Långben
Jan "Janne" Långben, Goofy på engelska, ursprungligen kallad Dippy Dog eller Dippy Dawg. På svenska har figuren även förekommit under namnen Jan Rissel och Moppe. Långben är en seriefigur och tecknad filmfigur som startade som (och fortfarande är) en bifigur till Musse Pigg, men som senare även fick bära både serier, serietidningar och tecknade filmer på egen hand.
Historik
Pre-version
En föregångare till Långben fanns med i den svart/vita "Musse"-filmen "Mickey's Revue", offentligt visad för första gången den 25 maj 1932. Figuren lär ha skapats av animatören Art Babbitt och filmen regisserades av Wilfred Jackson. Denna version av figuren var en äldre hund som irriterade en hel revypublik med sitt enerverande jordnötstuggande och sitt hulkande skratt, ett skratt som fortfarande lever kvar i figuren. Skrattet introducerades av Pinto Colvig, som skulle komma att bli röstskådespelare för Långben ända fram till 1965.
Från Dippy till Goofy
Den "riktige" Långben, den knasiga och måttligt intelligenta tvåbenta hunden, gjorde sin entré i serieversionen av "Musse Pigg", på en söndagssida i dagspressen den 8 januari 1933, tecknad av Floyd Gottfredson. Det första namnet som användes på figuren var "Dippy Dog", vilket snart blev "Dippy Dawg". Men internt hos Walt Disneys medarbetare var han känd under namnet "the Goof" (byfånen), och efter hand kom smeknamnet att bli officiellt. I serietidningen Mickey Mouse Magazine kallades han 1935 för "Goofie", och strax därefter etablerades "Goofy" som hans officiella namn (även om namnet Dippy förekom vid enstaka tillfällen så sent som 1941).
Dagspresserier
Långben gjorde flera kortare framträdanden i Gottfredsons "Musse Pigg"-dagsstripp under det tidiga 30-talet. Samtidigt dök han upp i flera av de animerade kortfilmerna (se nedan) och fick successivt en allt större roll. Långben blev snart den viktigaste "sidekicken" i Musse Piggs dagsstrippäventyr, och trängde i mångt och mycket undan figuren Horace Horsecollar (Klasse), som till dess varit den som hade haft rollen som Musses vapendragare. Inte sällan speglade Gottfredsons serieavsnitt vad som hände i filmerna under samma period, och bjöd på serieversioner av filmäventyren, eller serieäventyr inspirerade av filmhistorierna. Sålunda bjöds publiken på flera både serier och kortfilmer där Musse och Långben tillsammans med Kalle Anka utgjorde en komisk trio. Kalle Ankas ökade popularitet ledde emellertid till att han fick sin egen dagstidningsserie och lyftes ur "Musse"-serien, vilket ledde till att Långben fick en ännu större roll. Från 1940-talet deltog Långben i merparten av Musses äventyr, ibland enbart som komisk bifigur, men inte sällan också som medhjälpare.
Dagspressversionen av "Musse", först söndagssidan och långt senare även dagsstrippen, övergick successivt från att vara en komisk äventyrsserie till att bli en renodlad skämtserie i villamiljö. Under 1970-talet etablerades här en blond flickvän till Långben: Glory-Bee (Gloria på svenska). Andra tecknare som Dick Moores och Manuel Gonzales gjorde flera söndagssidor med Långben som huvudfigur.
Dagspressversionen av "Musse Pigg" lades ner i början av 1990-talet.
Serietidningsversion
Tidig amerikansk produktion
Långben dök som nämnts upp i den kortlivade Mickey Mouse Magazine redan på 1930-talet.
Från 1940-talet till mitten av 1980 talet licensproducerade Western Publishing en stor mängd Disneyserier, och i serietidningen Mickey Mouse, som startade 1952, hade Långben en framträdande roll. Med tiden slipades mycket av hans knasighet bort, och han blev en någorlunda kompetent (om än fortfarande något klumpig och trögtänkt) medhjälpare till Musse. Minnesvärda äventyr tecknades av bland andra Paul Murry och Jack Bradbury.
I serietidningsversionen introducerades 1954 Långbens klipske brorson Gilbert, som dök upp i "Långben möter underbarnet Gilbert" i amerikanska Four Color nr 562.1
Långbens serietidningsäventyr publicerades främst i Mickey Mouse och antologitidningar som Four Color och Walt Disney's Comics (and Stories). Förutom enstaka engångspublikationer fick dock Långben ingen egen tidning under den här tiden. Åtminstone inte i sin vanliga skepnad.
Stål-Långben
- Huvudartikel: Stål-Långben
En egen serietidning fick däremot Långbens superhjälte-alter ego Stål-Långben, som dök upp för första gången 1965 i tidningen New Adventures of the Phantom Blot nr 2 (1965). Här hade han inga superkrafter och bara namnet gemensamt med den Stål-Långben som snart skulle debutera. I Donald Duck nr 102 fick läsarna stifta bekantskap med en Stål-Långben med riktiga superkrafter, som i denna första serie sägs häröra från de trikåer som Oppfinnar-Jocke har skapat.
Senare under 1965 fick Super Goof en egen serietidning i USA, utgiven av Gold Key, och nu etableras att han får sin superkraft då han äter sina speciella stål-jordnötter. Den publicerades i 74 nummer fram till 1984. I Super Goof nr 5 (1966) och historien "The Twister Resister" förvandlades brorsonen Gilbert för första gången till Stål-Långbens medhjälpare Stål-Gilbert, vilket han fortsatt med till och från under årens lopp.
Internationell och senare amerikansk serietidningsproduktion
Efter 1960-talet har Disneys serietidningsutgivning i USA haft en mindre betydande ställning och periodvis varit helt nedlagd. Det är på andra håll i världen som de flesta Långben-serierna har producerats de senaste decennierna. Mängder med Disneyserier har producerats i främst Italien, Frankrike, Nederländerna, Brasilien, och Danmark.
Dock – redan på 1930-talet producerades serien "The Defective Agency" i Storbritannien. Här driver Långben och Tobias Sköldpadda en detektivbyrå tillsammans, och serien omtecknades, som "Defektivbyrån", för svenska Musse Pigg-Tidningen.
Italien har en lång och produktiv historia av egenproducerade Disneyserier, och även om Långben huvudsakligen har agerat Musses sidekick, så har han många gånger fått inta en mer central roll. Inte minst har han sedan 1960 figurerat tillsammans med Tyra Trollpacka i flera serier där Tyra förgäves försöker övertyga skeptikern Långben att häxor existerar. Andra italienska milstolpar i Långbens historia inkluderar hur han 1983 fann kärleken i den afrikanska drottningen Zenobia som därefter fortsatt att sporadiskt dyka upp; debuten för hans kusin, äventyraren och arkeologen Indiana Jöns 1988; serien "Långbens onsdagar" som producerats sedan 1990-talet; och den 12 delar långa sviten "Långbens anfäder" från 2006.
De danska, holländska, och brasilianska serierna har i mindre grad utvecklat Långben som en separat figur, utan främst fortsatt att dels låta honom flankera Musse, och dels skapa nya "Stål-Långben"-serier. I Frankrike etablerades dock under 1980-talet såväl Långbens kusin, Sport Goofy, som hans alias som hemlig agent, James Blund.
I samband med att den sydamerikanska och europeiska efterfrågan på Disneyserier ökade under 1960-talet inledde Disneystudion en serieproduktion avsedd för den internationella marknaden. Här figurerade Långben inledningsvis främst tillsammans med Musse, men under 1970-talet kom han att allt mer få spela huvudrollen i egna avsnitt. Nu etablerades dels hans energiska faster Mittbena, men än mer avtryck gjorde albumserien "Historiens mästare", med Långben i rollen som historiska och litterära gestalter som Leonardo da Vinci, kung Arthur, Frankenstein, Isaac Newton, Daniel Boone, med flera.
Även i sitt hemland fick Lånben sedermera något av en renässans: i början 1990-talet producerades den tecknade tv-serien "Långbens galna gäng" (se nedan), vilket dels gav upphov till en handfull serier direkt baserade på tv-serien, men figurens återvunna popularitet ledde också till USA:s första reguljära serietidning med Långben som titelfigur; Goofy Adventures utgiven av Disney Comics med 17 nummer åren 1990–1991.
Långben som film- och tv-figur
Filmernas Långben har haft en parallell utveckling som stundtals dragit åt andra håll än seriernas Långben.
Som nämnts ovan introducerades den första versionen av Långben i en tecknad film 1932, medan den yngre Långben vi bättre känner igen debuterade i seriernas värld. Denne Långben fick sedan biroller i ytterligare ett antal Musse Pigg-filmer, inklusive "The Whoppee Party" (1932) och "The Orphan's Benefit" (den första filmen där namnet "Goofy" nämndes, 1934).
Under andra halvan av 30-talet var den komiska trion Musse, Kalle och Långben ett återkommande koncept, inte bara i serierna (se ovan) utan även i filmer som "Mickey's Service Station" (1935), "The Clock Cleaners" och "Lonesome Ghosts" (båda från 1937). I takt med att Musse fick en allvarligare dimension i serierna och allt oftare fick rollen som "straight man", blev hans roll i trion mindre. I slutet av 1930-talet gjordes ett flertal filmer med enbart Kalle och Långben i huvudrollerna, varav den första var "Polar Trappers" (1938).
1939 fick Långben sin allra första solofilm, "Goofy and Wilbur", regisserad av Dick Huemer. Fler skulle det bli. Under 1940-, 50- och 60-talen producerades en mängd tecknade filmer av Disney där Långben var stjärnan. Här skildrades han som en generisk figur vars bakgrund, yrke, tidsera m.m. ändrades för att passa filmens förhållanden. Vanliga var filmer med skämtsamma instruktioner om hur man utför t.ex. ett hantverk eller en idrott ("The Goofy How To..."-filmerna), samt historier där Långben spelade rollen som typisk medelklassman i en villaförort ("Goofy the Everyman"-filmerna). Här fick han ibland namn som Mr. Goof, Mr. Walker, Mr. Wheeler eller Mr. X. Namnen och personligheterna var dock inget som fastnade i kontinuiteten. Ibland fick han även ett något annorlunda utseende – t.ex. hände det att de utstående tänderna och långa öronen plötsligt inte var där. Sista reguljära kortfilmen med Långben hette "Goofy's Freeway Troubles" (1965).
Filmfiguren Långben återupplivades dock vid flera tillfällen. Ett cameo fick han i långfilmen "Vem satte dit Roger Rabbit?" (1988). På 1990-talet blev Långben slutligen populär för en ny generation med "Långbens galna gäng", en tecknad tv-serie som handlar om Långben och hans son Max, som bor grannar med Svarte-Petters familj. Denna ledde till spinoffer i form av långfilmerna "Janne Långben the Movie" (1995 – även i en serieadaption från samma år) och "En extremt långbent film" (2000).
I senare tv-serier som "Musses verkstad" (1999–2000) och "Hos Musse" (2001–2003) har Långben återfått sin klassiska knasiga och klumpiga personlighet, och han har även figurerat i långfilmerna "Musse, Kalle och Långben: De tre musketörerna" och "Musses jul i Ankeborg" (båda från 2004), som båda överförts till seriemediet.
En ny animerad biokortfilm med Långben (den första sedan 1965) betitlad "How To Hook Up Your Home Theater" hade premiär på Ottawa International Animation Festival 2007, och sedan 2013 publiceras nya kortfilmer med bl.a. Långben för tv.
Långben på andra språk
| Språk | Namn |
|---|---|
 Bulgariska |
Гуфи (Gufi) |
 Danska |
Fedtmule |
 Estniska |
Kupi |
 Finska |
Hessu Hopo |
 Franska |
Dingo, (Har hetat; Achille Nigaudot, Piloche och Goofie) |
 Grekiska |
Γκούφυ (uttalas snarlikt engelska) |
 Italienska |
Pippo |
 Isländska |
Guffi |
 Japanska |
グーフィー (Guufii) |
 Kanadensisk franska |
Goofy, Cafard |
 Kinesiska |
高飞 高飛狗) |
 Latin |
Phillipule |
 Lettiska |
Spruksts |
 Mexikansk spanska |
Tribilín |
 Holländska |
Goofy, Goofie |
 Norska |
Langbein, Goofy |
 Polska |
Goofy |
 Portugisiska |
Pateta |
 Ryska |
Гуфи (Gufi) |
 Samiska |
Guhkesruoida |
 Serbiska |
Шиља/Šilja |
 Slovak |
Goofy |
 Slovenska |
Pepe |
 Spanska |
Goofy |
 Tjeckiska |
Goofy |
 Tyska |
Goofy |
 Ungerska |
Goofy |
Fotnoter
- 1. Historiekod: W OS 562-02 skriven och ritad av Bill Wright, gick i Sverige i Kalle Ankas Pocket Special nr 2/2002 under titeln "Långben möter underbarnet Gilbert".
