De sju kristallkulorna

SERIEALBUM
De sju kristallkulorna
De sju kristallkulorna
De sju kristallkulorna (1968)
Originalets titel:	Les Sept Boules de Cristal
Ursprungsland:	Belgien
Originalspråk:	Franska
Bild:	Hergé

Serie:	Tintins äventyr
nr:	13

Föregående:	« Rackham den rödes skatt
Nästa:	Solens tempel »
De sju kristallkulorna (2004)

Serie:	Tintins äventyr

"De sju kristallkulorna" är Hergés trettonde album med "Tintin". Det är första delen i ett äventyr fördelat på två album, äventyret fortsätter i albumet "Solens tempel".

Albumets titel har i vissa utgåvor skrivits som "De 7 kristallkulorna".^[1]

Publicering

Publicering på originalspråket

"De sju kristallkulorna" publicerades från början i dagspressform i Le Soir 1943–44, under den tyska ockupationen av Belgien. Eftersom den publicerades i en dagstidning, publicerades den som strippserie och i svartvitt. Episoden publicerades under perioden 16 december 1943 – 24 april 1944, och fortsatte sedan oregelbundet till 2 september 1944, då den avbröts utan att ha blivit fullbordad. Det blev 152 strippar.^[1] Tidningen hade under ockupationen accepterat att bli publicerad under tysk censur, till skillnad från andra tidningar som hade lagts ner eller där verksamheten hade gått under jorden. När Belgien befriades 1944, lades Le Soir ned, eftersom den ansågs ha varit tyskvänlig under ockupationen (tidningen startade åter kort därefter, men med nya medarbetare). Publiceringen av "Tintin" avbröts därför. Eftersom Hergé hade arbetat för tidningen, utreddes även han beträffande om han skulle dömas för att ha samarbetat med ockupationsmakten och först efter att utredningen hade lagts ner utan åtal kunde "Tintin" börja publiceras igen.

"Solens tempel"; äventyrets fortsättning, blev det första äventyret som publicerades i den nya serietidningen Le Journal de Tintin, som Hergé startade 1946. I Tintin publicerades "Tintin" i färg och med ett helt uppslag i taget i varje nummer av serietidningen. De första uppslagen av denna version av "Solens tempel" var egentligen "De sju kristallkulorna" och handlingen fortsatte utan något avbrott över till det som sedan har blivit albumet "Solens tempel". Varje uppslag av serien i serietidningen var alltså två sidor och där fortsatte seriens rader över hela uppslaget i stället för att man läste en sida i taget. "De sju kristallkulorna" tecknades sedan om till seriesidor, färglades och samlades i ett album 1948 och samma år kom också "Solens tempel" ut som album, omtecknat på samma sätt, båda på förlaget Casterman.^[1]

I Frankrike publicerades "De sju kristallkulorna" färglagd i Cœurs Vaillants från den 19 maj 1946 till den 11 februari 1947. Den här versionen skiljer sg i en detalj från den som sedan publicerades i Belgien: Milou leker i inledningen av äventyret med en fjäril som senare blev ersatt av en igelkott när äventyret publicerades i den belgiska Le Journal de Tintin nr 1, en liten sidohandling i berättelsen som dessutom saknas helt i albumutgåvan.^[1]

Publicering på svenska

Första gången "De sju kristallkulorna" publicerades på svenska var 1951 i veckotidningen Familje-Journalen (25:an). Äventyret publicerades 12 juni – 6 november 1962 i Dagens Nyheter med ny översättning och två strippar i svartvitt varje dag. Det publcerades i Arbetet 22 februari 1970 – 25 april 1971. Äventyret publicerades i Saxons veckotidning från nr 48 1974 till nr 6 1976 utan titel på äventyret och utan att fortsätta med "Solens tempel". Äventyret publicerades på lördagar i Skövde Nyheter 10 oktober 1981 – 18 december 1982.^[1]

Den första svenska albumutgåvan av "De sju kristallkulorna" kom 1968 på förlaget Illustrationsförlaget. Den hade då nominellt nummer 3 i utgivningsordningen, trots att det var det första "Tintin"-albumet som förlaget gav ut. Översättningen till svenska gjordes av Karin och Allan B. Janzon. Samma utgåva kom också 1972 (Carlsen/If) och 1979 (Carlsen Comics). Det gavs sedan ut av samma förlag 1984 som ett inbundet dubbelalbum med "Solens tempel" och var då nr 2. Albumet gavs ut inom ramen för Tintins äventyrsklubb 1987 av förlaget Nordisk bok. Sedan gavs det ut 1999 i volymen "Hergé – samlade verk" nr 10 av Bonnier Carlsen tillsammans med "Solens tempel".^[1]

En ny översättning "De 7 kristallkulorna" gjord av Björn Wahlberg publicerades 2004 och då som nr 13 i Tintins äventyr, åter från Carlsen Comics. Det utkom med samma översättning 2017 som inbundet album från Kartago Förlag.^[1]

En svartvit retroutgåva av "De 7 kristallkulorna" kom ut på Cobolt förlag 2020, som alltså samlade de ursprungliga seriestripparna av äventyret. Denna var också översatt av Björn Wahlberg.^[1]

Handling

Äventyret inleds med att Tintin och Milou är på väg med tåg till Moulinsart för att hälsa på hos kapten Haddock och professor Kalkyl, som numera bor på Moulinsarts slott (som de köpte i det närmast föregående albumet, "Rackham den rödes skatt"). Tintin läser i tidningen om en etnografisk expedition som just har kommit hem från Anderna, där de har undersökt gravar från inkafolket. Han kommer i samspråk med en medpassagerare, som tror att gravöppnandet kommer att bringa olycka över etnograferna.

När Tintin och Milou har kommit fram till Moulinsart, tar Haddock dem med sig på en varitéföreställning på en teater. Där förutspår en sierska att den etnografiska expeditionens medlemmar kommer att bli sjuka. Dessutom uppträder Bianca Castafiore med operasång och sedan en knivkastare som Tintin känner igen, det är nämligen general Alcazar från San Theodoros som har gått i exil efter att ha förlorat presidentposten i sitt hemland. Tintin och Haddock tar sig bakom kulisserna för att hälsa på generalen, som också presenterar dem för assistenten i sitt knivkastarnummer, inkaindianen Chiquito. Tintin presenterar också Haddock och Castafiore för varandra.

Det visar sig att den etnografiska expeditionens sju medlemmar faktiskt blir sjuka en efter en. De faller i koma, och hos var och en av dem hittar man bitar av krossade kristallkulor. Till slut är det bara en expeditionsmedlem kvar som inte har drabbats, och han är en gammal vän till Kalkyl. Tintin, Haddock och Kalkyl beger sig hem till honom för att se om de kan vara till hjälp, samtidigt som han också skyddas av polisen. Han har en mumifierad inkaindian hos sig och när Tintin läser en översättning av en förbannelse kring denne, bryter åskan ut och en klotblixt tar sig in i huset via skorstenen och mumien försvinner. Samma natt drabbas också Kalkyls vän av en kristallkula som gör att han hamnar i koma och dagen efter blir Kalkyl kidnappad.

När Tintin och Haddock snart därefter är tillbaka på Moulinsart, ringer polisen och meddelar att kidnapparnas bil har hittats i en hamn, så Kalkyl kan ha tagits ombord på ett fartyg. De beger sig dit och möter åter general Alcazar, som berättar att han är på väg hem, eftersom anhängare till honom har återtagit makten i San Theodoros och vill att han blir president igen. Han har inte längre Chiquito i sitt sällskap, Chiquito har nänligen försvunnit. Tintin och Haddock hittar inga ledtrådar i den aktuella hamnen och beger sig i stället till en annan hamnstad för att hälsa på Haddocks gamle vän kapten Chester. Där hittar de Kalkyls hatt och genom att fråga hamnpersonalen får de reda på vilket fartyg Kalkyl bör ha förts bort med, ett fartyg på väg till Sydamerika. De bestämmer sig för att följa efter. Fortsättningen "Solens tempel" utspelar sig i Sydamerika.