Skillnad mellan versioner av "Hergé"
MikkeX (diskussion | bidrag) |
E.G. (diskussion | bidrag) m (→Senare år) |
||
| (60 mellanliggande versioner av 12 användare visas inte) | |||
| Rad 1: | Rad 1: | ||
[[Kategori:Serieskapare]] | [[Kategori:Serieskapare]] | ||
[[Kategori:Belgiska serieskapare]] | [[Kategori:Belgiska serieskapare]] | ||
{{ | {{Faktaruta serieskapare | ||
[[Bild:Tintinfigurer.gif|right|frame|Figurgalleriet i "[[Tintin]]". © [[ | |namn = Hergé | ||
'''Hergé''' (egentligen '''Georges Remi''', 22 | |bild = | ||
|bildtext = | |||
|född = 1907-05-22 | |||
|födelseplats = [[Etterbeek]] | |||
|död = 1983-03-03 | |||
|dödsplats = [[Bryssel]] | |||
|fullständigt namn= Georges Prosper Remi | |||
|födelsenamn = | |||
|alias = Hergé | |||
|land = Belgien | |||
|språk = Franska | |||
|studio = [[Studios Hergé]] | |||
|verk = "[[Tintin]]" | |||
|verk1 = "[[Smecken och Sulan]]" | |||
|verk2 = "[[Johan, Lotta och Jocko]]" | |||
}} | |||
[[Bild:Tintinfigurer.gif|right|frame|Figurgalleriet i "[[Tintin]]". © [[Studios Hergé]].]] | |||
'''Hergé''' (egentligen '''Georges Remi''', 22 maj [[1907]]–3 mars [[1983]]), belgisk serieskapare och upphovsman till den klassiska äventyrsserien "[[Tintin]]". | |||
(Artistnamnet "Hergé" uttalas på franska lika som "R.G.", de omkastade initialerna från hans riktiga namn.) | (Artistnamnet "Hergé" uttalas på franska lika som "R.G.", de omkastade initialerna från hans riktiga namn.) | ||
| Rad 10: | Rad 31: | ||
==Historia== | ==Historia== | ||
Georges Prosper Remi föddes 1907 i Bryssel i Belgien. Han var son till Alexis Remi och Elisabeth, född Dufour. Fadern Alexis hade en tvillingbror, Léon. De två arbetade på samma herrskrädderi och lär ha haft för vana att avsluta varandras meningar, något som kan ha inspirerat till [[Dupontarna]]. Georges Remi hade en trygg medelklassuppväxt, och visade tidigt ett intresse för att rita. Han skulle senare ta några teckningslektioner på | Georges Prosper Remi föddes [[1907]] i [[Etterbeek]], en förstad till Bryssel i Belgien. Han var son till Alexis Remi och Elisabeth, född Dufour. Fadern Alexis hade en tvillingbror, Léon. De två arbetade på samma herrskrädderi och lär ha haft för vana att avsluta varandras meningar, något som kan ha inspirerat till [[Dupontarna]]. Georges Remi hade en trygg - men, enligt honom själv, ganska trist - medelklassuppväxt, och visade tidigt ett intresse för att rita. Han skulle senare ta några teckningslektioner på L'école Saint-Luc, och det var den enda konstutbildning som han fick. | ||
1920 började han på den katolska skolan collège Saint-Boniface, där lärarna var präster. Han gick med i skolans scoutkår och i skolans scouttidning, ''Jamais assez'' (sv. aldrig tillräckligt), publicerade han sina första bilder. 1923 började han att medverka i den nationella scouttidningen, ''Le Boy-Scout Belge'', och 1924 började han att signera sina bilder med pseudonymen Hergé. Namnet kommer från det franska uttalet av hans två initialer i bakvänd ordning, R G. | 1920 började han på den katolska skolan collège Saint-Boniface, där lärarna var präster. Han gick med i skolans scoutkår och i skolans scouttidning, ''Jamais assez'' (sv. aldrig tillräckligt), publicerade han sina första bilder. [[1923]] började han att medverka i den nationella scouttidningen, ''Le Boy-Scout Belge'', och [[1924]] började han att signera sina bilder med pseudonymen Hergé. Namnet kommer från det franska uttalet av hans två initialer i bakvänd ordning, R G. | ||
[[Bild:Totor.png|frame|[[Totor]] rider på en haj av [[Hergé]] © [[ | [[Bild:Totor.png|frame|[[Totor]] rider på en haj av [[Hergé]] © [[Studios Hergé]].]] | ||
===Tidig karriär=== | ===Tidig karriär=== | ||
Då han slutade skolan 1925 började han att arbeta på den belgiska katolska och konservativa dagstidningen ''Le XXe Siècle'' (sv. Det tjugonde århundradet). Redaktör för tidningen var Norbert Wallez | Då han slutade skolan [[1925]] började han att arbeta på den belgiska katolska och konservativa dagstidningen ''Le XXe Siècle'' (sv. Det tjugonde århundradet). Redaktör för tidningen var Norbert Wallez; en katolsk abbot som hade stor inverkan på den unge Hergé. | ||
1926 skapade Hergé scoutserien "[[Totor]]" för ''Le Boy-Scout Belge''. Hergé tecknade serien till juli 1929 då den avslutades (men den återupplivades av Eugène Van Nijverseel, bättre känd under pseudonymen [[Evany]] under några månader 1930). | [[1926]] skapade Hergé scoutserien "[[Totor]]" för ''Le Boy-Scout Belge''. Hergé tecknade serien till juli [[1929]] då den avslutades (men den återupplivades av Eugène Van Nijverseel, bättre känd under pseudonymen [[Evany]], under några månader [[1930]]). | ||
===Tintins födelse=== | ===Tintins födelse=== | ||
1928 startade Norbert Wallez en ungdomsbilaga till ''Le XXe Siècle'', ''[[Le Petit Vingtième]]'' (sv. den lilla tjugonde), och gjorde Hergé till dess redaktör. | [[1928]] startade Norbert Wallez en ungdomsbilaga till ''Le XXe Siècle'', ''[[Le Petit Vingtième]]'' (sv. den lilla tjugonde), och gjorde Hergé till dess redaktör. | ||
Han började med att teckna serien "[[Flup, Nénesse, Poussette et Cochonnet]]", som skrevs av en av medarbetarna på sportredaktionen. Hergé var inte nöjd med serien, och tyckte den kändes gammaldags. Wallez bad då Hergé att skapa en ny serie, med en ung katolsk reporter som dess hjälte, som skulle kämpa för den goda sakens skull världen över. En förebild för tidningens unga läsare. Detta blev Tintins födelse. | |||
Serien blev snabbt enormt populär, inte minst eftersom äventyren efter sin publicering i tidningen började samlas i [[seriealbum]]. 1930 började "Tintin" publiceras i Frankrike, varefter den internationella marknaden bara fortsatte att växa. Hergé kunde snart leva på inkomsterna från sitt serieskapande. | |||
"Tintin" var inte den enda serie han skapade under den här tiden. Humorserien "[[Smecken och Sulan]]" debuterade den 23 januari [[1930]] i ''Le Petit Vingtième'', och allt som allt blev det 310 episoder mellan 1930 och 1940. Serien riktade sig till en yngre publik än "Tintin". En annan barnserie var "[[Popol och Virginie]]" som gick som följetong i ''Le Petit Vingtième'' under [[1934]]. | |||
Hergé gjorde också ett par [[reklamserier]], "[[Dropsy]]" och "[[Den älskvärde Herr Mops]]", för olika företag. | |||
De första assistenterna till Hergé | De första assistenterna till Hergé anställdes, Evany och [[Paul Jamin]]. De assisterade Hergé i viss grad med "Tintin" och "Smecken och Sulan" och med annat illustrationsmaterial till ''Le Petit Vingtième''. | ||
1932 gifte sig Hergé med Germaine Kieckens, som var sekreterare till Norbert Wallez. | [[1932]] gifte sig Hergé med Germaine Kieckens, som var sekreterare till Norbert Wallez. | ||
===Utveckling=== | ===Utveckling=== | ||
Med femte Tintinäventyret | Med femte Tintinäventyret "[[Blå Lotus]]" (1934–35), började Hergé med den noggranna research och medvetenhet om detaljer som han skulle bli känd för. Då det hade påannonserats att Tintin i sitt nästa äventyr skulle besöka Kina hade en ung kines vid namn Tchang Tchong-Yen kontaktat Hergé och bett honom att överväga hur han skildrade folket och landet. Detta blev ett uppvaknande för Hergé, som blev medveten dels om hur fördomsfullt han skildrat minoriteter i de tidiga albumen, dels om vilken fantastisk kulturskatt Kina kunde bjuda på. Som tack för "väckarklockan" skapade han en figur vid namn [[Tchang]] i äventyret (en vän till Tintin som även dök upp i det långt senare gjorda albumet "[[Tintin i Tibet]]"). Högre grad av realism och noggrannare research medförde att "Tintin" blev alltmer av en renodlad äventyrsserie och de rena slapstickinslagen bantades ner (även om de aldrig försvann helt). | ||
[[Bild:Ah-herge.png|frame|[[Smecken och Sulan]] lyssnar på hur [[Adolf Hitler]] utnyttjar sin karisma i radio, av [[Hergé]]. © [[Studios Hergé]].]] | |||
Parallellt fortsatte arbetet med "Smecken och Sulan", liksom med Hergés nya skapelse: barnserien "[[Johan, Lotta och Jocko]]" som debuterade i ''[[Coeurs Vaillants]]'' 1936–37 för att därefter publiceras om i ''Le Petit Vingtième''. Hergé blev aldrig riktigt nöjd med serien (men han återupplivade den trots det på [[1950]]-talet med assistans av [[Jacques Martin]]). | |||
Tintins äventyr avlöste sedan varandra i en regelbunden takt, ett nytt startades ungefär var femtonde månad. Dessa fortsatte att publiceras i ''Petit Vingtième'' fram till andra världskriget och den tyska invasionen, då tidningen lades ned. Hergé hade varit mobiliserad i belgiska armén och hade följt med i reträtten till Frankrike, men återvände till Bryssel efter kapitulationen 1940, när kung Leopold III uppmanade folket att återgå till vardagslivet. Han fick snart möjlighet att publicera Tintin i dagstidningen ''[[Le Soir]]''. | |||
Under perioden som "Tintin" publicerades i ''Le Soir'', utvecklades serien, och kanske särskilt figurgalleriet, väldigt mycket. Samtidigt blev serierna mindre politiska (av nödvändighet i det tyskockuperade Belgien) och mer inriktade på rena underhållningsäventyr. Åren 1941 och 1942 sattes "Tintin" också upp som teater, manus till pjäserna "[[Le Mystère du diamant bleu]]" och ytterligare en pjäs skrevs av Hergé tillsammans med [[Jacques Van Melkebeke]]. Under kriget, [[1943]], träffade Hergé serieskaparen [[Edgar P. Jacobs]]. Jacobs skulle bli en frekvent medarbetare till Hergé. | |||
Dessvärre var ''Le Soir'' styrd av ockupationsmakten, vilket komprometterade Hergé i delar av motståndsrörelsens ögon, och efter befrielsen 1945 blev han arresterad som kollaboratör. Han räddades dock av motståndsmannen [[Raymond Leblanc]], som lyckades få honom rentvådd. | |||
===Serietidningen ''Tintin'' och Studios Hergé=== | ===Serietidningen ''Tintin'' och Studios Hergé=== | ||
1946 grundade Leblanc serietidningen ''[[Tintin (serietidning)|Tintin]]'', med Tintin som huvudserie. Albumproduktionen återupptogs också och Hergé tog tillfället i akt att teckna om flera av sina tidigare album i kortare format och modernare teckningsstil. (Det är dessa omtecknade versioner som vi framför allt känner till i Sverige). Nya äventyr fortsatte att komma ungefär vartannat år. Men under äventyr som "[[Det svarta guldet]]" (1948– | 1946 grundade Leblanc serietidningen ''[[Tintin (serietidning)|Tintin]]'', med "Tintin" som huvudserie. Albumproduktionen återupptogs också och Hergé tog tillfället i akt att teckna om flera av sina tidigare album i kortare format och modernare teckningsstil. (Det är dessa omtecknade versioner som vi framför allt känner till i Sverige). Mycket av det jobb som gjordes med dessa äldre serier stod Edgar P. Jacobs för. När Jacobs 1946 ville att han skulle stå med som medskapare till serierna, då han gjorde en stor del av jobbet, sa Hergé nej. Vilket ledde till att Edgar P. Jacobs slutade arbeta under Hergé och fortsatte med sin egen serie "[[Blake och Mortimer]]". Dock så fortsatte de att vara vänner, och Jacobs egna serier publicerades i ''Tintin''-tidningen. | ||
Nya äventyr fortsatte att komma ungefär vartannat år. Men under äventyr som "[[Det svarta guldet]]" ([[1948]]–[[1950]]) och "[[Månen tur och retur (del 1)|Månen tur och retur]]" ([[1950]]–[[1953]]) var Hergé tvungen att tillfälligt avbryta arbetet på grund av hälsoskäl, något som till slut ledde till att han grundade en tecknarstudio med folk som kunde assistera honom, [[Studios Hergé]]. | |||
I mitten av 1950-talet genomgick Hergé en livskris. Hans och Germaines äktenskap fungerade inte längre, och han inledde ett förhållande med [[Fanny Brodwell|Fanny Vlamynck]], som arbetade som färgläggare på Studio Hergé. Han hemsöktes av drömmar som fick honom att söka hjälp hos en psykoanalytiker, som rådde honom att sluta teckna. Lyckligtvis valde han att ignorera rådet, och bearbetade istället sina problem i serieform. Resultatet blev "[[Tintin i Tibet]]", som av många anses vara ett av de bästa Tintinalbumen. | |||
Fanny och Hergé flyttade ihop [[1960]], men den formella skilsmässan dröjde till [[1977]], då han gifte sig med Fanny. Hergé fortsatte dock att dricka te med Germaine varje lördag fram till sin död.<ref>Uppgift i texterna om personerna i "[[Les Aventures d'Hergé]]".</ref> | |||
===Senare år=== | ===Senare år=== | ||
Under 1970-talet påverkade en blodbristsjukdom hans arbetstempo. Idéerna kom inte lika snabbt som i hans ungdom och inte heller behövde han längre spotta ur sig alster för att försörja sig. | Under 1970-talet påverkade en blodbristsjukdom hans arbetstempo. Idéerna kom inte lika snabbt som i hans ungdom och inte heller behövde han längre spotta ur sig alster för att försörja sig. "[[Castafiores juveler]]" ([[1963]]), "[[Plan 714 till Sydney]]" ([[1968]]), och "[[Tintin hos gerillan]]" ([[1976]]) fick ta den tid de tog beroende på Hergés ork och arbetslust. | ||
Hergé gick bort 1983, 75 år gammal, mitt i arbetet med det som skulle | Hergé gick bort [[1983]], 75 år gammal, mitt i arbetet med det som skulle bli det sista Tintinalbumet, "[[Tintin et l'alph-art]]". Alla rättigheter till hans verk övergick till änkan Fanny (numera [[Fanny Rodwell]] efter omgifte), som bildade [[Fondation Hergé]] för att tillvarata dem efter att Studios Hergé lagts ned. För att hantera den kommersiella delen startade Fondation Hergé företaget [[Moulinsart (företag)|Moulinsart]]. [[2006]] bytte Fondation Hergé namn till Studios Hergé på grund av rättsliga skäl. Studios Hergé ägs och drivs i dag av Fanny och Nic Rodwell. | ||
Hergé hade bestämt att ingen annan skulle få fortsätta att teckna "Tintin" efter hans död, något man som man än så länge har respekterat, även om det då och då höjs röster för att återuppliva serien. | Hergé hade bestämt att ingen annan skulle få fortsätta att teckna "Tintin" efter hans död, något man som man än så länge har respekterat, även om det då och då höjs röster för att återuppliva serien. En roman har dock publicerats med tillstånd av de efterlevande, "[[Tintin i Nya Världen]]", som har ganska få likheter med Hergés Tintin. | ||
==Hergés stil== | ==Hergés stil== | ||
[[Bild:Tintin_4.JPG|frame|right|[[Klara linjen|Klar linjeföring]] av [[Hergé]]. © [[ | [[Bild:Tintin_4.JPG|frame|right|[[Klara linjen|Klar linjeföring]] av [[Hergé]]. © [[Studios Hergé]].]] | ||
Något som bidragit till seriens popularitet är Hergés rena och uttrycksfulla teckningsstil, kallad | Något som bidragit till seriens popularitet är Hergés rena och uttrycksfulla teckningsstil, kallad "[[klara linjen]]" (ligne claire), som har bildat skola på den europeiska seriemarknaden. Begreppet myntades av den nederländske serieskaparen [[Joost Swarte]] på 1970-talet, då Hergés stil fick en renässans bland franska och belgiska tecknare. | ||
Hergé själv tyckte att det var ett bra begrepp, men ville personligen att det skulle omfatta även berättandet, som i hans fall höll en lika klar linje. | Hergé själv tyckte att det var ett bra begrepp, men ville personligen att det skulle omfatta även berättandet, som i hans fall höll en lika klar linje.<ref>"Ett samtal med Hergé", ur [[Benôit Peeters]] "[[Hergé, boken om Tintin och hans skapare]]" s. 22. [[Carlsen/if]] [[1983]].</ref> | ||
Också när det gällde bildkomposition, rörelse och bildberättande är Hergé ansedd som en av de stora mästarna inom seriekonsten. Stilen har inte minst visat sig vara betydelsefull när det gäller läsarens identifikation med huvudpersonen (åtminstone är det en populär teori). | Också när det gällde bildkomposition, rörelse och bildberättande är Hergé ansedd som en av de stora mästarna inom seriekonsten. Stilen har inte minst visat sig vara betydelsefull när det gäller läsarens identifikation med huvudpersonen (åtminstone är det en populär teori). | ||
Hergé eftersträvade renhet, klarhet och stringens i både bild och berättelse, på en närmast extremt pedantisk nivå. Han brukade själv säga att han inte var en skicklig konstnär, och framhöll gärna [[André Franquin]] som en tecknare som överträffade honom själv. Hergé hävdade att det bara var två serierutor ur hela hans produktion som han var riktigt nöjd med – båda bilderna kan på ytan verka triviala, men har gemensamt det att de berättar mycket med enkla medel. Den ena var en bild med flyende beduiner ur "[[Krabban med guldklorna]]" där han lyckas skildra en sekvens i en enda bildruta genom att låta flera beduiner representera flera olika faser i ett förlopp (upptäckt–skrämsel–uppbrott–flykt). Den andra "lyckade" rutan kom från "[[Rackham den Rödes skatt]]" och visar hur Tintin och hans vänner landstiger med en jolle på en strand. Jollens och moderfartygets placering i bakgrunden visar kronologiskt det som har hänt tidigare, var de kommer ifrån och vart de är på väg, i en enda ögonblicksbild. | Hergé eftersträvade renhet, klarhet och stringens i både bild och berättelse, på en närmast extremt pedantisk nivå. Han brukade själv säga att han inte var en skicklig konstnär, och framhöll gärna [[André Franquin]] som en tecknare som överträffade honom själv. Hergé hävdade att det bara var två serierutor ur hela hans produktion som han var riktigt nöjd med – båda bilderna kan på ytan verka triviala, men har gemensamt det att de berättar mycket med enkla medel. Den ena var en bild med flyende beduiner ur "[[Krabban med guldklorna]]" där han lyckas skildra en sekvens i en enda bildruta genom att låta flera beduiner representera flera olika faser i ett förlopp (upptäckt–skrämsel–uppbrott–flykt). Den andra "lyckade" rutan kom från "[[Rackham den Rödes skatt]]" och visar hur Tintin och hans vänner landstiger med en jolle på en strand. Jollens och moderfartygets placering i bakgrunden visar kronologiskt det som har hänt tidigare, var de kommer ifrån och vart de är på väg, i en enda ögonblicksbild.<ref>Ljudintervju av [[Numa Sadoul]] i filmen "[[Tintin och jag]]" av [[Anders Østergaard]], Angel Films 2003.</ref> | ||
==Kontroverser== | ==Kontroverser== | ||
Hergés arbete för nazistkontrollerade tidningar i det ockuperade Belgien stämplade honom med ett rykte om nazistsympatier som aldrig riktigt släppte, och som återkommer med jämna mellanrum än idag. | De tidiga tintinserierna, som gjordes för den konservativa tidningen ''Le XXe Siècle'', har kritiserats för sina rasistiska och stereotypa inslag. Hergé tog senare aktivt avstånd från dessa och förklarade att det berodde på den felaktiga stereotypbild av världen utanför Europa han själv hade blivit matad med som barn (vilket i och för sig inte ursäktar de kritiserade porträtten av afrikaner i den senare "[[Koks i lasten]]"). Egentligen ville han aldrig att de tidiga albumen skulle återtryckas, men ändrade sig då stora delar av hans läsekrets önskade det. | ||
Hergés arbete för nazistkontrollerade tidningar i det ockuperade Belgien stämplade honom med ett rykte om nazistsympatier som aldrig riktigt släppte, och som återkommer med jämna mellanrum än idag. Var Hergé egentligen stod under kriget kan man bara spekulera i, men förutom det faktum att han inte explicit tog avstånd från sin arbetsgivare under ockupationen, finns det inte mycket som stöder anklagelserna. Så sent som 1939 tecknade han serien "[[Herr Bellum]]" som drev friskt med [[Hitler]] och dennes politik, men endast publicerades i fyra avsnitt innan den stoppades i samband med den belgiska mobiliseringen. | |||
Något som kan ha bidragit till att solka bilden av Hergé är att Norbert Wallez, den katolske chefredaktören för ''Le XXe Siècle'' och Hergés mentor, till en början öppet stödde Mussolini och fascismen. Wallez blev avskedad från ''Le XXe Siècle'' 1933, men under den tyska invasionen fick han åter arbeta med en tidning som stödde den belgiska fascistiska rörelsen Rexism. Efter krigsslutet blev han fälld som kollaboratör och fick avtjäna tre år i fängelse. | |||
Rexisternas ledare Léon Degrelle, som hade dömts till döden i Belgien för sin kollaboration med den tyska ockupationsmakten men klarat sig undan detta genom att gömma sig i det falangistiskt (fascistiskt) styrda Spanien, publicerade 1978 en bok kallad "Tintin, mon copain" (ung. "Tintin, min kamrat"), där han hävdade att han var Hergés inspiration till figuren Tintin. Degrelle blev dock inte känd förrän under 1930-talet, medan Tintin gjorde sin debut 1929, så kopplingen är inte självklar. | |||
==Se även== | |||
*[[Studios Hergé]] | |||
*[[Tintinologi]] | |||
*[[Generation Tintin]] | |||
==Externa länkar== | ==Externa länkar== | ||
| Rad 69: | Rad 112: | ||
*[http://www.tintinologist.org/ Tintinologist (fansajt)] | *[http://www.tintinologist.org/ Tintinologist (fansajt)] | ||
{{fotnoter}} | |||
{{Tintin}} | |||
{{Hergé}} | {{Hergé}} | ||
Nuvarande version från 7 januari 2023 kl. 01.17
| Hergé | |
| Född: | ∗ 1907-05-22 |
|---|---|
| Födelseplats: | Etterbeek |
| Död: | † 1983-03-03 (75 år) |
| Död, ort: | Bryssel |
| Fullständigt namn: | Georges Prosper Remi |
| Pseudonym(er): | Hergé |
| Land: |  Belgien |
| Språk: |  Franska |
| Studio(r): | Studios Hergé |
| Serier i urval | |
| "Tintin" | |
| "Smecken och Sulan" | |
| "Johan, Lotta och Jocko" | |
Hergé (egentligen Georges Remi, 22 maj 1907–3 mars 1983), belgisk serieskapare och upphovsman till den klassiska äventyrsserien "Tintin". (Artistnamnet "Hergé" uttalas på franska lika som "R.G.", de omkastade initialerna från hans riktiga namn.)
Skapade även en mängd andra serier under sin livstid, såsom "Totor", "Den älskvärde herr Mops", "Popol och Virginie", "Herr Bellum", "Dropsy", "Smecken och Sulan", samt "Johan, Lotta och Jocko".
Historia
Georges Prosper Remi föddes 1907 i Etterbeek, en förstad till Bryssel i Belgien. Han var son till Alexis Remi och Elisabeth, född Dufour. Fadern Alexis hade en tvillingbror, Léon. De två arbetade på samma herrskrädderi och lär ha haft för vana att avsluta varandras meningar, något som kan ha inspirerat till Dupontarna. Georges Remi hade en trygg - men, enligt honom själv, ganska trist - medelklassuppväxt, och visade tidigt ett intresse för att rita. Han skulle senare ta några teckningslektioner på L'école Saint-Luc, och det var den enda konstutbildning som han fick.
1920 började han på den katolska skolan collège Saint-Boniface, där lärarna var präster. Han gick med i skolans scoutkår och i skolans scouttidning, Jamais assez (sv. aldrig tillräckligt), publicerade han sina första bilder. 1923 började han att medverka i den nationella scouttidningen, Le Boy-Scout Belge, och 1924 började han att signera sina bilder med pseudonymen Hergé. Namnet kommer från det franska uttalet av hans två initialer i bakvänd ordning, R G.
Tidig karriär
Då han slutade skolan 1925 började han att arbeta på den belgiska katolska och konservativa dagstidningen Le XXe Siècle (sv. Det tjugonde århundradet). Redaktör för tidningen var Norbert Wallez; en katolsk abbot som hade stor inverkan på den unge Hergé.
1926 skapade Hergé scoutserien "Totor" för Le Boy-Scout Belge. Hergé tecknade serien till juli 1929 då den avslutades (men den återupplivades av Eugène Van Nijverseel, bättre känd under pseudonymen Evany, under några månader 1930).
Tintins födelse
1928 startade Norbert Wallez en ungdomsbilaga till Le XXe Siècle, Le Petit Vingtième (sv. den lilla tjugonde), och gjorde Hergé till dess redaktör.
Han började med att teckna serien "Flup, Nénesse, Poussette et Cochonnet", som skrevs av en av medarbetarna på sportredaktionen. Hergé var inte nöjd med serien, och tyckte den kändes gammaldags. Wallez bad då Hergé att skapa en ny serie, med en ung katolsk reporter som dess hjälte, som skulle kämpa för den goda sakens skull världen över. En förebild för tidningens unga läsare. Detta blev Tintins födelse.
Serien blev snabbt enormt populär, inte minst eftersom äventyren efter sin publicering i tidningen började samlas i seriealbum. 1930 började "Tintin" publiceras i Frankrike, varefter den internationella marknaden bara fortsatte att växa. Hergé kunde snart leva på inkomsterna från sitt serieskapande.
"Tintin" var inte den enda serie han skapade under den här tiden. Humorserien "Smecken och Sulan" debuterade den 23 januari 1930 i Le Petit Vingtième, och allt som allt blev det 310 episoder mellan 1930 och 1940. Serien riktade sig till en yngre publik än "Tintin". En annan barnserie var "Popol och Virginie" som gick som följetong i Le Petit Vingtième under 1934. Hergé gjorde också ett par reklamserier, "Dropsy" och "Den älskvärde Herr Mops", för olika företag.
De första assistenterna till Hergé anställdes, Evany och Paul Jamin. De assisterade Hergé i viss grad med "Tintin" och "Smecken och Sulan" och med annat illustrationsmaterial till Le Petit Vingtième.
1932 gifte sig Hergé med Germaine Kieckens, som var sekreterare till Norbert Wallez.
Utveckling
Med femte Tintinäventyret "Blå Lotus" (1934–35), började Hergé med den noggranna research och medvetenhet om detaljer som han skulle bli känd för. Då det hade påannonserats att Tintin i sitt nästa äventyr skulle besöka Kina hade en ung kines vid namn Tchang Tchong-Yen kontaktat Hergé och bett honom att överväga hur han skildrade folket och landet. Detta blev ett uppvaknande för Hergé, som blev medveten dels om hur fördomsfullt han skildrat minoriteter i de tidiga albumen, dels om vilken fantastisk kulturskatt Kina kunde bjuda på. Som tack för "väckarklockan" skapade han en figur vid namn Tchang i äventyret (en vän till Tintin som även dök upp i det långt senare gjorda albumet "Tintin i Tibet"). Högre grad av realism och noggrannare research medförde att "Tintin" blev alltmer av en renodlad äventyrsserie och de rena slapstickinslagen bantades ner (även om de aldrig försvann helt).
Parallellt fortsatte arbetet med "Smecken och Sulan", liksom med Hergés nya skapelse: barnserien "Johan, Lotta och Jocko" som debuterade i Coeurs Vaillants 1936–37 för att därefter publiceras om i Le Petit Vingtième. Hergé blev aldrig riktigt nöjd med serien (men han återupplivade den trots det på 1950-talet med assistans av Jacques Martin).
Tintins äventyr avlöste sedan varandra i en regelbunden takt, ett nytt startades ungefär var femtonde månad. Dessa fortsatte att publiceras i Petit Vingtième fram till andra världskriget och den tyska invasionen, då tidningen lades ned. Hergé hade varit mobiliserad i belgiska armén och hade följt med i reträtten till Frankrike, men återvände till Bryssel efter kapitulationen 1940, när kung Leopold III uppmanade folket att återgå till vardagslivet. Han fick snart möjlighet att publicera Tintin i dagstidningen Le Soir.
Under perioden som "Tintin" publicerades i Le Soir, utvecklades serien, och kanske särskilt figurgalleriet, väldigt mycket. Samtidigt blev serierna mindre politiska (av nödvändighet i det tyskockuperade Belgien) och mer inriktade på rena underhållningsäventyr. Åren 1941 och 1942 sattes "Tintin" också upp som teater, manus till pjäserna "Le Mystère du diamant bleu" och ytterligare en pjäs skrevs av Hergé tillsammans med Jacques Van Melkebeke. Under kriget, 1943, träffade Hergé serieskaparen Edgar P. Jacobs. Jacobs skulle bli en frekvent medarbetare till Hergé.
Dessvärre var Le Soir styrd av ockupationsmakten, vilket komprometterade Hergé i delar av motståndsrörelsens ögon, och efter befrielsen 1945 blev han arresterad som kollaboratör. Han räddades dock av motståndsmannen Raymond Leblanc, som lyckades få honom rentvådd.
Serietidningen Tintin och Studios Hergé
1946 grundade Leblanc serietidningen Tintin, med "Tintin" som huvudserie. Albumproduktionen återupptogs också och Hergé tog tillfället i akt att teckna om flera av sina tidigare album i kortare format och modernare teckningsstil. (Det är dessa omtecknade versioner som vi framför allt känner till i Sverige). Mycket av det jobb som gjordes med dessa äldre serier stod Edgar P. Jacobs för. När Jacobs 1946 ville att han skulle stå med som medskapare till serierna, då han gjorde en stor del av jobbet, sa Hergé nej. Vilket ledde till att Edgar P. Jacobs slutade arbeta under Hergé och fortsatte med sin egen serie "Blake och Mortimer". Dock så fortsatte de att vara vänner, och Jacobs egna serier publicerades i Tintin-tidningen.
Nya äventyr fortsatte att komma ungefär vartannat år. Men under äventyr som "Det svarta guldet" (1948–1950) och "Månen tur och retur" (1950–1953) var Hergé tvungen att tillfälligt avbryta arbetet på grund av hälsoskäl, något som till slut ledde till att han grundade en tecknarstudio med folk som kunde assistera honom, Studios Hergé.
I mitten av 1950-talet genomgick Hergé en livskris. Hans och Germaines äktenskap fungerade inte längre, och han inledde ett förhållande med Fanny Vlamynck, som arbetade som färgläggare på Studio Hergé. Han hemsöktes av drömmar som fick honom att söka hjälp hos en psykoanalytiker, som rådde honom att sluta teckna. Lyckligtvis valde han att ignorera rådet, och bearbetade istället sina problem i serieform. Resultatet blev "Tintin i Tibet", som av många anses vara ett av de bästa Tintinalbumen.
Fanny och Hergé flyttade ihop 1960, men den formella skilsmässan dröjde till 1977, då han gifte sig med Fanny. Hergé fortsatte dock att dricka te med Germaine varje lördag fram till sin död.[1]
Senare år
Under 1970-talet påverkade en blodbristsjukdom hans arbetstempo. Idéerna kom inte lika snabbt som i hans ungdom och inte heller behövde han längre spotta ur sig alster för att försörja sig. "Castafiores juveler" (1963), "Plan 714 till Sydney" (1968), och "Tintin hos gerillan" (1976) fick ta den tid de tog beroende på Hergés ork och arbetslust.
Hergé gick bort 1983, 75 år gammal, mitt i arbetet med det som skulle bli det sista Tintinalbumet, "Tintin et l'alph-art". Alla rättigheter till hans verk övergick till änkan Fanny (numera Fanny Rodwell efter omgifte), som bildade Fondation Hergé för att tillvarata dem efter att Studios Hergé lagts ned. För att hantera den kommersiella delen startade Fondation Hergé företaget Moulinsart. 2006 bytte Fondation Hergé namn till Studios Hergé på grund av rättsliga skäl. Studios Hergé ägs och drivs i dag av Fanny och Nic Rodwell.
Hergé hade bestämt att ingen annan skulle få fortsätta att teckna "Tintin" efter hans död, något man som man än så länge har respekterat, även om det då och då höjs röster för att återuppliva serien. En roman har dock publicerats med tillstånd av de efterlevande, "Tintin i Nya Världen", som har ganska få likheter med Hergés Tintin.
Hergés stil
Något som bidragit till seriens popularitet är Hergés rena och uttrycksfulla teckningsstil, kallad "klara linjen" (ligne claire), som har bildat skola på den europeiska seriemarknaden. Begreppet myntades av den nederländske serieskaparen Joost Swarte på 1970-talet, då Hergés stil fick en renässans bland franska och belgiska tecknare.
Hergé själv tyckte att det var ett bra begrepp, men ville personligen att det skulle omfatta även berättandet, som i hans fall höll en lika klar linje.[2]
Också när det gällde bildkomposition, rörelse och bildberättande är Hergé ansedd som en av de stora mästarna inom seriekonsten. Stilen har inte minst visat sig vara betydelsefull när det gäller läsarens identifikation med huvudpersonen (åtminstone är det en populär teori).
Hergé eftersträvade renhet, klarhet och stringens i både bild och berättelse, på en närmast extremt pedantisk nivå. Han brukade själv säga att han inte var en skicklig konstnär, och framhöll gärna André Franquin som en tecknare som överträffade honom själv. Hergé hävdade att det bara var två serierutor ur hela hans produktion som han var riktigt nöjd med – båda bilderna kan på ytan verka triviala, men har gemensamt det att de berättar mycket med enkla medel. Den ena var en bild med flyende beduiner ur "Krabban med guldklorna" där han lyckas skildra en sekvens i en enda bildruta genom att låta flera beduiner representera flera olika faser i ett förlopp (upptäckt–skrämsel–uppbrott–flykt). Den andra "lyckade" rutan kom från "Rackham den Rödes skatt" och visar hur Tintin och hans vänner landstiger med en jolle på en strand. Jollens och moderfartygets placering i bakgrunden visar kronologiskt det som har hänt tidigare, var de kommer ifrån och vart de är på väg, i en enda ögonblicksbild.[3]
Kontroverser
De tidiga tintinserierna, som gjordes för den konservativa tidningen Le XXe Siècle, har kritiserats för sina rasistiska och stereotypa inslag. Hergé tog senare aktivt avstånd från dessa och förklarade att det berodde på den felaktiga stereotypbild av världen utanför Europa han själv hade blivit matad med som barn (vilket i och för sig inte ursäktar de kritiserade porträtten av afrikaner i den senare "Koks i lasten"). Egentligen ville han aldrig att de tidiga albumen skulle återtryckas, men ändrade sig då stora delar av hans läsekrets önskade det.
Hergés arbete för nazistkontrollerade tidningar i det ockuperade Belgien stämplade honom med ett rykte om nazistsympatier som aldrig riktigt släppte, och som återkommer med jämna mellanrum än idag. Var Hergé egentligen stod under kriget kan man bara spekulera i, men förutom det faktum att han inte explicit tog avstånd från sin arbetsgivare under ockupationen, finns det inte mycket som stöder anklagelserna. Så sent som 1939 tecknade han serien "Herr Bellum" som drev friskt med Hitler och dennes politik, men endast publicerades i fyra avsnitt innan den stoppades i samband med den belgiska mobiliseringen.
Något som kan ha bidragit till att solka bilden av Hergé är att Norbert Wallez, den katolske chefredaktören för Le XXe Siècle och Hergés mentor, till en början öppet stödde Mussolini och fascismen. Wallez blev avskedad från Le XXe Siècle 1933, men under den tyska invasionen fick han åter arbeta med en tidning som stödde den belgiska fascistiska rörelsen Rexism. Efter krigsslutet blev han fälld som kollaboratör och fick avtjäna tre år i fängelse.
Rexisternas ledare Léon Degrelle, som hade dömts till döden i Belgien för sin kollaboration med den tyska ockupationsmakten men klarat sig undan detta genom att gömma sig i det falangistiskt (fascistiskt) styrda Spanien, publicerade 1978 en bok kallad "Tintin, mon copain" (ung. "Tintin, min kamrat"), där han hävdade att han var Hergés inspiration till figuren Tintin. Degrelle blev dock inte känd förrän under 1930-talet, medan Tintin gjorde sin debut 1929, så kopplingen är inte självklar.
Se även
Externa länkar
- Tintin.com (officiell webbplats på åtskilliga språk)
- Tintin – en hjälte med hjärta och hjärna (fansajt) Svensk Tintinsida av översättaren Björn Wahlberg
- Tintinologist (fansajt)
Fotnoter
- ↑ Uppgift i texterna om personerna i "Les Aventures d'Hergé".
- ↑ "Ett samtal med Hergé", ur Benôit Peeters "Hergé, boken om Tintin och hans skapare" s. 22. Carlsen/if 1983.
- ↑ Ljudintervju av Numa Sadoul i filmen "Tintin och jag" av Anders Østergaard, Angel Films 2003.
