Pratbubbla
- För boken av Sture Hegerfors, se "Pratbubblan! En bok om serier".
Pratbubblan är en grafisk konvention som används i tecknade serier för att återge en seriefigurs tal eller tankar. Pratbubblan förmedlar replikerna i serien och består oftast av en vit oval fylld med text som har en pil som pekar tillbaka på talaren. Ibland kan även bilder och symboler få representera vissa ljud eller exempelvis svordomar.
Pratbubblan är ett viktigt inslag i en tecknad serie, men därmed inte sagt att serier tvunget måste ha pratbubblor. Det finns även pantomimserier som klarar sig bra på att låta enbart bilderna tala.
Historik
Olika sätt att visa vad en tecknad figur säger har funnits i västvärldens grafik åtminstone sedan 1200-talet. De moderna pratbubblorna, så som vi känner dem idag, började dyka upp på 1600-talet. Med den växande serietidningsindustrin under 1900-talet standardiserades pratbubblornas utseende mer, men de det kan finnas skillnader mellan de konventioner som används i seriekulturerna i exempelvis västvärlden kontra Japan.
I äldre tecknade serier var pratbubblor mindre vanliga, särskilt bland de amerikanska äventyrsserierna. I Alex Raymonds "Blixt Gordon" och Hal Fosters "Prins Valiant" och "Tarzan" återberättades historien till stor del i textrutor. I Europa var det inte lika vanligt med pratbubblor som i USA, eller också användes pratbubblorna i samverkan med textrutor. Ett exempel på detta är den nederländske tecknaren Marten Toonders serier om Tom Puss och Oliver B. Bumble, i vilka historien berättas i textrutor under bildrutorna. Textrutorna tog upp nästan lika mycket plats som bilderna, vilket gjorde seriestripparna dubbelt så stora.
"Sams serie" från tidigt 1970-tal var en av de första serierna som drev med fenomenet pratbubblor, genom att behandla dem som en del av seriefigurernas vardag: bubblorna kunde bäras bort och läggas i ett förråd, eller vändas fel.
Utformning
Pratbubblan förmedlar replikerna i serien och består oftast av en vit oval fylld med text som har en pil som pekar tillbaka på talaren. Ibland kan pratbubblan vara fylld av symboler eller bilder, som till exempel en såg och en stock för snarkningar, eller dödskallar och andra krumelurer för att återge osande eder och svordomar.
En underordning till pratbubblan är tankebubblan, ett molnliknande textfält som avslöjar vad en person tänker på.
Pratbubblor
Pratbubblor är den vanligaste formen av bubblor. Det finns i regel två typer av pratbubblor: den ena typen används för figurer som är i bild, och den andra för sådana som ska föreställa vara ur bild. En figur som är i bild (en som är fullt eller mestadels synlig i bildrutan) får en pratbubbla med en "svans" som pekar mot talaren.
Alla pratbubblor innehåller dock inte text. Vissa så kallade utropsbubblor innehåller skiljetecken (ofta frågetecken och utropstecken) för att uttrycka förvåning, eller en samling andra tecken (brädgårdar, dödskallar, åskmoln och hakkors) för att symbolisera svordomar. En glödlampa i en pratbubbla (eller i en tankebubbla) anger att rollfiguren har fått en idé.
För en figur som är utanför bild finns flera alternativ, varav vissa något okonventionella. Det vanligaste alternativet i väst är att använda standardbubblan och låta svansen peka mot den kant som talaren ska föreställa vara närmast. I manga används bubblor vars svans pekar in i rutan istället för ut från den (svansen pekar dock fortfarande mot det håll där talaren är). Det tredje alternativet används och skapades av serietecknaren Marjane Satrapi (skaparen av Persepolis), och ersätter svansen med en sorts "flaskhals" som fästs i bildrutans kant.
Somliga amerikanska serier har använt pratbubblor utan svans för att indikera att talarens plats och identitet är okänd, till exempel om talaren är en del av en stor folkmassa eller gömmer sig.
Tankebubblor
- Huvudartikel: Tankebubbla
Även tankebubblor kommer i två olika typer: den "luddiga" bubblan och kedjebubblan.
Kedjebubblan är närmast en universell konvention för tänkande i tecknade serier. Den består av en stor, molnliknande bubbla som innehåller den text som tänks, och som kopplas till figuren med en kedja bestående av mindre, runda bubblor av avtagande storlek.
En annan, mindre konventionell tankebubbla har dock dykt upp: den "luddiga" tankebubblan, som för närvarande mest används i manga (av tecknare som Ken Akamatsu). Den luddiga bubblan är i regel cirkulär, men istället för att bubblans kant är en linje är den en samling streck nära varandra, vilket ger en bild av luddighet. Luddiga tankebubblor använder sig inte av svansar, utan placeras helt enkelt i närheten av den tänkande seriefiguren.
Variationer
- Skrikbubblor har en taggig, "exploderande" utkant, ofta med en blixtliknande svans och stor, tjock textning. De indikerar att talaren skriker.
- Viskbubblor har prickade eller streckade kanter och en ofta liten och vag textning. De indikerar att talaren viskar.
- Istappsbubblor har stora istappar hängande från dem. De indikerar att talaren är "iskall" eller kylig mot någon eller något.
Tecknarspecifika varianter
Vissa figurer och serier använder okonventionella metoder för att indikera kommunikation. Det kanske mest anmärkningsvärda exemplet är "The Yellow Kid", som kom innan pratbubblorna blev vanligt förekommande i serierna. Huvudkaraktärens (men inte de andra figurernas) ord skrevs ut på hans stora, gula klädnad.
En tidig pionjär när det gäller experimentella pratbubblor och textning var Walt Kelly med sin serie "Pogo".
I "Asterix" använder sig René Goscinny och Albert Uderzo av bubblor utan svans för att indikera en avlägsen eller osedd talare. Senare har detta även börjat förekomma i anglosaxiska serier, inte minst i verk av Frank Miller och Alan Moore och deras efterföljare.
Även Dave Sims använder många variationer i sin serie "Cerebus". Beroende på bubblans form, storlek och placering, tillsammans med struktur och form på textningen i bubblan, kunde Sim uttrycka en stor mängd information om talaren. Bland annat användes olika bubblor för olika sinnestillstånd (t.ex. depression eller fylla) och för ekon.
Ett tillvägagångssätt liknande de som användes av Sim och Kelly återfinns i serien "Monroe" i MAD, där vissa ord skrivs med större eller med ovanliga teckensnitt för att markera emfas.
Vid sång läggs ofta musiknoter in i pratbubblan. Melody Valentine, en figur i serien "Josie and the Pussycats", har ständigt noter i sina bubblor, vilket ska indikera att hon pratar med en sånglik röst.
I manga finns det en tendens att inkludera det tal som är viktigt för handlingen i bubblor, medan liten klottrig text utanför bubblorna är ironiska kommentarer.
Textplattor
- Huvudartikel: Textplatta
Historiskt sett är textplattan pratbubblans föregångare. Textplattor används generellt för narrativa syften och kan ofta ange tidpunkt eller plats. Textplattor är oftast fyrkantiga och placeras i bildrutans ovan- eller nederkant. På senare år har det blivit allt vanligare att skriva tankar och inre monolog i textplattor istället för i tankebubblor.
Läsordning och bubblornas placering
För att seriernas dialoger ska vara begripliga måste pratbubblorna läsas i en bestämd ordning. Under åren har olika konventioner för läsordning utvecklats i de olika seriekulturerna. Läsordningen beror på språket; för svenska gäller vänster till höger, för japanska höger till vänster. Ibland staplas bubblor på varandra, då figurer har flera bubblor var. Läsordningen blir då från vänster till höger, sedan uppifrån och ner. Om konventionerna inte följs kan läsordningen bli oklar, vilket kan förvirra läsaren.
Teckensnitt
Vissa tecknare skriver själv in all text för hand, andra inte. Alternativen är att använda en annan person som handtextar texten eller att använda datortextning. Idag finns det många olika typsnitt, men vissa tecknare och textare ger pratbubblorna en särprägel genom att använda olika stilar och symboler som svårare att återskapa med datorn.
Se även
Artikeln, i den version den hade den 12 februari 2006, innehåller till stor del information hämtad från Wikipedia:Pratbubbla.
