Skillnad mellan versioner av "Tintin och Hajsjön"
Keffy (diskussion | bidrag) |
Keffy (diskussion | bidrag) |
||
| Rad 14: | Rad 14: | ||
Berättelsen har influenser från olika håll. De syldaviska barnen Niko och Nosjka har i sitt beteende stora likheter med Johan och Lotta i Hergés album om [[Johan, Lotta och Jocko]]. De har samma lite lillgamla beteende och de drar sig inte heller för att slåss mot vuxna skurkar. De har också samma uppfinningsrikedom som Johan och Lotta, men också en egenskap som Tintin själv visar upp ibland, förmågan att hantera högteknologi mycket smidigt. Niko och Nosjka är dock syldaviska barn medan Johan och Lotta torde vara belgiska eller franska. | Berättelsen har influenser från olika håll. De syldaviska barnen Niko och Nosjka har i sitt beteende stora likheter med Johan och Lotta i Hergés album om [[Johan, Lotta och Jocko]]. De har samma lite lillgamla beteende och de drar sig inte heller för att slåss mot vuxna skurkar. De har också samma uppfinningsrikedom som Johan och Lotta, men också en egenskap som Tintin själv visar upp ibland, förmågan att hantera högteknologi mycket smidigt. Niko och Nosjka är dock syldaviska barn medan Johan och Lotta torde vara belgiska eller franska. | ||
Rastapopoulos är här en superskurk av ett slag som avviker från de berättelser han tidigare varit med i. I den här berättelsen är han en storskurk som håller till i en stor hemlig anläggning under vattnet med högteknologi. (En del likheter finns med undervattensanläggningen i "[[ | Rastapopoulos är här en superskurk av ett slag som avviker från de berättelser han tidigare varit med i. I den här berättelsen är han en storskurk som håller till i en stor hemlig anläggning under vattnet med högteknologi. (En del likheter finns med undervattensanläggningen i "[[Den mystiska strålen, del 1 – S/S Manitoba svarar inte]]", det första albumet med [[Johan, Lotta och Jocko]].) Rastapopoulos har lånat drag av de superskurkar som finns i [[James Bond]]-filmerna och undervattensanläggningen har också typiska drag från filmerna. | ||
Tintins skapare [[Hergé]] hade ingenting att göra med produktionen och ville heller aldrig förknippas med den.{{källa behövs}} | Tintins skapare [[Hergé]] hade ingenting att göra med produktionen och ville heller aldrig förknippas med den.{{källa behövs}} | ||
Versionen från 25 april 2022 kl. 14.22
"Tintin och Hajsjön" ("Tintin et le lac aux requins") var ett inofficellt Tintin-äventyr från 1972 och en adaption, eller snarare återtryckta filmrutor, av den animerade långfilmen med samma namn (alltså en sorts fotoserie). Berättelsen skrevs av den kända serieskaparen Greg.
Handling
Spoiler-varning: Detaljer ur handlingen avslöjas nedan!
I inledningen får man följa ett inbrott på ett museum. Världens största pärla blir stulen och det är mycket nära att tjuvarna misslyckas. De byter dock ut den äkta pärlan mot en falsk kopia. Serien fortsätter sedan med att Tintin och Kapten Haddock landar på en stor internationell flygplats i Syldavien, dit de ska på semester. De tänker tillbringa tid tillsammans med vännen professor Kalkyl som har en villa ute på landet i Syldavien. De byter till ett litet flygplan, men en olycka är nära att ske och det hade kunnat gå riktigt illa om de inte hade fått hjälp av barnen Niko och Nosjka och deras hund. De blir goda vänner med Tintin och kapten Haddock men blir förskräckta över att de ska till den villa som professor Kalkyl bor i. Villan visar sig ligga vid en mystisk konstgjord sjö – en hel stad har dränkts för att sjön skulle kunna anläggas. Hälften av sjön, som heter Flechizaff-sjön, ligger i grannlandet Bordurien, vilket i historien visar sig ha vissa problem. Folk är rädda för den där konstgjorda sjön och tror att det vilar en förbannelse över den. Mystiken tätnar allt mer i berättelsen då professor Kalkyls ritningar till en maskin som kan kopiera föremål försvinner. Professorns hushållerska visar sig vara en spion som stjäl ritningar och dessutom rapporterar till det stora högkvarter som stora skurkar besitter. Efter ett tag blir Tintins vänner Niko och Nosjka kidnappade och förda till skurkarnas högkvarter. Tintin upptäcker hushållerskan och tar henne på bar gärning. Så småningom blir Tintin tvungen att söka sig till skurkarna och möter deras mystiske ledare som visar sig vara gamle ärkefienden Rastapopoulos. Tintin hittar Rastapopoulos sittande i en fåtölj framför en stor kontrollpanel där han kan kontrollera hela ligans aktivitet och även fjärrstyra maskiner som t.ex. undervattensfarkoster. Niko och Nosjka försöker rymma och stjäl en undervattensfarkost från skurkarna men misslyckas då Rastapopoulos lyckas fjärrstyra farkosten.
Influenser
Berättelsen har influenser från olika håll. De syldaviska barnen Niko och Nosjka har i sitt beteende stora likheter med Johan och Lotta i Hergés album om Johan, Lotta och Jocko. De har samma lite lillgamla beteende och de drar sig inte heller för att slåss mot vuxna skurkar. De har också samma uppfinningsrikedom som Johan och Lotta, men också en egenskap som Tintin själv visar upp ibland, förmågan att hantera högteknologi mycket smidigt. Niko och Nosjka är dock syldaviska barn medan Johan och Lotta torde vara belgiska eller franska.
Rastapopoulos är här en superskurk av ett slag som avviker från de berättelser han tidigare varit med i. I den här berättelsen är han en storskurk som håller till i en stor hemlig anläggning under vattnet med högteknologi. (En del likheter finns med undervattensanläggningen i "Den mystiska strålen, del 1 – S/S Manitoba svarar inte", det första albumet med Johan, Lotta och Jocko.) Rastapopoulos har lånat drag av de superskurkar som finns i James Bond-filmerna och undervattensanläggningen har också typiska drag från filmerna.
Tintins skapare Hergé hade ingenting att göra med produktionen och ville heller aldrig förknippas med den.[källa behövs]
Versioner
Serieversionen gavs först ut som svartvit dagspresserie i Le Soir mellan december 1972 och januari 1973, tecknad huvudsakligen av Bob de Moor. En albumversion gavs senare ut, där figurerna tagits från dagspresserien och redigerats in i miljöbilderna från den animerade filmen, för att ge ett intryck av att det var stillbilder direkt tagna från filmen.
Svensk utgivning
I den tidigare utgivning av Tintins äventyr som gjordes av Carlsen Comics, hade albumet Tintin och Hajsjön nummer 20. I Björn Wahlbergs nyöversättning av "Tintin" dröjde det tills filmens 50-årsjubileum 2022 innan albumet inkluderades, dock utanför den ordinarie utgivningen.
Källor
Artikeln, i den version den hade den 30 januari 2006, innehåller till stor del information hämtad från Wikipedia:Tintin och Hajsjön.
