Skillnad mellan versioner av "Serier"

Versionen från 12 december 2008 kl. 16.47

Utställningstidningen SERIER! från Kulturhuset 1986.

Serier (kallas även "tecknade serier", "sekvenskonst", "grafisk litteratur" eller "den nionde konstformen") är ett bildmedium och en konstart som används för att förmedla många olika sorters information och berätta många olika typer av historier. De flesta torde se serierna som en underordning till bildberättelsen.

Seriemediet har vuxit fram i olika former i olika skeden av världshistorien, började ta sin moderna form under 1700-talet och var definitivt befäst i slutet av 1800-talet.

Definitioner

Det finns flera olika definitioner på vad en serie är. Den kanske vanligaste definitionen är att en serie består av minst två sammanhängande och sidoställda bilder i en sekvens. Den kan innehålla text, men behöver inte göra det. Texten kan vara integrerad i rutorna eller utanför, men texten kompletterar bara bilden och kan inte läsas fristående utan bilderna.

I sin "Serier: den osynliga konsten" uttryckte Scott McCloud det som att serien är en "uttrycksform som består av sidoställda, föreställande och andra bilder i avsiktlig sekvens, vilka syftar till att förmedla information och/eller framkalla ett estetiskt gensvar hos betraktaren".¹

Seriewikin varken kan eller vill slå fast en entydig definition av en serie. Inom Seriewikin listas inte bara verk som brukar anses som serier utan också en del gränsfall, samt även verk som uppenbarligen inte är serier men som är relevanta i seriesammanhang (såsom böcker/filmer/etc. som bygger på serier eller har inspirerat till serier, och dylikt).

Mer intressant än att ställa olika seriedefinitioner mot varandra (och påstå att en av dem är "den rätta") kan vara att påpeka några av de olika gränsdragningar som skiljer dem åt. Definitionerna är många, men kan huvudsakligen delas upp i tre olika synsätt: definitioner grundade på tekniska och formmässiga kriterier, definitioner grundade på historiska och kulturella likheter, samt definitioner grundade på publiceringsformen.

(En mer detaljerad analys av olika definitioner och begrepp kan läsas t.ex. i boken "Vad är tecknade serier" av Fredrik Strömberg.)

Tekniska definitioner

En bild eller flera

Det kanske allra vanligaste kriteriet som de flesta (men inte alla) skribenter och teoretiker brukar vara eniga om är att en serie måste bestå av minst två bilder i sekvens, d.v.s. att det är det sekventiella bildberättandet som är fundamentet för en serie.

Använder man detta kriterium så räknas alltså (enrutiga) skämtteckningar inte som serier. De är dock en närbesläktad konstform och ofta relevanta även i seriesammanhang. En del tecknare lånar in flerrutiga teckningar i sin skämtteckningsproduktion, eller blandar en- och flerrutiga teckningar helt fritt; dessutom kan skämtteckningar till exempel vara bärande inslag i serietidningar (som i svenska Larson!); m.m.

Sidoställda bilder

De som anser att en serie ska bestå av flera bilder brukar också anse att bilderna – minst två "i taget" – skall vara sidoställda (engelska: juxtaposed); man kan alltså se flera av dem samtidigt och låta blicken svepa över dem i egen takt och även bakåt i sekvensen. Detta utesluter animerad film, som ju också består av flera bilder, dock med den skillnad att man där ser en bild i taget i en föregiven följd. Denna definition utesluter även tryckta publikationer med en enda bild per uppslag.

Sidoställdheten medför en effekt som Göran Ribe har myntat "samnärvaro", vilket innebär att läsaren ser både den enskilda bilden och sekvensens helhet på en och samma gång. Detta är – medvetet eller omedvetet – en fundamental del av seriemediets berättarteknik, och påverkar tids- och rumsperspektiven i berättandet.

Bild kontra text

Serier kan innehålla både bilder och text, men det är bilderna som är det primära elementet. En serie utan text är fortfarande en serie, medan en text utan bilder bara är en text. Likaså är bildsekvensen central. Eventuell text får inte dominera alltför mycket över bilden. Om texten kan läsas fristående och bilderna snarare understödjer texten istället för att samspela med den, ligger det närmare till hands att kalla det för en illustrerad text och inte en serie.

En del puritaner anser att berättelsen i en serie ska drivas av bilderna och aldrig av texten (vissa anser samma sak om filmmediet), men detta är snarare en dogm än en teori, och efterföljs av förhållandevis få serieskapare.

Integrerad text

Ett krav som inte sällan brukar nämnas för serier är att eventuell text skall vara integrerad i bilderna (t.ex. i pratbubblor och/eller textplattor). Många av de tidiga (föregångare till?) serierna på 1800-talet, såsom Rodolphe Töpffers eller Wilhelm Buschs, uppfyllde inte detta kriterium utan hade fortlöpande text nedanför rutorna. Samma gäller modernare verk som "Tom Puss" eller "Prins Valiant", som dock ofta brukar betecknas som serier.

Detta krav gäller emellertid inte för pantomimserier, som inte ens använder text.

Historisk-kulturella definitioner

Andra teoretiker bryr sig mindre om de tekniska kriterierna och hänvisar istället till skämtteckningens och seriens gemensamma historiska ursprung. Dessa använder ofta termen "serie" (eller motsvarande) för alla verk som går att härröra till detta ursprung, även för enrutiga (vanligtvis återkommande) verk, såsom Gary Larsons "The Far Side" och Dave Coverlys "Bulan".

De teoretiker som framhäver den historisk-kulturella betydelsen använder sällan begreppet "serier" för andra typer av bildserier som härstammar från helt andra traditioner, t.ex., fotoserier eller instruktionsserier.

Idag är det emellertid allt färre som skriver under på en sådan definition, särskilt sedan Will Eisners "Comics and Sequential Art" (1985) och Scott McClouds "Understanding Comics" (1993) fick stort genomslag med att definiera serier som sekventiell bildkonst.

Definitioner grundade på publicering

Vissa skribenter, kanske framför allt i USA, hävdar att en serie måste "publiceras regelbundet" eller "massproduceras" för att vara en serie. Ett opublicerat verk skulle i så fall inte räknas som "en serie", men det hindrar en ju inte från att kalla den, till exempel, ett verk "i serieform".

I vissa sammanhang och traditioner kan även publikationsformen avgöra termen. I engelskan (både i Storbritannien och i USA) händer det att ordet "comic" används i betydelsen "serietidning", eller "seriepublikation", eller även "enskilt nummer av en serietidning". Udda gränsfall sker då om tidningen i något nummer inte skulle innehålla serier, t.ex. i amerikanska tidningen Batman nummer 663 (2007), som kallas för en "comic", trots att det snarare innehåller en illustrerad novell.

Motsatt är det inte lika vanligt att sekventiella bildberättelser i form av t.ex. en väggutställning kallas för "serier", även om den uppfyller någon av de formella definitionerna. Här finns emellertid ingen vitt spridd konsensus bland världens serieteoretiker.

Begreppsförvirring

Serier och illustrerade texter

Som nämnts ovan får eventuell text inte dominera alltför mycket över bilderna om verket fortfarande ska kallas för en serie. Blir textmängden för stor eller för fristående från bilden blir det en "illustrerad text", såsom en illustrerad novell, roman, eller nyhetstext. Någon definitiv gräns finns emellertid inte. Det finns många gränsfall, t.ex. ett antal bilderböcker för barn. Den klassiska "Kattresan" av Ivar Arosenius är ett exempel på en bilderbok där texten är så sparsam och sekvensen så tydlig att den skulle kunna definieras som en serie.

Serier och skämtteckningar

Huvudartikel: Skämtteckning

I folkmun görs ofta ingen skillnad mellan sekventiella bildserier och enrutiga skämtteckningar, båda kallas ofta för "serier". Detta får nog anses vara en begreppsförvirring och bör inte sammanblandas med den teoretiska debatten om hur en serie ska definieras (se ovan: rubriken "En bild eller flera").

Serier och animation

Huvudartikel: Animerad film

Det råder i folkmun och massmedia ofta en begreppsförvirring mellan medierna "tecknade serier" och "animerad (tecknad) film". Det kan delvis bero på att åtskilliga figurer förekommit i båda medierna, men också på att begreppet "tecknad serie" populärt (och ordmässigt helt korrekt) även används för "animerade tv-serier". I datoråldern har det dessutom blivit allt vanligare att både läsa serier och se på film på datorskärmar, vilket ytterligare har rivit ner barriärerna något.

Klart är emellertid att något som visas i rörliga bildsekvenser inte är en del av det vi betecknar som "seriemediet", oavsett om det är fråga om en seriell produktion.

Cartoons

Huvudartikel: Cartoon

Begreppsförvirringen lever i än högre grad kvar i USA, där ordet cartoon har blivit ett sätt att klumpa ihop allt som är tecknat. Cartoons används för såväl animerade tv-serier som (politiska) skämtteckningar, varumärken och tecknade serier. Det kan också stå för en viss teckningsstil.

Seriell produktion

I Sverige försvåras begreppet av att "serie" också är ett ord för "seriell produktion" eller "seriell publicering". Det finns tv-serier, bokserier, artikelserier, etc. Detta ska inte förväxlas med seriemediet i sig. Serier behöver inte heller publiceras seriellt – det finns många serier som bara görs i ett enda "avsnitt".

Att förväxla mediet med form och innehåll

Vanligt är även att "serier" används som ett begrepp för att beteckna en viss typ av berättelser eller bilder, inte sällan i lätt nedsättande betydelse för att beteckna något som är barnsligt, lättsamt, simpelt eller massproducerat. Även i positiv betydelse kan ord som "seriestil" eller "serieaktig" användas då man menar någonting färgglatt, actionfyllt eller stiliserat. I det superhjältedominerade serielandet USA är det inte ovanligt att även inbitna serieläsare sätter likhetstecken mellan "serier" och "superhjälteserier".

Allt detta är dock uppenbara felanvändningar av termen, eftersom "serier" – oavsett vilken definition man använder – omfattar hundratals olika genrer, stilar, och typer av innehåll. Olika serier riktar sig också till vitt skilda målgrupper i olika åldrar.

Formspråk

En typisk pratbubbla.

Detta avsnitt är bara påbörjat. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer .

Historia

The Yellow Kid av R.F. Outcault.

Seriernas rötter
Tidiga exempel
Utvecklingen i olika länder
De moderna serierna

Detta avsnitt är bara påbörjat. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer .

Traditioner

Den geografiska "treklövern"

Tre huvudsakliga geografiska traditioner av serier kan urskiljas; den europeiska traditionen, den amerikanska (eller anglosaxiska) traditionen, och den asiatiska (främst japanska) traditionen. Områdena uppvisar givetvis stora interna skillnader och många enskilda verk har inspirerats "över gränserna", men generellt har de tre traditionella områdena utvecklats parallellt på olika sätt.

Den europeiska serietraditionen

Den europeiska serietraditionen bygger delvis på den tidigare europeiska skämtteckningstraditionen, vilken periodvis gick över i mer seriebetonade verk. Se t.ex. schweizaren Rodolphe Töpffer.

Utvecklingen av en specifik europeisk serietradition har varit mycket beroende av utvecklingen i franskspråkiga länder som Frankrike och Belgien, vilka tecknare som Hergé gick i bräschen för. Den europeiska serieproduktionen började komma igång på allvar runt andra världskriget då läsarna hade börjat vänja sig vid en stor import av amerikanska serier, men åtgången började strypas åt av politiska skäl och inhemska tecknare fick kallas in för att mätta marknaden.

Även Italien har gjort sig känt som ett viktigt serieland. I viss mån finns starka serietraditioner också i Tyskland, Nederländerna och Spanien.

Bland de nordiska länderna brukar Danmark anses ha den mest livaktiga serieutgivningen. På senare år har Finland varit en stark uppstickare.

Den amerikanska (och anglosaxiska) serietraditionen

Den tidiga amerikanska seriens ursprung låg framför allt i dagspresstraditionen, som var påverkad av tidigare europeiska skämtserier som invandrare från Europa hade inspirerats av, och som i sin tur även påverkade senare europeiska och japanska tecknare.

Runt 30-talet utvecklades i USA även serietidningstraditionen, som först var samlingar av tidigare dagspresserier, men senare även fick nytt material direkttecknat för tidningen.

Under sent 30-tal-tidigt 40-tal växte sig superhjältetraditionen starkt, en genre som (förutom en relativt kort period sent 40-tidigt 50-tal) haft ett ständigt starkt fäste i USA, delvis beroende på Jack Kirbys m.fl. tecknares förnyelse av genren under 60-talet.

Under 50-talet gjordes det en hel del skräck- och kriminalserier, som i flera fall var ganska våldsamma. Trots att dessa serier inte var direkt riktade till barn, drabbades de, genom Fredric Werthams bok "Seduction of the Innocent" av moralpanik, vilket ledde till skapandet av Comics Code, en sorts påtagen självcensur över vad som tilläts och inte tilläts att visas.

Under 60- och 70-talet växte undergrounden fram, då vuxenserietecknare som Robert Crumb gjorde serier om allt möjligt, i flera fall som rena provokationer, i tidningar som de tryckte själva och sålde till likasinnade. Denna tradition var ganska kortvarig i sin ursprungliga form, men har haft betydelse för USAs nuvarande alternativ- och independent-marknad.

Under det tidiga 80-talet växte den amerikanska direktmarknaden fram, bestående av ett nätverk av distributörer samt en mängd specialiserade seriebutiker.

Den amerikanska serietraditionen har under hela sin historia haft mer eller mindre stor påverkan på den europeiska, kanske främst den brittiska, och även den kanadensiska och den australiska.

Den asiatiska serietraditionen

Mycket av den asiatiska traditionen är baserad på utvecklingen i Japan, där manga under lång tid varit väldigt populärt. En stor del av grundstommarna till traditionen lades fram av Osamu Tezuka, som med sin enorma produktion och kreativitet mellan 40- och 80-talet var något av en fixstjärna inom den japanska serieindustrin.

Yoshihiro Tatsumi införde på 1950-talet den japanska vuxenserien – gekiga – då han började göra serier med vardagsrealistiska historier och vuxna ämnen för en vuxen publik.

Till skillnad från Europa och USA har Japan under lång tid haft en mycket framgångsrik marknad som direkt riktat sig till flickor och unga kvinnor.

I länder som Kina (framför allt Hong Kong) och Sydkorea har man tagit till sig den japanska serietraditionen och skapat sina egna versioner av manga – s.k. manhua (Kina) och manhwa (Sydkorea).

Även inom Indien har det funnits en rätt stor produktion av serier, ofta med billiga tidningar om populära berättelser från den indiska mytologin, dokumentära serier om Gandhi och liknande, mycket av utvecklingen går tillbaka på satsningar av förläggaren Anant Pai.

Övriga geografiska områden

Sydamerika har haft en livkraftig utveckling, där argentinaren Alberto Breccia kan framhävas. En stark koppling har funnits mellan den sydamerikanska och den europeiska serievärlden.

I Afrika har serier inte haft en lika stark ställning, men undantag finns. Kanske framför allt i fransk- och engelskspråkiga f.d. kolonier som tagit intryck av den europeiska traditionen. I en del franskspråkiga länder har det så sakteliga vuxit fram en albumtradition liknande den fransk-belgiska. En representant för detta är serieskaparen Titi Faustin från Elfenbenskusten. Sydafrika har förutom en stark (ofta politisk) skämtteckningstradition även producerat dagspresserier som "Madam & Eva" samt undergroundantologin Bitterkomix. Även Nigeria kan nämnas, som kuriosa var det här britterna Dave Gibbons och Brian Bolland startade (med superhjälteserien "Powerbolt").

Arabvärlden har traditionellt inte haft så stor seriekultur. Ett framgångsrikt exempel är barnserietidningen Mâjid. På senare år har det dykt upp flera arabiska och muslimska superhjälteserier från förlag som AK Comics (Egypten) och Teshkeel Media (Kuwait). Dessa är främst inspirerade av den amerikanska serietidningstraditionen.

Undantag och gränsöverskridanden

Detta avsnitt är bara påbörjat. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer .

Former och genrer

Publiceringsformer

Serier originalpubliceras huvudsakligen i fyra format: som dagspresserier (i sin tur uppdelade i dagsstrippar och söndagssidor), i serietidning, i seriealbum (serieböcker) och som webbserier. Detta är också den kronologiska ordningen för publiceringsformernas tillkomst. De första (moderna) serierna publicerades i dagstidningar innan de tog steget över till renodlade serietidningar på 1930-talet. Seriealbum kan dels betyda en bokutgåva med serier, dels en lyxigare variant av serietidningen, med kraftigare pärmar etc. Webbserier är den nyaste publiceringsformen, och troligen även den billigaste.

Ett flertal mindre vanliga publiceringsformer finns givetvis, från väggutställningar och tapeter till tuggummipapper och mms i mobiltelefonen.

Formmässiga varianter

Detta avsnitt är bara påbörjat. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer .

Genrer

Pantomimserier

Detta avsnitt är bara påbörjat. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer .

Olika begrepp för serier

Detta avsnitt är bara påbörjat. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer .

"Serier" på olika språk

Språk	Term
Brasiliansk portugisiska	(História em) quadrinhos
Danska	Tegneserier
Engelska	Comics, Funnies
Finska	Sarjakuvat
Franska	Bande Dessinée, BD
Isländska	Teiknimyndasögur
Italienska	Fumetti
Japanska	Manga, (Komikkusu)
Nederländska	Strips
Norska	Tegneserier
Portugisisk portugisiska	Banda desenhada
Ryska	Комикс (Komiks)
Spanska	Historietas, Cómics, Tebeos
Svenska	Serier, tidigare även karrikatyrer
Tyska	Comics