Skillnad mellan versioner av "Wally Wood"
Wakuran (diskussion | bidrag) (→Tiden med EC Comics: +Spirit) |
Keffy (diskussion | bidrag) |
||
| Rad 2: | Rad 2: | ||
[[Kategori:Amerikanska serieskapare|Wood, Wally]] | [[Kategori:Amerikanska serieskapare|Wood, Wally]] | ||
[[Bild:Superduperman.png|frame|[[Superduperman]], tecknad av '''Wallace Wood'''. © Mad]] | [[Bild:Superduperman.png|frame|[[Superduperman]], tecknad av '''Wallace Wood'''. © Mad]] | ||
'''Wallace "Wally" Wood''' (1927–1981), amerikansk serieskapare. Känd för att behärska flera olika stilar, och ändå behålla en personlig prägel. Bland hans verk kan nämnas hans [[humorserier]] i ''[[MAD]]'', hans detaljerade [[science fiction]]-serier för [[EC Comics]], hans science fiction-betonade tid på "[[The Spirit]]" och hans skämtteckning i ''[[The Realist]]'', en grov [[porrserier|sex]][[satir]] på de kända [[ | '''Wallace "Wally" Wood''' (1927–1981), amerikansk serieskapare. Känd för att behärska flera olika stilar, och ändå behålla en personlig prägel. Bland hans verk kan nämnas hans [[humorserier]] i ''[[MAD]]'', hans detaljerade [[science fiction]]-serier för [[EC Comics]], hans science fiction-betonade tid på "[[The Spirit]]" och hans skämtteckning i ''[[The Realist]]'', en grov [[porrserier|sex]][[satir]] på de kända [[disneyfigurer]]na.<ref>"The Disneyland Memorial Orgy", ''[[The Realist]]'' nr 74 / Maj 1967, sidorna 12 och 13.</ref> | ||
==Biografi== | ==Biografi== | ||
Versionen från 2 mars 2018 kl. 10.08
Wallace "Wally" Wood (1927–1981), amerikansk serieskapare. Känd för att behärska flera olika stilar, och ändå behålla en personlig prägel. Bland hans verk kan nämnas hans humorserier i MAD, hans detaljerade science fiction-serier för EC Comics, hans science fiction-betonade tid på "The Spirit" och hans skämtteckning i The Realist, en grov sexsatir på de kända disneyfigurerna.[1]
Biografi
Wallace Wood föddes i juni 1927 i Menahga, Minnesota. Hans mor var skollärare och far skogshuggare. Enligt Wallace Wood själv var det efter en dröm som han hade vid sex års ålder om att han hittade en penna som kunde rita allt som avgjorde hans framtid som serieskapare.[2].
Wallace mor uppmuntrade hans tecknande, hon brukade samla ihop hans bilder och serier till häften som hon band ihop med sin symaskin. Fadern ville däremot att han skulle sluta teckna och, likt Wallaces bror Glenn, intressera sig mer för fysiska aktiviteter.
Kriget påverkade familjen Wood negativt, och de flyttade väldigt ofta. Detta ledde till slitningar och Woods föräldrar skilde sig. Efter diverse småjobb skrev Wood på för militärtjänstgöring 1944, först i flottan, och sedan i de amerikanska fallskärmsjägarna. Han hade tjänstgöring på basen Hokkaidō i det ockuperade Japan. 1948 skrev han ut sig från armén, efter diverse småjobb och en termin på Minneapolis School of Art, flyttade han till New York för att satsa på att bli serieskapare.
Efter en framgångsrik karriär som tecknare (se vidare nedan) begick han självmord 1981 genom att skjuta sig i huvudet efter att ha fått besked om att han skulle få leva resten av livet vid en dialysmaskin.[källa behövs]
Tidig karriär
I New York sökte Wallace Wood jobb hos flera olika serieförlag, utan någon lycka. Vändningen skulle komma i slutet av 1948, då han träffade serieskaparen John Severin i receptionen hos ett förlag. Severin bjöd in Wood till sin studio, och där fick han träffa Harvey Kurtzman, Will Elder och Charlie Stern. Mötet ledde till att han rekommenderades att ta kontakt med Will Eisner. För Will Eisner ritade han bakgrunder och textade "The Spirit" under en kort period, och i slutet av året kom Wood in på Burne Hogarths Cartoonist and Illustrators School. I samma veva fick han jobb som textare på romantiska serier från Fox Comics. Det ledde till att han till slut även fick göra bakgrunder och tuschning, och till sist hela jobbet.
På skolan stannade han bara en termin, då han nu kunde leva på att arbeta professionellt som serieskapare. Under de första åren arbetade Wood ofta ihop med Harry Harrison, som varit hans klasskamrat, och det var som duo som de sökte upp EC. För EC fick de fortsätta att främst göra romantiska serier, bland annat i tidningar som Modern Love och Saddle Romances, men även War Against Crime och Gunfighter. För Fox fortsatte de att teckna en bit in i 1950, då Fox gick omkull.
Tiden med EC Comics
I och med EC Comics satsning på science fiction fick Wood fler och fler jobb, och utvecklades snabbt som tecknare, och kompanjonskapet med Harrison tog slut. Istället började Joe Orlando och Wood arbeta ihop. 1950 gifter sig Wood och Tatjana Weintraub. (Hon är mer känd i branschen som färgläggare under sitt nya namn Tatjana Wood.) Tatjana kom att hjälpa Wallace en del genom åren, ofta utan att stå med som medarbetare.
EC startade Mad 1952, och Wood blev en av de fasta medarbetarna, och medverkade i samtliga nummer under femtiotalet. Här utvecklades han vidare som serieskapare, då han kunde släppa realismen. Wood anlitades ofta för Mads parodier, då han ledigt kunde imitera teckningsstilen i de flesta populära serierna från den tiden. Under 50- och 60-talet närmade han sig science fiction-genren, framför allt i EC:s tidningar, och illustrerade noveller av kända författare i antologin Galaxy Science Fiction samt tuschade Jack Kirbys dagsstrippserie "Sky Masters of the Space Force". Han var även medskapare på Spirits sista sejour i yttre rymden, innan serien lades ned 1952.
Under den första längre semester som paret Wood gjorde tillsammans besökte man Europa, bland annat London, Stockholm, Köpenhamn, Helsingfors och Frankfurt. Under resan fick Wallace problem med huvudvärk, och efter att de kom hem tillbringade Wallace en vecka på en klinik för besvären. Wood kom sedan att lida av huvudvärksattacker under större delen av livet.
Egen utgivning
Under 60-talet arbetade han för en rad olika förlag och gjorde en hel del superhjältematerial. För Marvel Comics tecknade han "Daredevil" och etablerade den idag så kända helröda dräkten. För DC Comics gjorde han bland annat serier för tidningarna House of Mystery och Challengers of the Unknown. För Warren tecknade han i skräcktidningarna Creepy och Eerie. Men han var även förläggare själv. 1966 lanserade han alternativserietidningen witzend (som han efter fyra nummer lämnade vidare till Bill Pearson. För witzend gjorde han serien The Wizard King, som sedermera skulle samlas i bokform 1978. 1968–74 tecknade han serien "Sally Forth" för soldattidningen Military News and Overseas Weekly, och lät sedan samla och ge ut den i magasinformat på egen hand (1998 samlades serien dessutom i en enda samlingsutgåva från Fantagraphics). 1969 utgav Wood ännu en egen titel, Heroes, Inc. Presents Cannon, där han tillsammans med Steve Ditko, Ralph Reese, Ron Whyte och Larry Hama gjorde serier som "Cannon", "The Misfits" och "Dragonella".
Under 1970-talet förvärrades Woods hälsotillstånd. Efter långvarig alkoholism utvecklade han njursvikt, och 1978 blev han blind på ett öga efter en stroke. 1981 begick han självmord genom att skjuta sig. Hans sista jobb var tuschningen av Wonder Woman nr 269 (juli 1980).
Stil och arbetssätt
Woods stil var starkt påverkad av Roy Cranes "Wash Tubbs", men även Milton Caniffs "Terry och piraterna", Hal Fosters "Prins Valiant" och Will Eisners "Spirit". Med åren skulle han utveckla en mängd stilar, från humoristiska karikatyrer till realism, men som ändå tydligt var skapade av en och samma upphovsman.
"Wally Wood's 22 panels that always work!!" är 22 berömda serierutor som Wally Wood lär ha skapat som hjälp till sig själv att ta till när han fastnade i arbetet. Efter Woods död sattes dessa rutor ihop av Marvel-redaktören Larry Hama till ett stort ark som han kopierade upp till andra tecknare.
Publicering i Sverige
I Sverige har bland annat hans serie "Cannon" publicerats i Magnum Comics, och ett flertal serier i Mad. "Sally Forth" publicerades i ETC 4/83 och "Världens kung" publicerades som album 1980.
Kuriosa
- Serieskaparen och redaktören Larry Hama började som assistent åt Wood på 1960-talet.
- Vännerna kallade honom aldrig "Wally" utan "Woody", enligt Larry Hama[3].
- Wood ligger bakom den ökända postern kallad "The Disneyland Memorial Orgy" från 1967, där Disney-figurerna har sex med varandra.
Recensioner
- Svante Kjellberg: "Världens kung" (B&B 4/1980)
- Hans Anders Wallin: "Mad-klassiker 1952–1953" (B&B 2/1990)
- Hans Anders Wallin: "Panic" (B&B 2/1990)
Externa länkar
Fotnoter
- ↑ "The Disneyland Memorial Orgy", The Realist nr 74 / Maj 1967, sidorna 12 och 13.
- ↑ "Against the Grain: Mad Artist Wallace Wood". Redaktör Bob Stewart. TwoMorrows Publishing, 2003. Originalutgåva ISBN 1-893905-28-4, mjukbandsutgåva ISBN 1-893905-23-3
- ↑ Bill Mitchell: "IN-DEPTH: Larry Hama on GI Joe, The 'Nam & More", artikel på Comic Book Resources 3 juni 2009 [1]
|
Den här artikeln är bara påbörjad, en så kallad stubbe. Hjälp Seriewikin växa genom att fylla i mer! |
