Kung Ottokars spira

Från Seriewikin
Version från den 11 november 2025 kl. 23.12 av E.G. (diskussion | bidrag)
(skillnad) ←Tidigare ändring | visa nuvarande version (skillnad) | Nyare ändring→ (skillnad)
Hoppa till navigeringHoppa till sök
Ottokar VI:s spira ur "Kung Ottokars spira" av Hergé. © Casterman/Bonnier Carlsen

"Kung Ottokars spira" är Hergés åttonde äventyr i serien "Tintin", ursprungligen publicerat som följetong i Le Petit Vingtième 1938–39 och samlat i bokform 1939. Tecknades om och färglades för den moderna albumutgåvan 1947. Edgar P. Jacobs hade 1944 börjat samarbeta med Hergé för att hjälpa till med färgläggning.

I detta album stiftar vi bekantskap med en detaljerad och fantasirik skapelse av Hergé: det fiktiva kungariket Syldavien med dess kung Muskar XII. Det är också i det här äventyret som Bianca Castafiore, herr Wagner (ännu dock namnlös) och överste Jorgen dyker upp för första gången.

Innan Tintin och Milou ger sig iväg till Östeuropa visar Hergé för andra gången lite av Tintins bostad och omgivningarna. Miljöerna är mer genomarbetade än de var i "Det sönderslagna örat".

Publicering

Publicering på originalspråket

"Kung Ottokars spira" publicerades från början i belgiska Le Petit Vingtième från den 4 augusti 1938 till den 10 augusti 1939. Det kom att bli det sista "Tintin"-äventyret som publicerades i fullbordad form i Le Petit Vingtième och äventyret gick i tidningen under namnet "Tintin en Syldavie" (det vill säga "Tintin i Syldavien"). Avsnittet hade 106 sidor och var tecknat i svartvitt. Den första albumutgåvan kom 1939 på förlaget Casterman, fick i samband med detta titeln "Le Sceptre d’Ottokar" och hade då kompletterats med fyra färgbilder av Hergé på helsidor. Nästa albumutgåva kom 1942 och hade ett annat omslag; medan första albumupplagan hade en omslagsbild med Tintin och Milou framför Syldaviens riksvapen där Tintin håller i kung Ottokars spira, hade 1942 års upplaga, som kom ut när Belgien hade blivit ockuperat av Tyskland (ockupationen varade 1940-1944 och var en del av andra världskriget) en bild av Tintin och Milou på väg ut från den syldaviska skattkammaren,[1] en bild som kan uppfattas som politiskt mer neutral.

En nyteckning av det senare motivet har sedan blivit den bestående omslagsbilden till albumet. Det syntes för första gången 1947, när en ny, omarbetad och färglagd version av albumet gavs ut. För denna version hade Hergé hjälp av Edgar P. Jacobs.[1]

I Frankrike publicerades äventyret i Cœurs Vaillants 1939-1940 och hette där "Tintin et Milou en Syldavie". I Cœurs Vaillants hade man tvåfärgstryck, rött så kallat lingonsylttryck.[1]

Publicering på svenska

Den första svenska publicerngen av "Kung Ottokars spira" kom 1953 som följetong i Familjejournalen 1953. Som album kom det ut på svenska för första gången 1960Bonniers, hade nummer 1 och var då översatt av Per Kellberg. En ny översättning gjordes för publicering i Kamratposten 1963 och ytterligare en ny översättnng för publicering i Dagens Nyheter 1964-1965. En ny albumutgåva kom 1972 på Carlsen/If med översättning av Karin och Allan B. Janzon och var nu nummer 2, 1978 på etiketten Carlsen Comics. En albumutgåva av Nordisk bok under etiketten Tintins äventyrsklubb kom 1986 och var i princip samma utgåva som Carlsens tidigare utgåvor. EN nyöversättning av Björn Wahlberg kom ut på Carlsen Comics 2004, samma översättning har sedan använts för nyutgåvor från 2016 och framåt på Kartago förlag och Cobolt förlag. Alla dessa utgåvor var översättningar av färgalbumet från 1947, men en svartvit inbunden retroutgåva baserad på den första albumutgåvan från 1939 kom ut på Cobolt 2021.[1]

I "Kung Ottokars spira", utgiven som album första gången 1939, stjäl Tintin en Messerschmitt 109 från det borduriska flygvapnet, samma flygplan som det tyska flygvapnet använde under andra världskriget som inleddes samma år. Messerschmitten tillkom dock först i färgversionen 1947. I den ursprungliga, svartvita versionen av albumet var det ett annat tyskt flygplan, en Heinkel 112.[2]

Handling

Berättelsen inleds med att Tintin hittar en portfölj som visar sig tillhöra sfragistikern (sigillforskaren) Halambique, så Tintin söker upp Halambique och lämnar portföljen till honom. Halambique visar Tintin en del av sin sigillsamling och berättar att han skall resa till Syldavien för att forska om sigill där, och att han skulle behöva en sekreterare under forsknngsresan. När Tintin har lämnat sfragistikern httar han en syldavisk restaurang och bestämmer sig för att äta lunch där och upptäcker då vad som tycks vara en komplott riktad mot Halambique. En person med utländsk brytning ringer senare upp Tintin för att stämma möte, men personen blir nedslagen och förlorar minnet. Tintin talar med Halambique i telefon och hör då hur Halambique tycks vara i knipa, springer hem till honom, men när han kommer dit förefaller det som om inget allvarligt har hänt. Tintin tar jobbet som Halambiques sekreterare och följer med på resan till Syldavien, men fattar misstanken att den som påstår sig vara Halambique i själva verket skulle vara en bedragare.

I en turistbroschyr om Syldavien som Tintin läser, framgår det att den kungliga makten i Syldavien enligt konstitutionell tradition är knutet till den kungliga spiran, som den medeltide kung Ottokar av Syldavien hade använt för att rent fysisk avvärja en personlig attack på sig själv. Broschyren innehåller också ett porträtt av den nuvarande kungen, Muskar XII. När flygplanet har nått syldaviskt luftrum, öppnas en fallucka under Tintin och han faller ut ur flygplanet, men överlever genom att han råkar hamna rakt i ett hölass. När han kontaktar syldavisk polis för att få hjälp, visar det sig att poliserna tycks vara involverade i en sammansvärjning mot kungen, men Tintin stöter på operasångerskan Bianca Castafiore som hjälper honom att ta sig vidare mot Syldaviens huvudstad Klow. Väl framme i huvudstaden blir han påkörd av en bil som visar sig framföras av ingen mindre än kungen själv. Kungens adjutant, överste Boris, påstår då att Tintin är en känd upprorsmakare, men Tintin knockar honom och lyckas övertyga kungen om att han står på kungens sida medan överste Boris är en förrädare.

Halambique har under tiden kommit till den kungliga skattkammaren för sin forskning och i skattkammaren finns också kung Ottokars spira. Halambique har anlitat en fotograf för att ta bilder av sigillen han studerar. Tintin och kungen kommer till skattkammaren men finner att rummet där spiran finns är låst, medan fotografen, Halambique och vakten är avsvimmade, och spiran är försvunnen från sin monter. Enligt den konstitutionella traditionen innebär detta att kungen inte längre har spiran i sin besittning och om den inte återfinns innan paraden på Sankt Vladimirs dag då han alltid deltar med spiran i hand, kommer spirans försvinnande att bli känd och kungen skulle sannolikt behöva abdikera. Förmodligen är det just vad de sammansvurna mot kungen räknar med.

Civilpoliserna Dupont och Dupond dyker upp men lyckas inte förstå hur stölden av spiran kan ha gått till; de listar ut att spiran måste ha tagits ut genom rummets fönser, men misslyckas med att återskapa händelsen eftersom det inte går att kasta något genom fönstrets galler. Tintin lyckas däremot komma på en förklaring efter viss fundering, han upptäcker att den lådkamera som fotografen använde innehåller en fjädermekanik, som kan användas för att skjuta iväg smala föremål som en spira ut genom gallret i skattkammarens fönster så att den landar på andra sidan vallgraven, ute i naturen som omger skattkammaren. Tintin går ut för att leta efter spiran, men de sammansvurna hittar den före honom. Efter en lång jakt slår Tintin ned mannen som har spiran precis intill gränsen mot Bordurien. Han hittar dokument, undertecknade av oppositionspolitikern Müsstler, som går ut på att en statskupp stöd av borduriska styrkor skall avsätta kungen. Det blir natt och Tintin råkar komma över gränsen till Bordurien men hittar till en militär flygbas där han stjäl ett jaktplan och flyger mot Syldavien. Det syldaviska luftvärnet identfierar emellertid flygplanet som fientligt och skjuter ner honom. Tintin överlever och tar sig an vägen mot Klow till fots och kommer fram till kungen för att återlämna spiran till honom, men det visar sig att han har tappat spiran. Emellertid har Milou plockat upp den och kommer en liten stund senare insläpande med den. Tintin kan också presentera dokumenten om den planerade statskuppen för kungen, som berättar att Müsstler är chef för partiet Stålgardet. Kungen ger order om att Müsstler skall arresteras och kuppen går om intet. Det finns inte längre någon möjlighet för Bordurien att ingripa i Syldavien.

Med spiran i sin hand kan kungen som vanligt delta i Sankt Vladimirs-paraden. Det visar sig också att Halambique faktiskt var ersatt av en annan person, sin tvillingbror. Tintin belönas med en syldavisk statsorden för att han lyckades stoppa statskuppen.

Kuriosa

Edgar P. Jacobs, Paul Rémi (Hergés bror och Tintins förebild), Germaine Rémi (Hergés första fru) och Hergé själv gör gästspel i galakläder bland gästerna på Tintins triumfatoriska mottagning i slutet av äventyret.

Det kan vara intressant att notera att det borduriska Messerschmitt 109-flygplanet som Tintin stjäl inte direkt motsvarar någon specifik variant av verklighetens tyska flygplan; luftintaget till motorns kompressor sitter på höger sida, vilket fanns på 109 D, de rundade landningsställsluckorna fanns på varianterna A-D och på F-4, cockpitens kupol liknar närmast den på version E-4 men öppnas genom att dras bakåt medan alla andra Me 109 hade luckor som öppnades åt sidan, den trebladiga propellern fanns från och med modell E och framåt, de rundade vingspetsarna fanns på versionerna F, G och K och stabilisatorn saknar det stöd som fanns på modellerna före F. Man kan alltså tänka sig att det borduriska flygplanet var en egen variant av Messerschmitt 109, kanske licensbyggd snarare än importerad.

Den syldaviska restaurangen i Bryssel som Tintin besöker i början av äventyret förekommer också i "Blake och Mortimer"-albumet "Doktor Voronovs komplott" som gavs ut 2000 och utspelar sig på 1950-talet.

På andra språk

Originalspråket anges med fet stil.

  • Azerbajdzjanska: Kral Ottokarın əsası
  • Bengali: ওটোকারের রাজদণ্ড
  • Danska: Ottokars scepter
  • Engelska: King Ottokar's Sceptre
  • Finska: Kuningas Ottokarin valtikka
  • Franska: Le Sceptre d'Ottokar
  • Frisiska: De krab mei de Gouden Skjirren
  • galiciska: O cetro de Ottokar
  • Hebreiska: שרביטו של אוטוקר
  • Indonesiska: Tongkat Ottokar
  • Iriska: Slat Ríoga Ottokar
  • Isländska: Veldissproti Ottókars konungs
  • Italienska: Lo scettro di Ottokar
  • Katalanska: El ceptre d'Ottokar
  • Kinesiska: 奧托卡王的權杖
  • Japanska: オトカル王の杖
  • Nederländska: De scepter van Ottokar
  • Norska: Kong Ottokars septer
  • Persiska: عصای اسرارآمیز
  • Polska: Berło Ottokara
  • Brasiliansk portugisiska (Brasilien): O Cetro de Ottokar
  • Portugisiska (Portugal): O Ceptro de Ottokar
  • Ryska: Скипетр Оттокара (Skeptr Ottokara)
  • Spanska: El cetro de Ottokar
  • Tjeckiska: ZŽezlo krále Ottokara
  • Turkiska: Ottokar'ın Asası
  • Tyska: König Ottokars Zepter
  • Walesiska: Teyrnwialen Ottokar

Källor


föregående
Den svarta ön
Album nr 8 i serien "Tintin"
Kung Ottokars spira
Text & bild: Hergé
Originalpublicering 1938–1939
nästa
Krabban med guldklorna

(Det svarta guldet)