Skillnad mellan versioner av "Disneyserier från Danmark"
Keffy (diskussion | bidrag) |
Keffy (diskussion | bidrag) |
||
| Rad 19: | Rad 19: | ||
1970 övertogs redaktörskapet av [[Carsten Jacobsen]], som redan dessförinnan hade haft en central position i produktionen. Fram till Jacobsens pensionering 1981 växte produktionen till att bli en världsomspännande verksamhet. | 1970 övertogs redaktörskapet av [[Carsten Jacobsen]], som redan dessförinnan hade haft en central position i produktionen. Fram till Jacobsens pensionering 1981 växte produktionen till att bli en världsomspännande verksamhet. | ||
Ett par år in på 1970-talet började Gutenberghus anlita de spanska tecknarstudiorna [[Studio Recreo]] och [[Selecciones Ilustradas]], vilket framförallt innebar rekrytering av tre tecknare som skulle bli stilbildande för produktionen: [[Antoni Gil-Bao]], [[Tello]], och [[Vicar]]. Vicar blev med sin [[Carl Barks]]-inspirerade stil den huvudsakliga tecknaren för de centrala ankserierna med Kalle Anka och farbror Joakim i huvudrollerna, och den [[Paul Murry]]-inspirerade Tello axlade huvudansvaret för "Musse Pigg", som även började produceras i längre äventyr, uppdelade på 2-3 nummer. "Lilla Vargen" tecknades inledningsvis av [[Jorge Ginés]] innan denne lämnade disneyserierna och ersattes av Gil-Bao, som, jämte flera Kalle- och Joakim-serier, dessutom tecknade separata serier om "[[Madame Mim]]", "[[Moby Duck]]", "Björnligan", och "Oppfinnar-Jocke". Härutöver tilldelades Adrian Sørensen huvudansvaret för "[[Piff och Puff]]", "[[Lille Hiawatha]]", "[[Bror Kanin]]", "[[Ludde]]" och "Farmor Anka" Utöver dessa serier producerades dessutom vid sjuttiotalets mitt en handfull korta avsnitt av "[[Lilla tråget]]", tecknat av Gil-Bao, och "[[Bongo (Disney)|Bongo]]", "[[Bambi]]", och "[[Dumbo]]", tecknade av Sørensen. | Ett par år in på 1970-talet började Gutenberghus anlita de spanska tecknarstudiorna [[Studio Recreo]] och [[Selecciones Ilustradas]], vilket framförallt innebar rekrytering av tre tecknare som skulle bli stilbildande för produktionen: [[Antoni Gil-Bao]], [[Josep Tello Gonzalez]], och [[Vicar]]. Vicar blev med sin [[Carl Barks]]-inspirerade stil den huvudsakliga tecknaren för de centrala ankserierna med Kalle Anka och farbror Joakim i huvudrollerna, och den [[Paul Murry]]-inspirerade Tello axlade huvudansvaret för "Musse Pigg", som även började produceras i längre äventyr, uppdelade på 2-3 nummer. "Lilla Vargen" tecknades inledningsvis av [[Jorge Ginés]] innan denne lämnade disneyserierna och ersattes av Gil-Bao, som, jämte flera Kalle- och Joakim-serier, dessutom tecknade separata serier om "[[Madame Mim]]", "[[Moby Duck]]", "Björnligan", och "Oppfinnar-Jocke". Härutöver tilldelades Adrian Sørensen huvudansvaret för "[[Piff och Puff]]", "[[Lille Hiawatha]]", "[[Bror Kanin]]", "[[Ludde]]" och "Farmor Anka" Utöver dessa serier producerades dessutom vid sjuttiotalets mitt en handfull korta avsnitt av "[[Lilla tråget]]", tecknat av Gil-Bao, och "[[Bongo (Disney)|Bongo]]", "[[Bambi]]", och "[[Dumbo]]", tecknade av Sørensen. | ||
Manusen under sjuttiotalets första hälft skrevs huvudsakligen av danskbaserade manusförfattare som [[Anne-Marie Dester]], [[Jørgen Jensen]], [[Vilhelm Joost]], [[Lise-Lotte Larsen]], [[Eva Marion Pedersen]], och kanadenskfödde [[Jim Kenner]], men även svenskarna [[Bengt-Åke Håkansson]] och [[Jan Roswall]], och de norska bröderna [[Tor Bomann-Larsen|Tor]] och [[Terje Bomann-Larsen]], bidrog. | Manusen under sjuttiotalets första hälft skrevs huvudsakligen av danskbaserade manusförfattare som [[Anne-Marie Dester]], [[Jørgen Jensen]], [[Vilhelm Joost]], [[Lise-Lotte Larsen]], [[Eva Marion Pedersen]], och kanadenskfödde [[Jim Kenner]], men även svenskarna [[Bengt-Åke Håkansson]] och [[Jan Roswall]], och de norska bröderna [[Tor Bomann-Larsen|Tor]] och [[Terje Bomann-Larsen]], bidrog. | ||
Versionen från 6 augusti 2018 kl. 21.20
Den danska licensproduktionen av disneyserier inleddes 1962 av dåvarande Gutenberghus. Idag (2018) går förlaget under namnet Egmont och dess serieproduktion, som vuxit till att bli en av världens mest omfångsrika källor till disneyserier, skapas av en omfattande internationell skara kreatörer. Sedan 1970-talet har denna produktion utgjort stommen för Kalle Anka & C:o och dess systerpublikationer. Produktionen sprang ur den tradition som etablerades av de amerikanska serietidningarna, och de stilbildande föregångstecknarna var Vicar för "Kalle Anka" och Tello för "Musse Pigg". Bland övriga inflytelserika tecknare finns namn som Daniel Branca och Cèsar Ferioli. Efter att länge varit en utpräglad studioproduktion tillkom på 1990-talet också mer profilerade serieskapare; främst Don Rosa ("Farbror Joakims liv"), men även Marco Rota ("Kalle Vildand") och far och son William och Noel Van Horn. Under 2000-talet har bland andra norska Arild Midthun och finska Kari Korhonen blivit uppskattade.
Betydande redaktörer inkluderar pionjärerna Knut Dokker och Carsten Jacobsen på sextio- respektive sjuttiotalet, och deras efterföljare Lars Bergström, Stefan Printz-Påhlson och Byron Erickson.
Danskproducerade serier känns igen genom att deras seriekod börjar med ett D.
Historik
1960-talet: Första steg
Vid 1960-talets början hade danska Anders And & Co., liksom systertidningarna Kalle Anka & C:o i Sverige, Donald Duck & Co i Norge, Aku Ankka i Finland, och Micky Maus i Västtyskland, en stabil veckolig utgivning. Det huvudsakliga materialet hämtades från de amerikanska disneytidningarna, som dock utkom mer sällan, och i hopp att råda bot på den potentiella materialbristen inleddes under ledning av Anders And-redaktören Knut Dokker en egenproduktion vars första alster publicerades 1962. Samma år började dock Walt Disney Studios själva att producera serier genom sitt så kallade "Overseas Comics Program", i syfte att förse de europeiska och sydamerikanska seriemarknaderna med ytterligare disneyserier, vilket resulterade i att pressen på den danska licensproduktionen minskade.
Det danska initiativet fortlevde dock i begränsad omfattning under hela 1960-talet, och för teckningarna svarade Nils Rydahl, en illustratör som hade skapat disneyomslag och annat material för Gutenberghus sedan mitten av 1950-talet. Författarna av denna tidigaste produktion är huvudsakligen okända, men bland andra bidrog Knut Dokker. Serierna var relativt enkla "Kalle Anka"-avsnitt, med Knattarna, farbror Joakim, Kajsa, Farmor Anka, Alexander Lukas, Oppfinnar-Jocke, Mårten Gås och Björnligan i birollerna.
Vid decenniets slut började ytterligare tecknare anlitas, främst svensken Einar Lagerwall och danskarna Hans Højdorf och Adrian Sørensen (härutöver tecknades enskilda serier av mer obskyra skandinaver som Alf Næsheim, Helge Benzin, Jørgen Müller, Robert Døring och Thorkil Møller). Lagerwall och Højdorf lämnade verksamheten efter ett par år, men Sørensen var verksam sjuttiotalet ut. Nu breddades produktionen till att också inludera serier med "Musse Pigg" och "Lilla Vargen".
1970-talets början: Etablering
1970 övertogs redaktörskapet av Carsten Jacobsen, som redan dessförinnan hade haft en central position i produktionen. Fram till Jacobsens pensionering 1981 växte produktionen till att bli en världsomspännande verksamhet.
Ett par år in på 1970-talet började Gutenberghus anlita de spanska tecknarstudiorna Studio Recreo och Selecciones Ilustradas, vilket framförallt innebar rekrytering av tre tecknare som skulle bli stilbildande för produktionen: Antoni Gil-Bao, Josep Tello Gonzalez, och Vicar. Vicar blev med sin Carl Barks-inspirerade stil den huvudsakliga tecknaren för de centrala ankserierna med Kalle Anka och farbror Joakim i huvudrollerna, och den Paul Murry-inspirerade Tello axlade huvudansvaret för "Musse Pigg", som även började produceras i längre äventyr, uppdelade på 2-3 nummer. "Lilla Vargen" tecknades inledningsvis av Jorge Ginés innan denne lämnade disneyserierna och ersattes av Gil-Bao, som, jämte flera Kalle- och Joakim-serier, dessutom tecknade separata serier om "Madame Mim", "Moby Duck", "Björnligan", och "Oppfinnar-Jocke". Härutöver tilldelades Adrian Sørensen huvudansvaret för "Piff och Puff", "Lille Hiawatha", "Bror Kanin", "Ludde" och "Farmor Anka" Utöver dessa serier producerades dessutom vid sjuttiotalets mitt en handfull korta avsnitt av "Lilla tråget", tecknat av Gil-Bao, och "Bongo", "Bambi", och "Dumbo", tecknade av Sørensen.
Manusen under sjuttiotalets första hälft skrevs huvudsakligen av danskbaserade manusförfattare som Anne-Marie Dester, Jørgen Jensen, Vilhelm Joost, Lise-Lotte Larsen, Eva Marion Pedersen, och kanadenskfödde Jim Kenner, men även svenskarna Bengt-Åke Håkansson och Jan Roswall, och de norska bröderna Tor och Terje Bomann-Larsen, bidrog.
Det sena 1970-talet: Höjda ambitioner
1976 anlitades Lars Bergström som manusförfattare, och påföljande år blev han dessutom manusredaktör. Tillsammans med Stefan Printz-Påhlson (författare 1978, manusredaktör 1979) höjde Bergström ribban för produktionen i allmänhet och ankserierna i synnerhet, och satte Barks historier som riktmärke. Ankorna började dyka upp i längre äventyrsbetonade fortsättningsserier – ett format som tidigare varit vigt för "Musse Pigg"; Barks-skapelser som Magica de Hex (som dessförinnan bara hade gjort sporadiska framträdanden, huvudsakligen som Madame Mims sidekick) och Guld-Ivar Flinthjärta återintroducerades som Joakims antagonister; och mer obskyra Barks-figurer som Glittriga Gullan och Sten Krävenberg gjorde enstaka framträdanden.
Genom Jim Kenner, som även arbetade för brittiska IPC, fick Gutenberghus möjlighet att komma i kontakt med brittiska manusförfattare, och förlaget tog fram en manusguide för att presentera seriernas förutsättningar, miljöer, och figurgalleri.[1] Här presenteras "Kalle Anka", (inklusive bifigurerna Knattarna, grannen Olsson, Alexander Lukas, Kajsa, och Kicki, Pippi och Titti; farbror Joakim med fröken Näbblund, Magica de Hex, Guld-Ivar Flinthjärta och Björnligan (med individuella personligheter att användas i de serier där de är huvudpersoner); Farmor Anka med Mårten Gås och Jack och Gus; Oppfinnar-Jocke med Medhjälparen, Newton och Emil Örn; och Moby Duck med Blunder och Tumle), och "Musse Pigg" (inklusive Långben och aliaset Stål-Långben, kommissarie Karlsson, Mimmi, Teddi och Freddi, Gilbert, Klarabella och Klasse, men utan Pluto och skurkar som Svarte Petter och Spökplumpen, vilka likväl utgjorde en integrerad del av serierna vid denna tid), samt "Madame Mim", "Piff och Puff", "Lilla Vargen", "Bror Kanin", "Ludde", och "Hiawatha" med respektive series bifigurer.
Resultatet av den brittiska satsningen blev att en mindre våg av engelskspråkiga serieskapare tillkom under det sena 1970-talet. Flera av dessa fortfor att utgöra navet i produktionenen ända in på 1990-talet: Tom Anderson, Dave Angus, Donne Avenell, Bob Bartholomew, Paul Halas, Joel Katz, Les Lilley, Jack Sutter, med flera. Också danske Werner Wejp Olsen blev ett produktivt tillskott under denna tid, och Carsten Jacobsen kontaktade även Carl Barks med en förfrågan om nya manus; Barks svarade med ett par synopser som därefter förblev liggande fram till mitten av 1980-talet då de resulterade i två tiosidorshistorier ("Hemligheten med ett långt liv" och "Nästan på pricken!") med manus av Tom Anderson och teckningar av Vicar.
Bland de sista manusförfattarna att tillkomma innan Jacobsens pensionering fanns en handfull rekryter hämtade från tv:s sitcom-serier: de tre författarparen Alan Simpson & Ray Galton (bland annat kända för förlagan till "Albert och Herbert"), Brian Cooke & John Mortimer (upphovsmännen till förlagan för "En fyra för tre") och Mike Sharland & Philippe Le Bars, samt Gail Renard och Colin Bostock Smith. Av dessa fortsatte Sharland, Le Bars, och Renard ända in på 1990-talet.
Vid slutet av 1970-talet tillkom också ett flertal nya tecknare, huvudsakligen från Studio Recreo, men också genom Bardon Art. Bland de många tecknare som debuterade under åren 1978-1981 och i flertalet fall var aktiva ända in på 2000-talet märks framför allt Kalle-tecknarna Daniel Branca, Santiago Scalabroni Ceballos, och José Colomer Fonts; Musse-tecknarna José Ferrér (som i allt väsentligt enbart tecknade korta serier på 1-3 sidor) och Antoni Bancells Pujadas; Tino Santanach Hernandez som tecknade såväl ankor som möss; samt Julio Antonio Ramos Poquí som framför allt avlastade Gil-Bao på "Lilla Vargen", men även tecknade korta "Långben"-serier och övertog huvudansvaret för "Ludde", "Bror Kanin", "Piff och Puff" och "Hiawatha".
1980-talet: Stabilitet
Under ledning av Lars Bergström och Stefan Printz-Påhlson präglades 1980-talet av stabilitet. De serieskapare som hade rekryterats under sjuttiotalet hade hittat formen, och en handfull nya produktiva manusförfattare etablerades, bland annat britten John Antrobus, och svenskarna Michael Begovich, Peter Härdfeldt, och Unn Printz-Påhlson.
Även tecknarsidan förstärktes med flera namn, varav många anlitades genom Comicup Studio och flertalet förblev aktiva ända in i 2000-talet: Marsal, Estéban, Torres, Millet, och Cardona, vilka huvudsakligen tecknat ankor; Miguel, Xavi och Joaquin, som huvudsakligen tecknat möss; Cèsar Ferioli, som tecknat såväl ankor som möss; Núñez, som inledningsvis huvudsakligen tecknade "Björnligan"; Jordi Sanchis, som anlitades för den 1981 påbörjade produktion av "Nalle Puh"; samt David, som tecknat flertalet av produktionens figurer.
Efter att ha rönt framgång med "Nalle Puh" gjordes flera mindre långlivade serier baserade på animationer: "Wuzzlarna" (1986), "Bumbibjörnarna" (1986), "Mästerdetektiven Basil Mus" (1987) och "Oliver och gänget" (1989). Den 1988 inledda "DuckTales"-produktionen, inledningsvis med Millet som huvudtecknare, och den 1989 inledda "Totally Minnie" fick dock bättre gehör och fortfor att produceras under större delen av 1990-talet.
1982 påbörjades också produktionen av serier i "pocketformat" för publicering i Kalle Ankas Pocket och dess systerpublikationer, och under åttiotalets senare hälft fanns även en mindre produktion av serier i traditionellt europeiskt albumformat (ca 40 sidor långa), vilken huvudsakligen resulterade i sviten "Kalle Anka och tidsmaskinen", ett par "Basil Mus"-album, samt de officiella serieadaptionerna av de animerade disneyfilmerna "Oliver och gänget" och "Den lilla sjöjungfrun".
1990-talet: Nya tider
1992 bytte Gutenberghus namn till Egmont, men nittiotalet inleddes i mångt och mycket i samma hjulspår som tidigare decennier, med ytterligare författare från de brittiska öarna; främst Flor Collins, skådespelaren John Kane, Charlie Martin, och – något senare – Christopher Spencer. Även ytterligare skandinaviska författare tillkom: Gorm Transgaard, Per-Erik Hedman och Kari Korhonen (som under 2000-talet även kom att bli en uppskattad tecknare). Tecknarsidan fick tillökning med nya förmågor via bland annat Comicup (Francisco Rodriguez Peinado, Maximino Tortajada Aguilar och Angel Rodriguez) och Daniel Brancas studio (José Massaroli och Wanda Gattino), men även med tecknare specialicerade på "Italienskliknande" pocketserier (Flemming Andersen och Massimo Fecchi).
Decenniets mest uppmärksammade rekryteringar blev dock en handfull kreatörer som, till skillnad från Egmonts övriga serieskapare, tecknade efter egna manus. Mest uppmärksamhet rönte amerikanen Don Rosa med den tolvdelade sviten "Farbror Joakims liv", men även italienaren Marco Rota, som hade gjort ett par inhopp i den danska produktionen redan under åttiotalet, samt amerikanen William Van Horn och dennes son Noel Van Horn rönte framgång. Samtliga dessa fyra, varav de tre första tecknade ankserier, och den sistnämda huvudsakligen Musse-serier, hade personliga stilar såväl gällande teckningar, manus, bifigurer, och miljöer, vilket bidrog till att deras serier stod ut på ett sätt som övriga Egmonts produktion inte gjorde.
1991 rekryterades förläggaren, redaktören, manusförfattaren, och ankisten Byron Erickson från det amerikanska förlaget Gladstone Comics. Erickson blev snabbt en inflytande person på förlaget – bland annat Don Rosa har vid upprepade tillfället intygat betydelsen av hans redaktionella stöd – och han följdes under mitten av nittiotalet av en mängd amerikanska manusförfattare, varav flertalet blev centrala under de kommande årtiondena: Dave Rawson, Bob Langhans, Pat McGreal, Janet & Michael T. Gilbert, Don Markstein, Sarah Kinney, Stefan Petrucha och David Gerstein. 1994 publicerade Egmont Carl Barks första serie på tjugo år: "En historisk häst i hästväg", med teckningar av William Van Horn.
"Musse Pigg"-serien hade vid nittiotalets början kommit att gå allt mer på tomgång, och i ett försök att variera seriens tematik introducerades transportfirman Zoom Transport som gav Musse och Långben nya skäl att resa jorden runt tillsammans. Under de nytillkomna amerikanska författarna försvann dock Zoom till förmån för andra grepp: Bob Langhans blev huvudförfattare för "Musses mysterier", en detektivserie i pocketformat, som producerades i drygt femtio långa avsnitt på uppåt hundra sidor vardera, och Byron Erickson, som var en uttalad beundrare av Floyd Gottfredson, lät – främst tillsammans med Gerstein, Markstein, och McGreal – Musse återgå till att bli den unga fantasifulla äventyrare han varit under 1930-talets guldålder. I båda dessa fall fick Musses klädsel utgöra tydliga signaler; i "Musses mysterier" ikläddes han en trenchcoat som förde tankarna till Hollywoods hårdkokta filmdetektiver, och i de Gottfredson-inspirerade äventyren återfick han sina klassiska röda kortbyxor.
César Ferioli blev huvudtecknare för de Gottfredsoninspirerade serierna, som nu kom att utgöra fokus för Musse-produktionen. Nu återintroducerades flera sedan länge bortglömda figurer som kompisen Berra, rivalen Gotthold Edelrott, Svarte Petters kumpan Snorre Snabel, professor Benmjöl, Eta Beta, och de galna vetenskapsmännen Ecks, Dublex och Triplex.
Efter att i decennier i allt väsentligt ha använt sig av figurgalleriet från de amerikanska serietidningarna (i enlighet med sjuttiotalets manusguide), började under nittiotalet nya återkommande figurer dyka upp. I Musse-serierna tillkom den Olsson-liknande rivalen Bosse Brutal (Muscles McGurk, debuterade 1994), professor Benmjöls ärkekonkurrent professor Vaggstaff (professor Wagstaff, 1994), dinosaurieranchägaren Jack Jordnöt (Buck Calhoun, 1994), vetenskapsmannen och uppfinnaren Kosmo Terbius (Doc Static, 1995), den onde uppfinnaren Pontus Pinal (Dexter Dingus, 1998), cirkusdirektören P.T. Lurum (P. T. Cheatum, 1998), och storviltsjägaren kapten Humbug (Colonel Philcher, 1998). Kalle-serierna fick tillskott av stenåldersprinsessan Umpa (Princess Oona, 1995), Knattarnas hemlöse kompis Folke Fiskmås (Sonny Seagull, 1996) och dennes ständige antagonist, tågvakten Valter Spårlund (Mr. Phelps, 1996), den girige utomjordingen Tachyon Svisch (Tachyon Farflung, 1997), och miljardärskan Velma van der Vrek (Velma Vanderduck, 1999). I William Van Horns serier introducerades Kalles otrevlige antagonist Stinko Lusrygg (Woimly Filcher (1993), och Joakims halvbror och familjens svarta får, Slöfus McFjäs (Rumpus McFowl, 1994), medan Don Rosa, vid sidan om figurgalleriet i "Farbror Joakims liv", också skapade den franske mästertjuven Armand Lutin (Arpin Lusene, 1998), och Marco Rota väckte liv i Kalles för den italienska marknaden skapade förfader Kalle Vildand (Andold Wild Duck, 1994) och dennes vapendragare Lilleman (Little Bo, 1994). Vid milennieskiftet bildade dessutom Knattarna datorklubben IT-laget (The I-Team), medan Teddy, Freddy och Gilbert gick med i fotbollslaget BK Blåbären (Riverside Rovers).
Produktionen vid sidan av mus- och ankserier hade länge varit dalande: "Ludde" hade lagts ned redan på åttiotalet, och vid millennieskiftet var även "Lilla Vargen" (mot slutet huvudsakligen tecknad av bl.a. David, Millet och Xavi), "Nalle Puh" (fortfarande med huvudtecknaren Jordi Sanchis), "Bror Kanin" (under sina sista år uteslutande tecknad av David) och "Piff och Puff" (också tecknad av David) avslutade. "Madame Mim" (tecknad av Millet) och "Hiawatha" (tecknad av David) fortlevde några år in på 2000-talet innan även dessa serier gick i graven. Härutöver producerades under nittiotalet avsnitt av "Den lilla sjöjungfrun" (huvudsakligen skrivna av Jack Sutter och tecknade av Santanach) och "Lejonkungen" (främst tecknad av Oscar Martin) samt ett par "Darkwing Duck"- och "Räddningspatrullen"-serier.
2000-talet
|
|
Fotnoter
