Skillnad mellan versioner av "DC Comics"

Från Seriewikin
Hoppa till navigeringHoppa till sök
Rad 57: Rad 57:


===1990-tal===
===1990-tal===
Under det tidiga 1990-talet fick seriesamlandet uppmärksamhet i amerikansk media, vilket dels ledde till en ökad utgivning av samlingsvolymer med äldre serier, bland annat i bokserien "[[DC Archive Editions]]", men även innebar att tidningar med spektakulära seriehändelser som Supermans död ("[[Death of Superman]]", 1992), Batmans invalidisering ("[[Batman: Knightfall]]", 1993) och storsatsningen "[[Zero Hour: Crisis in Time]]" (1993) publicerades som "samlarutgåvor".
1989 efterträddes Jenette Kahn av [[Paul Levitz]] som förlagets publisher, en position han behöll till och med 2009. Under det tidiga 1990-talet fick seriesamlandet uppmärksamhet i amerikansk media, vilket dels ledde till en ökad utgivning av samlingsvolymer med äldre serier, bland annat i bokserien "[[DC Archive Editions]]", men även innebar att tidningar med spektakulära seriehändelser som Supermans död ("[[Death of Superman]]", 1992), Batmans invalidisering ("[[Batman: Knightfall]]", 1993) och storsatsningen "[[Zero Hour: Crisis in Time]]" (1993) publicerades som "samlarutgåvor".


Dessutom breddade förlaget sin utgivning, vilket inte minst blev tydligt i och med 1993 års etablering av vuxenetiketten [[Vertigo (DC)|Vertigo]], vilken delvis sprang ur den brittiska våg av serieskapare som hade rekryterats till förlaget under 1980-talet. Andra, mindre långlivade etiketter från decenniet innefattar [[Piranha Press]] (1989-1993, alternatviserier), [[Impact Comics]] (1991-1993; serier baserade på [[Archie Comics]]' superhjältar), [[Milestone Media]] (1993-1997; superhjälteserier med fokus på etniska minoriteter), [[Paradox Press]] (1994-2004, med mer "litterära" serieromaner och miniserier), och [[Helix]] (1996-1999; fokus på science fiction).
Dessutom breddade förlaget sin utgivning, vilket inte minst blev tydligt i och med 1993 års etablering av vuxenetiketten [[Vertigo (DC)|Vertigo]], vilken delvis sprang ur den brittiska våg av serieskapare som hade rekryterats till förlaget under 1980-talet. Andra, mindre långlivade etiketter från decenniet innefattar [[Piranha Press]] (1989-1993, alternatviserier), [[Impact Comics]] (1991-1993; serier baserade på [[Archie Comics]]' superhjältar), [[Milestone Media]] (1993-1997; superhjälteserier med fokus på etniska minoriteter), [[Paradox Press]] (1994-2004, med mer "litterära" serieromaner och miniserier), och [[Helix]] (1996-1999; fokus på science fiction).

Versionen från 13 februari 2017 kl. 20.00

Klassiska superhjältar i Justice League of America målade av Alex Ross. Från vänster till höger: Atom, Hawkman, Aquaman, Flash, Wonder Woman, Superman, Batman, Martian Manhunter, Green Lantern, Green Arrow och Black Canary. © DC Comics.

Ej att förväxla med det brittiska serieförlaget DC Thomson. Se även förkortningen DC.

DC Comics (ursprungligen kallat National Periodical Publications eller National Comics) är ett av USA:s största och mest anrika serieförlag. Mest kända för sina superhjälteserier (som i regel utspelar sig i DC:s universum), såsom "Superman", "Batman" och "Wonder Woman". Även deras vuxenetikett "Vertigo" har rönt stor uppmärksamhet sedan 1990-talet. Under flera årtionden har DC Comics varit ett av de två största amerikanska serieförlagen (det andra är Marvel Comics), idag ingår DC Comics i Time Warner-koncernen.

"DC" är ursprungligen en förkortning av Detective Comics, en av förlagets äldsta och främsta serietidningstitlar.


Förlagshistoria

Det som så småningom skulle bli DC Comics var ursprungligen tre olika förlag: National Allied Publications (grundat 1934), Detective Comics (grundat 1937) och All-American Publications (grundat 1938). National och Detective hade delvis samma ägare och slogs under 1930-talet samman till National Comics (senare National Periodical Publications). All-American fortsatte att vara fristående men delade kontor med National, och samarbetade även med vissa projekt, såsom tidningen All Star Comics och dess huvudserie "Justice Society of America" som innehöll figurer från båda förlagen. All-American köptes slutligen upp av National 1945. Under den här tiden var "DC" enbart en etikett som återfanns på förlagens tidningsomslag.

På 1970-talet bytte National namn till DC Comics och det namnet gäller fortfarande.

Sedan 1967 ägs förlaget av Time Warner (tidigare med namnen Kinney National Company och Warner Communications).

Under årens lopp har DC Comics köpt upp andra förlag, såsom det halvt fristående Wildstorm. Man har även köpt rättigheterna till en mängd populära figurer från bland annat Quality, Fawcett och Charlton Comics.

Utgivningshistoria

"The Golden Age"

Tidig Stålman från 1938, tecknad av Joe Shuster. © DC Comics.

National Allied Publications var det första förlaget som gav ut en periodisk serietidning med nygjort material. Tidigare hade endast repriser av dagspresserier givits ut. Den första tidningen med nytt material kom ut i februari 1935 och hette Fun: The Big Comic Magazine (efter första numret bytte tidningen namn till New Fun Comics och från och med nummer 7 var titeln More Fun Comics). Detective Comics blev också pionjärer då de 1938 började ge ut tidningen Action Comics och i och med tidningens huvudserie "Superman" etablerade superhjältegenren. Därmed hade den period som seriehistoriker kallar "the Golden Age of Comic Books" inletts.

Som förlagets flaggskepp etablerades jämte Action Comics också Detective Comics (utgiven sedan 1937, och med Batman som huvudserie sedan 1939) och Adventure Comics (påbörjad som New Comics 1935; namnbyte 1937). De populäraste superhjältarna kom snart att knoppa av i egenbetitlade tidningar: Superman (1939), Batman (1940), Flash (1940), Green Lantern (1941), och Wonder Woman (1942). I tidningen All Star Comics etablerades ett av historiens första superhjälteteam "Justice Society of America" (1940), som huvudsakligen innefattade hjältar utan egen tidning; Hawkman, Sandman, Spectre, Doctor Fate, Hourman, Atom, Johnny Thunder, Doctor Mid-Nite, Starman, Mister Terrific, Wildcat, och Black Canary, men även bjöd på mer eller mindre framträdande inhopp av de mer namnkunniga hjältarna.

Under andra halvan av 1940-talet falnade intresset för superhjältegenren, och förlagets fokus skiftade till andra sorters serier. Långlivade titlar som etablerades under denna "mellanperiod" (ibland kallad "the Atomic Age of Comic Books") spänner över en mängd genrer: västern (bl.a. "Tomahawk", skapad för Star-Spangled Comics 1947 och publicerad i egen tidning 1950-1972), humor (bl.a. Binky, 1948-1958), romantiska serier (bl.a. Girls' Love Stories, 1949-1973), skräck/mysterieserier (bl.a. House of Mystery, 1951-1983), krigsserier (bl.a. Our Army at War/Sgt. Rock, 1952-1988), science fiction (bl.a. Strange Adventures, 1950-1973, och Tales of the Unexpected, 1956-1982), kändisserier (bl.a. Jerry Lewis 1952-1971 och Bob Hope, 1950-1968) och fabeldjursserier (bl.a. The Fox and the Crow, 1952-1968).

Kritiken mot serietidningsmediet växte under 1950-talet och resulterade i etableringen av Comics Code Authority 1954, i syfte att säkerställa tidningarnas "moraliska kvalitet". Då hade redan de flesta superhjälteserier gått i graven, och endast de mest etablerade fortlevde: "Superman" (i Action Comics och Superman, samt som pojke i "Superboy" i Adventure Comics med start 1946 och i den egenbetitlade Superboy utgiven sedan 1949), "Batman" (i Detective Comics och Batman) och "Wonder Woman" (i Wonder Woman), samt - som biserier i Adventure Comics - "Green Arrow" och "Aquaman". I World's Finest Comics publicerades "Superman & Batman", serier med Batman och Superman i samarbete.

"The Silver Age"

Några av DC:s mest kända figurer. Atom, Flash, Green Lantern och Batman

Under mitten av femtiotalet växte återigen intresset för superhjälteserier. Istället för att skapa nya figurer så valde redaktören Julius Schwartz att återanvända flera av de gamla superhjältarna. 1956 fick nyversionen av "Flash" premiär, vilket blev starten på den epok som kommit att kallas "the Silver Age of Comic Books". Den nya Flash hade endast superhjältenamnet och sina grundläggande krafter gemensamt med sin föregångare, och snart följde liknande moderniserade versioner av "Green Lantern" (1959), "Hawkman" (1961), "Atom" (1961) och "Black Canary" (1969), och en uppdaterad variant av superhjältegruppen Justice Society of America introducerades under namnet Justice League of America (1960), inledningsvis bestående av Superman, Batman, Wonder Woman, Flash, Green Lantern, Aquaman, och Martian Manhunter.

1967 köptes förlaget upp av Kinney National Company (vilket sedermera utvecklades till Warner Communications och därefter Time Warner), som redan stod som utgivare åt Mad Magazine, och Carmine Infantino blev företagets "editorial director", med övergripande redaktionellt ansvar. Konkurrensen från Marvel Comics gjorde att försäljningen minskade och för att råda bot på situationen rekryterade Infantino stora förmågor som Steve Ditko och lovande stjärnskott som Neal Adams. Samtidigt introducerade han nya serietitlar och figurer. Under sent 1960-tal valde ledningen att avskeda flera av sina äldre serieskapare då de krävde bättre pensioner och sjukförsäkringar. Istället anställdes yngre medarbetare som till stor del växt upp med influenser från Marvels serier. De strävade efter mer sofistikerade historier men de hade också mindre erfarenheter från serieindustrin vilket hämmade kvaliteten.

"The Bronze Age"

1970 hoppade Jack Kirby av från Marvel för att skapa sitt ambitiösa science fiction-projekt "The Fourth World" för DC. Projektet lades dock ner i förtid och konceptet och dess figurer integrerades i det huvudsakliga DC:s universum. Likväl har Kirbys övergång har sedermera kommit att uppfattas som ett av startskotten för en ny era: "the Bronze Age of Comic Books".

1970-talet innebar också att realismen började bli allt tydligare i superhjälteserierna; inte minst gällde detta för Dennis O'Neils arbete på "Green Lantern" och "Batman".

1976 efterträddes Carmine Infantino av Jenette Kahn i rollen som editorial director (en titel som sedermera ersattes av "publisher", utgivare). Sedan 1960-talet hade DC förlorat stora marknadsandelar till Marvel Comics, vars stadigt växande antal superhjäteserietidningar hade etablerat Marvel som DC:s främsta konkurrent. Under 1970-talet, i ett försök att motverka Marvels frammarsch, ökade även DC antalet utgivna titlar markant, och 1978 inleddes storsatsningen "The DC Explosion", vilket innebar såväl ytterligare en stor mängd nya titlar, som mer påkostade utgåvor av de redan etablerade tidningarna.

Försöket visade sig nästan omedelbart vara en ekonomisk felsatsning; i juni 1978 meddelade förlaget att närmare 40 procent av dess utgivning skulle avslutas, och stora delar av redaktionen blev uppsagda, däribland Al Milgrom och Larry Hama. Det massiva nederlaget kom snart att kallas "The DC Implosion".

Som ett led i att återuppbygga verksamheten publicerades 1979-1980 förlagets första miniserier: "The World of Krypton", om Supermans bakgrund och barndom på planeten Krypton, och "The Untold Legend of the Batman", som återberättar ursprungshistorierna till figurgalleriet i Batman-serien. Dessa följdes av flera miniserier, såväl med etablerade figurer, som fristående serier som "Camelot 3000" (1982-1985) och "Ronin" (1983-1984).

Sent 1980-tal

"Watchmen" av Alan Moore och Dave Gibbons. © upphovsmännen och DC Comics.

Under 1960- och 1970-talet hade förlaget återintroducerat flera figurer från 1940-talets "guldålder" som superhjältar på en "alternativ jord", Earth-2, och därmed skapat ett "multiversum" av flera parallella verkligheter. Som en följd hade seriernas kontinuitet blivit allt snårigare, och 1985-1986 publicerades Marv Wolfmans miniserie Crisis on Infinite Earths i syfte att strukturera DC:s universum, och underlätta för nytillkomna läsare.

I och med miniserien omdanades flertalet av DC:s stora serier: Frank Miller stöpte om "Batman" i en ny och råare form i och med såväl framtidsvisionen Batman: Mörkrets Riddare (1986) som bakgrundshistorien Batman: År ett (1987), och John Byrne skapade den moderna "Superman" i och med miniserien The Man of Steel (1987). Även andra serier fick motsvarande nystarter.

Flera brittiska serieskapare rekryterades till förlaget, och gav bland annat upphov till flera serier utan koppling till DC:s universum. Inte minst utmärker sig Alan Moore postmoderna superhjälteserie "Watchmen" (1986-1987), men även Moores landsmän Neil Gaiman och Grant Morrison bidrog till en revitalisering av DC:s serier.

Framför allt Millers och Moores serier från mitten av 1980-talet har sedermera kommit att beaktas som inledningen till de amerikanska serietidningarnas moderna era, omväxlande kallad "the Copper Age of Comic Books", "the Iron Age of Comic Books", "the Dark Age of Comic Books", eller helt enkelt "the Modern Age of Comic Books".

1990-tal

1989 efterträddes Jenette Kahn av Paul Levitz som förlagets publisher, en position han behöll till och med 2009. Under det tidiga 1990-talet fick seriesamlandet uppmärksamhet i amerikansk media, vilket dels ledde till en ökad utgivning av samlingsvolymer med äldre serier, bland annat i bokserien "DC Archive Editions", men även innebar att tidningar med spektakulära seriehändelser som Supermans död ("Death of Superman", 1992), Batmans invalidisering ("Batman: Knightfall", 1993) och storsatsningen "Zero Hour: Crisis in Time" (1993) publicerades som "samlarutgåvor".

Dessutom breddade förlaget sin utgivning, vilket inte minst blev tydligt i och med 1993 års etablering av vuxenetiketten Vertigo, vilken delvis sprang ur den brittiska våg av serieskapare som hade rekryterats till förlaget under 1980-talet. Andra, mindre långlivade etiketter från decenniet innefattar Piranha Press (1989-1993, alternatviserier), Impact Comics (1991-1993; serier baserade på Archie Comics' superhjältar), Milestone Media (1993-1997; superhjälteserier med fokus på etniska minoriteter), Paradox Press (1994-2004, med mer "litterära" serieromaner och miniserier), och Helix (1996-1999; fokus på science fiction).

1999 övertog DC etiketten WildStorm från konkurrenten Image Comics.

Två av förlagets mest långlivade titlar utanför superhjältegenren etablerades också under årtiondet: Looney Tunes (1994) och Scooby-Doo (1997). Båda utges fortfarande (2017), men den senare ersattes 2010 med Scooby-Doo: Where Are You?.

2000-tal

2000-talet präglades framför allt av en serie satsningar som genomsyrade hela DC:s universum och återkopplade till åttiotalets "Crisis on Infinite Earths". Med start i "Infinite Crisis" (2005-2006), fortgick händelseförloppet i den årslånga, veckovis utgivna maxiserien 52 (2006-2007), och avslutades (för tillfället) i "Final Crisis" (2008-2009). Årtiondet avslutades med ännu en omfattande storyline, "Blackest Night" (2009-2010).

2004-2010 publicerade förlaget översatta mangaserier på etiketten CMX, och 2007-2010 producerades webserier för etiketten Zuda Comics. Ytterligare två kortlivade etiketter var DC Focus (2004-2005, med alternativa superhjälteserier) och Minx (2007-2008, med serier för tonårstjejer). 2005 inleddes även utgivningen av "Showcase Presents", som samlar svartvita återtryck av äldre serier i volymer på vanligen över 500 sidor.

2004 etablerades underetiketten Johnny DC som samlar förlagets barnserier (huvudsakligen titlar baserade på animerade tv-serier som Batman: The Brave and The Bold och Young Justice, samt Looney Tunes och Scooby-Doo: Where Are You?).

2010-tal

2011 genomgick förlagets huvudutgivning en av sina mest genomgående förändringar dittills. Under sommarmånaderna publicerades miniserien Flashpoint, vilken slutade i en påtaglig omdaning av hela DC:s universum. Som en följd därav avslutade flertalet av DC:s titlar sin utgivning - däribland Action Comics och Detective Comics, vilka båda hade utgivits kontinuerligt sedan 1930-talet. På sensommaren/hösten samma år återuppstod flertalet tidningar, med ny numrering och under etiketten "The New 52".

Under "The New 52"-etiketten fick DC:s figurgalleri en nystart, med mer eller mindre nya bakgrundshistorier och nya manusförfattare och tecknare.

De titlar som inte utspelade sig i det huvudsakliga DC-universumet - huvudsakligen Johnny DC-utgivningen, Mad Magazine och merparten av Vertigo-titlarna - påverkades inte av omdaningen.

"The New 52"-etiketten försvann sommaren 2015, men seriernas kontinuitet fortfor oförändrat i ytterligare ett år. Sommaren 2016 genomfördes en ny omdaning av DC-universumet, "DC Rebirth", och numreringen av flertalet titlar omstartades än en gång med nummer 1. Action Comics och Detective Comics återgick dock istället till sin ursprungliga numrering. Motsvarande titlar som lämnades opåverkade av 2011 års omdaning, fortgick även denna gång utan förändringar.

"DC Rebirth"-etiketten är ännu (februari 2017) aktiv.

Logotyper

DC's första logotyp förekom första gången på titlar från mars 1940. Bokstäverna DC stod för Detective Comics vilket var det namn företaget använde vid den tiden. Logotypen var anspråkslös och hade ingen bakgrund. Den bestod bara av den enkla texten "A DC Publication". I november 1941 introducerades en uppdaterad DC-logotyp. Den var nästan dubbelt så stor som den första och hade en vit bakgrund. Namnet Superman hade lagts till den ursprungliga texten för att både erkänna Stålmannen som var företagets flaggskepp och Batman som var huvudfigur i serietidningen Detective Comics. Denna logotyp var också den första som var placerad längst upp på omslagets vänstra hörn, en placering som används än idag.

I november 1949 så ändrades logotypen igen för att innefatta företagets dåvarande namn (National Comics Publications). Logotypen användes också som kropp åt Johnny DC, förlagets maskot under 1960-talet.

I oktober 1970 togs den runda logotypen tillfälligt bort till förmån för en enkel "DC"-logotyp i en rektangel tillsammans med namnet på seriens titel eller seriens huvudperson (T.ex. stod det "DC Superman" på många nummer av Action Comics). En bild på huvudfiguren placerades i direkt anslutning ovanför eller nedanför texten. För tidningar som inte hade någon enskild huvudperson, som var fallet för till exempel Justice League of America eller House of Mystery så var texten i logotypen utformad i en speciell stil som passade innehållet i tidningen. För House of Mystery var texten utformad som en fladdermus. Denna användningen av seriefigurerna som logotyper påminner mycket av hur Marvel idag använder seriefigurer som varumärken på sina omslag.

Betydelsefulla serieskapare och förlagsmänniskor

Redaktören Julie Schwartz samt författarna Cary Bates och Elliot S. Maggin som seriefigurer i Justice League of America (vol. 1) nr 123, tecknade av Dick Dillin och Frank McLaughlin. © DC Comics.

I ungefärlig kronologisk ordning

Förlagsetiketter

Aktiva:

Nedlagda:

Mer om DC Comics

Externa länkar

Hämtad från "https://seriewikin.serieframjandet.se/index.php?title=DC_Comics&oldid=199969"