Fransk-belgiska serier

Från Seriewikin
(Omdirigerad från Fransk)
Hoppa till navigeringHoppa till sök
Exempel på några av de serier som under åren kommit från Frankrike och Belgien: Lucky Luke, Buck Danny, Iznogoud, (oklart, se diskussionssidan), Bécassine, Blake och Mortimer, Achille Talon, Smurf, Gaston, Asterix, Tintin och Milou, Prémolaire, Spirou.
Från omslaget till "Histoire de la Bande Dessinee en France et en Belgique"
© Glénat

Fransk-belgiska serier är en serieterm som används för de franskspråkiga serier som utges i Frankrike och Belgien, samt även i viss mån för franskspråkiga serier från exempelvis franskspråkiga Schweiz. Den fransk-belgiska seriemarknaden är en enhetlig marknad baserad på språket, där nationella gränser i princip suddats ut.

Den fransk-belgiska seriemarknaden har även haft en väldigt stor påverkan på seriemediet internationellt, framför allt inom Europa, men i viss mån även för andra kultursfärer som exempelvis Nord- och Sydamerika, Afrika med flera. Exempel på sådana influenser är populära stilar som Ligne claire och Marcinelle-skolan, samt det klassiska albumformatet.

I flamländska Belgien finns det även en tradition av nederländskspråkiga (flamländska) serier, men bortsett från Finn och Fiffi har de sällan haft särskilt stora internationella framgångar. Till skillnad från korsbefruktningen mellan den vallonska (franskspråkiga) och franska seriescenen, har utbytet mellan den flamländska och nederländska seriescenen varit högst måttligt.

Historik

Klar linjeföring av Hergé. © Studios Hergé.

Under 1800-talet var skämtteckningstraditionen stark, och även i det franskspråkiga Europa tog tecknare upp stilen, ibland även med berättelser på flera rutor. Dessa serier hade vanligtvis dialog och förklarande text placerad under rutorna, istället för pratbubblor som är vanliga idag. Dessa var korta humoristiska berättelser som sällan var längre än en sida långa. Bland franskspråkiga tecknare kan nämnas Gustave Doré, André Gill, Nadar, Christophe och Caran d'Ache, där den sistnämnda specialiserade sig på pantomimserier. Caran d'Ache hade en vision om att teckna en längre pantomimserie enbart genom sekventiellt berättande, "Maestro", om ett underbarn till pianist – en ambitiös satsning som han inte hann fullfölja innan han dog.

Under de första årtiondena på 1900-talet publicerades serier i dagstidningar samt vecko- och månadstidningar som fortsättnings- eller skämtserier. Runt den här tiden uppstod populära franska serier som "Bécassine" och "Les Pieds Nickelés". På 1920-talet började Alain Saint-Ogan försörja sig som serietecknare och skapade den populära serien "Zig et Puce" 1925. Saint-Ogan var en av de första franskspråkiga tecknarna som till fullo tog till sig tekniker som populariserats i USA, såsom pratbubblor.

Den första riktigt stora fransk-belgiska (och för all del även europeiska) serieskaparen var Hergé med sin serie "Tintin". "Tintin" började som en följetong i den belgiska katolska och konservativa dagstidningen Le XXe Siècles ungdomsbilaga, Petit Vingtième, med start den 10 januari 1929. Efter en kortvarig sejour med scoutserien "Totor" 1926–1929 ville Hergé satsa på en humoristisk äventyrsserie för en större publik. Resultatet blev äventyret "Tintin i Sovjet", där journalisten Tintin och hans trogna hund Milou infiltrerar Sovjetunionen för att som journalist skildra det kommunistiska samhället. Serien blev snabbt enormt populär och började samlas i seriealbum. 1930 började "Tintin" publiceras i Frankrike, varefter den internationella marknaden bara fortsatte att växa.

Den fransk-belgiska serietraditionen tog fart på allvar när andra världskriget gjorde att man inte längre kunde importera amerikanska serier till Europa.

Efter andra världskriget startades den inflytelserika tidningen Tintin, vars framgångar även influerade den något äldre tidningen Spirou, båda med en blandning av kortare humorserier och längre fortsättningsserier.

Litteraturvetaren och seriekännaren Horst Schröder har analyserat det fransk-belgiska seriefenomenet.[1]

"Till den efterföljande serieutvecklingen bidrog säkert två produktionsvillkor som skilde den franska seriemarknaden från den i USA. För det första ägde serieskaparna sina serier själva, och hade alltså en helt annan kontroll över skapandet än sina kolleger i USA. För det andra producerades serier i oftast högklassigt färgtryck med upp till åtta sidplanscher i seriemagasin, för att sedan oftast tryckas upp som album, alltså nästan en bok. Produktionen var mindre pressad än i USA, och figurerna blev inte lika lätt utslitna som i långserierna. Dessutom lärde sig serieskaparna att tänka i större berättelseenheter med mer nyanserat persongalleri och handling. Det mest avgörande för den senare serieexplosionen tror jag dock paradoxalt nog var censurlagen från 1949, som nästan totalströp serieimporten från USA. Eftersom man ville ha serier ändå, fick man lov att producera dem själv. Den fransk-belgiska barnserietraditionen blev visserligen lite väl enahanda efter ett tag, men i gengäld kunde flera generationer serieskapare – som annars kanske aldrig hade fått chansen – lägga en nationell grund, utifrån vilken man senare på nytt kunde möta USA:s serier och kunna tillgodogöra sig dem på sina egna villkor."

— Horst Schröder

Pratbubblekrok.gif

Stil

Marsupilami och Spirou tecknade av Franquin enligt Marcinelle-skolan. © Dupuis/Franquin.

Länge var fransk-belgiska serier främst kända för komiska äventyr. En av pionjärerna inom denna stil var Alain Saint-Ogan. Han påverkade de flesta av Frankrikes och Belgiens serietecknare. Tintins skapare Hergé påverkades tydligt av Saint-Ogan, men också av den amerikanske tecknaren George McManus. Hergés linjeföring kom att bilda skola och har i efterhand kallats ligne claire (klara linjen), vilket blev något av en husstil för tidningen Tintin. Typiskt för stilen är till exempel rena och tunna, ofta jämntjocka och sammanhållna men få linjer, ett bortskalande av all överflödig bildinformation, få eller inga skuggor och inga skrafferingar, samt lättlästa bild- och sidlayouter som främst är till för att framhäva historien.

En konkurrerande stil, som grundlades under 40-talet då Jijé var mentor för tecknarna Franquin, Morris och Will – som alla tecknade för tidningen Spirou – var Marcinelle-skolan, som baserade sig på drivna tuschlinjer och ett effektivt uttryck av rörelse.

Mellan 1940- och 1970-talet var dessa två veckovis utkommande tidningar i ständig konkurrens, med hundratals nya serier som producerades under årens lopp, och ett befästande av teckningsstilar som fick mängder av efterföljare.

I en intervju av Sture Hegerfors med André Franquin och Peyo säger Franquin:[2]

"Belgien – och även Frankrike – fick igång en egen storproduktion av serier under andra världskriget, när importen från USA stryptes. Våra föredömen blev Walt Disney och vår egen Hergé. Om du tittar närmare på nästan alla våra serier, kan du se vad jag menar. Vi tog rundheten, vänligheten, från Disney och kompositionen – de detaljerade, mer eller mindre realistiska bakgrunderna – från Hergé".

— André Franquin

Pratbubblekrok.gif

Peyo fortsätter:

"Tecknarna i Belgien och Frankrike har alltid påverkat varandra något alldeles oerhört. Det var t ex Morris som uppfann de speciella hästarna, du vet, och Franquin som skapade de enkla karikerade ansiktena – allt detta som du nu för tiden hittar i minst ett tjog fransk-belgiska serier. Titta på alla mina serier, titta på "Asterix" och "Oumpah-Pah" av Goscinny och Uderzo!"

— Peyo

Pratbubblekrok.gif

Serieskaparen Tardi har fortsatt i denna stil, med karikerade figurer och realistiska miljöer, även när han gör helt realistiska serier.

Det finns även realistiskt tecknade serier i Frankrike och Belgien. Under 1940-talet var det i vissa fall licenstecknade amerikanska serier som "Stålmannen" och "Blixt Gordon", och i andra fall serier som bar tydliga drag av amerikanska äventyrsserier. Inte förrän efter andra världskrigets slut kom det fram realistiskt tecknade serier med en utpräglad fransk-belgisk karaktär; äventyrsserien "Blake och Mortimer" och den historiska serien "Alix" är exempel från fyrtiotalet, westernserien "Jerry Spring" är ett exempel från femtiotalet medan science fiction-serien "Barbarella" är ett exempel från sextiotalet. Det var vanligt att en och samma tecknare tecknade både serier i komisk stil och serier i realistisk stil. Två som behärskade detta särskilt bra var Jijé och Uderzo.

Fransk-belgiska serier följde länge samma sidolayout, tre eller fyra strippar per sida, det var först i och med 60-talets konstserier, framför allt från Eric Losfelds förlag Le Terrain Vague, som sidokompositionerna blev friare och mer uppbrutna. [3] När tecknaren Derib skapade sin serie "Buddy Longway" tog han till sig detta friare sätt att lägga upp sidorna. Även tecknaren Jean-Claude Mézières ("Linda & Valentin") med flera har experimenterat med sidolayouten.

Dessa stilars arv syns, på 2000-talet, fortfarande tydligt på seriemarknaden, men marknaden visar ändå upp en stor stilbredd. Flera tecknare inom den så kallade "nya vågen" tecknar i en ledig och expressiv stil, och det finns också tecknare som inspirerats av moderna amerikanska serier och manga.

Serietidningar

Fransk-belgiska serier har traditionellt publicerats första gången som följetonger i serietidningar. Dessa tidningar har vanligtvis haft ett större format än tidningar i Europa och USA, närmare A4 i storlek. Exempel på sådana tidningar är Spirou, Tintin och Pilote. Före serietidningarnas tid publicerades serierna i dags- och veckopress, ibland i särskilda illustrerade tidningsbilagor; Le Petit Vingtième var en sådan bilaga där "Tintin" och andra av Hergés serier först trycktes. Numera är det vanligt att serier publiceras i album direkt.

Förlag

Casterman, Dargaud, Dupuis, Lombard och Glénat är exempel på förlag som ger, eller har gett ut, serier både i Frankrike och Belgien.

Fransk-belgiska serier i Sverige

Omslag till det första albumet utgivet av Albumförlaget: "Det tredje testamentet – del 1. Markus eller Lejonet vaknar". © 2008 upphovsmännen/Albumförlaget

"Tintin", "Spirou" och "Lucky Luke" publicerades redan kring slutet av 1940-talet och början av 1950-talet, i olika svenska tidningar. Ett försök att införa albumformatet gjordes 1960–62 med fyra Tintin-album. Två försök har gjorts med den speciella fransk-belgiska följetongspubliceringen i serietidning; Banggg och Champion. Dessa tidningar fick lägga ner efter bara några få nummer, svenska läsare var för ovana vid detta sätt att läsa flera serier parallellt med bara några enstaka sidor i taget. Många fransk-belgiska serier publicerades som biserier i olika serietidningar vars huvudserier hade annat ursprung. Tre sådana tidningar var/är Fantomen, Seriemagasinet och Pilot.

Det stora genombrottet för fransk-belgiska serier kom med albumutgivning på 1970-talet. I Thud nr 4/1973 (Thud 22) anar skribenterna att något är på gång och man gjorde ett helt nummer där man presenterade "Serier i Frankrike och Belgien" och man skrev särskilda artiklar om "Tintin", "Spirou" (som då fortfarande kallades "Spirre"), "Asterix" och "Lucky Luke". Sex år senare delade Carlsen Comics ut presentationsboken "En bok om Carlsen Comics" som gratisreklam, en skrift som i stort sett enbart handlar om serier från Frankrike och Belgien. Då hade även så kallade serier för vuxna börjat publiceras, till exempel "Adeles extraordinära äventyr" och "Corto Maltese".

Albumutgivningen fortsatte att vara stor en bit in på 1980-talet, men planade därefter ut. Epix publicerade en hel del mer alternativa serier mellan 1984 och 1992, innan utgivningen i stort sett stannade av på grund av ekonomiska problem. Under 1990-talet var det enbart de säkra försäljningsframgångarna, som "Asterix", som publicerades. Några försök gjordes med nyare serier, till exempel "Billy the Cat" som kom i två album på svenska. Sedan albumutgivningen minskat har man ändå fortsatt att publicera fransk-belgiska serier i serietidningar som Fantomen, Agent X9 och Smurfarna. År 2008 börjar Albumförlaget publicera fransk-belgiska serier för äldre eller vuxna läsare, bland annat Bouncer. Några danska förlag påbörjar utgivning på svenska. Först ut är Faraos Cigarer 2009 med Inkalen. Sedan fick de sällskap av Cobolt förlag och Mooz. Även några mindre svenska förlag lade in högre växlar runt 2010. 2015 är antalet titlar översatta från det fransktalande området återigen nästan på samma nivåer som under början av 1990-talet, även om upplagorna är mycket mindre.

Serieskapare (urval)

Serier (urval)

"Öhh.. bor Ni hos Era föräldrar?" Ur "Adèles extraordinära äventyr" av Jacques Tardi. © Casterman.

Terminologi

Inom den franskspråkiga seriemarknaden används flera termer, som kan vara bra att känna till.

  • Hebdo(madaire): Varje vecka, används för veckotidningar, från kyrkolatinets hebdomarius, från grekiska hebdomas (εβδομάς, vecka).
  • Hors série: Material med populära figurer som inte är en del av den reguljära albumserien.
  • Inédit: Material som inte samlats i album, kan vara enstaka serier, skisser etcetera.
  • Intégrale: Samlingsalbum av tidigare utgivna album, ofta 3-4 album som bildar till exempel en komplett utgivning eller story arc.
  • Mensuel: Månatlig, används för månadsutgivna tidningar.
  • One-Shot: Används i huvudsak för enstaka album, utan direkt koppling till någon längre albumserie.
  • Tome: Band, album i albumserie.

Se även

Fotnoter

  1. ↑ "Att skapa en seriekultur", ss. 73-76 i boken "Framtiden i serierutor" av Horst Schröder.
  2. ↑ "...och alla tecknar de likadant", artikel av Sture Hegerfors i Thud nr 22/1973.
  3. ↑ "Att skapa en seriekultur", ss. 73-76 i boken "Framtiden i serierutor" av Horst Schröder.
Hämtad från "https://seriewikin.serieframjandet.se/index.php?title=Fransk-belgiska_serier&oldid=243955"