Seriemagasinet
Seriemagasinet var en klassisk svensk serietidning som startades 1948 och lades ner 2001. Efter Kalle Anka & C:o och Fantomen är den den svenska serietidning som utkommit med flest nummer (1435 stycken). Innehöll under sin levnad en stor mängd serier, främst av äventyrskaraktär, bl.a. "Kilroy", "Steve Roper & Mike Nomad", "Kerry Drake", "Kelly Green", "Stålhanden", "Bob Morane", "Bruno Brazil" och "Dylan".
Historik
Bilden är hämtad med tillstånd från The Grand Comic Book Database.
Bilden är hämtad med tillstånd från The Grand Comic Book Database.
Bilden är hämtad med tillstånd från The Grand Comic Book Database.
Bilden är hämtad med tillstånd från The Grand Comic Book Database.
Starten
Första numret av Seriemagasinet kom ut under hösten 1948 som ett led i det lilla förlaget Press & Publicitys ambitioner att etablera sig på den ännu nya svenska seriemarknaden. Det gjorde man genom att införa ett helt nytt format som inte hade skådats tidigare, men som skulle bli stilbildande för åtskilliga svenska seriepublikationer under många år framöver. Innehållet bestod av äventyrliga dagspresserier som redigerats om till följetongsavsnitt anpassade för serietidningssidorna, och avslutade serier gjorda direkt för serietidningsmarknaden, hämtade från bl.a. USA och Frankrike. Serieepisoderna var vanligtvis längre än i andra svenska äventyrstidningar.
Huvudnumret i tidningen var från början den italienska äventyrsserien "Amok" av Tony Chan som här introducerades för en svensk publik. I vad som visade sig vara ett genidrag gav man denna Fantomen-kopia namnet Kilroy i Sverige. Efter andra världskriget var klottret "Kilroy was here!" mäkta populärt och hade nått närmast mytiska dimensioner då det dök upp på de mest spridda och oåtkomliga platser på jordklotet men ingen verkade veta vem som skrev dem. (Historien om Kilroy-sloganen finns att läsa här.) Succén lät inte vänta på sig och "Kilroy" hade förmodligen stor del i Seriemagasinets framgång. En av de populäraste serierna efter "Kilroy" var Alfred Andriolas polisdeckare "Kerry Drake" som först dök upp i nummer 1/1949.
Seriemagasinet trycktes främst i svart/vitt, men enstaka bildrutor kunde fram till mitten av 1950-talet ha enstaka enfärgade inslag. Utgivningstakten var ursprungligen 1 nr/varannan vecka men höjdes 1950 till 1 nr/vecka. Formatet var 17 X 25 cm och 32 sidor, vilket även detta blev något av en standard på den svenska serietidningsmarknaden.[1]
1950-talet
Mycket tack vare Seriemagasinets framgångar arbetade det lilla förlaget Press & Publicity snart upp sig till en marknadsledande position som den största serieutgivaren i Sverige och antog namnet Centerförlaget.
På 1950-talet började svenska bidrag att dyka upp i tidningen. Då de italienska avsnitten av "Kilroy" av olika anledningar slutade levereras började det svenska förlaget själva producera nya avsnitt av den svenske tecknaren Rolf Gohs med start 1952. Gohs tecknade också en handfull egna äventyrsserier för tidningen under denna period, däribland science fiction-serien "Mannen från Claa". Även Nils Egerbrandt bidrog med teckningar till tidningen, främst till omslag, men även med sin första publicerade serie, skämtserien "Mickel & Mackel" 1951–52.
I nummer 28/1952 gjorde ett annat av tidningens långlivade paradnummer entré, deckarserien "Steve Roper" av Allen Saunders och Elmer Woggon. Liksom "Kerry Drake" hängde serien med under återstoden av tidningens historia.
Ett udda inslag i tidningen i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet var de s.k. "seriefilmerna" – berättelser bestående av stillbilder från populära långfilmer vilka försetts med pratbubblor.
1960-talet
Kring 1960 sjönk försäljningssiffrorna drastiskt och förlaget tvingades att agera för att få tidningen på rätt köl igen. 1963 kom Nya Seriemagasinet; tidningen blev en månadstidning och fick ökat sidantal (64 sidor) med avslutade äventyr i varje nummer. En serieklubb, "Kerry Drakes Deckarklubb", såg också dagens ljus. Nydaningen sammanföll dessutom med att huvudserierna "Kerry Drake" och "Steve Roper" moderniserades under samma period – Kerry Drake gifte sig och bildade familj medan Steve Roper fick alltmer hjälp av en bifigur, den tuffe lastbilschauffören Mike Nomad, varefter serien bytte namn till "Steve Roper & Mike Nomad". Satsningen på Nya Seriemagasinet fungerade och upplagesiffrorna ökade markant.[2] 1967 började tidningen komma ut varannan vecka. Man började man också att ta in serier från Storbritannien, som "Johnny Nero" och "Barracuda".
Efter att ha byggt upp en marknadsledande ställning under många år, började Centerförlaget under 1960-talet tappa mark gentemot nya aktörer som Williams förlag och Semic Press. 1969 gick förlaget omkull, men flaggskeppet Seriemagasinet skulle leva vidare.[3]
1970-talet
1970 togs tidningen över av Semic Press och fick återigen ett nytt format. Även om den var en av Semics bäst säljande titlar fick den en något nedtonad roll jämfört med två liknande tidningar hos Semic; Fantomen och den nystartade Agent X9.
I början av 1970-talet införde man insändarsidan "Klotterplanket", där läsarna debatterade om allt mellan himmel och jord, ofta i ganska hårda ordalag.
"Kerry Drake" och "Steve Roper & Mike Nomad" var ännu tidningens huvudattraktioner (i ungefär varannat nummer). Som biserier publicerade man dagspresserier som den australiska "Jim Hawk", såväl som nyproducerade tidningsserier, t.ex. den spanska "Dan, stjärnreportern".
1980-talet
"Kerry Drake" och "Steve Roper" fortsatte länge att vara huvudnumren i tidningen. 1983 dog "Kerry Drakes" skapare Alfred Andriola och därmed lades serien ner i USA. I Sverige startade man då en egen licensproduktion av serien direkt för Seriemagasinet, vilken varvades med reprisavsnitt. Bland de nya kreatörerna fanns Claes Reimerthi, Brian Delaney, Enrique Villagrán, Hans Lindahl, Joan Boix och Martín Sauri. Kerry Drakes bror Lefty Drake fick ofta spela huvudrollen i de licensproducerade avsnitten och fick med tiden en egen serie.
I övrigt publicerade man flera amerikanska äventyrsserier såsom "Vic Flint" och "Buzz Cooper" (en svensk översättning av Roy Cranes klassiska "Buz Sawyer"). Det dök även upp fler europeiska serier såsom franska "Harry Chase", spanska "Bogey" och brittiska "Tjuvtricks", samt amerikanerna Leonard Starrs och Stan Drakes deckarserie "Kelly Green", producerad för den europeiska marknaden.
1990-talet
Under de sista åren drog man igång en egen nyproduktion av äventyrsserier och köpte även in originalproducerade svenska serier. Från Seriemagasinet nr 8/1991 publicerade man "Dragon Chiang" av Timothy Truman – originalpublicering skedde i fyra europeiska länder samt i Australien via Semic.
Det svenska materialet var mestadels av kortare engångskaraktär, bland de som gick en längre period kan nämnas "Lukas", av Mats Källblad (under sitt dåvarande namn Mats Svensson), "Sett på Anders sätt", av Anders Almqvist och husserien "Maggans serie", tecknad av Maria Blom. Ursprungligen var Maggan tidningens kvinnliga "maskot" som besvarade läsarbrev, innan hon tog steget till att få sin egen serie.
Man började även importera fler nya serietidningsserier från USA (något som inte alltid togs väl emot av läsarna, som vant sig vid att huvudmaterialet bestod av traditionella dagsstrippar). Här kan t.ex. nämnas "El Diablo", "Maze Agency", "The Mask", "RoboCop" och "Mike Danger".
Försäljningen minskade dock, vilket fick till följd att utgivningstakten drogs ned samtidigt som sidantalet ökade, först till 84 sidor och senare till 116 sidor per nummer. Licensproduktionen av "Kerry Drake" och "Lefty Drake" avslutades, och ersattes av repriser av amerikanska "Kerry Drake"-avsnitt. Även publiceringen av nya "Steve Roper & Mike Nomad"-avsnitt upphörde och ersattes med repriser. Den italienska skräckserien "Dylan" blev tidningens huvudserie från mitten av 1990-talet och framåt. Flera franska albumserier började publiceras i tidningen, ofta med kompletta albumäventyr i ett nummer. Bland dessa fanns "Jeremiah", "Bob Morane", "Colby", "En historia utan hjältar" och "Horizon Blanc".
1997 tog Egmont Serieförlaget över utgivningen, men det innebar inga direkta förändringar av innehåll och redaktionen förblev densamma. Tidningen firade 50-årsjubileum 1998 och nr 5/1998 innehöll en faksimilutgåva av det första numret.
Nedläggning
1999 skulle tidningen ha utkommit med 6 stycken 116-sidiga nummer, men det blev bara fyra nummer varav de två sista var på hela 212 sidor. De kommande åren gavs tidningen ut med endast två 212-sidiga nummer per år. I nr 1/2001 skulle en ny svensk originalserie göra debut i tidningen; "Xerxes Gul" av Mats Jönsson. Trots att serien nämns på omslaget sköts dock publiceringen på framtiden. Det efterföljande numret, Seriemagasinet nr 2/2001, blev tidningens 1435:e och sista.
Utgivningshistorik
Tidningen gavs i början ut av Press & Publicity (även under etiketten Seriemagasinets Förlag) till 1956 då den samlades, tillsammans med andra tidningar, under paraplynamnet Centerförlaget. 1969 upphörde Centerförlaget och Seriemagasinet övergick till Semic Press 1970. 1997 köptes så Semics serietidningsdel upp av Egmont som tog över utgivningen fram till nedläggningen 2001.
Utgivningstakt
- 1948: 3 nr
- 1949: 25 nr
- 1950–62: runt 52 nr/år
- 1963–66: runt 12 nr/år
- 1967: 18 nr
- 1968–91: runt 26 nr/år
- 1992–94: runt 13 nr/år
- 1995–98: 6 nr/år
- 1999: 4 nr
- 2000–01: 2 nr/år
Redaktion
Redaktörer
- ingen uppgift (nr 1/1948–23/1949)
- Erwin Falking (nr 24/1949–28/1951)
- ingen uppgift (nr 29/1951–16/1956)
- Hanz Lindström (nr 17–32/1956)
- ingen uppgift (nr 33/1956–48/1956)
- Jörgen Almaas (nr 49–50/1956–32/1957)
- Hans Östlund (nr 33/1957–1961)
- ingen uppgift (nr 1/1962–14/1970)
- Artur Brydner (nr 15–16/1970)
- Anders Eklund (nr 17/1970–3/1990)
- Lotta Fjelkegård (nr 4/1990–17/1991)
- Björn Ihrstedt (nr 18/1991–2/2001)
Ansvariga utgivare
- Erwin Falking (nr ?/1948–4/1952)
- Per Gillberg (nr 5/1952–52/1954)
- Erik T. Widén (nr 53/1954–16/1956)
- Kurt Björkman (nr 17/1956–44/1959)
- Jonny Ekeblad (nr 45/1959–20/1961)
- Kurt Svedberg (nr 21–46/1961)
- Kaj Ljungcrantz (nr 47/1961–3/1967)
- Janne Brydner (nr 4/1967–16/1969)
- Rolf Lindberg (nr 17/1969–20/1984)
- Torgny Litzell (nr 21–25/1984)
- Anders Eklund (nr 26/1984–17/1991)
- Ulf Granberg (nr 18/1991–2/2001)
Sidoutgivning
Parallellt med huvudtidningen gavs tidningarna Seriemagasinet Special och Seriemagasinet Extra ut under 1970-, 80- och 90-talen. Dessutom förekom Seriemagasinet som en av de roterande titlarna i Serie-Pocket.
I andra länder
Tidningskonceptet har även använts för serietidningar i andra länder:
Seriemagasinet i Norge, utgiven 1951–1979.
Seriemagasinet i Danmark, utgiven 1968–1984.
JK-anmälan
1991 fick Justitiekanslern in en anmälan mot "Dragon Chiang"-episoden "Lätt byte" av Timothy Truman som publicerats i Seriemagasinet. Detta skedde i spåren på Pox-rättegången, men JK valde ändå att skicka ärendet vidare till åklagare. Ansvarig utgivare Anders Eklund ställdes till svars för "Förledande av ungdom" enligt brottsbalkens 16:e kapitel, §12.
I andra medier
1995–96 satte den svenska teatergruppen Teater Normlösa upp en scenversion av Seriemagasinet nr 16/1977, där "Steve Roper & Mike Nomad" var huvudnumret. Pjäsen visades först på Boulevardteatern 1995 och sedan på Stadsteaterns Kilen 1996. Regissörer var Andreas Tottie och Stefan Wiik.
Mer om Seriemagasinet
- Rolf Geschwind: Sedelärande, superhjältar, sopnedkast och söndagssidor (Bild & Bubbla 1/1985)
- Daniel Atterbom & Per A. J. Andersson: Poxrättegången skapade prejudikat (ledare i B&B 2/1991)
- XX: [En ny Timothy...] (nyhetsnotis i B&B 2/1991)
- XX: [Seriemagasinet och dess...] (nyhetsnotis i B&B 2/1991)
- XX: [Justitiekanslern har beslutat...] (nyhetsnotis i B&B 2/1991)
- Per A. J. Andersson: Arkitekten bakom den kurviga hjärnkirurgen (B&B 6/1991, s. 2)
Fotnoter
- ↑ Swecomics: Svenska serietidningar 1937– (webbplats om svensk serietidningshistoria) [länkad 2009-09-11]
- ↑ Swecomics: Svenska serietidningar 1937– (webbplats om svensk serietidningshistoria) [länkad 2009-09-12]
- ↑ Historik på Semics officiella webbplats [länkad 2011-07-22]
