Hergé
 Den här artikeln är utsedd till månadens samarbete. Hjälp till att utveckla och komplettera artikeln före månadens slut. |
Hergé (egentligen Georges Remi, 22/5 1907–3/3 1983), belgisk serieskapare och upphovsman till den klassiska äventyrsserien "Tintin". (Artistnamnet "Hergé" uttalas på franska lika som "R.G.", de omkastade initialerna från hans riktiga namn.)
Skapade även en mängd andra serier under sin livstid, såsom "Totor", "Den älskvärde herr Mops", "Popol och Virginie", "Herr Bellum", "Dropsy", "Smecken och Sulan", samt "Johan, Lotta och Jocko".
Historia
Georges Prosper Remi föddes 1907 i Bryssel i Belgien. Han var son till Alexis Remi och Elisabeth, född Dufour. Fadern Alexis hade en tvillingbror, Léon. De två arbetade på samma herrskrädderi och lär ha haft för vana att avsluta varandras meningar, något som kan ha inspirerat till Dupontarna. Georges Remi hade en trygg medelklassuppväxt, och visade tidigt ett intresse för att rita. Han skulle senare ta några teckningslektioner på L'école Saint-Luc, och det var den enda konstutbildning som han fick.
1920 började han på den katolska skolan collège Saint-Boniface, där lärarna var präster. Han gick med i skolans scoutkår och i skolans scouttidning, Jamais assez (sv. aldrig tillräckligt), publicerade han sina första bilder. 1923 började han att medverka i den nationella scouttidningen, Le Boy-Scout Belge, och 1924 började han att signera sina bilder med pseudonymen Hergé. Namnet kommer från det franska uttalet av hans två initialer i bakvänd ordning, R G.
Tidig karriär
Då han slutade skolan 1925 började han att arbeta på den belgiska katolska och konservativa dagstidningen Le XXe Siècle (sv. Det tjugonde århundradet). Redaktör för tidningen var Norbert Wallez. En katolsk abbot som hade stor inverkan på den unge Hergé.
1926 skapade Hergé scoutserien "Totor" för Le Boy-Scout Belge. Hergé tecknade serien till juli 1929 då den avslutades (men den återupplivades av Eugène Van Nijverseel, bättre känd under pseudonymen Evany under några månader 1930).
Tintins födelse
1928 startade Norbert Wallez en ungdomsbilaga till Le XXe Siècle, Le Petit Vingtième (sv. den lilla tjugonde), och gjorde Hergé till dess redaktör.
Han började med att teckna serien "Flup, Nénesse, Poussette et Cochonnet", som skrevs av en av medarbetarna på sportredaktionen. Hergé var inte nöjd med serien, och tyckte den kändes gammaldags. Wallez bad då Hergé att skapa en ny serie, med ung katolsk reporter som dess hjälte, som skulle kämpa för den goda sakens skull världen över. En förebild för tidningens unga läsare. Detta blev Tintins födelse.
Serien blev snabbt enormt populär, inte minst eftersom äventyren efter sin publicering i tidningen började samlas i seriealbum. 1930 började "Tintin" publiceras i Frankrike, varefter den internationella marknaden bara fortsatte att växa. Hergé kunde snart leva på inkomsterna från sitt serieskapande.
De första assistenterna till Hergé anstäldes, Evany och Paul Jamin. De assisterade Hergé i viss grad med Tintin och Smecken och Sulan (som Hergé skapade för tidningen 1930), och med annat material till Le Petit Vingtième.
1932 gifte sig Hergé med Germaine Kieckens, som var sekreterare till Norbert Wallez.
Utveckling
Med femte Tintinäventyret ”Blå Lotus” (1934–35), började Hergé med den noggranna research och medvetenhet om detaljer som han skulle bli känd för. Då det hade påannonserats att Tintin i sitt nästa äventyr skulle besöka Kina hade en ung kines vid namn Tchang Tchong-Yen kontaktat Hergé och bett honom att överväga hur han skildrade folket och landet. Detta blev ett uppvaknande för Hergé, som blev medveten dels om hur fördomsfullt han skildrat minoriteter i de tidiga albumen, dels om vilken fantastisk kulturskatt Kina kunde bjuda på. Som tack för ”väckarklockan” skapade han en figur vid namn Tchang i äventyret (en vän till Tintin som även dök upp i det långt senare albumet ”Tintin i Tibet”). Högre grad av realism och noggrannare research medförde att ”Tintin” blev alltmer av en renodlad äventyrsserie och de rena slapstickinslagen bantades ner (även om de aldrig försvann helt).
Tintins äventyr avlöste sedan varandra i en regelbunden takt, ett nytt startades ungefär var femtonde månad. Dessa fortsatte att publiceras i Petit Vingtième fram till Andra världskriget och den tyska invasionen, då tidningen lades ned. Hergé hade varit mobiliserad i belgiska armén och hade följt med i reträtten till Frankrike, men återvände till Bryssel efter kapitulationen 1940, när kung Leopold III uppmanade folket att återgå till vardagslivet. Han fick snart möjlighet att publicera Tintin i dagstidningen Le Soir. Dessvärre var Le Soir ägd av ockupationsmakten, vilket komprometterade Hergé i motståndsrörelsens ögon, och efter krigsslutet blev han arresterad som kollaboratör. Han räddades dock av motståndsmannen Raymond Leblanc, som lyckades få honom rentvådd.
Serietidningen Tintin och Studios Hergé
1946 grundade Leblanc serietidningen Tintin, med Tintin som huvudserie. Albumproduktionen återupptogs också och Hergé tog tillfället i akt att teckna om flera av sina tidigare album i kortare format och modernare teckningsstil. (Det är dessa omtecknade versioner som vi framför allt känner till i Sverige). Nya äventyr fortsatte att komma ungefär vartannat år. Men under äventyr som "Det svarta guldet" (1948–50) och "Månen tur och retur" (1950–53) var Hergé tvungen att tillfälligt avbryta arbetet på grund av hälsoskäl, något som till slut ledde till att han grundade en tecknarstudio med folk som kunde assistera honom, Studios Hergé.
I mitten av 1950-talet genomgick Hergé en livskris. Hans äktenskap kraschade, och han började umgås med Fanny Vlamynck, färgläggare på Studio Hergé, född 1934. De flyttade ihop 1960, men på grund av Belgiens skilsmässolagar dröjde den formella skilsmässan till 1977, då han kunde gifta sig med Fanny. Hergé fortsatte dock att dricka te med Germaine varje lördag fram till sin död. Under 1950-talet hemsöktes han också av drömmar som fick honom att söka hjälp hos en psykoanalytiker, som rådde honom att sluta teckna. Lyckligtvis valde han att ignorera rådet, och bearbetade istället sina problem i serieform. Resultatet blev "Tintin i Tibet", som av många anses vara ett av de bästa Tintinalbumen.
Senare år
Under 1970-talet påverkade en blodbristsjukdom hans arbetstempo. Idéerna kom inte lika snabbt som i hans ungdom och inte heller behövde han längre spotta ur sig alster för att försörja sig. ”Castafiores juveler” (1963), ”Plan 714 till Sydney” (1968), och ”Tintin hos gerillan” (1976) fick ta den tid de tog beroende på Hergés ork och arbetslust.
Hergé gick bort 1983, 75 år gammal, mitt i arbetet med det som skulle blivit det sista Tintinalbumet, "Tintin et l'alph-art". Alla rättigheter till hans verk övergick till änkan Fanny, som bildade Fondation Hergé för att tillvarata dem. Den kommersiella delen sköts av företaget Moulinsart.
Hergé hade bestämt att ingen annan skulle få fortsätta att teckna "Tintin" efter hans död, något man som man än så länge har respekterat, även om det då och då höjs röster för att återuppliva serien. En roman har dock publiceratsmed tillstånd av de efterlevande, "Tintin i Nya Världen", som har ganska lite likheter med Hergés Tintin.
Hergés stil
Något som bidragit till seriens popularitet är Hergés rena och uttrycksfulla teckningsstil, kallad ”klara linjen” (ligne claire), som har bildat skola på den europeiska seriemarknaden. Begreppet myntades av den nederländske serieskaparen Joost Swarte på 1970-talet, då Hergés stil fick en renässans bland franska och belgiska tecknare.
Hergé själv tyckte att det var ett bra begrepp, men ville personligen att det skulle omfatta även berättandet, som i hans fall höll en lika klar linje.
Också när det gällde bildkomposition, rörelse och bildberättande är Hergé ansedd som en av de stora mästarna inom seriekonsten. Stilen har inte minst visat sig vara betydelsefull när det gäller läsarens identifikation med huvudpersonen (åtminstone är det en populär teori).
Hergé eftersträvade renhet, klarhet och stringens i både bild och berättelse, på en närmast extremt pedantisk nivå. Han brukade själv säga att han inte var en skicklig konstnär, och framhöll gärna André Franquin som en tecknare som överträffade honom själv. Hergé hävdade att det bara var två serierutor ur hela hans produktion som han var riktigt nöjd med – båda bilderna kan på ytan verka triviala, men har gemensamt det att de berättar mycket med enkla medel. Den ena var en bild med flyende beduiner ur "Krabban med guldklorna" där han lyckas skildra en sekvens i en enda bildruta genom att låta flera beduiner representera flera olika faser i ett förlopp (upptäckt–skrämsel–uppbrott–flykt). Den andra "lyckade" rutan kom från "Rackham den Rödes skatt" och visar hur Tintin och hans vänner landstiger med en jolle på en strand. Jollens och moderfartygets placering i bakgrunden visar kronologiskt det som har hänt tidigare, var de kommer ifrån och vart de är på väg, i en enda ögonblicksbild.
Kontroverser
Hergés arbete för nazistkontrollerade tidningar i det ockuperade Belgien stämplade honom med ett rykte om nazistsympatier som aldrig riktigt släppte, och som återkommer med jämna mellanrum än idag.
De tidiga albumen, som gjordes för den konservativa tidningen Le XXe Siècle, har också kritiserats för sina rasistiska och stereotypa inslag. Hergé tog senare avstånd från dessa och förklarade att det berodde på den felaktiga stereotypbild av världen utanför Europa han själv hade blivit matad med som barn (vilket i och för sig inte ursäktar de kritiserade porträtten av afrikaner i den senare ”Koks i lasten”).
Externa länkar
- Tintin.com (officiell webbplats på åtskilliga språk)
- Tintin – en hjälte med hjärta och hjärna (fansajt) Svensk Tintinsida av översättaren Björn Wahlberg
- Tintinologist (fansajt)
|
Den här artikeln är bara påbörjad, en så kallad stubbe. Hjälp Seriewikin växa genom att fylla i mer! |
