Disneyserier från Italien

Disneyserier började produceras i Italien redan 1931, under de första åren utan tillstånd. 1937 inleddes en licensproduktion som dock avbröts under andra världskriget, men sedan 1948 har produktionen varit kontinuerlig. Till följd av sin långa historia och omfångsrika produktion har de italienska disneyserierna utvecklats relativt fristående från sin amerikanska (och nordeuropeiska) systerproduktion.

Till och med 1984 var Guido Martina produktionens huvudförfattare, och den ursprungliga tecknarkvartetten Romano Scarpa, Giovan Battista Carpi, Luciano Bottaro och Pier Lorenzo De Vita förblev centrala under större delen av 1900-talet. Snart nog kom dock flera av deras forna assistenter – inte minst Giorgio Cavazzano och Massimo De Vita – att bli inflytelserika i egen person. Vid sidan av Martina var bland andra Rodolfo Cimino en produktiv författare, och på senare år har Francesco Artibani och Casty blivit uppmärksammade. Under 1970-talet bidrog även "Superman"-skaparen Jerry Siegel med flera manus.

Produktionen var under större delen av 1900-talet fokuserad på Kalle Anka ("Paperino") och Musse Pigg ("Topolino"), men resulterade också i ett flertal nya bifigurer: Joakim von Ankas beundrarinna Gittan, Svarte Petters flickvän Trudy, och Kalle Ankas superhjältealias Stål-Kalle, för att nämna några. Sedan 1990-talet har produktionen dock breddats, dels med nya koncept av invanda figurer, som den Marvel-inspirerade nytolkningen av Stål-Kalle och skräckfilmspastischen X-Musse, och dels med helt fristående serier som W.i.t.c.h. och Monster Allergy (den senare genom etiketten Buena Vista Comics). Även serierna baserade på Fairies-franchisen är producerade i Italien.

Till och med 1988 låg förlagshuset Mondadori bakom produktionen, därefter tog Disney själva över, och sedan 2013 är det Panini Comics som svarar för utgivningen. Det italienska flaggskeppet för egenproducerade disneyserier är tidningen Topolino, utgiven sedan 1949, och i Sverige har dessa serier sedan 1968 sitt huvudsakliga organ i Kalle Ankas Pocket.

Italienproducerade serier känns igen genom att deras seriekod börjar med ett I.

Historik

1931-1940: Förhistoria

1931 började dagstidningen Il Popolo di Roma, utan Disneys godkännande, att publicera seriesidor med Musse Pigg, tecknade av Guglielmo Guastaveglia. Påföljande år inleddes lincensutgivningen av barntidningen Topolino, som dock huvudsakligen bestod av illustrationer, sagor, och pyssel, men 1937 påbörjades utgivningen av systertidningen Paperino, som innehöll längre följetongsserier skrivna av Federico Pedrocchi, och tecknade av Pedrocchi själv, samt Enrico Pinochi och Nino Pagot. I antologititeln Albi d'oro (närmast en italiensk variant av amerikanska Four Color) publicerades längre serier av samma upphovsmän. Dessa serier fokuserade huvudsakligen på Kalle Anka och Gåtte Gris, men även andra tidiga figurer som Klarabella Ko, Klasse Häst, Svarte Petter, och Floyd Gottfredsons skurk Snorre Snabel. Dessutom introducerades den första återkommande italienska originalfiguren, reportern Il Gato ("Katten").

I samband med andra världskriget avslutades egenproduktionen - totalt kom Pedrocchis produktion att uppgå till tio längre serier och en handfull skämtstrippar.

1948-1957: Etablering

Efter krigets slut togs Mondadoris disneyproduktionen åter upp. Paperino var nedlagd, men Topolino och Albo d'oro fortlevde. 1948 publicerades de första "moderna" italienska disneyserierna, och huvudförfattare var nu Guido Martina. 1949 bytte Topolino format - den krymte till pocketstorlek, och tjocknade till - varje utgåva omfattade 100 sidor, fyllda med disneyserier. Ursprungligen var utgivningstakten en gång/månad, men redan 1951 gick den upp till det dubbla. Italienska och amerikanska serier samsades inledningsvis om utrymmet, men ganska snart kom de inhemska serierna att inleda varje utgåva, och vid slutet av tidningens första årtionde hade de importerade serierna reducerats till knappt hälften av det totala sidantalet, som nu hade växt till 132 sidor/nummer.

Martina fick snart assistens på manussidan, främst i form av Carlo Chendi och Gian Giacomo Dalmasso, och de fick huvudsakligt sällskap av tecknarna Giuseppe Perego, Luciano Bottaro, Giovan Battista Carpi, Giulio Chierchini, Romano Scarpa, Pier Lorenzo De Vita, Luciano Capitanio, och Luciano Gatto. Undantaget Capitanio, som avled 1969, kom samtliga dessa kreatörer att fortsätta producera serier i åtminstone tre decennier, och Chierchini och Gatto är fortfarande (2016) aktiva. Flera av tecknarna kom dessutom att skriva egna manus, inte minst Scarpa, som har kommit att bli den i särklass mest aktade av de italienska serieskaparna.

Den första serien att helt publiceras i den moderna versionen av Topolino var "L'inferno di Topolino", i #7-12 (1949-1950). Angelo Bioletto tecknade efter Martinas manus, som var en tolkning av Dantes italienska nationalepos "Den gudomliga komedin", med en mängd disneyfigurer i rollerna; från Kalle och Musse till tre små grisar och Benjamin Syrsa. Efter detta kom serierna i allt väsentligt fokusera på Musse och Kalle och deras respektive bifigurer - figurer som Lilla Vargen, Lille Hiawatha, Bror Kanin, Ludde, och Piff och Puff förekommer bara ytterst sporadiskt, om alls, i de Mondadoriproducerade serierna. Jämte mus- och ankserierna så bestod produktionen huvudsakligen av serier med Snövit och de sju dvärgarna i huvudrollerna - totalt producerades närmare trettio sådana avsnitt från trettiotalet till åttiotalet.

De italienska kreatörerna var snabba med att plocka upp nya figurer från Carl Barks amerikanska ankserier, och flertalet av hans karaktärer etablerades under de kommande decennierna rask också i de italienska serierna. Vidare gjorde sig italienarna redan från början måna om att vårda Floyd Gottfredsons arv, och kom att, till skillnad från sina amerikanska kollegor, plocka upp flera av Gottfredsons figurer från dennes storhetstid på 1930- och 40-talen. Redan under sitt första årtionde etablerade Topolino flera Gottfredsonskapelser i sitt centrala persongalleri: framtidsmänniskan Eta Beta och hans husdjur Pflipp, poliserna kommissarie Karlsson och inspektör Klovén, samt - nästan 10 år innan återkomsten i amerikanska seriemagasin - brottsgeniet Spökplumpen.

Endast ett par nya återkommande seriefigurer skapades under detta första decennium av italienska disneyserier, båda i kretsen kring farbror Joakim: hans betjänt Albert (Alberto), och hans lillebror Gedeone de' Paperoni, en tidningsutgivare som bara gjort enstaka framträdanden i svensk översättning, som då förtigit hans relation till familjen Anka genom att ge honom det anonyma namnet "S. Andersson".

1956 följde Martina upp "L'inferno di Topolino" med ännu en tolkning av en litterär klassiker: i "Paperino Don Chisciotte" (Topolino #137-137) presenteras hans och Pier Lorenzo De Vitas version av Miguel de Cervantes "Don Quijote". Serier baserade på skönlitterära verk (och senare även scenpjäser, filmer, och tv-serier) har därefter varit ett stående inslag i den italienska produktionen.

Jämte i Topolino så publicerades disneyserier också i Albo d'oro, som vid årskiftet 1956/1957 ersattes av Almanacco Topolino, innehållandes uteslutande disneymaterial. 1957 fick de sällskap av repristiteln I Classici di Walt Disney, som utöver återtryckta serier också innehöll en nytecknad ramberättelse i varje nummer, vanligen skriven av Dalmasso och tecknad av Perego. Det var översatta utgåvor av I Classici... som presenterades i svensk översättning som "Kalle Ankas Pocket", när denna titel lanserades 1968.

1958-1967: Expansion, expansion

Produktionens andra årtionde präglades av expansion, såväl i omfång och utgivningstakt, som i seriernas figurgalleri och på kreatörsfronten.

1960 dubblade Topolino sin utgivningstakt ännu en gång, och började nu publiceras en gång i veckan, vilket ökade kraven på produktionen, och följdaktligen rekryterades åren 1960-1964 en mängd nya kreatörer - på manussidan utmärker sig Ennio Missaglia, Osvaldo Pavese, bröderna Giampaolo och Abramo Barosso, Rodolfo Cimino, samt Michele Gazzarri. Framför allt Cimino (som redan på 1950-talet hade medverkat som tuschare av Scarpas serier) gjorde stort intryck och var aktiv i över 50 år. Nya inflytelserika tecknare (varav flera också har skrivit manus) inkluderar Massimo De Vita (son till Pier Lorenzo De Vita), Guido Scala, Giorgio Cavazzano, Giorgio Bordini, Sergio Asteriti, och Franco Lostaffa (vars huvudsakliga uppgift dock var som textare). Framför allt Cavazzano har kommit att inspirera ett flertal senare serieskapare, och såväl han som De Vita och Asteriti är ännu (2016) aktiva.

Åren runt 1960 innebar också återkomsten för flera Gottfredsonfigurer; professor Müstic och korpen Korpus kom att bli mest frekvent använda, men även sjöbusen Orango Pirat, Mimmis väninna Singoalla So, den ljusskygge rörmokaren Rulle Rörtång, och den skrupelfrie advokaten Fusky fick ny fart i seriekarriären, och en handfull figurer från amerikanska serietidnings-Musse inkorporerades för ovanlighets skull också i den italienska panteon: Långbens brorson Gilbert och Svarte Petters båda vapendragare Borstis och Dum-Dum.

Barks figurer fortsatte att fylla på ankserierna, och i vissa fall fick hans figurer mer gehör i Italien än i USA. Barksskapelser som Tyra Trollpacka och kvasten Belsebub (första italienska framträdande 1956 respektive 1963), Björnfarfar (1962), och von Pluring (1963) har därför ibland uppfattats snarare som italienska figurer än amerikanska. Björnfarfar och von Pluring blev tidigt fasta plågoandar i Joakims liv, och Tyra Trollpacka fick en måhända oväntad sparringpartner då hon 1960, för första, men långt ifrån sista, gången förgäves försökte få skeptikern Långben att erkänna att häxor faktiskt finns. Jämte Barks figurer införlivades också de amerikanska skapelserna Ludwig von Anka, Madame Mim, Knase Anka, och Emil Örn, i ankvärden.

Bland de många italienska nyskapelserna under perioden utmärker sig framför allt Romano Scarpas karaktärer, vilka ger uttryck 1960-talets kulturella, vetenskapliga, och ideologiska vindar; den humanoida atomen Atominus (Atomino Bip-Bip, 1959), Musses faster Mussefina (Tia Topolinda, 1960), Svarte Petters partner Trudy (1960), Joakims beundrarinna Gittan (1960) och Gittans kompanjon Johannes Näbbelin (Filo Sganga, 1961), Kalles minst sagt udda kusin Flängbert (Sgrizzo, 1964), advokaten Fuskeryd (Cavillo Busillis, 1966), och tonåringen Ank-Sofi (Paperetta Yè-Yè, 1966), barnbarn till Joakims ungdomskärlek Glittriga Gullan. Ytterligare figurer etablerades av andra kreatörer: Svarte Petters medbrottsling, gangstern Al Popone (skapad av Dalmasso & P.L. De Vita, 1959), Björnligans tax Max (Ottoperotto, skapad av Pier Carpi & G. B. Carpi, 1964), samt Kalles grälsjuke granne Adrian Stroppenhielm (Anacleto Faina, skapad av Cimino & Carpi, 1965). Stroppenhielm har därefter existerat sida vid sida med den snarlika Barksskapelsen Olle Olsson, och om stundom även gått under detta namn i svensk översättning. Dessutom fick Joakim en ny betjänt, i original kallad Battista, som i svensk översättning dock fick behålla sin företrädares namn Albert. Joakims sekreterare, den Barksskapade fröken Näbblund, fick också en fast plats, men i den italienska tolkningen är hon betydligt yngre (och betydligt längre) än i amerikansk (och skandinavisk) tappning.

Bland decenniets många litterära parodier märks exempelvis "Faust", "Iliaden" och "Odysséen", "Rhenguldet", William Shakespeares "Hamlet", "Tusen och en natt", och "Barberaren av Sevilla".

1968-1977: Stål-Kalle och längre seriesviter

Det tredje årtiondet prägladedes av ett lugn på kreatörssidan, och även utgivningstakten stabiliserades. Enstaka sidoutgivningar förekom dock: 1969 publicerades engångspublikationen "Topolino allo zecchino d'oro" av Martina och Scarpa, med Musse och Långben på äventyr med Askungens gudmor, och 1969-1971 producerades inhemska avsnitt av Zorro, tecknade av Giuliano Giovetti.

På manussidan för huvudproduktionen tillkom under åren 1970-1974 framförallt Giorgio Pezzin, amerikanen Jerry Siegel, och Massimo Marconi, av vilka den sistnämnda ännu (2016) är aktiv. En handfull nya tecknare rekryterades parallellt, huvudsakligen i form av Giancarlo Gatti, Sandro Zemolin (som dock främst tuschat andra tecknares verk), Sandro Del Conte (som 2016 fortfarande är verksam) och Tiberio Colantuoni. Marco Rota anställdes som formgivare, men kom också att teckna ett mindre antal serier.

Nya figurer tillkom - Chendi och Bottaro skapade den onde professor Leoful (Zantaf, 1968), som utvecklar en personlig vendetta gentemot Joakim och Kalle, Cimino och Cavazzano gav Magica de Hex en modernt sinnad sidekick i häxan Roberta (1971) och samma par gav Kalle en alternativ romans i undervattensprinsessan Reginella (1972). Vidare gav Marco Rota liv till Kalles kaledoniska förfader Kalle Vildand och dennes sidekick Lilleman (1975), och Scarpa såg både till att Korpus fick en fosterson i den äventyrlige Flax (Bruto, 1975), och att Svarte Petter fick en ny kumpan i den galne vetenskapsmannen Alkattone (Plottigat, 1977). Vidare fick Eta Beta sällskap av kompisen Zombi (1977, ej i svensk översättning), skapad produktionens huvudförfattare Martina, tillsammans med Luciano Gatto.

Det var dock tillsammans med Carpi som Martina (efter en idé av redaktören Elisa Penna) skapade årtiondets främsta nyskapelse: Kalles hemliga identitet Stål-Kalle (Paperinik, 1969). Ursprungligen balanserande på kanten mellan ond och god, utvecklas Stål-Kalle från att vara mest intresserad av att hämnas på sina släktingar, till att bli en traditionell superhjälte, med påtagliga drag av Batman. Likt Batman saknar Stål-Kalle superkrafter, men har god hjälp av de uppfinningar som Oppfinnar-Jocke förser honom med. Fyra år senare följde Martina upp med att, tillsammans med Cavazzano, skapa Stål-Kajsa (Paperinika, 1973) och hennes kvinnliga motsvarighet till Oppfinnar-Jocke, Geniala, och därmed ge nytt bränsle till relationen mellan Kalle och Kajsa. Vidare fick även von Pluring en betjänt, som på svenska ofta fått namnet Nilsson(Lusky) och i Musse-serierna gjorde USA-importen Stål-Långben en handfull framträdande, liksom de nygamla Gottfredsonfigurer kapten Dobberman och Tristan.

Ända sedan början hade Topolino innehållit serier som sträkte sig över två eller tre (undantagetvis så mycket som fyra) nummer, men under 1970-talet ville Martina skapa mer långtgående följetonger, som inte behövde publicerades i varje nummer. Resultatet blev två västernserier. Musse och Långben blev ensamma cowboys i "Le leggendarie imprese di Topolino Kid", som omfattade 12 delar publicerade 1974-1981 och inte fick någon övergripande svensk titel, och Kalle och knattarna fick huvudrollen som nybyggare i "En gång i vilda västern" ("C'era una volda nel West"), vilken publicerades i 13 avsnitt 1977-1981. Bägge serierna begåvades dessutom med nya sidekicks i formen av djur - Musse och Långben fick sällskap av coyoten Susanna, och Kalle och knattarna assisterades av åsnan Tiburzio, som har många likheter med 1930-talsfiguren Basilio. Båda dessa serier tecknades av flera av produktionens tecknare.

Redan 1970 publicerades dock en annan lång, mycket uppmärksammad, seriesvit: "Ankdynastins ärorika historia" ("Storia e gloria della dinastia dei paperi"), vilken i åtta avsnitt (publicerade i en följd i Topolino #849-756) följer familjen Ankas historia från det antika Egypten till 1890-talets amerikanska guldrush. Manus skrevs av Martina, och tecknandet delades mellan duon Scarpa/Cavazzano och Carpi. Serien slut, i vilket Joakim (och den evige konkurrenten von Pluring) föds i Klondie 1897, resulterade långt senare viss uppståndelse i samband med Don Rosa "Farbror Joakims liv", vars handling i mångt och mycket går stick i stäv med Martinas version.

Tre år efter "Ankornas historia", 1973, följde Martina upp med ännu en lång serie svit, den tiodelade "Hemligheten med den halshuggna totempålen" ("Il segreto del totem decapitato", Topolino #906-916, på svenska endast delvis publicerad), vilken innefattar flashbacks till Joakims ungdom. Här ses bland annat Joakim och Farmor Anka som syskon, vilket var den allmänna uppfattningen på många håll i Europa under 1970- och 1980-talet.

Antalet litterära parodier blev färre under perioden, men bland de verk som Disney-tolkades av de italienska serieskaparna märks Shakespeares "Otello", "Riddarna av runda bordet", och "Tre män i en båt".

1978-1988: Generationsskifte

Om 1970-talet kännetecknades av stabilitet, så var Mondadoris sista decennium som disneyproducent snarare präglad av nydaning - de tre äldsta författarna Guido Martina, Carlo Chendi, och Gian Giacomo Dalmasso lämnade produktionen 1984, och även om de två förstnämnda skulle komma att återkomma under nittiotalet, så innebar det att nya krafter behövdes. Flera nya manusförfattare anlitades, däribland Rudy Salvagnini, Bruno Concina, Alessandro Sisti, Giorgio Figus, Carlo Gentina, Fabio Michelini, Carlo Panaro, och Bruno Sarda, varav alla utom de två förstnämnda ännu är aktiva 2016. Även tecknarsidan fick mycket nytt blod med Maurizio Amendola, Sandro Dossi, Roberto Marini, Maria Luisa Uggetti, Giampiero Ubezio, Alessandro Gottardo, med flera. Därutöver medverkade många kreatörer med ett mindre antal serier, och förlaget började också anlita flera spanska tecknarstudior: Studio Recreo, Francesc Bargadà Studio, Studio Bonnet, och Comicup Studio. Resultatet blev en både tecknarmässig och manusmässig mindre enhetlig produktion.

Antalet nya återkommande seriefigurer minskade - mest genomslag fick professornerna Zapotec (skapad av Massimo De Vita 1979) och Marlin (skapad av Concina och De Vita 1985), som sedan 1985 har gett Musse och Långben möjlighet att besöka gångna epoker genom sin tidsmaskin. Chendi och Cavazzano introducerade dels rymdankan OK Kvack (OK Quack, 1981) som blivit strandad på jorden efter att hans, med ett mynt till förväxling identiska, rymdskepp försvunnit, och dels privatdetektiven Sven Snokare (Umperio Bogarto, 1982). Andra nya bekantskaper är djungelgorillan King (1978), Kalles sjömanskompis Ansjovius (Acciuga, skapad av Guido Scala 1982), den afrikanska drottningen Zenobia (skapad av Scarpa 1983) som blir störtförälskad i Långben, och utomjordingen Attjo (Etci, skapad av Alessandro Bencivenni och Comicup Studio 1984), som är allergisk mot lögner.

Första halvan av 1980-talet innefattade flera långa seriesviter. Bland annat publicerades 1982-1983 några av Guido Martinas längsta serier: dels de två dittills längsta parodierna, "Vinden från Södern" (Topolino #1395-1400, tecknad av Carpi och baserad på "Borta med vinden") och "Kalle Anka som Marco Polo" (Topolino #1409-1412, tecknad av Scarpa och baserad på Marco Polos reseskildningar), och 1983, några månader innan Martinas avsked från serieförfattandet, publicerades hans "Resa på klassisk mark" ("La saga di Messer Papero e di Ser Paperone", Topolino #1425-1431, tecknad av Carpi), en sjudelad berättelse som utspelar sig i renässansen Toscana, med historiska motsvarigheter till Joakim och Kalle i huvudrollerna.

Det tidiga åttiotalet innebar också några försök att publicera enstaka engångsutgåvor och nya systertidningar till Topolino. Topolino più utgavs 1983-1984 med 10 nummer, var och ett med ett långt äventyr av någon av serieproduktionens främsta kreatörer. Fem av dessa serier samlades på svenska i boken "5 x Kalle", och en sjätte publicerades som seriealbum: "Kalle Anka och Orientens mystik". Därefter publicerades 1984-1987 pysseltidningen Disney Giochi och 1985 gavs sporttidningen Topolino Sport ut.

1984, i samband med Kalle Ankas 50-årsdag, publicerade Marco Rotas albumet "Mitt liv i ett äggskal", ("Buon compleanno, Paperino") en seriebiografi över Kalles liv. Precis som i tidigare italienska serier är Farmor Anka och Joakim här syskon, och det berättas hur de tillsammans tar ansvar för den föräldralöse Kalles uppfostran.

Vid årsskiftet 1984/1985 ersattes Almanacco Topolino av Super Almanacco Paperino, som ett år senare blev Paperino Mese.

1988 valde Walt Disney Company att inte förnya Mondadoris licens, utan tog istället själva över produktionen. Flertalet kreatörer följde dock med i övergången, och produktionen påverkades därmed inte nämnvärt. Det mest markanta avhoppet var Marco Rota, som fortsatte som redaktör hos Mondadori, och sedan 1990 skapar disneyserier för Egmont.

1988-1999: Disney tar över

I och med Disneys övertagande av seieproduktionen växte produktionstakten av italienska disneyserier stort under 1990-talet, och ett flertal nya författare anlitades. Bland de mest produktiva märks François Corteggiani (som dock redan var etablerad som disneykreatör i sitt hemland Frankrike), Sergio Tulipano, Francesco Artibani, Alberto Savini, Augusto Macchetto, Bruno Enna, Marco Bosco, Tito Faraci, Stefano Ambrosio, och Riccardo Secchi, varav flertalet ännu 2016 är aktiva.

Tecknarsidan växte ännu mer explosionsartat med ett hundratal nya kreatörer. För att upprätthålla en genomgående stil inrättades serietecknarskolan Accademia Disney, inledningsvis med Giovan Battista Carpi som rektor och konstnärlig ledare. Bland de mest produktiva tecknarna som etablerades under slutet av 1900-talet märks Valerio Held, Giuseppe Dalla Santa, Enrico Faccini, Alessandro Perina, Giorgio Di Vita, Roberto Vian, Salvatore Deiana, Lara Molinari, Andrea Ferraris, Ottavio Panaro, Marco Mazzarello, Giampaolo Soldati, Marina Baggio, Marco Gervasio, och Roberta Zanotta.

En av anledningarna till den massiva nyrekryteringen var den ökade mängden tidningar med inhemska disneyserier under 1990-talet. Redan 1989 inleddes utgivningen av Cip & Ciop (som utöver nyproducerade avsnitt av titelserien "Piff och Puff" inledningsvis också innehöll nya setier med "Bambi", "Nalle Puh" och "Lille Hiawatha"), en månadstidning för barn i förskoleåldern, vilken 1997-1998 fick en avläggare i Amici di Zampa ("Tassens vänner", bland annat med nyproducerade avsnitt "Lejonkungen" och "Pongo och de 101 dalmatinerna"). 1994-2000 publicerades dessutom La Sirenetta, baserad på tv-serien "Den lilla sjöjungfrun", vilken i sin tur var en "prequel" till långfilmen med samma namn.

Även figurer från Topolini fick egna månadstidningar; i Minni (utgiven 1993-2001) huserade titelfiguren Mimmi Pigg, och även andra välkända kvinnliga karaktärer sattes i fokus: främst Kajsa Anka, men även Klarabella Ko, Farmor Anka, Gittan, Magica de Hex, Tyra Trollpacka och Kicki, Pippi och Titti. Tidningen var dock inte en klassisk flicktidning, utan serierna var till sin karaktär snarlika serierna i Topolino. I GM - Giovani Marmotte (1995-2000) fick Gröngölingspatrullen med Knattarna i spetsen stå i rapljuset, och i Paperinik (1993-2005, nya serier med start 1995) handlade det om Stål-Kalle. Utöver detta publicerades tematiska tidningar som deckartidningen Topomistery (1991-2000), fantasytidningen Paper Fantasy (1994-2000), och humortidningen Ridi Topolino (1997-1999), vilka huvudsakligen innehöll repriser, men också vanligen inkluderade en nytecknad serie/nummer. Även tidningen Disney Mega som publicerade internationellt producerade disneyserier började 1990 inkludera inhemska avsnitt, disneyseriebilagor började dyka upp i flera tidningar utanför seriegenren, och ytterligare pysseltidningar som även inkluderade nytecknade serier började publiceras.

Det mest uppmärksammade nytillskottet i disneytidningsutgivningen var dock Paperinik New Adventures (PKNA), vilken fick premiär 1996 och presenterade en manusmässigt och grafiskt tillspetsad version av Stål-Kalle, tydligt influerad av amerikanska superhjälteserier. Konceptet hade skapats av bland andra Alessandro Sisti, Francesco Artibani, Ezio Sisto, och Claudio Sciarrone, och omfattade jämte Kalle/Stål-Kalle ett i huvudsakligen nytt persongalleri. Genom ett par omformningar kom denna version att fortleva till 2005.

Framgången med den uppdaterade Stål-Kalle fick förlaget at satsa på en liknande nyversion av Musse Pigg. 1999 utkom det första numret av Mickey Mouse Mystery Magazine (MMMM), ett koncept skapat av Tito Faraci och teamet bakom PKNA. Även i detta fall placerades huvudfiguren i en helt ny miljö med ett helt nytt persongalleri, denna gång i storstaden Anderville, och inspirationen var nu moderna tv-deckare. Serien, som på svenska fått namnet "Musse i Anderville", avslutades 2001.

Utöver karaktärerna skapade för PKNA och MMMM introducerades även nya återkommande figurer i i den etablerade mus- och ankvärlden. Kalle fick lära känna den tuggummituggande utomgjordingen Lille Gummi (Little Gum, skapad av Giulio Chierchini 1988), mästerskurken och hypnotisören Spectrus (skapad av Bruno Sarda och Massimo De Vita 1990), den filmtokige journalisten Malte (Vincenzo Paperica, skapad av Vincenzo Mollica och Giorgio Cavazzano 1995), den sympatiske men late målaren Fabian Fånflabb (Bum Bum Ghigno, skapad av Corrado Mastantuono 1997), och Joakims robot Botulf (Camillino, skapad av Rodolfo Cimino och Alessandro Gottardo 1999). Flängbert fick sällskap av nyhetsfotografen Andy Ascott (skapad av Luca Boschi och Andrea Freccero 1997, ej i svensk översättning), och Alexander Lukas återknöt bekantskapen med sin skolkamrat, biologen Prisse (Crunk, skapad av Bruno Concina och Valerio Held 1999) och hans familj. Musse å sin sida presenterades för Långbens Indiana Jones-liknande kusin Indiana Jöns och dennes ärkefiende professor Pumpernickel (Indiana Pipps och Kranz, skapade av Bruno Sarda och Maria Luisa Uggetti 1988), Svarte Petters brorsöner Pelle och Putte (Pierino & Pieretto, skapade av Carlo Panaro och Corrado Mastantuono 1991), kommissarie Karlssons hustru Petulia (skapad av Giorgio Pezzin, Romano Scarpa och Lucio Michieli 1996), och inspektör Klovéns rival, den hårdkokte polisen Sten Tuff (Rock Sassi, skapad av Tito Faraci och Giorgio Cavazzano 1997).

I de nya gröngölingsserierna, som ursprungligen skrevs av Nino Russo, rörde sig handlingen kring Knattarna och deras scoutgrupp bestående av Oppfinnar-Jockes brorson Newton och 1970-talsskapelsen Allan, samt nyskapelserna Bert (Bertie), Rulle (Lardello), Chips, och Nicke (Chuck). Återkommande skurkar inkluderade Darkus, Mr. Trouble och professor Zero, och dessutom gjorde grönspättorna ett flertal framträdande, med ledaren Clarissa, och flickscouterna Betty, Scarlet, Litzy, och Mitzi. Dessa serier publicerades på svenska i den kortlivade tidningen Gröngölingspatrullen, och därefter har enstaka avsnitt nått en svensk publik i Kalle Ankas Pocket och dess sidotitlar.

Nya figurer skapades också för tidningen Minni, men dessa serier har endast undantagningsvis nått Sverige: här märks Mimmis tonåriga systerdöttrar Tiny och Lily (och även den yngre systerdottern Tuttan, skapad i USA på 1960-talet), poliskonstapeln Melissa, magikern Tebel, och prinsessan Dorina. Nino Russo utmärker sig bland manusförfattarna även på denna tidning.

1998 publicerades i Topolino det första avsnittet med "Lill-Kalle", skapat av Paola Mulazzi och Alessandro Barbuccien, en serie om Kalle Ankas barndom hos Farmor Anka. Yngre versioner av etablerade figurer som farbror Joakim och Alexander Lukas dyker upp, men serien omfattar huvudsakligen ett nytt persongalleri, framför allt bestående av Kalles kompisar Brede Bertil (Tom), Knutte (Louis), Stina (Millicent), och Betty (Betty Lou). Även barnens lärarinna, fru Schnauzpinscher (Miss Witchcraft), är ofta förekommande, och serien omfattar flera ytterligare återkommande figurer. Sedan 1998 har de italienska kreatörerna skapat över 500 avsnitt av denna serie, som även tagits upp av den Danmarksbaserade disneyproduktionen.

Under periden publicerades några av de längsta disneyserier som någonsin producerats: "Jakten på zodiaken" ("Alla ricerca della pietra zodiacale", Topolino #1780-1791, 1990) av Bruno Sarda, Massimo De Vita och Franco Valussi, "Söul 1988" ("Paperolimpiadi", Topolini #1705-1712, 1988) av Romano Scarpa, och "Ankornas sju underverk" ("Le sette meraviglie dei paperi", Topolini #1800-1806, 1990) av Fabio Michelini, Giuseppe Dalla Santa och Maurizio Amendola. Därutöver publicerades flera längre följetonger, såsom Giorgio Pezzins och Massimo De Vitas "Det var en gång i Amerika" ("C'era una volta... in America") som, i 14 delar, genom Musse och Långbens förfäder följer USA:s utveckling från 1620-talet till Hollywoods guldålder; Rudy Salvagninis och Lino Gorleros "Långbens onsdagar" ("I mercoledì di Pippo") i vilken Långben berättar fantasifulla skrönor för Musse; Gianfranco Cordaras "Elemäntärt Knase" ("Elementare Paperoga") om Knase och Sven Snokares äventyr som detektiver; och Giorgio Pezzins och Massimo De Vitas "På äventyr med Muso de Pips" ("Tops Stories") om en äventyrlig förfader till Musse. Bland de litterära verk som blev disneytolkade märks "Samhällets olycksbarn", "Den oändliga historien", och "Tristan och Isolde".

2000-2013: Ett nytt årtusende

Detta avsnitt är bara påbörjat. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer .

Sedan 2013: Panini Comics

Detta avsnitt är bara påbörjat. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer .

Disneyserier

 

Walt Disney | Walt Disney Company | Lista över Disneyserieskapare | Lista över Disneyserietidningar

Ursprung 

 

Brasilien | Danmark | Frankrike | Italien | Japan | Nederländerna | Storbritannien | Tyskland
USA (Dagspresserier • Western • Disney Studios • Gladstone • Disney Comics • Marvel)

Klassiska serier (påbörjade 1930-1979) 

 

Större produktioner 

Kalle Anka (dagspress • serietidningar • universum) | Musse Pigg (dagspress • serietidningar • universum) | Bildgalleri
Bror Kanin | José Carioca | Lilla Vargen | Lille Hiawatha | Ludde | Madame Mim | Nalle Puh | Piff och Puff | Sigge Småkryp | Zorro

Mindre produktioner i urval 

Benjamin Syrsa | Bongo | Davy Crockett | Elmer Elefant | Gremlins | Lilla Tråget | Tobias Sköldpadda och Max Hare | Panchito | Spin & Marty | Spökryttaren

Antologiserier för dagspressen 

Christmas Specials | Merry Menagerie (Disneys galleri) | Silly Symphonies | Treasury of Classic Tales | True Life Adventures

Senare serier (påbörjade 1980–) 

 

Nya franchiser baserade på äldre figurer 

Disney Babies | Disney Fairies | Disney Prinsessor

Originalserier från USA och Europa 

Disney Kingdoms | Kylion | Monster Allergy | Real Life | W.I.T.C.H.

Mangaserier 

Kilala Princess | Kingdom Hearts | Magical Dance

Uppköpta franchiser 

CrossGen | Marvel Comics | Mupparna | Star Wars

Film och tv 

 

Animerade filmer | Animerade tv-serier | Spelfilm