Disneyserier från Danmark

Från Seriewikin
(Omdirigerad från Danska Disneyserier)
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Den danska licensproduktionen av Disneyserier inleddes 1962 av dåvarande Gutenberghus. Idag (2020) går förlaget under namnet Egmont och dess serieproduktion, som vuxit till att bli en av världens mest omfångsrika källor till disneyserier, skapas av en omfattande internationell skara kreatörer. Sedan 1970-talet har denna produktion utgjort stommen för Kalle Anka & C:o och dess systerpublikationer. Produktionen sprang ur den tradition som etablerades av de amerikanska serietidningarna, och de stilbildande föregångstecknarna var Vicar för "Kalle Anka" och Tello för "Musse Pigg". Bland övriga inflytelserika tecknare finns namn som Daniel Branca och Cèsar Ferioli. Efter att länge varit en utpräglad studioproduktion tillkom på 1990-talet också mer profilerade serieskapare; främst Don Rosa ("Farbror Joakims liv"), men även Marco Rota ("Kalle Vildand") och far och son William och Noel Van Horn. Under 2000-talet har bland andra norska Arild Midthun och finska Kari Korhonen blivit uppskattade.

Betydande redaktörer inkluderar pionjärerna Knut Dokker och Carsten Jacobsen på sextio- respektive sjuttiotalet, och deras efterföljare Lars Bergström, Stefan Printz-Påhlson och Byron Erickson.

Danskproducerade serier känns igen genom att deras seriekod börjar med ett D.

Historik

1960-talet: Första steg

Vid 1960-talets början hade danska Anders And & Co., liksom systertidningarna Kalle Anka & C:o i Sverige, Donald Duck & Co i Norge, Aku Ankka i Finland, och Micky Maus i Västtyskland, en stabil veckolig utgivning. Det huvudsakliga materialet hämtades från de amerikanska Disneytidningarna, som dock utkom mer sällan, och i hopp att råda bot på den potentiella materialbristen inleddes under ledning av Anders And-redaktören Knut Dokker en egenproduktion vars första alster publicerades 1962. Samma år började dock Walt Disney Studios själva att producera serier genom sitt så kallade "Overseas Comics Program", i syfte att förse de europeiska och sydamerikanska seriemarknaderna med ytterligare disneyserier, vilket resulterade i att pressen på den danska licensproduktionen minskade.

Det danska initiativet fortlevde dock i begränsad omfattning under hela 1960-talet, och för teckningarna svarade Nils Rydahl, en illustratör som hade skapat disneyomslag och annat material för Gutenberghus sedan mitten av 1950-talet. Författarna av denna tidigaste produktion är huvudsakligen okända, men bland andra bidrog Knut Dokker. Serierna var relativt enkla "Kalle Anka"-avsnitt, med Knattarna, farbror Joakim, Kajsa, Farmor Anka, Alexander Lukas, Oppfinnar-Jocke, Mårten Gås och Björnligan i birollerna.

Vid decenniets slut började ytterligare tecknare anlitas, främst svensken Einar Lagerwall och danskarna Hans Højdorf och Adrian Sørensen. Lagerwall och Højdorf lämnade verksamheten efter ett par år, men Sørensen var verksam sjuttiotalet ut. Nu breddades produktionen till att också inkludera serier med "Musse Pigg" och "Lilla Vargen".

1970-talets början: Etablering

1970 gick Knut Dokker i pension, och redaktörskapet övertogs av Carsten Jacobsen, som redan dessförinnan hade haft en central position i produktionen. Fram till Jacobsens pensionering 1981 växte produktionen till att bli en världsomspännande verksamhet.

Ett par år in på 1970-talet började Gutenberghus anlita de spanska tecknarstudiorna Studio Recreo och Selecciones Ilustradas, vilket framförallt innebar rekrytering av tre tecknare som skulle bli stilbildande för produktionen: Antoni Gil-Bao, Josep Tello Gonzalez, och Vicar, vilka samtliga debuterade under ett halvårs tid, 1971-1972.

Vicar blev med sin Carl Barks-inspirerade stil den huvudsakliga tecknaren för de centrala ankserierna med Kalle Anka och farbror Joakim i huvudrollerna, och den Paul Murry-inspirerade Tello axlade huvudansvaret för "Musse Pigg", som även började produceras i längre äventyr, uppdelade på 2-3 nummer. "Lilla Vargen" tecknades inledningsvis av Jorge Ginés innan denne lämnade Disneyserierna och ersattes av Gil-Bao, som, jämte flera Kalle- och Joakim-serier, dessutom tecknade separata serier om "Madame Mim", "Moby Duck", "Björnligan", och "Oppfinnar-Jocke". Härutöver tilldelades Adrian Sørensen huvudansvaret för "Piff och Puff", "Lille Hiawatha", "Bror Kanin", "Ludde" och "Farmor Anka" Utöver dessa serier producerades dessutom vid sjuttiotalets mitt en handfull korta avsnitt av "Lilla tråget", tecknat av Gil-Bao, och "Bongo", "Bambi", och "Dumbo", tecknade av Adrian Sørensen. Även den danske animatören Anders Sørensen bidrog vid 1970-talets mitt, främst med "Långben"-serier.

Manusen under sjuttiotalets första hälft skrevs huvudsakligen av danskbaserade manusförfattare som Anne-Marie Dester, Jørgen Jensen, Vilhelm Joost, Lise-Lotte Larsen, Eva Marion Pedersen, och kanadenskfödde Jim Kenner, men även svenskarna Bengt-Åke Håkansson och Jan Roswall, och de norska bröderna Tor och Terje Bomann-Larsen, bidrog.

Det sena 1970-talet: Höjda ambitioner

1976 anlitades Lars Bergström som manusförfattare, och påföljande år blev han dessutom manusredaktör. Tillsammans med Stefan Printz-Påhlson (författare 1978, manusredaktör 1979) höjde Bergström ribban för produktionen i allmänhet och ankserierna i synnerhet, och satte Barks historier som riktmärke. Ankorna började dyka upp i längre äventyrsbetonade fortsättningsserier – ett format som tidigare varit vigt för "Musse Pigg"; Barks-skapelser som Magica de Hex (som dessförinnan bara hade gjort sporadiska framträdanden, huvudsakligen som Madame Mims sidekick) och Guld-Ivar Flinthjärta återintroducerades som Joakims antagonister; och mer obskyra Barks-figurer som Glittriga Gullan och Sten Krävenberg gjorde enstaka framträdanden.

Genom Jim Kenner, som även arbetade för brittiska IPC, fick Gutenberghus möjlighet att komma i kontakt med brittiska manusförfattare, och förlaget tog fram en manusguide för att presentera seriernas förutsättningar, miljöer, och figurgalleri.[1] Här presenteras "Kalle Anka", (inklusive bifigurerna Knattarna, grannen Olsson, Alexander Lukas, Kajsa, och Kicki, Pippi och Titti; farbror Joakim med fröken Näbblund, Magica de Hex, Guld-Ivar Flinthjärta och Björnligan (med individuella personligheter att användas i de serier där de är huvudpersoner); Farmor Anka med Mårten Gås och Jack och Gus; Oppfinnar-Jocke med Medhjälparen, Newton och Emil Örn; och Moby Duck med Blunder och Tumle), och "Musse Pigg" (inklusive Långben och aliaset Stål-Långben, kommissarie Karlsson, Mimmi, Teddi och Freddi, Gilbert, Klarabella och Klasse, men utan Pluto och skurkar som Svarte Petter och Spökplumpen, vilka likväl utgjorde en integrerad del av serierna vid denna tid), samt "Madame Mim", "Piff och Puff", "Lilla Vargen", "Bror Kanin", "Ludde", och "Lille Hiawatha" med respektive series bifigurer.

Resultatet av den brittiska satsningen blev att en mindre våg av engelskspråkiga serieskapare tillkom under det sena 1970-talet. Flera av dessa fortfor att utgöra navet i produktionenen ända in på 1990-talet: Tom Anderson, Dave Angus, Donne Avenell, Bob Bartholomew, George Beal, Brian Claxton, Albert Cosser, Paul Halas, Joel Katz, Les Lilley, Jack Sutter, Robin Taylor med flera. Också danske Werner Wejp Olsen blev ett produktivt tillskott under denna tid. Carsten Jacobsen kontaktade även Carl Barks med en förfrågan om nya manus; Barks svarade med ett par synopser som därefter förblev liggande fram till mitten av 1980-talet då de resulterade i två tiosidorshistorier ("Hemligheten med ett långt liv" och "Nästan på pricken!") med manus av Tom Anderson och teckningar av Vicar.

Bland de sista manusförfattarna att tillkomma innan Jacobsens pensionering fanns en handfull rekryter hämtade från tv:s sitcom-serier: de tre författarparen Alan Simpson & Ray Galton (bland annat kända för den brittiska förlagan till svenska "Albert och Herbert"), Brian Cooke & John Mortimer (upphovsmännen till förlagan för "En fyra för tre") och Mike Sharland & Philippe Le Bars, samt Gail Renard och Colin Bostock Smith. Av dessa fortsatte Sharland, Le Bars, och Renard ända in på 1990-talet.

Vid slutet av 1970-talet tillkom också ett flertal nya tecknare, huvudsakligen från Studio Recreo, men också genom Bardon Art. Bland de många tecknare som debuterade under dessa år och i många fall var aktiva ända in på 2000-talet märks framför allt Kalle-tecknarna Daniel Branca, Santiago Scalabroni Ceballos, José Colomer Fonts, Beatriz Bolster, och Oscar Fernández; Musse-tecknarna José Ferrér (som i allt väsentligt enbart tecknade korta serier på 1-3 sidor) och Antoni Bancells Pujadas; Miquel Pujol och José Mascaró som började med att teckna Musse- och Långben-serier men sedermera kom att övergå till ankorna; samt Julio Antonio Ramos Poquí som framför allt avlastade Gil-Bao på "Lilla Vargen", men även tecknade korta "Långben"-serier och övertog huvudansvaret för "Ludde", "Bror Kanin", "Piff och Puff" och "Hiawatha".

1980-talet: Stabilitet

Under ledning av Lars Bergström och Stefan Printz-Påhlson präglades 1980-talet av stabilitet. De serieskapare som hade rekryterats under sjuttiotalet hade hittat formen, och en handfull nya produktiva manusförfattare etablerades, bland annat britterna John Antrobus, Chic Jacob, Neville Jason och Patsy Trench, svenskarna Peter Härdfeldt och Unn Printz-Påhlson, samt dansken Thomas Michelsen och amerikanerna Michael Begovich och Rick Marschall.

Även tecknarsidan förstärktes med flera namn, varav många anlitades genom Comicup Studio eller Tello Art och flertalet förblev aktiva ända in i 2000-talet: Marçal Abella Bresco, Ignasi Calvet Estéban, Juan Torres Perez, José Maria Millet Lopez, och José Cardona Blasi, vilka huvudsakligen tecknat ankor; Miguel Fernandez Martinez, Xavier Vives Mateu och Joaquín Cañizares Sanchez, som huvudsakligen tecknat möss; Tino Santanach Hernandez och Cèsar Ferioli Pelaez, som tecknat såväl ankor som möss; Maria José Sánchez Núñez, som inledningsvis huvudsakligen tecknade "Björnligan"; Jordi Sanchis, som anlitades för den 1981 påbörjade produktion av "Nalle Puh"; samt Jorge David Redo och Fernando Güell, som båda tecknat ett flertal av produktionens figurer.

Efter att ha rönt framgång med "Nalle Puh" gjordes flera mindre långlivade serier baserade på animationer: "Wuzzlarna" (1986), "Bumbibjörnarna" (1986), "Mästerdetektiven Basil Mus" (1987) och "Oliver och gänget" (1989). Den 1988 inledda "DuckTales"-produktionen, inledningsvis med Millet som huvudtecknare, och den 1989 inledda "Totally Minnie" fick dock bättre gehör och fortfor att produceras under större delen av 1990-talet.

1982 påbörjades också produktionen av serier i "pocketformat" för publicering i Kalle Ankas Pocket och dess systerpublikationer, och under åttiotalets senare hälft fanns även en mindre produktion av serier i traditionellt europeiskt albumformat (ca 40 sidor långa), vilken huvudsakligen resulterade i sviten "Kalle Anka och tidsmaskinen", ett par "Basil Mus"-album, samt de officiella serieadaptionerna av de animerade Disneyfilmerna "Oliver och gänget" och "Den lilla sjöjungfrun".

1990-talet: Nya tider

1992 bytte Gutenberghus namn till Egmont, men nittiotalet inleddes i mångt och mycket i samma hjulspår som tidigare decennier, med ytterligare författare från de brittiska öarna; främst Flor Collins, skådespelaren John Kane, Charlie Martin, och – något senare – Christopher Spencer. Även ytterligare skandinaviska författare tillkom: Gorm Transgaard, Per-Erik Hedman och Kari Korhonen (som under 2000-talet även kom att bli en uppskattad tecknare). Tecknarsidan fick tillökning med nya förmågor via bland annat Comicup (Francisco Rodriguez Peinado, Maximino Tortajada Aguilar, Angel Rodriguez, José Ramón Bernado, Daniel Pérez, José Ismael Escandell Mengual, Pedro Alférez Canos, José Maria Manrique och Carla Regalado Teixido) och Daniel Brancas studio (José Massaroli och Wanda Gattino). Härutöver tillkom Flemming Andersen och Massimo Fecchi, två tecknare specialicerade på "Italienskliknande" pocketserier, och de i Italien redan etablerade Giorgio Cavazzano och Fabrizio Petrossi började teckna direkt för Egmont.

Decenniets mest uppmärksammade rekryteringar blev dock en handfull kreatörer som, till skillnad från Egmonts övriga serieskapare, tecknade efter egna manus. Mest uppmärksamhet rönte amerikanen Don Rosa med den tolvdelade sviten "Farbror Joakims liv", men även italienaren Marco Rota, som hade gjort ett par inhopp i den danska produktionen redan under åttiotalet, samt amerikanen William Van Horn och dennes son Noel Van Horn rönte framgång. Samtliga dessa fyra, varav de tre första tecknade ankserier, och den sistnämda huvudsakligen Musse-serier, hade personliga stilar såväl gällande teckningar, manus, bifigurer, och miljöer, vilket bidrog till att deras serier stod ut på ett sätt som övriga Egmonts produktion inte gjorde.

1991 rekryterades förläggaren, redaktören, manusförfattaren, och ankisten Byron Erickson från det amerikanska förlaget Gladstone Comics. Erickson blev snabbt en inflytande person på förlaget – bland annat Don Rosa har vid upprepade tillfället intygat betydelsen av hans redaktionella stöd – och han följdes under mitten av nittiotalet av en mängd amerikanska manusförfattare, varav många blev centrala under de kommande årtiondena: Dave Rawson, Bob Langhans, Pat & Carol McGreal, Janet & Michael T. Gilbert, Don Markstein, Sarah Kinney, Stefan Petrucha, David Gerstein, Pat & Shelly Block, Laura & Mark Shaw, Rob Klein och Terry LaBan. 1994 publicerade Egmont Carl Barks första serie på tjugo år: "En historisk häst i hästväg", med teckningar av William Van Horn. Utöver de många amerikanska nytillskotten tillkom även en handfull danska författare – främst Lars Jensen, men också Andreas Pihl, Hanne Guldberg Mikkelsen och duon Lasse Bo Andersen & Lars Jakobsen.

"Musse Pigg"-serien hade vid nittiotalets början kommit att gå allt mer på tomgång, och i ett försök att variera seriens tematik introducerades transportfirman Zoom Transport som gav Musse och Långben nya skäl att resa jorden runt tillsammans. Under de nytillkomna amerikanska författarna försvann dock Zoom till förmån för andra grepp. Byron Erickson, som var en uttalad beundrare av Floyd Gottfredson, lät – främst tillsammans med Gerstein, Markstein, och paret McGreal – Musse återgå till att bli den unga fantasifulla äventyrare han varit under 1930-talets guldålder. Dessutom inleddes en produktion av längre serier i pocketformat: "Musses mysterier", en detektivserie med Bob Langhans som huvudförfattare. I "Musses mysterier", som producerades i ett par års tid och gav upphov till drygt femtio långa avsnitt på uppåt hundra sidor vardera, är det återkommande figurgalleriet minimalt – utöver Musse själv är det endast Mimmi, kommissarie Karlsson, och Spökplumpen som har återkommande roller. I båda dessa fall fick Musses klädsel utgöra tydliga signaler; i "Musses mysterier" ikläddes han en trenchcoat som förde tankarna till Hollywoods hårdkokta filmdetektiver, och i de Gottfredson-inspirerade äventyren återfick han sina klassiska röda kortbyxor.

César Ferioli blev huvudtecknare för de Gottfredsoninspirerade serierna, som nu kom att utgöra fokus för Musse-produktionen. Nu återintroducerades flera sedan länge bortglömda figurer som kompisen Berra, rivalen Gotthold Edelrott, kommissarie Karlssons närmaste man Klovén, Svarte Petters kumpaner Snorre Snabel och Fusky, professor Benmjöl, Eta Beta, och de galna vetenskapsmännen Ecks, Dublex och Triplex.

Efter att i decennier i allt väsentligt ha använt sig av figurgalleriet från de amerikanska serietidningarna (i enlighet med sjuttiotalets manusguide), började under nittiotalet nya återkommande figurer dyka upp. I Musse-serierna tillkom den Olsson-liknande rivalen Bosse Brutal (Muscles McGurk, debuterade 1994), professor Benmjöls ärkekonkurrent professor Vaggstaff (professor Wagstaff, 1994), dinosaurieranchägaren Jack Jordnöt (Buck Calhoun, 1994), vetenskapsmannen och uppfinnaren Kosmo Terbius (Doc Static, 1995), den onde uppfinnaren Pontus Pinal (Dexter Dingus, 1998), cirkusdirektören P.T. Lurum (P. T. Cheatum, 1998), storviltsjägaren kapten Humbug (Colonel Philcher, 1998), och sagovärlden Shamborias hjältar Essum och Lorac (Yeckim & Lorac, 1998). Kalle-serierna fick tillskott av stenåldersprinsessan Umpa (Princess Oona, 1995), Knattarnas hemlöse kompis Folke Fiskmås (Sonny Seagull, 1996) och dennes ständige antagonist, tågvakten Valter Spårlund (Mr. Phelps, 1996), den girige utomjordingen Tachyon Svisch (Tachyon Farflung, 1997), miljardärskan Velma van der Vrek (Velma Vanderduck, 1999), och Knattarnas kompisar i datorklubben IT-laget (The I-Team, 1999). I William Van Horns serier introducerades Kalles otrevlige antagonist Stinko Lusrygg (Woimly Filcher (1993), och Joakims halvbror och familjens svarta får, Slöfus McFjäs (Rumpus McFowl, 1994), medan Don Rosa, vid sidan om figurgalleriet i "Farbror Joakims liv", också skapade den franske mästertjuven Armand Lutin (Arpin Lusene, 1998), och Marco Rota väckte liv i Kalles för den italienska marknaden skapade förfader Kalle Vildand (Andold Wild Duck, 1994).

I mitten av årtiondet introducerades också "Deckargåtan", ensidesserier som utmanar läsarna att genom ledtrådar hjälpa Musse eller någon annan av figurerna i mus- eller ank-serierna att lösa kriminalgåtor. Ursprungliga huvudkreatörer för dessa serier var Werner Wejp Olsen och Santanach.

Produktionen vid sidan av mus- och ankserier hade dock länge varit dalande: "Ludde" hade lagts ned redan på åttiotalet, och vid millennieskiftet var även "Lilla Vargen" (mot slutet huvudsakligen tecknad av bl.a. David, Millet och Xavi), "Nalle Puh" (fortfarande med huvudtecknaren Jordi Sanchis), "Bror Kanin" (under sina sista år uteslutande tecknad av David) och "Piff och Puff" (också tecknad av David) avslutade. "Madame Mim" (tecknad av Millet) och "Hiawatha" (tecknad av David) fortlevde några år in på 2000-talet innan även dessa serier gick i graven. Härutöver producerades under nittiotalet en stor mängd i Sverige opublicerade avsnitt av "Den lilla sjöjungfrun" (huvudsakligen skrivna av Jack Sutter och tecknade av Santanach och Xavi), samt flera "Lejonkungen"-avsnitt (främst tecknad av Oscar Martin) publicerade på svenska i barntidningen Mina djurvänner. Dessutom skapades ett par serier baserade på tv-serierna "Darkwing Duck" och "Räddningspatrullen".

För att fira det nya årtusendet publicerades den nio kapitel långa seriesviten "De mystiska kristallkulorna" med manus av paret McGreal och tecknandet uppdelat mellan Vicar, Ferioli, Santanach och Rodriguez Peinado. Den avslutande delen, som utspelar sig under millennieskiftesnatten, utmärker sig som den första Egmont-serie där såväl ank- som mus-seriernas hjältar och skurkar figurerar sida vid sida.

2000-talet: Ett nytt millennium

Sedan millennieskiftet har fokus för produktionen i allt väsentligt legat på ank- och mus-serier, såväl i serietidningsformat – huvudsakligen producerade för Kalle Anka & C:o och dess internationella systertidningar – och pocketformat – för Kalle Ankas Pocket och dess motsvarheter. Det främsta undantagen har varit korta serier baserade på figurerna från långfilmer som Lejonkungen, Djungelboken, Björnbröder, Pongo och 101 dalmatinerna med flera, producerade för Mina djurvänner och dess europeiska systertidningar och skrivna huvudsakligen av Per-Erik Hedman. Härutöver producerades även en mindre mängd nya Nalle Puh-serier (huvudsakligen tecknade av Fernando Güell), och under åren 2007-2008 pågick en kortvarig men relativt rik produktion av serier baserade på den animerade tv-serien Kim Possible (varav några nådde Sverige genom tidningen Disney special).

Nytillskott på författarfronten under det nya årtusendets första decennium kom huvudsakligen från de nordiska länderna: danskarna Peter Snejbjerg, Sune Troelstrup och Maya Åstrup; svensken Jens Hansegård; samt norrmännen Terje Nordberg och Olaf Moriarty Solstrand. Härutöver bidrog även den i sitt hemland redan mycket produktive fransmannen François Corteggiani.

Bland tecknarna tillkom framförallt norrmannen Arild Midthun, samt de i sina hemländer redan etablerade Disney-tolkarna Andrea Ferraris från Italien, Daan Jippes från Nederländerna, och Carlos Mota från Brasilien.

2000-talet kom att innebära flera större serieprojekt. Det mest omfattande kom att bli den år 2001 påbörjade och den fortfarande (2020) pågående sviten "Tämjandet av Näsvisa Troll", skapad av Lars Jensen och Flemming Andersson. Här etablerades kusin Knase som en fast figur även i Egmont-serierna, genom att han tillsammans med Kalle antar rollen som spökjägare. Totalt har över 30 avsnitt på vardera omkring 30 sidor publicerats, och serien utmärker sig bland annat genom att låta mer eller mindre obskyra disneyseriefigurer dyka upp i biroller och cameoframträdanden.

År 2000 publicerades det första avsnittet av Kari Korhonens "Kalle Ankas barndom". Konceptet hade etablerats av italienska serieskapare ett par år tidigare, och Korhonens version inkluderar såväl figurer hämtade från de italienska serierna som egna nyskapelser, och följer Kalles uppväxtår på Farmor Ankas gård. Produktionen fortgår ännu (2020).

2003 sammanförde paret McGreal ännu en gång Kalle och Musse och deras vänner i den andliga uppföljare till "De mystiska kristallkulorna", den av Ferioli tecknade och nio avsnitt långa sviten "Myternas ö". Därefter följde dels ytterligare enskilda serier som låter Kalle och Musse dela på rampljuset, och dels en trio avsnitt som utspelar sig under parets tidiga ungdom och följer deras äventyr på resande fot runt om i världen.

2003 publicerades också Byron Ericksons och Giorgio Cavazzanos tolv kapitel långa fantasysaga "I drakriddarnas värld", som följer Kalle, Joakim, och Knattarna på äventyr bland drakar, riddare, och magiker. Andra mer omfattande sviter inkluderar den sex avsnitt långa "Kalle Ankas Formel 1" (2002) av Per-Erik Hedman och Flemming Andersen, den likaledes sex avsnitt långa "Kalle Anka på fotbolls-VM" (2006) av Paul Halas och Vicar, och den sju avsnitt långa "Farbror Joakims skattjakt genom Europa" (2007) av Hedman, Wanda Gattino och Carlos Mota.

I december månad under åren 2006–2009 publicerades Egmont-producerade strippserier med Kalle Anka som följetonger i norsk dagspress. Dessa fyra serier, skapade av den helnorska duon Tormod Løkling & Arild Midthun, har inte publicerats utanför Norge i strippformat – men de tre första utgavs i samlad form i Kalle Anka & C:o.

"Deckargåtan" fick en ny huvudtecknare i Miguel Fernandez Martinez, som idag (2020) har tecknat över 800 avsnitt av serien, många efter eget manus. Dessutom anlitades, utöver produktionens ordinarie kreatörer, även Wiktor Ericsson och Mette Hald specifikt som "Deckargåtan"-författare, och enskilda avsnitt tilläts sträcka ut sig över upp till sex sidor.

Bland de nya återkommande bifigurer som debuterade i mus-serierna under årtiondet utmärker sig främst Teddi & Freddis fotbollsklubb BK Blåbären (Riverside Rovers, 2000); Musses syster och tvillingarnas på svenska icke namngivna mor (Felicity Fieldmouse, 2000); den hetsige robotkonstruktören Pär Primat (Sam Simian, 2000); Musses asiatiska vänninna Lotusblomman (Lotus Blossom, 2003); samt den entusiastiske arkeologen professor Prillingsson (Sirius McChance, 2006), som flankerar Musse i flera avsnitt av "Deckargåtan".

I ankserierna debuterade Joakims nya antagonist, förklädnadsexperten O.M. Växling (Sly K. Switcheroo, 2002), och grannen Olssons brorson Olve (Junior Jones, 2006). På de redaktionella sidorna figurerade dessutom den oförskämde Svinesson frekvent, och undantagsvis syntes han även i serierna. Utöver detta fick ett antal äldre figurer återkommande roller i Lars Jensen serier: främst utmärker sig Dunstan von Anka (ursprungligen en engångsfigur skapad för Egmont på 1980-talet), Bell Anka (från den amerikanska oversees-produktionen), professor Leoful (från de italienska serierna), Brevis och Teofrid Gnölén (från de amerikanska serierna), och Barks engångsfigurer Sten Krävenberg och Snorke Anka.

Utöver de nyproducerade serierna publicerade Egmont 2002-2007 Daan Jippes nytecknade versioner av de Barks-manus som under 1960- och 1970-talen tecknats av andra, mindre profilerade, tecknare (Jippes hade dock inlett detta projekt redan 1992, då han fortfarande var anlitad av den nederländska produktionen). Därefter har Jippes fortsatt att teckna ytterligare serier utifrån Barks efterlämnade manusidéer. 2004-2005 presenterade man dessutom tre tidigare opublicerade Musse-serier av Paul Murry.

2010-talet

Stub.png Den här artikeln är bara påbörjad, en så kallad stubbe. Hjälp Seriewikin växa genom att fylla i mer! 

Fotnoter