Skillnad mellan versioner av "Tintin (seriefigur)"
E.G. (diskussion | bidrag) m (→Bakgrund) |
E.G. (diskussion | bidrag) m |
||
| (13 mellanliggande versioner av 2 användare visas inte) | |||
| Rad 4: | Rad 4: | ||
'''Tintin''' är huvudfiguren i [[Tintin|serien med samma namn]], skapad av belgaren [[Hergé]]. | '''Tintin''' är huvudfiguren i [[Tintin|serien med samma namn]], skapad av belgaren [[Hergé]]. | ||
== Bakgrund == | |||
Tintin baserades till stor del på en av Hergés tidigare skapelser, nämligen scouten [[Totor]] – den oförskräckte ledaren för Lämmelpatrullen – som upplevde de mest fantastiska och fantasifulla äventyr. Totors äventyr publicerades mellan [[1926]] och [[1929]] i den belgiska månadstidningen ''Le Boy-scout Belge'' ("Den belgiske pojkscouten"). Tintin liknar rent av Totor till utseendet, bortsett från att Totor är klädd i scoutuniform. | |||
Hergé var anställd som journalist på tidningen ''Le XXème Siècle'' ("Det 20:e seklet"), hade blivit tilldelad huvudansvaret för barnbilagan ''[[Le Petit Vingtième]]'' ("Lilla Tjugonde") och fick i uppdrag att göra en uppbygglig och äventyrlig serie där Belgien framställdes i positiv dager. Hergé ordnade detta genom att skicka huvudpersonen till olika platser runt om i världen, varför yrket som reporter var idealiskt och också var detsamma som Hergés eget, så han kunde bygga på viss egen erfarenhet. Tintin syns dock ytterst sällan faktiskt ägna sig åt journalistyrket genom att skriva någon artikel, se avsnittet om Tintin som journalist nedan. Tintins äventyr blev också något mer realistiska till sin natur än Totors, särskilt med tiden. | |||
Namnet Tintin har figuren möjligen lånat från en tidigare belgisk tecknad figur, Tintin-Lutin, som förekom i en bilderbok av Benjamin Rabier och Fred Isly som publicerades 1898 och som också till utseendet kan sägas något likna Hergés figur. Hergé har emellertid själv sagt att han inte kände till denne figur när han skapade sin serie och såg likheterna först när en läsare påpekade dem för honom.<ref>Assouline, Pierre (2009) [1996]. Hergé, the Man Who Created Tintin. Charles Ruas (översättare från franska till engelska). Oxford and New York: Oxford University Press. ISBN 978-0-19-539759-8</ref><ref>Farr, Michael (2007). Tintin & Co. London: John Murray Publishers Ltd. ISBN 978-1-4052-3264-7</ref> En annan förlaga skulle kunna vara "Tintin, le petit Parisien", äventyrsberättelser skrivna 1911-1913 av den franske författaren Marcel Priollet. | |||
Enligt [[Benoît Peeters]] skall Hergé ha inspirerats av sin lillebror Paul Remi när han skapade Tintins utseende och maner, inklusive frisyren med den upprättstående hårtofsen fram.<ref>Peeters, Benoît (2012) [2002]. Hergé: Son of Tintin. Tina A. Kover (översättare från franska till engelska). Baltimore, Maryland: Johns Hopkins University Press. ISBN 978-1-4214-0454-7</ref> I serien uppstår hårtofsen efter att Tintin rivstartar en bil i "[[Tintin i Sovjet]]", för att sedan stanna kvar. | |||
==Tintin som person== | |||
För att vara en huvudfigur i en serie ger Tintin ett relativt blekt intryck. Han är i serien världens mest kända journalist, men syns sällan bedriva något riktigt journalistiskt arbete. Han utmärker sig inte på något särskilt sätt och överskuggas allt som oftast av sina bifigurer. Själva namnet Tintin betyder något i still med "ingenting", "inget alls" eller "inte alls" på franska, fransmän säger ibland "tintin!" i stället för "rien du tout!" vilket betyder "ingenting alls!"<ref>[https://www.expressio.fr/expressions/faire-tintin Expressio.fr/ Les expressions françaises décortiquées]</ref> Hans ålder är obestämbar, även om han brukar anges vara "ung", han har inga egna drifter, och hans utseende är minst utpräglat av alla i hela serien. Tintins mest särskiljande utseendedetalj, hans upprättstående hårtofs, lade Hergé till för att läsaren skulle känna igen seriens huvudfigur. | |||
Vid några tillfällen har Tintin använt alias eller blivit kallad för andra namn. I "[[Faraos cigarrer]]" kallas han exempelvis '''Beh-Behr''' av [[sergeant Ibn-Abu-Bekhr]]. | |||
Kanske är det hans neutrala personlighet som gör Tintin till en utmärkt huvudkaraktär. Vem som helst kan identifiera sig med Tintin. Det är möjligen också en bidragande orsak till att serien kunde utvecklas i så många år utan att fastna. Tintin passar in lika väl i en sydamerikansk armé som i en månraket. | Kanske är det hans neutrala personlighet som gör Tintin till en utmärkt huvudkaraktär. Vem som helst kan identifiera sig med Tintin. Det är möjligen också en bidragande orsak till att serien kunde utvecklas i så många år utan att fastna. Tintin passar in lika väl i en sydamerikansk armé som i en månraket. | ||
| Rad 12: | Rad 22: | ||
I övrigt uppfyller Tintin hjälterollen enligt alla arketypiska värden. Han är modig, listig, godhjärtad och omöjlig att besegra. Hans kunskaper och förmågor är bredare än de flestas, han är en utmärkt träsnidare, han kan flyga ett flygplan och han kan på en professionell nivå hantera en tvåvägsradio. Han är lojal mot sina vänner och redo att offra livet för en annan människa. | I övrigt uppfyller Tintin hjälterollen enligt alla arketypiska värden. Han är modig, listig, godhjärtad och omöjlig att besegra. Hans kunskaper och förmågor är bredare än de flestas, han är en utmärkt träsnidare, han kan flyga ett flygplan och han kan på en professionell nivå hantera en tvåvägsradio. Han är lojal mot sina vänner och redo att offra livet för en annan människa. | ||
Tintin och hans | Om man läser alla äventyr med Tintin, kan man märka att hans personlighet förändras något med tiden, även om intresset för äventyr och att lösa gåtor kring brottslighet lever kvar. Man kan tänka sig att förändringarna åtminstone till dels beror på ändrade omständigheter under seriens gång – för det står klart att äventyren sker i en kronologisk ordning lika med deras publicering, eftersom det ofta förekommer hänvisningar till tidigare äventyr och figurer som Tintin har träffat tidigare återkommer. | ||
I de första äventyren är Tintin en oförvägen äventyrare som inte drar sig för att utsätta sig för fara. Hans enda följeslagare är hans trogna foxterrier Milou. Hund och husse räddar livet på varandra flera gånger. | |||
De första återkommande figurerna i serien är de två polisdetektiverna [[Dupondtarna|Dupond och Dupont]]. När de första gången har en roll i handlingen, i seriens fjärde avsnitt "[[Faraos cigarrer]]" (1932–1934), är de övertygade om att Tintin är en skurk och vill gripa honom, men de kommer i de följande äventyren i stället att betrakta Tintin som sin vän. | |||
Först med [[kapten Haddock]]s debut i seriens 9:e avsnitt, "[[Krabban med guldklorna]]" (1940–1941), får Tintin emellertid en riktigt nära vän och återkommande följeslagare vid sidan om Milou. Serien och dess huvudfigur förändrar också karaktär vid denna tid, inte bara på grund av att Haddock introduceras, utan också för att yttre omständigheter (Belgien drogs med i andra världskriget och ockuperades av Tyskland) gjorde att Hergé inte längre kunde använda serien som en spegel av verklighetens skeenden utan behövde bli helt politiskt neutral. Tintin blev också som person lugnare, kanske mognare, och inte lika dristig till att utsätta sig för direkt fara längre. Så småningom, efter utflykten i det tjugonde äventyret, "[[Tintin i Tibet]]" (1958–1959), tycks Tintin rent av förlora intresset av att söka nya äventyr utan dras i seriens följande avsnitt mer in i dem av yttre omständigheter. | |||
Tintin och hans hund Milou bor i en lägenhet på [[Labradorgatan 26]] i Bryssel, men sedan [[kapten Haddock]] i "[[Rackham den rödes skatt]]" (1943) har förvärvat slottet [[Moulinsart]] tillbringar de väldigt mycket tid där. | |||
Hergé brukade säga "Tintin, c'est moi" ("Tintin, det är jag"). | Hergé brukade säga "Tintin, c'est moi" ("Tintin, det är jag"). | ||
==Tintin som journalist== | ==Tintin som journalist== | ||
| Rad 25: | Rad 41: | ||
I de sjätte och sjunde albumen, "[[Det sönderslagna örat]]" och "[[Den svarta ön]]", agerar Tintin mer som en privatspanare än som en journalist, och även om man kan tänka sig att han skulle kunna skriva reportage om sina upplevelser så är det inget som framgår och han tycks inte ha någon yrkesmässig kontakt med någon nyhetsredaktion. I album 8, "[[Kung Ottokars spira]]", tar han jobb som sekreterare åt forskaren Halambique, ett arbete som väl är hyggligt nära en journalists profession, men det tyder å andra sidan på att han vid tiden för detta äventyr inte är yrkesmässigt knuten till någon tidning eftersom det inte synes inkräkta på något befintligt arbete. I "[[Den mystiska stjärnan]]", seriens tionde avsnitt, är det i sin egenskap av journalist som han följer med den vetenskapliga expedition som skall leta efter meteoriten som har slagit ner i Norra ishavet, men det framgår inte om han arbetar för någon särskild redaktion, så det kan tänkas att han är frilansjournalist vid det här laget. | I de sjätte och sjunde albumen, "[[Det sönderslagna örat]]" och "[[Den svarta ön]]", agerar Tintin mer som en privatspanare än som en journalist, och även om man kan tänka sig att han skulle kunna skriva reportage om sina upplevelser så är det inget som framgår och han tycks inte ha någon yrkesmässig kontakt med någon nyhetsredaktion. I album 8, "[[Kung Ottokars spira]]", tar han jobb som sekreterare åt forskaren Halambique, ett arbete som väl är hyggligt nära en journalists profession, men det tyder å andra sidan på att han vid tiden för detta äventyr inte är yrkesmässigt knuten till någon tidning eftersom det inte synes inkräkta på något befintligt arbete. I "[[Den mystiska stjärnan]]", seriens tionde avsnitt, är det i sin egenskap av journalist som han följer med den vetenskapliga expedition som skall leta efter meteoriten som har slagit ner i Norra ishavet, men det framgår inte om han arbetar för någon särskild redaktion, så det kan tänkas att han är frilansjournalist vid det här laget. | ||
I de två dubbelalbumen "[[Enhörningens hemlighet]]"/"[[Rackham den Rödes skatt]]" (album 11 och 12) och "[[De sju kristallkulorna]]"/"[[Solens tempel]]" (13 och 14) verkar Tintin återigen vara en äventyrare utan uttryckligt journalistiskt uppdrag. Han och vännen [[kapten Haddock]] klarar sig ekonomiskt ändå, inte minst sedan de faktiskt lyckas lösa gåtan med Rackham den Rödes skatt och [[professor Kalkyl]] dessutom delar med sig av sina intäkter från sina uppfinningar, eftersom denne erkänner att Tintin och Haddock har givit honom möjligheten att utveckla dem. Efter | I de två dubbelalbumen "[[Enhörningens hemlighet]]"/"[[Rackham den Rödes skatt]]" (album 11 och 12) och "[[De sju kristallkulorna]]"/"[[Solens tempel]]" (13 och 14) verkar Tintin återigen vara en äventyrare utan uttryckligt journalistiskt uppdrag. Han och vännen [[kapten Haddock]] klarar sig ekonomiskt ändå, inte minst sedan de faktiskt lyckas lösa gåtan med Rackham den Rödes skatt och [[professor Kalkyl]] dessutom delar med sig av sina intäkter från sina uppfinningar, eftersom denne erkänner att Tintin och Haddock har givit honom möjligheten att utveckla dem. Efter dessa händelser förefaller såväl Tintin som Haddock ha blivit ekonomiskt oberoende. | ||
Därefter följer äventyret "[[Det svarta guldet]]" (album 15). Äventyret "Det svarta guldet" har en utdragen och komplicerad tillkomsthistoria. Det började egentligen att publiceras som följetong närmast efter "Kung Ottokars spira", men publiceringen avbröts när Belgien ockuperades av Tyskland 1940 och återupptogs inte förrän efter kriget, varför dess ordning i kronologin formellt ligger efter "Solens tempel" men har en berättelse som mer liknar Tintins förkrigsäventyr. I "Det svarta guldet" arbetar Tintin bland annat som radiosignalist på ett fartyg, ett arbete som han möjligen tar för att som journalist kunna gå under-cover. | |||
Nästa äventyr är dubbelalbumet "Månen tur och retur" ([[Månen tur och retur (del 1)|del 1]] och [[Månen tur och retur (del 2)|del 2]], Tintinalbum nr 16 och 17), där Tintin och hans vänner åker till Månen. De är de första människorna som besöker Månen och Tintins del i uppdraget är framför allt att skriva om det, vilket han uttryckligen anges vara lämplig för eftersom han är journalist. | Nästa äventyr är dubbelalbumet "Månen tur och retur" ([[Månen tur och retur (del 1)|del 1]] och [[Månen tur och retur (del 2)|del 2]], Tintinalbum nr 16 och 17), där Tintin och hans vänner åker till Månen. De är de första människorna som besöker Månen och Tintins del i uppdraget är framför allt att skriva om det, vilket han uttryckligen anges vara lämplig för eftersom han är journalist. | ||
Nuvarande version från 27 september 2024 kl. 14.09
Tintin är huvudfiguren i serien med samma namn, skapad av belgaren Hergé.
Bakgrund
Tintin baserades till stor del på en av Hergés tidigare skapelser, nämligen scouten Totor – den oförskräckte ledaren för Lämmelpatrullen – som upplevde de mest fantastiska och fantasifulla äventyr. Totors äventyr publicerades mellan 1926 och 1929 i den belgiska månadstidningen Le Boy-scout Belge ("Den belgiske pojkscouten"). Tintin liknar rent av Totor till utseendet, bortsett från att Totor är klädd i scoutuniform.
Hergé var anställd som journalist på tidningen Le XXème Siècle ("Det 20:e seklet"), hade blivit tilldelad huvudansvaret för barnbilagan Le Petit Vingtième ("Lilla Tjugonde") och fick i uppdrag att göra en uppbygglig och äventyrlig serie där Belgien framställdes i positiv dager. Hergé ordnade detta genom att skicka huvudpersonen till olika platser runt om i världen, varför yrket som reporter var idealiskt och också var detsamma som Hergés eget, så han kunde bygga på viss egen erfarenhet. Tintin syns dock ytterst sällan faktiskt ägna sig åt journalistyrket genom att skriva någon artikel, se avsnittet om Tintin som journalist nedan. Tintins äventyr blev också något mer realistiska till sin natur än Totors, särskilt med tiden.
Namnet Tintin har figuren möjligen lånat från en tidigare belgisk tecknad figur, Tintin-Lutin, som förekom i en bilderbok av Benjamin Rabier och Fred Isly som publicerades 1898 och som också till utseendet kan sägas något likna Hergés figur. Hergé har emellertid själv sagt att han inte kände till denne figur när han skapade sin serie och såg likheterna först när en läsare påpekade dem för honom.[1][2] En annan förlaga skulle kunna vara "Tintin, le petit Parisien", äventyrsberättelser skrivna 1911-1913 av den franske författaren Marcel Priollet.
Enligt Benoît Peeters skall Hergé ha inspirerats av sin lillebror Paul Remi när han skapade Tintins utseende och maner, inklusive frisyren med den upprättstående hårtofsen fram.[3] I serien uppstår hårtofsen efter att Tintin rivstartar en bil i "Tintin i Sovjet", för att sedan stanna kvar.
Tintin som person
För att vara en huvudfigur i en serie ger Tintin ett relativt blekt intryck. Han är i serien världens mest kända journalist, men syns sällan bedriva något riktigt journalistiskt arbete. Han utmärker sig inte på något särskilt sätt och överskuggas allt som oftast av sina bifigurer. Själva namnet Tintin betyder något i still med "ingenting", "inget alls" eller "inte alls" på franska, fransmän säger ibland "tintin!" i stället för "rien du tout!" vilket betyder "ingenting alls!"[4] Hans ålder är obestämbar, även om han brukar anges vara "ung", han har inga egna drifter, och hans utseende är minst utpräglat av alla i hela serien. Tintins mest särskiljande utseendedetalj, hans upprättstående hårtofs, lade Hergé till för att läsaren skulle känna igen seriens huvudfigur.
Vid några tillfällen har Tintin använt alias eller blivit kallad för andra namn. I "Faraos cigarrer" kallas han exempelvis Beh-Behr av sergeant Ibn-Abu-Bekhr.
Kanske är det hans neutrala personlighet som gör Tintin till en utmärkt huvudkaraktär. Vem som helst kan identifiera sig med Tintin. Det är möjligen också en bidragande orsak till att serien kunde utvecklas i så många år utan att fastna. Tintin passar in lika väl i en sydamerikansk armé som i en månraket.
I övrigt uppfyller Tintin hjälterollen enligt alla arketypiska värden. Han är modig, listig, godhjärtad och omöjlig att besegra. Hans kunskaper och förmågor är bredare än de flestas, han är en utmärkt träsnidare, han kan flyga ett flygplan och han kan på en professionell nivå hantera en tvåvägsradio. Han är lojal mot sina vänner och redo att offra livet för en annan människa.
Om man läser alla äventyr med Tintin, kan man märka att hans personlighet förändras något med tiden, även om intresset för äventyr och att lösa gåtor kring brottslighet lever kvar. Man kan tänka sig att förändringarna åtminstone till dels beror på ändrade omständigheter under seriens gång – för det står klart att äventyren sker i en kronologisk ordning lika med deras publicering, eftersom det ofta förekommer hänvisningar till tidigare äventyr och figurer som Tintin har träffat tidigare återkommer.
I de första äventyren är Tintin en oförvägen äventyrare som inte drar sig för att utsätta sig för fara. Hans enda följeslagare är hans trogna foxterrier Milou. Hund och husse räddar livet på varandra flera gånger.
De första återkommande figurerna i serien är de två polisdetektiverna Dupond och Dupont. När de första gången har en roll i handlingen, i seriens fjärde avsnitt "Faraos cigarrer" (1932–1934), är de övertygade om att Tintin är en skurk och vill gripa honom, men de kommer i de följande äventyren i stället att betrakta Tintin som sin vän.
Först med kapten Haddocks debut i seriens 9:e avsnitt, "Krabban med guldklorna" (1940–1941), får Tintin emellertid en riktigt nära vän och återkommande följeslagare vid sidan om Milou. Serien och dess huvudfigur förändrar också karaktär vid denna tid, inte bara på grund av att Haddock introduceras, utan också för att yttre omständigheter (Belgien drogs med i andra världskriget och ockuperades av Tyskland) gjorde att Hergé inte längre kunde använda serien som en spegel av verklighetens skeenden utan behövde bli helt politiskt neutral. Tintin blev också som person lugnare, kanske mognare, och inte lika dristig till att utsätta sig för direkt fara längre. Så småningom, efter utflykten i det tjugonde äventyret, "Tintin i Tibet" (1958–1959), tycks Tintin rent av förlora intresset av att söka nya äventyr utan dras i seriens följande avsnitt mer in i dem av yttre omständigheter.
Tintin och hans hund Milou bor i en lägenhet på Labradorgatan 26 i Bryssel, men sedan kapten Haddock i "Rackham den rödes skatt" (1943) har förvärvat slottet Moulinsart tillbringar de väldigt mycket tid där.
Hergé brukade säga "Tintin, c'est moi" ("Tintin, det är jag").
Tintin som journalist
Tintins yrke som journalist innebär att äventyren i de tre första avsnitten av serien, "Tintin i Sovjet"; "Tintin i Kongo" och "Tintin i Amerika", uttryckligen handlar om att han är på reportageresa. Han påstås skriva för tidningen Le Petit Vingtième, vilket var barn- och ungdomstidningsbilagan som serien "Tintin" då publicerades i. Det är dock bara i "Tintin i Sovjet" han faktiskt ses skriva en artikel, i de följande syns han inte ens skriva några anteckningar.
I nästa album, "Faraos cigarrer", får läsaren inledningsvis veta att Tintin är på semester, men vad som händer i detta och det direkt därpå följande avsnittet "Blå lotus" liknar annars hans äventyr när han var på reportageresa i de tidigare avsnitten och kan i så fall lika gärna också tänkas leda till artiklar som han, kanske i efterhand, skriver för någon tidning.
I de sjätte och sjunde albumen, "Det sönderslagna örat" och "Den svarta ön", agerar Tintin mer som en privatspanare än som en journalist, och även om man kan tänka sig att han skulle kunna skriva reportage om sina upplevelser så är det inget som framgår och han tycks inte ha någon yrkesmässig kontakt med någon nyhetsredaktion. I album 8, "Kung Ottokars spira", tar han jobb som sekreterare åt forskaren Halambique, ett arbete som väl är hyggligt nära en journalists profession, men det tyder å andra sidan på att han vid tiden för detta äventyr inte är yrkesmässigt knuten till någon tidning eftersom det inte synes inkräkta på något befintligt arbete. I "Den mystiska stjärnan", seriens tionde avsnitt, är det i sin egenskap av journalist som han följer med den vetenskapliga expedition som skall leta efter meteoriten som har slagit ner i Norra ishavet, men det framgår inte om han arbetar för någon särskild redaktion, så det kan tänkas att han är frilansjournalist vid det här laget.
I de två dubbelalbumen "Enhörningens hemlighet"/"Rackham den Rödes skatt" (album 11 och 12) och "De sju kristallkulorna"/"Solens tempel" (13 och 14) verkar Tintin återigen vara en äventyrare utan uttryckligt journalistiskt uppdrag. Han och vännen kapten Haddock klarar sig ekonomiskt ändå, inte minst sedan de faktiskt lyckas lösa gåtan med Rackham den Rödes skatt och professor Kalkyl dessutom delar med sig av sina intäkter från sina uppfinningar, eftersom denne erkänner att Tintin och Haddock har givit honom möjligheten att utveckla dem. Efter dessa händelser förefaller såväl Tintin som Haddock ha blivit ekonomiskt oberoende.
Därefter följer äventyret "Det svarta guldet" (album 15). Äventyret "Det svarta guldet" har en utdragen och komplicerad tillkomsthistoria. Det började egentligen att publiceras som följetong närmast efter "Kung Ottokars spira", men publiceringen avbröts när Belgien ockuperades av Tyskland 1940 och återupptogs inte förrän efter kriget, varför dess ordning i kronologin formellt ligger efter "Solens tempel" men har en berättelse som mer liknar Tintins förkrigsäventyr. I "Det svarta guldet" arbetar Tintin bland annat som radiosignalist på ett fartyg, ett arbete som han möjligen tar för att som journalist kunna gå under-cover.
Nästa äventyr är dubbelalbumet "Månen tur och retur" (del 1 och del 2, Tintinalbum nr 16 och 17), där Tintin och hans vänner åker till Månen. De är de första människorna som besöker Månen och Tintins del i uppdraget är framför allt att skriva om det, vilket han uttryckligen anges vara lämplig för eftersom han är journalist.
I de följande albumen, "Det hemliga vapnet" (18), "Koks i lasten" (19) och "Tintin i Tibet" (20) råkar Tintin återigen ut för äventyr i andra länder där han inte uttryckligen agerar som journalist, även om man skulle kunna tänka sig att han tar erfarenheterna som grund för att i efterhand skriva någon form av reportage. Resan i "Tintin i Tibet" är uttryckligen en resa som Tintin och Haddock gör på eget initiativ och av privat skäl. Därefter följer "Castafiores juveler" (21), i vilket Tintin är gäst hos Haddock på slottet Moulinsart och äventyret mest går ut på dråpligheter i vardagen och hur man skall hantera objudna gäster, upptagna hantverkare och påträngande journalister (andra journalister än Tintin). I det följande äventyret, "Plan 714 till Sydney" (22), är Tintin, Haddock och Kalkyl på väg till Australien för att delta i en konferens där de skall berätta om sin månresa, något som alltså kan tänkas anknyta till det reportage om denna resa som Tintin skall ha skrivit. I seriens sista fullbordade äventyr, "Tintin hos gerillan" (23), är kontakten med journalistiken återigen mer lik den i "Castafiores juveler", nämligen att Tintin och Haddock mer får värja sig mot vad journalister påstår än att Tintin själv skulle vara den som ger läsare en bild av verkligheten, trots att den mest dramatiska händelsen i äventyret är en statskupp som de själva är med och planerar och genomför.
Källor
- ↑ Assouline, Pierre (2009) [1996]. Hergé, the Man Who Created Tintin. Charles Ruas (översättare från franska till engelska). Oxford and New York: Oxford University Press. ISBN 978-0-19-539759-8
- ↑ Farr, Michael (2007). Tintin & Co. London: John Murray Publishers Ltd. ISBN 978-1-4052-3264-7
- ↑ Peeters, Benoît (2012) [2002]. Hergé: Son of Tintin. Tina A. Kover (översättare från franska till engelska). Baltimore, Maryland: Johns Hopkins University Press. ISBN 978-1-4214-0454-7
- ↑ Expressio.fr/ Les expressions françaises décortiquées
