev en guldålder för de de fransk-belgiska albumserierna, och förlag som Carlsen Comics och Bonniers gav också ut många svensktecknade serier i samma format. 1980-talet kom vidare att innebära flera nya serieskapare varav många var inspirerade av amerikanska undergroundserier. Mot slutet av århundradet började utbudet av självbiografiska serier att bli allt större, och vid 2000-talets början upplevde Sverige en våg av manga och andra asiatiska serier, vilket även kom att påverka svenska serieskapare i så väl teckningsstil som berättarteknik.

Rötterna

Se även: Kronologisk lista: Serier från 1700-talet, Kronologisk lista: Serier från 1800–1849

Sveriges allra tidigaste belagda exempel på "sekvenskonst", vad som sedermera kommit att kallas för tecknade serier, publicerades redan på 1790-talet då Johan Tobias Sergel och Carl August Ehrensvärd tecknade flera sekventiella teckningar[1] – satiriska ensidesberättelser som den mot katolska kyrkan riktade Flickan och prästen.

Andra tidiga namn och publikationstyper var Fritz von Dardel, karrikatyrer samt rena bildberättelser.

1910-, 20- och 30-talet

Musse Pigg-Tidningen var Sveriges första egentliga serietidning.

På 1910-talet fick tecknade serier ett nytt hem i den svenska veckopressen. 1912 inleddes utgivningen av Allt för Alla, där serier som "Fridolf Celinder", "Kronblom" och "91:an Karlsson" kom att publiceras.[2] Senare kom tidningen Vårt Hem och serier som "Agust" och "Biffen och Bananen".

I Folkskolans barntidning (senare Kamratposten eller KP) föddes under mellankrigstiden ett antal barnserier. Kamratposten har fortsatt att ha serier som ett stadigt, om än litet, inslag i tidningen och har sedermera ibland också haft textartiklar som har handlat om serier.

Det första julalbumet med "Adamson" trycktes 1921, och julalbum kom snart för de flesta nya svenska serierna. "Adamson" var en av de svenska serier från denna tid som rönte stor uppskattning även utomlands, inte minst i USA där den senare kom att produceras. 1937 trycktes det första numret av Musse Pigg-Tidningen, en kortlivad publikation som sedermera förståtts som den första egentliga svenska serietidningen, det vill säga en periodisk publikation där serierna inte bara utgör ett av flera redaktionella inslag utan är själva huvudinnehållet.

1900-talets mitt

Lee Falks Fantomen blev särskilt framgångsrik i Sverige och fick en egen serietidning 1950. Senare startade man licensproduktion, som delvis också har gått på export.

Serietidningen etablerades i Sverige, efter amerikansk förebild, åren kring 1950. Kalle Anka & C:o och Seriemagasinet kom båda 1948, och de kommande åren fick både Stålmannen och Fantomen egna tidningar.

Sverige fick ett antal egentillverkade äventyrsserier, däribland Dotty Virvelvind, Allan Kämpe och Buffalo Bill. Den svenska pionjären på området hette Bo Vilson – signaturen Bovil.

Den helsvenska serietidningen Tuff och Tuss, lanserad 1953,[3] hade barnboksförfattaren Gösta Knutsson som redaktör. I tidningen syntes serier av både Nils Egerbrandt och Rune Andréasson. Den senare hade lanserat sin första serie – "Brum" – redan 1944 och skapade sin serie "Pellefant" 1958, men det var som skapare av "Bamse" 1966 han kom att blir mest känd.

Även vissa barnböcker fick serieversioner. "Barna Hedenhös" och "Ture Sventon" är de kanske mest kända exemplen.

Bland de svenskproducerade humorserierna var "91:an" något av ett flaggskepp, och tidningen med samma namn (lanserad 1956) kom även att fyllas med andra svenska humorproduktioner som biserier.

Nya svenska serier syntes även i dagspressen. "Phili Philin" började 1944 i den nya tidningen Expressen.[4]

I början av 1960-talet kom två nya humortidningar som hämtade inspiration västerifrån och som delvis innehöll serier: Svenska Mad (1960–2002) och HJäLP! (1962–1971) var varianter på de amerikanska tidningarna Mad och HeLP!.

1970-talet

Rune Andréasson skapade med "Bamse" (från början i Allers, sedan egen tidning från 1973) en barnserie som konkurrerade med Kalle Anka i popularitet.

I mitten av 1960-talet började svenska serievänner organisera sig. Svenska Serieakademin och Seriefrämjandet spred både information och påverkade politiker, och resultatet blev böcker, serietidskrifter och ett begynnande statligt stöd till serieutgivning.

På 1970-talet tog svenska serier inspiration från nya håll. Åren runt 1970 lanserades den fransk-belgiska seriealbumstraditionen på bred front, med serier som "Tintin", "Asterix" och "Lucky Luke", och tecknade serier började nu synas på de allmänna biblioteken.

Bland de nya svenska serierna fanns Jan Lööfs "Felix", marknadsförd som "en svensk Tintin". Rolf Gohs lanserade den vardagsnära äventyrsserien "Mystiska 2:an" och Rune Andréasson placerade 1973 sin barnserie Bamse i en ny, egen tidning.

Redaktionsmöte hos Epix, ur serien "Box 19008". Från vänster till höger: Mikael Grahn, Monika Johnson, Lars Törngren, Horst Schröder, Klas Åkerblom, Gunnar Krantz och Göran Ribe. Bild & ©: Ulf Jansson. Under 1980-talet började många förlag starta serieutgivning för äldre läsare. Horst Schröders förlag Epix var mest produktivt.

1900-talets slut

De sista två decennierna av 1900-talet karakteriserades i Sverige av en långsamt minskande seriemarknad, fler serier för vuxna läsare och en allt större acceptans för seriemediet. Under 1980-talet lanserades ett stort antal vuxenserietidningar, som dock oftast blev kortlivade. Epix kom dock åren 1984–1992 att sätta sin prägel på utgivningen. Samtidigt arrangerades de första seriefestivalerna, där bokmässan i Göteborg hade ett tätt samarbete med Svenska Serieakademin. I början av 1990-talet arrangerade Seriefrämjandet (som några år tidigare börjat dela ut sina Urhundenplaketter) ett antal årliga seriemässor i Stockholm.

I motsatta ändar av utgivningen syntes nya alternativa serietidningen Galago och den svenskstyrda produktionen av Fantomen-serier.

1980-talets vuxenserieboom hämtade både inspiration från Frankrike/Italien och en ny sorts superhjälteserier från USA. Under 1990-talet sinade successivt den svenska utgivningen av seriealbum. Samtidigt började de första tecknen på en annalkande våg av manga synas vid horisonten.

Ur "Amatörernas Afton" av Anneli Furmark, en av numera allt fler publicerade kvinnliga serieskapare. © Optimal Press.

2000-talet

2000-talets svenska serier produceras i en fortsatt krympande serietidningsmarknad, och försök med serietidningar med huvudsakligen svenska serier har vanligen blivit kortlivade. Däremot har utgivningen av album med svenska orginalserier enligt Seriefrämjandets statistik eskalerat från 40 stycken under år 2000 till omkring 100 stycken/år ett decennium senare.[5]

Under de första decennierna på det nya århundradet har också allt fler serieskapare gått ifrån konceptet med pågående serier, till att istället producera fristående album och serieromaner – om än ibland med ursprungspublicering som en tidsbegränsad dagspresserie eller som serietidningsföljetong. Det främsta undantaget är flertalet framgångsrika dagpresserier som etablerades under 00-talet. Under decenniet bestod en stor del av serieimporten av manga, vilket också påverkade en del nya svenska produktioner.

Allt fler av de publicerade serieskaparna är kvinnor.[6] Det större kvinnliga inslaget syns också i klasserna på de olika serietecknarskolorna som dragits igång i olika delar av landet.

Förlagsöversikt

Svenska serieförlag, med huvudsaklig utgivning av tecknade serier, etablerades först på 1950-talet. De var antingen fristående eller kopplade till större mediekoncerner som Bonnier och Gutenberghus (senare Egmont). Nya förlag dök upp i och med nya seriealbumen och vuxenserierna på 1970- och 1980-talen. Medan den allt mindre serietidningsutgivningen successivt samlats på allt färre förlag, har under de senaste decennierna en mängd mindre förlag tagit stor plats inom utgivningen av seriealbum.

Internationell spridning

Se även: Lista över svenska serier som publicerats utomlands

Även om många svenska serier aldrig når utanför landets gränser (ibland inte ens till svenskspråkiga områden i Finland) så finns det en hel del exempel genom åren på serier som har översatts till andra språk. Några av dem har också blivit mycket uppskattade i andra länder.

Filmatiserade serier

De första filmatiseringarna av svenska serier gjordes under 1940-talet. Sedan mitten av 1900-talet har ett antal "traditionella" humorserier blivit långfilm eller TV-serie. Senare har även ett antal barn- och ungdomsserier synts på vita duken eller på TV.

Många svenska serier har också från början varit adaptioner av film eller radiopjäser, men nästan blivit mer kända i den tecknade formen. Hit hör "Åsa-Nisse" och "Lilla Fridolf".

Fotnoter

Noteringar

  1. ↑ Strömberg 2010, s. 9
  2. ↑ Larsson 1992, s. 33
  3. ↑ Larsson 1992, s. 79
  4. ↑ Larsson 1992, s. 36
  5. ↑ Om albumlistorna, Seriefrämjandet
  6. ↑ Strömberg 2010, s. 97ff

Källor

Hämtad från "https://seriewikin.serieframjandet.se/index.php?title=Sveriges_seriehistoria&oldid=233067"