Mumin
"Mumin" heter serieversionen av Tove Janssons böcker om Mumintrollen.
Inkarnation 1
Den första muminserien
Från den 3:e oktober 1947 till den 2:a april 1948 publicerades en serie av Tove Jansson med titeln "Mumintrollet och jordens undergång" i den finlandssvenska vänstertidningen Folktidningen Ny Tid. Det var en omarbetad serieversion av boken "Kometjakten", och den saknade pratbubblor – texten var placerad under rutorna på samma sätt som i exempelvis "Tom Puss". Jansson skrev och ritade serien på uppdrag av sin vän Atos Wirtanen, som var Ny Tids chefredaktör. Hon skrev och ritade varje avsnitt med bara någon veckas framförhållning hela tiden.
Denna allra första Muminserie gavs ut på nytt i en häftad bok kallad "Jorden går under!" 2007. I denna bok har också samlats en del kringmaterial, som intervjuer med Tove Jansson med mera.
Den "klassiska" muminserien
De första avsnitten skrevs och tecknades av Tove Jansson, med de efterföljande av Lars Jansson. Ursprungligen publicerade på engelska i en brittisk tidning.
Till skillnad från de skrivna berättelserna, bilderböckerna och de senare serierna, är denna version av muminserien inte bara ämnad för barn, även om den är barnvänlig. Tove Jansson kontaktades 1952 av Charles Sutton på Associated Newspapers i London, ett brittiskt syndikat som förser olika dagstidningar med serier. Sutton ville att hon skulle rita en serie med mumintrollen, eftersom sådana figurer enligt hans mening skulle passa utmärkt i en samhällssatirisk serie. [1]
Kontrakt skrevs 1952, men inte förrän den 20 september 1954 började serien att publiceras. Sutton hade velat vänta på att en stor tidning skulle ta in serien, och den första tidningen var också The Evening News, som på den tiden var världens största dagstidning med en upplaga på 12 miljoner. Tove Jansson ritade och skrev alla serier själv, på svenska, och sedan översatte brodern Lars till engelska. [2]
Serierna är från början ämnade att publiceras i dagstidningar och är därför ritade i strippformat. Av samma anledning är episoderna olika långa, och pågår i så många strippar som Jansson tyckte att de behövde.
Det var till den tecknade serien som muminpappan i igenkänningssyfte försågs med sin svarta hatt och muminmamman med sitt förkläde, grafiska detaljer som Jansson därefter lånade över till sina illustrationer till muminböckerna.
År 1955 kom serien till flera nordiska tidningar, bl.a. Politiken i Danmark, Svenska Dagbladet i Sverige och Ilta Sanomat i Finland, och 1956 publicerades den i 20 länder; på sin höjdpunkt i 120 dagstidningar. [3]
Skillnader mellan serien och böckerna
I jämförelse med Tove Janssons muminböcker, särskilt de senare, har hennes och Lars Janssons muminserie ett större och öppnare universum, där figurerna mer fritt rör sig i samhället och världen (och sedermera rentav i historien, med hjälp av en tidsmaskin). Figurgalleriet är bredare och rörligare och tonen mer lättsamt samhällssatirisk. I ett par fall har Tove Jansson utnyttjat idéer och element från serieepisoderna i sina senare prosaberättelser, som när serieepisoden "Den farliga vintern" fick låna ut en del inslag till boken "Trollvinter", och på samma sätt serien "Mumin och havet" till boken "Pappan och havet".
De flesta serierna har dock helt egna historier. Några av de återkommande figurerna i serieversionen saknar motsvarighet i böckerna. Dit hör den lurvige skurken Stinky (som förutom serien enbart är med i bilderboken "Skurken i muminhuset") och den rosenälskande polismästaren. Vad beträffar Filifjonkan, som bor alldeles ensam i böckerna, så har hon i serierna ett helt hushåll, bestående av tre barn, hembiträdet Mabel och en ko. Figurernas karaktärer är också något annorlunda. Man kan säga att seriernas mumintroll har sin egen kanon eller kontinuitet, skild från romanerna – men inte mindre "riktig" för det, eftersom det ju faktiskt är Tove Jansson som själv ligger bakom båda.
Humorn i serien bygger ofta på det faktum att mumintrollen, som alltid vill vara artiga och snälla, inte kan säga "nej" när andra personer ber dem om någonting.
Det blev till slut 73 olika episoder av Mumin-serien.
Figurer
Figurgalleriet i serien är stort, och en del figurer som spelar en stor roll i ett visst avsnitt namnges inte och återkommer aldrig. Huvudsakligen har serierna samma figurer som böckerna om mumintrollen.
- Mumintrollet fungerar oftast som huvudroll. I det första avsnittet är han det enda mumintrollet i berättelsen.
- Muminmamman, Mumintrollets mamma och Muminpappans fru
- Muminpappan, Mumintrollets pappa och Muminmammans man
- Snorkfröken, Mumintrollets flickvän
- Sniff, Mumintrollets kompis, för det mesta besatt av pengar
- Snusmumriken, också kompis med Mumintrollet
- Lilla My, alltid antingen glad eller arg
- Mymlan, lilla Mys storasyster och Snorkfrökens väninna
- Too-ticki
- Filifjonkan
- Polischefen
- Stinky, skurk
- Snorken, Snorkfrökens bror, har ingen framträdande roll i serien men när han dyker upp visar han sig vara Mumintrollets dubbelgångare
- Hattifnattarna
Inkarnation 2
Den andra inkarnationen kom på det sena 90-talet efter succén med de Japanproducerade animerade filmerna. Denna serie tecknades av bl.a. Mårdøn Smet. Precis som filmerna, var serierna mycket närmare baserade på romanernas mumintroll än vad den tidigare muminserien var. Till skillnad från den tidigare serien var den också direkt riktad till barn som främsta läsargrupp.
Denna version gavs i Sverige ut i Muminmagasinet.
|
|
Svensk utgivning av inkarnation 1
Dagspress
Serien har gått, och går just nu (2010), i Svenska Dagbladet.
Serietidningen Mumin
Nummer 1/1981 till och med 1/1983 var utgivna av Albinsson & Sjöberg. Nummer 2/1983 och framåt är utgivna av Atlantic Förlags AB.
|
|
Utgivning
- 1981: 5 nr
- 1982: 8 nr
- 1983: 5 nr
- 1984: 12 nr (varav två dubbelnr)
- 1985: 4 nr
Album
Mumintrollet Ⅰ (1957-1974)
Utgavs av Gebers.
|
|
Utgivning
- 1957: 1, 2
- 1958: 3, 4
- 1960: 5
- 1962: 6
- 1963: 7
- 1964: 8
- 1965: 9, 10
- 1968: 11
- 1969: 12
- 1970: 13
- 1971: 14, 15
- 1972: 16, 17
- 1973: 18, 19
- 1974: 20, 21
Mumintrollet Ⅱ (1970)
Gratisutgåva från Göteborgs bank. Utgavs av Gebers.
Utgivning
- 1970: "Mumin och marsinnevånarna", "Föreningsliv i Mumindalen", "Vi bor i en djungel", "Mumin och den gyllene svansen"
Mumintrollet Ⅲ (1989-1992)
Nummer 1-4 utgavs av Norstedts och 5-8 av Schildts.
Utgivning
- 1989: 1 (128 sid), 2 (136 sid), 3 (104 sid), 4 (120 sid)
- 1992: 5 (112 sid), 6 (96 sid), 7 (104 sid), 8 (112 sid)
Mumintrollet Ⅳ (1994-)
Utgavs av Schildts.
Utgivning
- 1994: 1 (128 sid), 2 (136 sid), 3 (104 sid), 4 (120 sid)
- 2004: 5 (112 sid), 6 (96 sid), 7 (104 sid), 8 (112 sid)
- 2001: 9 (96 sidor), 10 (86 sidor)
- 2002: 11 (88 sidor), 12 (88 sidor)
- 2004: 13 (88 sidor), 14 (104 sidor)
- 2010: 15 (126 sidor)
Mumin (1977-1981)
Utgavs av Jensen & Palmgren (1-5) och Alvglans (6-10). Innehöll 120-140 sidor.
Utgivning
- 1977: 1, 2
- 1978: 3, 4
- 1979: 5, 6
- 1980: 7, 8
- 1981: 9, 10
Mumin. Tove Janssons samlade serier
Utgavs av Alfabeta med utgångspunkt i den engelskspråkiga utgåvan The Complete Tove Jansson Comic Strip, Dawn & Quarterly, Montreal, Kanada
- 2008: Del 1 (Mumintrollet, Muminfamiljen, Familjen lever högt, Den ensliga ön), 96 sidor
- 2009: Del 2 (Den farliga vintern, Låtsaslek, Att bygga ett hus, Vi börjar ett nytt liv) 88 sidor
- 2010: Del 3 (Mumintrollet blir förälskat, Vi bor i en djungel, Mumintrollet och marsinnevånarna, Muminfamiljen och havet, Föreningsliv i Mumindalen) 108 sidor
- 2010: Del 4 (Mumintrollet i vilda västern, Snorkfröken i rokoko, Mumin och medborgarkänslan, Mumin och kometen, Mumin och den gyllene svansen) 112 sidor
- 2011: Del 5 (Muminvinter, Mumin till sjöss, Klått-djurets frieri) 86 sidor
Svensk utgivning av inkarnation 2
Denna version har huvudsakligen publicerats i serietidningen Muminmagasinet
|
|
Mumintrollen på museum och i nöjesparker
- I Tammerfors stadsbibliotek Metso finns museet Mumindalen som är tillägnat Tove Janssons verk. Jansson skänkte många av sina illustrationer och skisser till Tammerfors stad, och de kan beskådas i detta museum. Där finns också den modell av Muminhuset som Tove Jansson byggde tillsammans med sin livskamrat Tuulikki Piätilä och vännen Pentti Eistola. Utanför Metso finns en staty av Mumintrollet i brons.
- I Nådendal finns nöjesparken Muminvärlden (på finska Muumimaailma, på engelska Moomin World). Nöjesparken baseras på Mumintrollen i deras inkarnationer såväl i serier som i böcker och tecknade filmer och innehåller bland annat ett stort runt blått Muminhus som liknar huset som det återgavs i Janssons illustrationer och serier.
- Akebono Kodomo mori park i staden Hannō i Saitama prefektur utanför Tokyo innehåller hus och miljöer inspirerade av Mumindalen. Muminhuset har dock ett helt eget utseende där.[4]
Mer om Mumin
- Sture Hegerfors: Mumin Mumin wa suki suki (Thud nr 13)
- Horst Schröder: Oanständighet i djurriket (Bild & Bubbla nr 3/1977)
- Johannes Nilsson: "Mumin" – en förbigången klassiker (B&B nr 3/1996)
- Helena Magnusson: Dit och tillbaka igen: om Tove Janssons Mumintroll (B&B nr 3–4/2007)
- Emelie Wiktorén: "Tidlöst troll når pensionsåldern" (TT Spektra/olika dagstidningar kring 2010-04-20) Läs artikeln Läs artikeln Läs artikeln
- Johan Blixt: Muminindex
Recensioner
- Erling Frick: "Mumin nr 9" (B&B nr 3/1981)
- Göran Semb: "Mumin" nr 4: "Rädda Snorkfröken!" (B&B nr 1/1995, s. 44)
- Daniel Gustavsson: "Jorden går under! Tove Janssons första Muminserie i Ny Tid 1947–48" [finsk utgåva] (webbrecension, november 2008)
Fotnoter
- ↑ Christina Björk: "Tove Jansson – mycket mer än Mumin", Bilda förlag, Stockholm 2003, s. 97
- ↑ Christina Björk: "Tove Jansson – mycket mer än Mumin", Bilda förlag, Stockholm 2003, s. 99
- ↑ Boel Westin: "Tove Jansson. Ord, bild, liv", Albert Bonniers förlag, Stockholm 2007, ss. 282, 290
- ↑ Tour Guide of Hanno City (pdf)
|
Den här artikeln är bara påbörjad, en så kallad stubbe. Hjälp Seriewikin växa genom att fylla i mer! |
